la roulette

Nationer och mästare, klubbar och städer. Vi är inte nära klara med dem här.

 

Varför ska vi veta hur många olika klubbar och städer som vunnit ligan i Europa de senaste elva säsongerna? För endast då kan vi räkna ut vilken som är Europas bästa liga, egentligen.

 

33 länder och ligor har vi med. Först ska jag säga hur många de är under elvaårsperioden, mästarna och städerna, i varje liga. Och i sann kvällstidningsanda kommer svaret i en väl förpackad lista. Typ ’Här har du hela listan!’

 

Att valet föll just på 33 ligor var inget självklart. Men på så sätt fick jag in både Bosnien och Irland. Slovenien, Litauen och Moldavien får vänta på att jag gör någon slags bottenlista. Kanske sämsta laget i sämsta ligorna lagom till jul? Vi får väl se vad som ryms under granen eller i strumporna. Eftersom listan på ligorna och mästarna inte ryms på 20 sidor kommer jag inte bli alltför långrandig i mina kommentarer. I bästa fall får ni något intressant till den aktuella ligan, men i de flesta fall får ni något panikgooglat. Annars får man hitta sina egna russin i den här lussebullen.

 

Jag börjar räkna på 2000-talet (med ligor inledda på 2000-talet), men för att få lika många mästare hos varje land har jag tagit bort 2000-mästarna från de ligor som spelar vår-höst (HBK får ursäkta). Ibland står det bara ett årtal trots att ligan spelas över två, vad det beror på får ni fråga www.rsssf.com. Alltihop kommer därifrån. Elva år känns överkådligt nog för att kunna tala om trender, och dessutom för att kunna se om en trend har brutits. För det kan gå fort att etablera nya stormakter i de ligor där ’51%-regel’ inte finns översatt. I de fall där antalet mästare är lika har jag tittat på den geografiska spridningen av titlarna. Är det också lika har jag tillämpat ett slags sudden death, där jag räknat hur längesen det var en andra klubb vann. Två olika mästare de senaste två åren går alltså före en försvarad titel, oasett hur det sett ut de åtta åren innan dess. Hoppas det var tydligt nog.

 

Och när vi är klara med den här genomgången ska jag en gång för alla alltså slå fast vilken som är Europas bästa liga ur en rent objektiv underhållningssynpunkt. Det är en matematiskt säkerställd rangordning som jag överhuvudtaget inte kommer diskutera utgången av. Men eftersom det tog åtskilliga timmar att resonera mig fram till vilken liga som faktiskt är nummer ett ber jag er att inte ta den lätta vägen och scrolla dit direkt, utan att åtminstone skumma igenom den långa listan först. Tack på förhand.

 

33. Serbien (27)

2 mästare, från Belgrad.

 

2000/01 Crvena Zvezda Belgrad

2001/02 Partizan Belgrad

2002/03 Partizan Belgrad

2003/04 Crvena Zvezda Belgrad

2004/05 Partizan Belgrad

2005/06 Crvena Zvezda Belgrad

2006/07 Crvena Zvezda Belgrad

2007/08 Partizan Belgrad

2008/09 Partizan Belgrad

2009/10 Partizan Belgrad

2010/11 Partizan Belgrad

 

Serbien vinner alltså jumboplatsen, men det krävdes nästan målfoto. Partizans titel 2007/08 fällde avgörandet. Här kan man läsa varför de två är så förkrossande dominanta. Jag kan avslöja att det handlar om ekonomi.

 

32. Skottland (17)

2 mästare, från Glasgow.

 

2001   Celtic

2002   Celtic

2003   Rangers

2004   Celtic

2005   Rangers

2006   Celtic

2007   Celtic

2008   Celtic

2009   Rangers

2010   Rangers

2011   Rangers

 

Rangers är på god väg att ta sin fjärde raka titel nästa vår, Celtic är just nu fyra poäng efter. Men det skotska rekordet är ändå en bit bort. Två gånger har en klubb vunnit nio raka mästerslap. Senast var det Rangers, mellan 1989 och 1997, och innan dess gjorde Celtc samma bedrift mellan 1966 och 1974. De är oskiljaktiga, de struliga bröderna från Glasgow.

 

31. Grekland (10)

2 mästare, från Aten.

 

2000/01  Olympiakos

2001/02  Olympiakos

2002/03  Olympiakos

2003/04  Panathinaïkos

2004/05  Olympiakos

2005/06  Olympiakos

2006/07  Olympiakos

2007/08  Olympiakos

2008/09  Olympiakos

2009/10  Panathinaïkos

2010/11  Olympiakos

 

Olympiakos har med sina nio titlar flest på listan. På det sättet borde man kanske vunnit det här egentligen, men eftersom Panathinaikos vann så sent som i förfjol räcker det bara till en tredjeplats.

 

30. Kroatien (20)

3 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 Hajduk Split

2001/02 NK Zagreb

2002/03 Dinamo Zagreb

2003/04 Hajduk Split

2004/05 Hajduk Split

2005/06 Dinamo Zagreb

2006/07 Dinamo Zagreb

2007/08 Dinamo Zagreb

2008/09 Dinamo Zagreb

2009/10 Dinamo Zagreb

2010/11 Dinamo Zagreb

 

Dinamo är våra just nu mest överlägsna mästare, med sina sex raka titlar (och just nu är man sex poäng före tvåan Hajduk Split). På 17 matcher har man i ligan släppt in sju mål (ett på hemmaplan), kanske kan Ajax använda det i sitt åtal mot våra kroatiska jättar.

 

29. Ukraina (8)

2 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 Dynamo Kyiv

2001/02 Shakhtar Donetsk

2002/03 Dynamo Kyiv

2003/04 Dynamo Kyiv

2004/05 Shakhtar Donetsk

2005/06 Shakhtar Donetsk

2006/07 Dynamo Kyiv

2007/08 Shakhtar Donetsk

2008/09 Dynamo Kyiv

2009/10 Shakhtar Donetsk

2010/11 Shakhtar Donetsk

 

Allt vi behöver veta i den här tvekampen ryms i The Other Chelsea. Har du inte sett den? Se den. Har du sett den? Se den igen.

 

28. Danmark (13)

3 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 FC København

2001/02 Brøndby IF

2002/03 FC København

2003/04 FC København

2004/05 Brøndby IF

2005/06 FC København

2006/07 FC København

2007/08 AaB

2008/09 FC København

2009/10 FC København

2010/11 FC København

 

FC Köpenhamn kan mycket väl göra en Dinamo Zagreb och sno åt sig ett tiotal raka titlar här. I år har FCK inte imponerat på någon, fansen vill att den svenske tränaren ska ’fyres’, och man har bara vunnit tre av sina åtta senaste matcher. Ändå går FCK till sitt drygt tre månader långa vinteruppehåll med fyra poängs försprång på tvåan FC Nordsjälland.

 

27. Schweiz (15)

3 mästare, från 2 städer.

 

2000/01   Grasshopper Club

2001/02   FC Basel

2002/03   Grasshopper Club

2003/04   FC Basel

2004/05   FC Basel

2005/06   FC Zürich

2006/07   FC Zürich

2007/08   FC Basel

2008/09   FC Zürich

2009/10   FC Basel

2010/11   FC Basel

 

Om man är David som välter Goliats ute i Europa är det något helt annat hemma i Schweiz. Basel leder ligan sju poäng före Luzern (en fjärde mästare, från en trejde stad alltså, om de kommer ikapp). Zürich och Grasshoppers hittar vi först på åttonde och nionde plats, vilket får beskrivas som varsitt praktfiasko då ligan bara innehåller tio lag.

 

26. England (1)

3 mästare, från 2 städer

 

2001   Manchester United

2002   Arsenal

2003   Manchester United

2004   Arsenal

2005   Chelsea

2006   Chelsea

2007   Manchester United

2008   Manchester United

2009   Manchester United

2010   Chelsea

2011   Manchester United

 

Nu har två Machester-klubbar i topp. Två gånger tidigare på 2000-talet har två klubbar från samma stad slutat i topp i ligan. Det var 2003/04 då Arsenal vann före Chelsea och 2004/05 då Chelsea vann före Arsenal.

 

25. Spanien (2)

3 mästare, från 3 städer.

 

2000/01  Real Madrid CF

2001/02  Valencia CF

2002/03  Real Madrid CF

2003/04  Valencia CF

2004/05  FC Barcelona

2005/06  FC Barcelona

2006/07  Real Madrid CF

2007/08  Real Madrid CF

2008/09  FC Barcelona

2009/10  FC Barcelona

2010/11  FC Barcelona

 

Här försvann Deportivos titel från 1999/00 med minsta marginal. Som att blåsa ut det enda ljuset i ett annars bäckmörkt rum. Väck mig när Valencia vinner igen. Ändå ska vi inte vara alltför elaka mot La Liga, det är faktiskt hyfsat jämnt mellan den galet överlägsna duon.

 

24. Bulgarien (28)

4 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 Levski

2001/02 Levski

2002/03 CSKA

2003/04 Lokomotiv

2004/05 CSKA

2005/06 Levski

2006/07 Levski

2007/08 CSKA

2008/09 Levski

2009/10 Litex

2010/11 Litex

 

Levski, Lokomotiv och CSKA kommer allihop från huvudstaden Sofia. Enda huvudstadsklubb i ligan som inte vunnit under perioden är således Slavia. Ingen annan stad har mer än en klubb med, så det är bra spridning på klubbarna ändå, även om inte alla får vara Lucia. Jämnt är det också i år, de åtta första lagen ryms inom elva poäng. Nykomlingen Ludogorets leder på målskillnad före CSKA.

 

23. Portugal (5)

4 mästare, från 2 städer.

 

2000/01  Boavista FC

2001/02  Sporting CP

2002/03  FC Porto

2003/04  FC Porto

2004/05  SL Benfica

2005/06  FC Porto

2006/07  FC Porto

2007/08  FC Porto

2008/09  FC Porto

2009/10  SL Benfica

2010/11  FC Porto

 

Om ett par år är det Porto och Benfica för hela slanten här, över en elvaårsperiod. I år är de två ligans enda obesegrade lag med varsinn tabellrad på 9-3-0. Sporting hänger med hyfsat än så länge, fyra poäng efter de två. Vi ska vara glada att de kommer från olika städer iallafall, det ger ju en extra krydda till ligan.

 

22. Turkiet (11)

4 mästare, från 2 städer.

 

2000/01  Fenerbahçe

2001/02  Galatasaray

2002/03  Beşiktaş

2003/04  Fenerbahçe

2004/05  Fenerbahçe

2005/06  Galatasaray

2006/07  Fenerbahçe

2007/08  Galatasaray

2008/09  Beşiktaş

2009/10  Bursaspor

2010/11 Fenerbahçe

 

Kommer ni ihåg nu att Istanbul inte är huvudstad? Fotbollshuvudstad kanske. Vem i trion som vinner i år? Det kan nog bli jämnt, ’Gala’ och ’Fener’ leder på 31 poäng efter 15 omgångar, Besiktas jagar, tre poäng bakom. Annars säger vi stort tack till Bursaspor från Bursa för deras påhälsning för två år sedan.

 

21. Italien (4)

4 mästare, från 3 städer.

 

2000/01  AS Roma

2001/02  Juventus FC

2002/03  Juventus FC

2003/04  Milan AC

2004/05  Juventus

2005/06  Juventus

2006/07  FC Internazionale

2007/08  FC Internazionale

2008/09  FC Internazionale

2009/10  FC Internazionale

2010/11  Milan AC

 

Jo, Juventus fuskade och dömdes men jag vill inte ha några blanka årtal här, speciellt inte som det ändå spelades en hel del del fotboll de åren. Eftersom Roma försvinner ur listan nästa säsong är det nog bäst för Italien om Napoli, Udinese eller Lazio tar hem det i år. Men det struntar nog Juventus och Milan blankt i.

 

20. Cypern (16)

4 mästare, från 3 städer.

 

2000/01    Omonia Nicosia

2001/02    APOEL Nicosia

2002/03    Omonia Nicosia

2003/04    APOEL Nicosia

2004/05    Anorthosis Famagusta

2005/06    Apollon Limassol

2006/07    APOEL Nicosia

2007/08    Anorthosis Famagusta

2008/09    APOEL Nicosia

2009/10    Omonia Nicosia

2010/11    APOEL Nicosia

 

Cypern har den sämst rankade ligan med ett lag i åttondelsfinal i Champions League. Vi håller en tumme att APOEL:s finalmotståndare heter Basel. Men Cypern är ändå Europas främsta fotbollsnation, minns väl.

 

19. Israel (18)

4 mästare, från 3 städer

 

2000/01   Maccabi Haifa

2001/02   Maccabi Haifa

2002/03   Maccabi Tel-Aviv

2003/04   Maccabi Haifa

2004/05   Maccabi Haifa

2005/06   Maccabi Haifa

2006/07   Beitar Jerusalem

2007/08   Beitar Jerusalem

2008/09   Maccabi Haifa

2009/10   Hapoel Tel-Aviv

2010/11   Maccabi Haifa

 

Mitt favoritlag har ändå aldrig vunnit ligan så varför skulle jag bry mig? Israel ligger inte ens i Europa.

 

18. Polen (23)

4 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 Wisla Kraków

2001/02 Legia Warszawa

2002/03 Wisla Kraków

2003/04 Wisla Kraków

2004/05 Wisla Kraków

2005/06 Legia Warszawa

2006/07 Zaglebie Lubin

2007/08 Wisla Kraków

2008/09 Wisla Kraków

2009/10 Lech Poznan

2010/11 Wisla Kraków

 

Polen borde vi ju bekanta oss ordentligt med nu inför stundande mästerskap. Tills jag hittar tid för det kan vi titta på några bilder på hur det kan gå när man glömmer.

 

17. Belgien (12)

4 mästare, från 4 städer

 

2001 Anderlecht

2002 Racing Genk

2003 Club Brugge

2004 Anderlecht

2005 Club Brugge

2006 Anderlecht

2007 Anderlecht

2008 Standard

2009 Standard

2010 Anderlecht

2011 Racing Genk

 

Om vi får en femte mästare nästa år? Det verkar inte så. Anderlecht och Brugge toppar, men Standard och Genk ligger bara sexa och sjua. Däremellan har vi några uppstickare att följa under våren.

 

16. Holland (9)

4 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 P.S.V.

2001/02 Ajax

2002/03 P.S.V.

2003/04 Ajax

2004/05 P.S.V.

2005/06 P.S.V.

2006/07 P.S.V.

2007/08 P.S.V.

2008/09 A.Z.

2009/10 F.C. Twente

2010/11 Ajax

 

Det här är den liga där nere i Europa (Norge och Danmark ligger här uppe i Europa) med flest svenskar. Det borde tala för att den skulle vara lite jämnare. Är det något vi kommer lära oss av det här är det att alla svenska spelare är lika bra. Det är förstås lite roligt att Holland och Belgien följs åt här också. När ska det belgiska landslaget komma ikapp kan man undra.

 

15. Ryssland (7)

5 mästare, från 3 städer.

 

2001    Spartak Moskva

2002    Lokomotiv Moskva

2003    CSKA Moskva

2004    Lokomotiv Moskva

2005    CSKA Moskva

2006    CSKA Moskva

2007    Zenit Sankt Peterburg

2008    Rubin Kazan

2009    Rubin Kazan

2010    Zenit Sankt Peterburg

(2011   Zenit Sankt Peterburg)

 

Ja, jag har tagit mig friheten att utse ligaledarna Zenit till 2011 års mästare. Här är en liten text om de ryska oligarkerna på hemmaplan för den som vill fördjupa sig.

 

14. Irland (33)

5 mästare, från 3 städer.

 

2001/02 Shelbourne

2002/03 Bohemians

2003    Shelbourne

2004    Shelbourne

2005    Cork City

2006    Shelbourne

2007    Drogheda United

2008    Bohemians

2009    Bohemians

2010    Shamrock Rovers

2011    Shamrock Rovers

 

Dublin har Shamrock, Shelbourne och Bohemians på mästarlistan. Den uppmärksamme ser också att ligan bytte från höst-vår till till vår-höst och har således två stycken 2003-mästare. Därför strök jag också Bohemians 2000/01-titel.

 

13. Ungern (29)

5 mästare, från 3 städer.

 

2000/01  Ferencváros

2001/02  Zalaegerszegi TE

2002/03  MTK-Hungária

2003/04  Ferencváros

2004/05  Debreceni VSC

2005/06  Debreceni VSC

2006/07  Debreceni VSC

2007/08  MTK

2008/09  Debreceni VSC

2009/10  Debreceni VSC

2010/11  Videoton FC

 

Mästarna från 2001/02 ligger sist, de har efter 17 omgångar fortfarande inte vunnit. Debrecen leder, de har efter 17 omgångar inte förlorat. Stora, starka Ferencváros ligger nia. Där stormar det nog mer än lovligt nu.

 

12. Slovakien (25)

5 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 Internacional Bratislava

2001/02 MSK Zilina

2002/03 MSK Zilina

2003/04 MSK Zilina

2004/05 FC Artmedia Petrzalka

2005/06 MFK Ruzomberok

2006/07 MSK Zilina

2007/08 FC Artmedia Petrzalka

2008/09 SK Slovan Bratislava

2009/10 MSK Zilina

2010/11 SK Slovan Bratislava

 

Såhär vill vi ha vår Slovakiska Super Liga. Sex klubbar inom fem poäng. Zilina, Slovan och Ruzomberok finns alla med där uppe. Men kanske är det Spartak Trnavas, Senicas eller Zlaté Moravces tur den här gången? Jag vet verkligen inte.

 

11. Tjeckien (19)

5 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 AC Sparta Praha

2001/02 FC Slovan Liberec

2002/03 AC Sparta Praha

2003/04 FC Baník Ostrava

2004/05 AC Sparta Praha

2005/06 FC Slovan Liberec

2006/07 AC Sparta Praha

2007/08 SK Slavia Praha

2008/09 SK Slavia Praha

2009/10 AC Sparta Praha

2010/11 FC Viktoria Plzen

 

De fyra mästarstäderna kvalar samtliga in på topp 5-listan. Endast Brno, Tjeckiens näst största stad, saknar en mästare på 2000-talet. Sparta, Slovan Liberec och Plzen toppar i år. Slavia Prag återfinns först på tionde plats. Tjeckien och Slovakien följs också åt, grannar som man är.

 

10. Vitryssland (22)

5 mästare, från 5 städer

 

2001   BelShyna (Babruisk)

2002   BATE (Barysau)

2003   FK Homel (Homel)

2004   Dynama (Minsk)

2005   Shakhtyor (Salihorsk)

2006   BATE (Barysau)

2007   BATE (Barysau)

2008   BATE (Barysau)

2009   BATE (Barysau)

2010   BATE (Barysau)

2011   BATE (Barysau)

 

Det är städernas namn inom parentes. Om ni listat ut det utan huvudstadens hjälp är ni värda ett diplom. Men bara en Minsk-klubb alltså, det är klart anmärkningsvärt. Hade jag bara haft med Vitryssland på vår huvudstadsturné kanske vi närmat oss ett svar på den vitryska gåtan där. Nu får vi fortsätta fundera ett tag till. Ligan är färdigspelad för i år, BATE vann alltså, fem poäng före Shakhtyor. Men bottenstriden var åtminstone jämn, med sex klubbar inom fem poäng.

 

9. Finland (30)

5 mästare, från 5 städer.

 

2001  United Tampere

2002  HJK Helsinki

2003  HJK Helsinki

2004  FC Haka Valkeakoski

2005  MyPa Anjalankoski

2006  United Tampere

2007  United Tampere

2008  Inter Turku

2009  HJK Helsinki

2010  HJK Helsinki

2011  HJK Helsinki

 

Vi har redan sett när Litmanen firar titeln, även om det egentligen var fel klubb som vann. Men fel klubb vann iallafall ordentligt. Utan att veta helt säkert drar jag till med att HJK hade den största segermarginalen i Europa förra säsongen, med 24 löjliga poäng ner till tvåan Inter Turku.

 

8. Norge (26)

5 mästare, från 5 städer.

 

2001    Rosenborg BK

2002    Rosenborg BK

2003    Rosenborg BK

2004    Rosenborg BK

2005    Vålerenga IF

2006    Rosenborg BK

2007    SK Brann

2008    Stabæk Fotball

2009    Rosenborg BK

2010    Rosenborg BK

2011    Molde FK

 

Vi gläds med Molde. Men Rosenborg lär spänna musklerna till nästa år. Jag kan lika gärna fortsätta att länka till mina egna texter om mästarna. Det sparar både tid och energi, och tid är pengar och energi är tid.

 

7. Tyskland (3)

5 mästare, från 5 städer.

 

2000/01   FC Bayern München

2001/02   BV Borussia Dortmund

2002/03   FC Bayern München

2003/04   SV Werder Bremen

2004/05   FC Bayern München

2005/06   FC Bayern München

2006/07   VfB Stuttgart

2007/08   FC Bayern München

2008/09   VfL Wolfsburg

2009/10   FC Bayern München

2010/11   BV Borussia Dortmund

 

Schalke och Borussia M’gladbach är med där uppe än så länge. Dortmund också såklart, och de lär hänga i. Men om ni tror att Bayern tänker lämna ifrån sig titeln två år i rad, ja då tror ni helt enkelt fel.

 

6. Frankrike (6)

5 mästare, från 5 städer.

 

2000/01   Football Club de Nantes

2001/02   Olympique de Lyon

2002/03   Olympique de Lyon

2003/04   Olympique de Lyon

2004/05   Olympique de Lyon

2005/06   Olympique de Lyon

2006/07   Olympique de Lyon

2007/08   Olympique de Lyon

2008/09   Girondins de Bordeaux F.C.

2009/10   Olympique de Marseille

2010/11   Lille Olympique Sporting Club

 

Och dessutom fyra olika mästare de fyra senaste åren, L1 är en liga i la roulettes smak. Åtminstone nu efter att Lyon lugnat ner sig en aning. Sen finns det väl en liten risk att PSG kommer förstöra den här fina ligan, men tills dess gillar vi Frankrike massor.

 

5. Österrike (14)

6 mästare, från 4 städer.

 

2000/01  FC Tirol Innsbruck

2001/02  FC Tirol Innsbruck

2002/03  Austria Wien

2003/04  Grazer AK

2004/05  Rapid Wien

2005/06  Austria Wien

2006/07  Salzburg

2007/08  Rapid Wien

2008/09  Salzburg

2009/10  Salzburg

2010/11  Sturm Graz

 

Det här var faktiskt en liten överraskning. Och på tal om sådana heter de österrikiska ligaledarna Ried. De kommer från Ried im Innkreis i norr, en ’stad’ med drygt tiotusen invånare. Hemmaarenan har plats för drygt sju av de tiotusen. Närmast jagar Rapid och Austria – vi sätter vårt skadeskjutna bevingade hopp till att lilleputten håller undan.

 

4. Rumänien (21)

6 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 Steaua Bucureşti

2001/02 Dinamo Bucureşti

2002/03 Rapid Bucureşti

2003/04 Dinamo Bucureşti

2004/05 Steaua Bucureşti

2005/06 Steaua Bucureşti

2006/07 Dinamo Bucureşti

2007/08 C.F.R. Cluj

2008/09 Unirea Urziceni

2009/10 C.F.R. Cluj

2010/11 Oţelul Galaţi

 

Är huvudstadsdominansen bruten? Tja, de verkar åtminstone ha reagerat på titeltorkan på sistone. Efter 17 omgångar leder Dinamo, en poäng före Cluj, och tre poäng före Rapid. Steaua ligger sexa. Det är även härifrån de flesta konstiga Champions League-klubbar de senaste åren kommer från. Jag har för mig att de har funnits en och annan misstanke om ekonomiska oegentligheter här de senaste åren, men det är inget jag tänker utveckla nu.

 

3. Georgien (31)

6 mästare, från 5 städer.

 

2000/01 Torpedo Kutaisi

2001/02 Torpedo Kutaisi

2002/03 Dinamo Tbilisi

2003/04 WIT Georgia Tbilisi

2004/05 Dinamo Tbilisi

2005/06 Sioni Bolnisi

2006/07 Olimpi Rustavi

2007/08 Dinamo Tbilisi

2008/09 WIT Georgia Tbilisi

2009/10 Olimpi Rustavi

2010/11 FK Zestaponi

 

Zestafoni i topp, med Torpedo och Dinamo hack i häl, här bjuds inte på någon skräll. Men det är mitt stora nöje att flagga upp för georgisk stormatch i morgon kväll, när Zestafoni tar emot Dinamo hemma på David Abashidze Stadium. Men skynda om ni ska ha en biljet, arenan tar bara in 4 500.

 

2. Bosnien (32)

8 mästare, från 6 städer.

 

2000/01 Zeljeznicar (Sarajevo)

2001/02 Zeljeznicar (Sarajevo)

2002/03 Leotar (Trebinje)

2003/04 Siroki Brijeg (Siroki Brijeg)

2004/05 Zrinjski (Mostar)

2005/06 Siroki Brijeg (Siroki Brijeg)

2006/07 FK Sarajevo

2007/08 Modrica Maksima (Modrica)

2008/09 Zrinjski (Mostar)

2009/10 Zeljeznicar (Sarajevo)

2010/11 Borac (Banja Luka)

 

Jag kan inte säga någonting om någon av de här klubbarna, förutom att två av dem kommer från huvudstan. Men vilka de än är så gör dem det bra. Bara en försarad titel under vår period också. Fortsätt såhär, Bosnien, så kommer vi aldrig heller lära oss vem som är bäst på fotboll i landet.

 

1. Sverige (24)

8 mästare, från 6 städer.

 

2001   Hammarby IF

2002   Djurgårdens IF

2003   Djurgårdens IF

2004   Malmö FF

2005   Djurgårdens IF

2006   IF Elfsborg

2007   IFK Göteborg

2008   Kalmar FF

2009   AIK

2010   Malmö FF

2011   Helsingborgs IF

 

Och då har jag ändå inte fifflat med reglerna för att vi ska vinna. Hade HBK varit med hade vi inte behövt räkna ner till att det var sju år sen vi fick in en andra mästare här (MFF 2004). Malmö och Djurgården förstör en annars perfekt allsvensk mästarrad under de här elva åren. Frågan är om vi kan få en nionde mästare från en sjunde stad 2012? Känn pressen, Örebro SK (från Örebro).

 

Intressant va? Jag fick dessutom in en hel massa länkar till mina egna texter, i sann självgod roulette-anda. Sen kanske man inte enbart kan använda mitt index för att avgöra vilken liga som är ’bäst’. För det var ju inte ens det jag undersökte här, bara vilken som är mest spännande. Något som UEFA:s index inte tar minsta hänsyn till när de gör sin lista. Jag håller mina ligor högre än UEFA:s, och tar förgivet att ni gör likadant, men ska vi göra vetenskaplig fakta av tyckandet får vi nog ändå slå ihop roulettens och det europeiska förbundets index. Och det blir ju lätt som en plätt när det mesta jobbet redan är gjort. Jag lägger bara ihop mina poäng (först) med UEFA:s ranking, och lägst poäng vinner. Vi börjar med de sämsta ligorna. Vid lika poäng vinner går man efter roulettens ranking.

 

Jag vill inte vara övertydlig och dumförklara er läsare men det innebär alltså att två höga tal är en sämre liga där samma lag ofta vinner, medan två låga tal är en oförutsägbar liga med hög sportslig standard.

 

33. Serbien – 33 + 27 = 60

32. Bulgarien – 24 + 28 = 52

31. Kroatien – 30 + 20 = 50

30. Skottland – 32 + 17 = 49

29. Irland – 14 + 33 = 47

28. Schweiz – 27 + 15 = 42

27. Ungern – 13 + 29 = 42

26. Grekland – 31 + 10 = 41

25. Danmark – 28 + 13 = 41

24. Polen – 18 + 23 = 41

23. Finland – 9 + 30 = 39

22. Ukraina – 29 + 8 = 37

21. Israel – 19 + 18 = 37

20. Slovakien – 12 + 25 = 37

19. Cypern – 20 + 16 = 36

18. Norge – 8 + 26 = 34

17. Georgien – 3 + 31 = 34

16. Bosnien – 2 + 32 = 34

15. Turkiet – 22 + 11 = 33

14. Vitryssland – 10 + 22 = 32

13. Tjeckien – 11 + 19 = 30

12. Belgien – 17 + 12 = 29

11. Portugal – 23 + 5 = 28

10. England – 26 + 1 = 27

9. Spanien – 25 + 2 = 27

8. Italien – 21 + 4 = 25

7. Holland – 16 + 9 = 25

6. Rumänien – 4 + 21 = 25

5. Sverige – 1 + 24 = 25

4. Ryssland – 15 + 7 = 22

3. Österrike – 5 + 14 = 19

2. Frankrike – 6 + 6 = 12

1. Tyskland – 7 + 3 = 10

 

Tyskland och Frankrike alltså? Det hade vi ju på känn.

 

 

Jag tror att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen.

 

 

Allt som existerar passerar här, skrev Roberto Saviano i Gomorra. Det var han som lärde mig att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen. På några få timmar passerar genom denna hamn de kläder som ungdomar i Paris kommer att bära i en månad, fiskpinnarna som kommer att ätas i Brescia under ett år, de armbandsur som kommer att sitta runt katalanernas handleder, sidenet i alla engelska kläder under en hel säsong. Med en kuststräcka på en dryg mil är hamnen som en egen stad utanför staden. Och Saviano målar upp en bild av hamnen som en spökstad, där allt konkret – som fiskpinnar, skor, klockor, jeans, tv-spel, färdbevis, tullpapper och kvitton – förvandlas till något abstrakt eller till och med försvinner helt. Tricket är att leverera varan till beställaren utan att någon byråkrati eller administration kommer emellan. En ljudlös snabbhet, skriver han om hamnens effektivitet, och dess totala avsaknad av mänsklig närvaro. Allt är ett myller av enorma fartyg, truckar och hundratusentals containrar. Människorna som faktiskt arbetar i hamnen kommer, precis som varorna i containrarna, i en strid ström från Kina. Men i samma stund som de tar jobb i hamnen upphör de att vara individer. Utan giltiga papper, precis som fartygen som passerar, är de lika utbytbara som de är många. För en liten avgift kan de få sina kroppar tillbakaskickade till Kina för en riktig begravning efter att de avlidit. Ingen lämnar hamnen i livet. Vad man gör med kropparna som inte skeppas till Kina vill vi inte veta.

 

Nu vill vi resa vidare norrut, in mot stan. Men eftersom den här bloggen ännu inte omsätter nog med euros att skicka mig på studiebesök i Sydeuropa får jag nöja mig med att lyssna på någon som varit där, och kursivera deras text.

 

Vi åker i ett nedklottrat tunnelbanetåg. När vi kommer ut ur tunnlarna skakar vi fram längs ett betonglandskap. Viadukter, påfarter, broar och bostadshus, allt i en betong som blivit lätt gul av solskenet. Tågets oväsen gör det omöjligt att prata med varandra. Vi sitter tysta och ser på omgivningen där väggarna är sprejade med slagord i svart och blått. Det står att klubbägarna till Napoli är skurkar. På en vägg har någon skrivit en fråga: ”Var är jobben du lovade oss Silvio?” Vi är på väg mot en krigszon...

 

Orden inleder Malena Johansson och Mats Lernbys ’Disamore’. De börjar sin italienska fotbollsresa i Neapel, och jag tror det är ett bra sätt att introducera själva fotbollen här –  genom graffitin i den napolitanska betongen. Inte för att graffarna är Napolifans och för kampanjer på stans betong, utan för att det är i betongbranchen, även kallad byggbranchen, många av dem som tillhör camorran verkar. Napolis gamle klubbpresident Ferlaino, han som tog Maradona till klubben, och han vars farbror blivit mördad i en camorrauppgörelse, kom därfifrån.

 

Vi är på väg mot en krigszon. I området Secondigliano strider maffiaklanerna om makten och folk mördas dagligen, men det är inte därför vi är på väg dit. Vi vill se hur man överlever, hur vanligt folk orkar leva i ett sådant helvete, varifrån kraften hämtas för att orka gå upp varje morgon. En utlänning kan helt enkelt inte förstå den oerhörda kraft fotbollen och laget Napolis blå färg skänker sina medborgare. Vi vill se det med egna ögon. Vi vet att fotbollen ingen annanstans i Europa betyder så mycket som just här i Neapel. Så samtidigt som vi är på väg mot en krigszon är vi också på väg mot den största av kärlekar.

Fina ord såklart, men allt det där vet vi ju redan. Jag ska ge en annan, något mörkare bild av hur man överlever och varifrån kraften hämtas. Inte för att Johansson och Lernby blundar för Neapels problem, tvärtom, men vi har fått se så mycket av den sidan myntet att jag helt enkelt vill vända på det (även om jag också har för avsikt att gå i den där fotbollsfällan till slut). Och då är vi tillbaka på Saviano igen.

 

För om byggbranchen utåt sätt kan erbjuda en hyfsad fasad, papper med siffror på, namnunderteckningar och vita (tvättade) pengar, är det något helt annat med den affärsverksamhet som dominerar här i Secondigliano. Det finns inte en enda sorts narkotika som introduceras i Europa som inte först tar vägen om Secondigliano. Jag kan inte översätta klippet, men bilderna berättar allt vi behöver (och vill) veta. Tabletter som kostar en euro att tillverka säljs i ’rätt’ kretsar för över femtio euro. I norra Napoli, där Secondigliano ligger, kostar de femton. Drogerna håller invånarna i ett stenhårt grepp, och även om alla såklart inte ’använder’ är de fler här än någon annanstans. Och den största av kärlekar (om författarna ovan ursäktar att jag lånar deras fina ord för att beskriva något fult), den som fick självaste Maradona på fall, det var varken fotbollen eller fansen i stan, utan alla drogers moder. La cocaína.

 

Kokainet har gjort samma klassresa i Secondigliano som fotbollen gjorde i England. Det är inte längre en lyxdrog, den är inte exklusiv och den är aldrig otillgänglig. Det är för studenter och arbetare. Det tas efter några timmars övertid för att koppla av, för att fortfarande orka göra något som liknar en mänsklig och levande handling och inte ett surrogat för slit och släp. Kokainet tas av lastbilsförare som ska köra på natten, det tas för att orka sitta i timmar i sträck framför datorn, för att kunna arbeta oavbrutet i veckor utan någon som helst paus. Det är något som tar bort trötthet, ett smärtstillande medel, en hjälp till lycka. Som om det inte räcker med att texten är kursiverad vill jag understryka att det är Savianos ord och inte mina, jag vill inte anklagas för någon olovlig marknadsföring här.

 

För att lyckas göra klassresan hela vägen var man tvungna att ta kokainet från den strikt kriminella marknaden till den enorma gråzon av småhandel som präglar hela stans kriminella karusell. Ett resultat av det är att de flesta som åker dit för att sälja narkotika är ostraffade sen tidigare och polisen kan omöjligt identifiera några nätverk av droghandlare på gatan - det finns inga. Det finns inte heller längre någon kontroll av droghandeln i Secondigliano utan här gäller total, absolut frihandel. Det tilltalar alla som vill bedriva lite handel vänner emellan, som vill köpa för femton och sälja för hundra och på så sätt tjäna ihop till en semesterresa, en masterexamen eller betala tillbaka på ett lån. Den totala liberaliseringen av narkotikamarknaden har lett till att priserna sjunkit.

 

Poängen Saviano vill göra är alltså att man inte är del av camorran bara för att man dealar lite. Det är vardag här i norra Napoli. Och för dem som faktiskt är del i camorran finns den inte ens. 'Camorra' är ett begrepp som polisen, journalister och jurister uppfunnit. Man tillhör Systemet. Författaren kallar det för ett maskineri, snarare än en struktur. Sen namnger han fler familjer och klaner som får det här maskineriet att gå runt än vad vi någonsin kan lägga på minnet. Han ägnar ett helt kapitel åt att berätta om vapnet som tagit så många naplitanska liv. Hålen efter en kalasjnikov är perfekta. De gör våldsamma avtryck på pansarglaset, de gröper ur och hackar sönder, de är som trämaskar som tuggar och lämnar efter sig en tunnel. Våldet är så närvarande genom hela historien att det till slut är lätt att glömma att Gomorra inte är en fiktiv John McClane-berättelse, utan att de som dött som flugor genom åren faktiskt varit människor - i eller utanför Systemet - för ett lik kvittar det. Det finns annars en romantiserad bild av maffian som vi fått genom mängder av böcker, filmer och tv-serier. En bild av familjemän, entreprenörer med heder och stolthet som bara använder våldet som en sista utväg. Den bilden raserar Saviano fullständigt, och det är nog en av bokens viktigaste uppgift. Våldet är inte bara en sista utväg, det är lika mycket en förebyggande metod att försäkra sig om sin plats i den infekterade näringskedjan.

 

Saviano lyckas faktiskt med bedriften att berätta en nästan 400 sidor lång berättelse från Neapel utan att ge fotbollen mer plats än några parenteser. Och det gör ju inte så mycket egentligen. Vi vet att den finns där. Att den är minst lika närvarande som våldet, drogerna, fiskpinnarna och klockorna. Och tillsammans med alla dokument och reportage vi matas med om Napoli, staden och fansen ger Saviano oss en verklighetens käftsmäll av vad som försegår i stan mellan matcherna på San Paolo. Och därför ville jag med den här samlingen citat lite lätt konkretisera vad som ryms i det där maffiabegreppet som man alltid slänger sig med när man diskuterar Neapel.

 

Och förhoppningen är väl någonstans att bilden av allt det fula – det genomkorrupta samhället och den hopplösa kampen mot drogerna och våldet – kan hjälpa oss att förstå varför man håller så otroligt hårt i det finaste man har.

 

Ett litet livstecken kanske kan lugna alla fans där ute.

 

Medan vi precis rott i land kvalet till EM nästa sommar har de fullt upp där ute i den stora världen (kolla en jordglob, Europa är inte så stort som Merkel och Sarkozy vill göra gällande) att kvala in till det stora världsmästerskapet. Och i Rio rensar, städar och pyntar värden redan nu favelan inför festen. Tanken är att VM ska bli mer som Copacabana än Guds Stad. Vad mer som hänt sen sist? Tja, England har vunnit över Sverige för första gången sen typ månlandningen och Tipsextra, och det känns väl rimligt att tro att vi promenerar på Mars innan vi slår öborna igen. FIFA:s president Blatter är rasist. Men det gör ingenting, för det finns ingen rasism. Bosnien förlorade, men Erik Niva kan ändå hämta ut ett bosniskt hederspass på ambassaden i dagarna. Rasisten och tjejtjusaren Blatter har inte heller någon aning om hur en jordglob ser ut, och Australien leder sin kvalgrupp före Saudiarabien, Oman och Thailand.

 

Våra fienders fiender är våra vänner, brukar det inte heta så? Australien var ju också sugna på att hålla den där festen om sisådär tio år, och man nöjde sig inte med att rynka på näsan och ställa besvärliga frågor när det stod klart att Qatars partyprinsar placerat fler bruna kuvert innanför FIFA-kavajerna än man själva mäktat med. Man krävde hela VM-kampanjsinsatsen tillbaka, på x antal hundra miljoner i en valuta jag inte minns vilken – det var en principfråga tyckte man. Bäst i PR-videon är när Nicole Kidman trycker på att Australien är en 'strong, stable demcracy.' Man kommer naturligtvis inte få en dollar tillbaka, men man kommer heller inte behöva skicka ut militären i slummen med högtrycksspruta. Och man kommer inte behöva bygga nya dyra och för stora arenor än på ett tag, vilket för mig in på den lilla berättelse jag tänkte berätta här (se det som något att ha vid sidan av det man har vid sidan av kaffet på sin eftermiddagsfika). Hela storyn och bilderna kommer från finfina Pitch Invasion.

 

Den här texten är kanske inte så aktuell just nu, den borde egentligen skrivits för några månader sen när det lottades, alternativt om tio år när det är dags (och då är la roulette nerlagd). Å andra sidan, lite FIFA-bashing och trasiga arenor har vi alltid tid för.

 

Vi är i Sydney, hos en gammal ungersk invandrarklubb – som i likhet med alla andra invandrarklubbar i landet tvingats putsa om fasaden en aning. Från början hette man bara Budapest verkar det som, sen St Georges-Budapest och sen bara St George – hur som helst bildades klubben strax efter andra världskriget och var en av pionjärklubbarna på den australiensiska scenen. När scenen skulle renoveras blev man St Georges Saints istället. I början av 1970-talet var klubben en dominant maktfaktor i landet. Man vann en internationell cup i Tokyo med andra inbjudna klubblag – en bedrift som klubben själv säger är den största någonsin av ett australiensiskt lag. Man skickade fem spelare till landslagets VM-äventyr i Västtyskland 1974, och man vann fyra regionala mästerskap i New South Wales på 1960- och 1970-talet innan National Soccer League (NSL) bildades 1977. Klubben nämner bara de tre gånger man vann grundserien på sin officiella hemsida, men officiellt blev man ändå mästare efter slutspel vid fyra tillfällen. Jag kan gilla klubbens tolkning. Nationella mästare blev man trots allt bara en gång – 1983, med en poängs marginal före giganten Sydney City.

 

Sin arena – St Georges Stadium – har man i Barton Park i stadsdelen Banksia i södra Sydney, med bara kanalen mellan sig och Sydneys flygplats. Den stod klar till klubbens andra säsong i NSL år 1978, och var alltså mästarna hem fem år senare. Den tog 15 000 åskådare och St Geroges publik har beskrivits som både livlig och passionerad. Inte ens 30 år har gått sedan dess och St George har tagit ett par stora steg tillbaka i seriesystemet där man nu spelar i den regionala andradivisionen.

 

När vi ser arenan känns 30 år genast som en väldigt lång tid. Precis som i fallet Filadelfia har det diskuterats nybyggen och finansiärer lite då och då, men utan att det fått någon synlig effekt på platsen. Tydligen spelar Tim Cahills bror i klubben idag, men man kan ju undra om bröderna talar samma språk när de snackar om helgens matcher.

 

Samtidigt räcker de här bilderna på en förortsarenas totala förfall för att jag, om jag haft en FIFA-kavaj, lagt min retroaktiva röst på Australien som VM-värd. Den här bunten bråte och sprucken cement är hem till en hel del fotbollshistoria, och till ett högst mediokert förortslag, det kan vara värt att påminna m medan ruinerna fortfarande finns kvar, nästan likt gravstenar kring den gamle och sjuka klubben. Arenorna man bygger och renoverar i Qatar kommer inte bli mål för de lokala graffarna – de ska visst monteras ner och skeppas iväg någonstans efter att festen tagit slut. Vi håller en tumme för att ingen av dem hamnar i Barton Park.

 

 

 

 

 

 

Efter två sömniga Champions League-dagar är det så äntligen dags för vår favorittävling igen. Cupen mellan de bästa mittenklubbarna och de sämsta mästarklubbarna i Europa.

 

Jag hade tänkt göra en liten genomgång av kaptenerna i alla 48 lag som spelar ikväll, men hann inte riktigt så långt. Kaptenen ska ju vara en slags kulturbärare för klubben. Eller ja, vår kulturminister hade väl alt att kalla det för 'underhållningsbärare', men vi gillar kultur här. Så till den grad att jag slängt in några gamla stenar, hus och träd i leken också, mest för skojs skull. Det blir alltså en finkulturell symbol från varje stad, jämte en fulkulturell lagkapten. Sen finns det ju även finkulturella klubbar, precis som det finns Red Bull Salzburg.

 

Det här blir inte en serie i tolv delar, det är jättejobbigt att hålla reda på alla kyrkor och stenar och jag vet ärligt talat inte vad vi ska med den här informationen till. Men gjort är gjort, så nu kör vi.

 

Och det börjar i öst. Hemmalaget finner vi i en stad centralt belägen i det europeiska Ryssland (vilket alltså innebär att stan ligger i västra Ryssland). Och med drygt en miljon invånare kvalar man in som landets åttonde största stad. Här finns ett stort universitet med över 140 000 studenter, och det verkar också finnas ett hyfsat utbud av så kallade sevärdheter. En sådan som nog pryder de flesta turistbroschyrers framsida är Söyembikä Tower (på engelska), döpt efter en gammal lokal hjälte. Skrönan säger att Ivan den förskräcklige lät bygga tornet åt drottningen av vår stad – Söyembikä – som en kärleksförklaring. Hon hade lovat att gifta sig med Ivan om han bara kunde bygga ett torn i sju etage på sju dagar. När Ivan så byggt tornet (som faktiskt bara består av sex våningar) gick Söyembikä de 58 metrarna upp till toppen, och när hon blickade ut över sin vackra hemstad och dess folk blev hon så överväldigad av känslor att hon bestämde sig för att hon inte kunde gifta sig med Moskvatyrannen – så hon hoppade. Detta var år 1554.

 

Men faktum är att historiker inte verkar vara helt ense om när tornet byggdes. Det mesta lutar nog åt att det var någon gång i skiftet mellan 1600- och 1700-talet. Faktum är också att tornet lutar. Två gånger på 1900-talet har man stabiliserat upp det för att det inte ska ramla omkull, men en liten charmig lutning har det kvar än i dag – Söyembikäs förlovningstorn.

 

Gästerna då, har de något att komma med? Jovars. Man har väl inga självmordstorn eller så, men väl en väldigt gammal kyrka. Angilikanska kyrkan All Hallows Church ligger i norra London, och församlingen hör till vår klubbs stadsdel. Den byggdes på 1100-talet och ska ha varit en gåva från den skotska regenten Daivid I av Skottland, för att stärka relationen mellan kungahusen. I kyrkans trädgård har man en massa idegranar, som importerades från Irland för över tusen år sen.

 

Det var absolut inte meningen när jag började med detta men just i norra London finns en särskilt tydlig koppling mellan det fina och det fula. För i All Hallows fanns en bibelklass, som leddes av E. L. Sprylions, och i den klassen fanns grundarna till den fotbollsklubb som bildades år 1882 i norra London.

 

 

Rubin Kazan                                            -                Tottenham

 

 

Och så var det kaptenerna, orkar de bära kulturen på sina axlar? Roman Sharamov är som de flesta andra ryssar i Kazan från Moskva - vilket så klart ringer illa i Söyembikäs öron. Och han gör sin andra sejour i klubben, det kan ju både vara till hans fördel och nackdel. Men 35-åringen har ändå 222 matcher i Rubin så visst får man godkänt här. Tottenhamkaptenen är född i London och har aldrig haft en annan klubblagströja på sig än Spurs. I den mån han faktiskt spelar fotboll är han dessutom en duglig försvarare. Ledley King - kulturbäraren.

 

 

 

Italien och gamla byggnader är en väg vi vandrat längs många gånger förut. Därför tar jag ingen byggnad i huvudstaden – utan väljer istället en gammal väg. Via Appia kopplade samman Rom med Brindisi i Apulien i söder. Det är väl inget vägbygge man hade skrytit med i dag kanske men när den byggdes ett par hundra år före år 0 var det en stor grej. Vägen är döpt efter Appius Claudius Caecus, en censor (högt uppsatt politiker som sysslar med skatteindrivning och grejer) i det gamla Romarriket. Det ska ju sägas förstås att landmärket är varken specifikt för vår stad (även om den såklart utgick härifrån) eller för vår klubbs geografiska läge i staden. Men den var viktig ur både militär och affärsmässig synpunkt. Och den kommer dessutom med en fin slogan.

 

Appia teritur regina longarum viarum.

Via Appia är drottningen av långa vägar.

 

Jag tror nog inte gästerna från bergen tar Via Appia till kvällens match. Delvis för att det skulle bli en omväg, men också för att det inte är en 'väg' i dagens bemärkelse. Österrikarna verkar lämna en hel massa kultur efter sig hemma i landets största stad. Jag har valt en sten på en plats där det en gång fanns ett slott. Det låter kanske alltför upphetsande, men det finns en koppling i det att slottet som inte finns kvar byggdes av dem som står på andra sidan mittlinjen i kväll när domaren blåser för avspark. Det är ingen högoddsare så klart att det finns en romersk byggnad i stan (det finns till och med romerksa byggnader i lösgodispåsen) men det passar lite extra bra att lyfta fram en sådan just i dag. Lindenhof heter hur som helst platsen.

 

På 1700-talet fann man en gammal gravsten på platsen med romarnas namn på vår stad inristat - Turïcum. När det begav sig var platsen en skatteinsamlingspunkt (minns vår vän Appius). Slottet ska ha förfallit någon gång innan år 1000, och då byggdes det om till ett (rätt exklusivt) bostadshus till Ludvig den tyske. 1798 svors eden till den Helvetiska republikens konstutition på platsen, det är väl också ärt att nämna antar jag.

 

Lazio                                                      -                            Zürich

 

 

Laziokaptenen Tommaso Rocchi är en sån där rivig anfallarkapten, lite som vår favoritkapten Fabrizio Miccoli, men han är också en symbol för lite andra värderingar. Kaptenen är född i Venedig i norr och hade aldrig representerat en sydklubb innan flytten till huvudstan. Men Rocchi har varit i Lazio sedan 2004 och han gör sin 222:a match i kväll - så det är klart han får godkänt här. Bortalaget hade till och med förra säsongen Hannu Tihinens finska vänsterarm innanför bindeln, men nu kör man med en hemmakapten igen efter att Tihinen lagt av. Silvan Aegerter, 31-årig mittfältare som kom till Zürich från FC Thun 2007. Han har hunnit göra 93 matcher för de Laziofärgade schweizarna. Jag ska ju ärligt erkänna att jag varken känner honom eller klubben väl nog att ge ett omdöme här, men jag hittade i alla fall en bra kaptensbild på honom. Håll till godo.

 

 

Och blir vi trötta av att bära runt på en massa kultur hela dagen kan vi släppa det och bara kolla på lite fotboll istället.

På kvällen, den 18 maj 2004, samtidigt som israeliska trupper stormade palestisnka flyktingförläggningar i Gazaremsan för att slå ner på de senaste upproren och protesterna mot ockupationen, fann både Israels premiärminister Ariel Sharon och Palestinas president Yasser Arafat tid att ringa varsitt telefonsamtal rörande till synes triviala saker. Sharon ringde ordföranden till ett israeliskt fotbollslag och gratulerade honom till segern i den israeliska cupen, som i sin tur ledde till att klubben skulle representera Israel i UEFA-cupen nästa år. Premiärminister Sharon betonade att han hade fullt förtroende att klubben skulle representera Israel på ett hedersfullt sätt i Europa. Samma kväll ringde president Arafat presidenten till en arabisk fotbollsklubb för att gratulera till deras framgångar, och för att säga att klubben skänkt stolthet till den arabiska nationen.

Tamir Sorek heter mannen bakom orden, som inleder ett kapitel i Soreks studie Arab Football in a Jewish State – The integrative enclave. Titeln är lika enkel som genialisk, för redan där får vi ta del av studiens kanske viktigaste slutsats – att fotbollen för araberna i Israel kan fungera som en integrerande enklav. Jag ska såklart utveckla vad Sorek menar med det, och jag ska dela med mig av fler av hans berättelser från fotbollen i världens mest politiskt laddade konfliktområde, men just det begreppet är något vi måste ha med oss från början och under hela resan.

 

Fotbollen är ett av få områden där araber kan integreras och verka på någorlunda samma villkor som övriga befolkningen i Israel. Det finns andra exempel också menar Sorek, som till exempel inom teater- och musikbranchen, eller inom sjukvården där en arabisk doktor kan behandla en judisk patient. Faktiskt också inom den undre världen kan arbiska och judiska kriminella enas kring gemensamma intressen och gemensamma fiender. Anledningen till att sociologen valde att studera frågan (arabisk integration) i en fotbollskontext, och inte i en musik- eller sjukvårdkontext, är främst fotbollens poularitet – att den når ut till och berör så många människor i så stora delar av landet (Israel), samt att de mediala strålkastarna oftare belyser fotbollsämnet än gangsters, sångare och doktorer.

 

Men även om fotbollen alltså erbjuder integrationsmöjligheter kallar Sorek den för en enklav. Det vill säga att integrationen framför allt gäller på fotbollsarenan, men aldrig per automatik också utanför den. Den ger inte landets arabiska minoritet några större möjligheter till att finna arbete eller utbilda sig, eller att identifiera sig med staten och dess symboler. Sen är detta heller ingen solskensberättelse. Det är en studie. Eller, det här är ju inte ens en studie, det här är faktiskt bara ett inlägg om en studie på en blogg – en blogg där det nog skrivs mer än det läses. Men det är svårt att vara kortfattad här, för det kräver en djup förståelse för konflikten i stort och för Soreks studie i smått. Och min förståelse är i bästa fall långgrund, men jag ska försöka att inte bli alltför långrandig.

 

Om den arabiska fotbollshistorien i Israel lär vi oss främst att den över huvud taget inte uppstod eller verkar som en palestinsk motståndsrörelse. Det är en så pass viktig del i studien att jag hade skrivit det i versaler om det här varit en annan typ av blogg (en sån där som läses mer än det skrivs på den). Vi var nyss på Korsika, där man gärna pratar om att frigöra sig från den franska tyrannen, tidigare har jag diskuterat Barcelonas rebelliska arv och här hemma i lilla Sverige sjunger vissa sydsvenska fans (förvisso lite skämtsamt) ’...befria Skåne från Svea Rike Land.’ Men den arabiska fotbollen i Israel har alltså inte någon sån här funktion. Den är helt enkelt inte en arena för de yttringarna. Sedan staten Israels bildande 1948 dröjde det ett par decennier innan det ens blev tillåtet att bilda arabiska fotbollsklubbar. Anledningen var att man från statligt håll var rädd för att fotbollen skulle främja en arabisk nationalism, som man var nog rädd för som det var. Med tiden startade man ändå upp ett flertal klubbar – de flesta under namnet Hapoel – i arabiska städer. Bakom fotbollssatsningen fanns den mäktiga israeliska fackföreningen Histadrut (motsvarande LO i Sverige) och landets styrande sionistiska parti Mapai (motsvarande gamla Socialdemokraterna). Att de två aktörerna var tätt förknippade behöver jag knappast understryka, och man var såklart intresserad av arabiska röster i valen. Sen är det inte helt enkelt vilka klubbar som är ’arabiska’ och vilka som är ’judiska’, de flesta har trots allt spelare från båda folkgrupperna. Oftast benämns man efter staden man kommer ifrån, om majoriteten är judisk eller arabisk, men det kan också röra sig om klubbens ägare eller grundare.

 

Däremot finns det också en muslimsk icke-sekulariserad fotbollsliga – The Islamic Soccer League – som knyter nära band mellan fotbollen och religionen. Den är att betrakta som en parentes rent sportsligt, det är ingen proffsliga, och jag kommer inte behandla den vidare här. Det går att läsa vidare om den för den som vill det, bl.a. i Soreks bok.

 

Studiens överlägset största svaghet är att det här med få sidors undantag en studie enbart om en manlig rörelse (även om Sorek träffar en del kvinnliga fans, sannolikt är studien rent av mer jämställd och än verkligheten). En krönikör skrev år 1945 en text som uppmanade kvinnor att idrotta. Come gather at the sports field... Bara två dagar senare skrev samma skribent en ny text under rubriken Housework = Sports! där det noggrannt förklarades att hushållsarbete var det bästa sättet för kvinnor att aktivera sig fysiskt. And when she prepares food she is doing sports, which strengthens the muscles in her arms – and when she cleans the floor of her house she is doing her daily sports. Det måste ha varit två mycket händelsefulla dagar för skribenten, vars idéer om kvinnor och sport naturligtvis inte hängt med till idag – men som hjälper oss att förstå vilket enormt motstånd de kvinnliga fotbollsspelarna levt och i någon mån lever med.

 

Vid millennieskiftet var ca en tredjedel av klubbarna i det israeliska ligasystemet arabiska, men fördelningen var sådan att det var fler arabiska klubbar i de lägre divisionerna och färre i toppdivisionen – Israeli Premier League. Och här kan jag ju bara flika in med att den arabiska befolkningen i Israel utgör ca 20%.  En intressant iaktagelse Sorek gjorde var att kommunerna i de arabiska städerna ofta investerade mer pengar i fotbollsklubben än de gjorde i judiska städer. Att sporten, och framför allt den mest folkliga sporten, blir viktigare för den annars så exkluderade delen av befolkningen ligger helt i linje med vilka städer det normalt är som utmärker sig även i de fotbollsnationer vi oftare besöker.

 

Av de stora judiska klubbarna vill jag nämna två stycken som valt lite olika vägar att profilera sig. Den första är också landets största – Maccabi Haifa. ’De Gröna’ har flest fans i landet, enligt någon undersökning håller ca var fjärde fotbollssupporter på klubben, och man är störst både bland den judiska och den arabiska befolkningen. Haifa är en stad med 270 000 invånare, och bara ca 10% arabisk befolkning, men staden har också ett rykte om sig att vara tolerant och något ’ödmjuk’, vad det nu innebär. Och klubben sägs spegla denna bilden väl, och har en historia av arabiska spelare i laget som tillsammans med att de vunnit en herrans massa matcher och titlar alltså gjort dem till Israels största klubb.

 

På andra änden ödmjukhets- och toleransskalan hittar vi Beitar Jerusalem. Det är också en populär klubb i Israel klubb ska sägas, men det är en klubb som samtidigt bedriver en högerextrem politisk agenda. Man har en policy att inte värva arabiska spelare, och man har vid flertalet tillfällen fått disciplinära straff för fansens politiska ställningstaganden. Klubbens ultras kallas La Familia och hemmaarenan kallas Gehinom (Helvetet), vilket nog framför allt för arabiska spelare känns lika logiskt som tråkigt efter att ha besökt den. Inför en bortamatch i en arabisk stad (som vi strax ska besöka) förbjöd polisen Beitars fans att ta med israeliska flaggor in på arenan, för att inte röra upp den redan hetska stämningen ytterligare. Och man fick heller inte med sig någon flagga in. Däremot sågs en israelisk flagga bland hemmafansen istället, den hade polisen inte mage att konfiskera. Annars är Beitars fans aldrig sena att påminna oss om att de gärna är en symbol för ett så homogent Israel som möjligt. Att läktarna ibland bli rum för politiska och rasistiska smädelser åt båda håll förvånar oss tyvärr inte, men här har man alltså en organisation som mer eller mindre stöder och främjar de motsättningarna – i rasistklubben Beitar Jerusalem.

 

 

Innan vi åker och hälsar på hos landets främsta arabiska klubb tänkte jag lyfta upp några andra av Soreks slutsatser. Det här får väl bli någon slags blandning mellan en bokrecension, en sammanfattning och i vissa lata partier en översättning av studien. Landslaget och andra nationella symboler som ständigt finns i fotbollen är givetvis en brännhet fråga när det gäller arabisk integration på fotbollsarenan. På frågan om vilka folk håller på om Israel möter ett europeiskt lag, svarar 69% att de håller på Israel när det finns minst en arab i laget. 17% håller ändå på motståndare, vem det än är. Utan en arab i laget håller ’bara’ 49% på Israel, men 27% på motståndaren. Övriga svarade att de inte håller på något lag. Jag hade inte tänkt att redovisa en massa siffror men just de här är ju så talande för det koplexa förhållandet den arabiska minoriteten har till ’sitt’ landslag – och det kan såklart gälla andra nationella symboler också. Om man ska sitta eller stå när nationalsången spelas är också en känslig fråga vad det verkar. Känslig för att man (generellt sett) inte vill demonstrera missnöje på arenan genom att ’sittprotestera’ samtidigt som inte vill resa sig upp för den israeliska nationalsången. En grupp fans kom på lösningen att redan långt innan nationalsången skulle spelas vara på fötter, och sen bara fortsätta att stå upp. Vi kan väl kalla det för en kompromiss.

 

Fotbollen som ett integrerande fält. Den sagan har vi läst så många gånger så vi kan den utantill. Och visst finns det intressanta iaktagelser att göra även i Israel bland arabiska fans, även om en matchbiljett alltså inte är en biljett som gör dem rättvisa i samhället. Sorek visar bland annat att det är mer sannolikt att de arabiska fotbollsfansen röstar i valen än dem som inte går på fotboll, och det är dessutom mer sannolikt att de röstar på ett sionistiskt parti. Sen finns det såklart andra saker som också påverkar resultaten, och det är svårt att svara på om fotbollen är hönan eller ägget i det fallet.

 

 

Välkommen till Sakhnin, i hjärtat av Galileen. Geografiskt ligger den arabiska staden (med en klar majoritet muslimer) ’inklämd’ mellan ett par judiska orter och en militäranläggning, och då regeringen har ett uttalat mål att genomföra en ’Judaization of the Galilee’ vill man heller inte att den lilla staden med ca 25 000 invånare ska växa. Om Sakhnin kan vi annars säga att staden i mångt och mycket saknar inkomstkällor och industrier vilket gjort att arbetslöseheten är hög. Infrastrukturen är dålig och man har ingen vidare fungerande välfärd. Men människorna här älskar sin stad, och de älskar sin fotboll. Den lokala patriotism är oerhört stark visar Sorek, då Sakhnin-identiteten var en störra källa till stolthet än till exempel den palestinska identiteten. Framför allt finns den här stoltheten i de städer som genom historien haft en aktiv roll i den palestinska motståndsrörelelsen - vilket lett till att där funnits ett martyrskap (eftersom motståndet alltid slås ner å det kraftfullaste) som staden och dess invånare kan identifiera sig med.

 

Några årtal ska vi ha med oss från den här konflikten, som hjälper oss att förstå Sakhnins historia och martyrskap. Först och främst är det 1948 års krig som ledde fram till grundandet av staten Israel. Och sen har vi 1976 års rikstäckande palestinska uppror – en reaktion på de landskonfiskeringar som den israeliska militären genomförde – där sex demonstranter sköts ihjäl och hundratals andra sårades och arresterades. Tre av de omkomna kom just från Sakhnin, och för att hedra offren gjorde man dagen till en minneshögtid – Yaum Al Ard (Land Day). Det är en dag av protestmarscher och demonstrationer bland det palestinska folket i hela landet numer, men det var i Sakhnin det började. Och det var då – efter 1976 som Sakhnin gjorde ett namn för sig som en symbol för Palestinas kamp för självständighet. Och i oktober år 2000, på den första dagen av det andra palestinska upproret i Västbanken Gazaremsan dödades 13 demonstranter av militären. Den här gången kom två av dem från Sakhnin. De begravdes så nära det gamla Land Day-monumentet som det var möjligt, och ett nytt monument restes till deras minne. Händelserna nämns över huvud taget inte i stadens officiella turistbroschyr över ’historiska händelser’ och ’historiska sevärdheter’.

 

 

Innan 1991 hade Sakhnin två klubbar, Maccabi och Hapoel Sakhnin. Hapoel var äldre, och tilltalade främst de mer välbärgade, Mapai-vänliga fansen. Maccabi bildades senare, och hade mer av en arbetarklassprägel, men också en nationalistisk image, och med fans som stod närmare kommunistpartiet. Trots de uppenbara motsättningarna mellan klubbarna gick sammanslagningen 1991 förhållandevis smidigt, och den nya klubben Ittihad Abnaa Sakhnin (eller Bnei Sakhnin) hade snabbt ett stort publikunderlag. Klubben gick i upp i högstaligan i slutet av 1990-talet. Bara det avancemanget sågs som en mot-alla-odds-bedrift.

 

Sakhnins fotbollsklubb är den överlägset starkaste ambassadören för staden, men den har ändå inte , trots stadens historia, anammat rollen som en palestinsk och arabisk upprorsklubb. Alla palestinska flaggor och andra nationella symboler som används i massor på till exempel ’Land Day’ (se bilden ovan) har inte kommit in på fotbollsläktarna. Där sluter man upp kring klubbens egna symbol i stället, den röda hästen (som inofficiellt även kommit att bli stadens symbol). För samtidigt som klubben har ett ursinnigt stöd från den stolta lokalbefolkningen motsätter man inte Israel just därför att man inte påtagit sig en nationalistisk identitet i sitt supporterskap – däremot uttrycks stödet som sagt väldigt lokalpatriotiskt. Men trots det använder man inte 'sitt' språk på läktarna. De flesta vuxna araber i Israel pratar både arabiska och hebreiska, men på Sakhnins fotbollsläktare sjunger fansen framför allt på hebreiska. Sorek menar att man har ett omfattande användande av den judiska majoritetens språk på fotbollsläktarna för att förstärka känslan av delaktighet och tillhörighet – i den israeliska ligan. Sakhnins supportrar har också ett rykte om sig att mer heja på sin egen klubb än att häckla motståndarna. Även om man vid vissa tillfällen i stridens hetta (mot till exempel Beitar) hamnat i konflikt med både motståndarfans och polisen. Jag ska absolut inte helgonförklara de rödvita supportrarna, utan vi fortsätter röra oss i gråzoner här.

 

Som en liten arabisk klubb med små resurser kommer man aldrig utmana Maccabi Haifa eller Tel Aviv-klubbarna som maktfaktor i den israeliska fotbollen. Men 2004 gjorde klubben det ingen arabisk klubb i Israel mäktat med varken förr eller senare när man vann en stor titel - The Israeli State Cup. För att komma från en stad med bara 25 000 åskådare fick man ihop ett hyfsat följe till finalen. Och Sakhnins lag som vann den bestod av såväl judiska och arabiska spelare som europeiska och afrikanska importer. Orkar man inte läsa hela det här inlägget finns det en dokumentärfilm om klubben där ett filmteam följer laget året efter bragden. After The Cup: Sons of Sakhnin United heter den. Laget som vann spelade en fysisk och tuff fotboll, som har jämförst med Wimbledons 90-talsfotboll i England. Hur mycket det ligger i jämförelserna vet jag inte, men Sakhnins fotboll ska ställas i kontrast till den ofta tekniska spelstilen som dominerar i regionen. Klubbens framgångar fick stort genomslag runt om i hela landet – och i hela arabfotbollsvärlden – och gratulationerna från andra klubbars supportrar (kanske mest från Maccabi Haifas fans) lät inte vänta på sig.

 

Men det var inte bara gemene fotbollsfans som hörde av sig och gratulerade Sakhnin till segern. För som ni redan listat ut fick klubbens ordförande Mazen Ghnayem samtal från både Israels premiärminister och Palestinas president på kvällen efter bragden. Och visst representerade klubben Israel på ett hedersfullt sätt, samtidigt som man skänkte stolthet åt den arabiska befolkningen i landet. På det sättet är man en lika speciell som viktig fotbollsklubb, de förenade sönerna i Sakhnin.

 

 

Här är det lag som vann cupen 2004. Om någon av dem finns kvar och spelade i 3-0-segern hemma mot Beitar Jerusalem i förrgår kväll? Det vet jag inte.

En sån här fotbollshelg lämnar precis hur många berättelser som helst efter sig att plockas upp och basuneras ut.

 

I Manchester pratar man om maktbalans och nya tider. Jag konstaterar att makt ofta har väldigt god balans, men att den här helgen också lärt oss inte ens ett par decennier på tronen gör dig immun mot stridsplan och italienska prickskyttar. Jag vet inte om Anzhi nere vid den georgiska gränsen kan kallas för granne till någon av sina konkurrenter – framför allt inte till dem i Moskva – men högjudda har man sannerligen varit. CSKA var hur som helst på besök och nöp dem i armen, hårt. I Spanien räddade Kanouté en straff på stopptid i en tuff bortamatch, och Rayo Vallecano vann en annan tuff bortamatch – det hade man absolut kunnat koka lite soppa på. I Italien reste Milan söderut till Apulien, men var 45 minuter försenade till matchen. Och vi fick ett inte så lite politiskt intressant möte mellan Bologna och Lazio. I Frankrike vann Marseille en ligamatch. Och Brest spelade oavgjort, det är man förmodligen bäst på i hela Europa. Ajax – Feyenoord. Och på andra sidan bron förlorade Bröndby igen, och ligger nu trea från slutet. Här i Sverige sprang vi i mål med vår säsong och jag tror de flesta lag fick en medalj efteråt. Det är ju lite fint.

 

Men med tanke på att jag är siste man till kvarn får jag artigt och tacksamt hålla till godo med det som lämnats kvar. Och godbitarna ovan var förstås slut sen länge. Jag fick inte ens en riktig helgmatch, utan en sån där fredagkvällsmatch som bara spelas för att tv-bolagen vill erbjuda ett alternativ till sång- och dansprogrammen som annars dominerar tablån.

 

Stabaek – Molde. En förlorare och en vinnare.

 

2008 blev Stabaek norska mästare för första gången. Och till säsongen därpå skulle man flytta in till det nya skrytbygget Telenor Arena. Vilket innebar att man bytte utomhus till inomhus, dubblade publikkapaciteten, fick loger och all världens möjligheter att ’ta nästa steg’ som det brukar heta från klubbhåll. Man har tagit flera steg sen dess, men alla i fel riktning verkar det som. Man har en ny svensk tränare, hela fyra av klubbens fem senaste tränarna är svenskar, men det verkar inte hjälpa nämnvärt. Just nu är Stabaek ligans tredje sämsta hemmalag, publiken sviker och konstgräset inne på arenan är mest i vägen för andra mer lukrativa evenemang, resonerar husets ägare Kjell Christian Ulrichsen. Så nu vill han att fotbollslaget ska flytta ut. Innerplanen ska asfalteras efter säsongens slut, om ca tre veckor, säger man. Och kommunen är inte särskilt pigga på att rädda klubben ur knipan, de behöver pengarna till andra saker.

 

Men klubben och merparten av fansen och tänker inte lämna sitt nya fina hem och ge sig ut i blåsten och kylan utan att ta strid. Inför hemmamatchen mot Molde sänkte man biljettpriserna till 50 kronor, och även om 50 norska kronor är mer (inte fler) än 50 svenska så är det inte så fasligt mycket för en match. Som om det inte räckte knackade fansen dörr för att försäkra sig att den allra sista åskådaren också skulle dyka upp, och innan matchen gav man sig på en symbolisk demonstration utanför arenan – där man ställde sig hand i hand i en jättering. Om man nådde hela vägen runt vet jag inte men budskapet gick nog fram.

 

 

Det är fortfarande inte klart var Stabaek ska spela nästa år. Det är heller inte helt klart vilka som är regerande norska mästare nästa år, men jag vågar mig ändå på en riktad mästartext.

 

Och det var väl på tiden? Molde fyllde hundra år i somras, men har aldrig vunnit ligan. 1974, 1987, 1995, 1998, 1999, 2002 och 2009 slutade man tvåa. Och det är klart, rent teoretiskt kan man fortfarande vinna silvret igen, men det blir svårt i år. På bilden nedan kan vi se att Molde spelar sina hemmamatcher utomhus på naturgräs (titta noga), och att man inte är en Osloförort (som Stabaek, det glömde jag kanske säga när vi var där?). Det ska visst vara en gammal textilstad men till skillnad från de flesta andra textilstäder har man fortfarande inte (formellt) vunnit några fotbollsmästerskap alltså. Jag vet inte hur mycket av själva stan (som heter som klubben) vi ser, men en hel del gissar jag då Molde bara har ca 25 000 invånare. Aker Stadion, som klubben äger och driver, stod klar 1998 och rymmer nästan varannan Moldebo. Och i år har man ett snitt på nästan 10 000 åskådare per match, men är ändå bara femma i publikligan. Även Molde har haft svenskt på tränarbänken på sistone, med både Bo Johansson och Kjell Jonevret på 2000-talet. Men efter bara ytterligare ett par silvermedaljer tänkte man om från ledningens sida.

 

 

För 15 år sedan lämnade en 23-årig skyttekung Molde för Drömmarnas Teater. Till den här säsongen flyttade Ole Gunnar - tränaren - hem igen, med mer än hyfsade erfarenheter från öarna. Och bara ett år senare är tiotusen drömmar i Molde på god väg att bli verklighet.

 

Så. Det var smulorna som gamarna lämnade efter sig för den här gången. Historierna om de båda klubbarna hänger inte alls ihop, och de kunde lika gärna berättats separat, men så passade de på att möta varandra just den här helgen, förlorarna i Sabaek och vinnarna i Molde. Hur det gick?

 

1-1.

Derby i Rom. Och derby i Bretagne. Det är inte samma sak. Och det är inte samma sak. Romderbyt försegick av att det regnade gatstenar, flaskor och diverse annat kravallbråte. Detta var förvisso inte direkt förknippat med matchen, men det hjälper oss att kontextualisera densamma. Derbyt i Bretagne försegick av att det regnade.

 

Franska derbyn är ett helt eget kapitel, och ett ämne vi jag inte får riktigt nog av. Ett tankeexperminet: Vi tar och tittar på de tre rikstäckande ligorna, igen. Var för sig innehåller ligorna endast ett stadsderby. Det spelas i National, där Red Star 93 redan slagit Paris FC med 4-0 på bortaplan i höstmötet. För att hitta fler derbyn får vi fuska lite och göra vår egen franska liga med alla 60 klubbar i Ligue 1, Ligue 2 och National. Då snubblar vi dessutom över det festliga faktumet att en Parisklubb (PSG) återfinns på första plats och en annan (Red Star) på sista plats, efter tio omgångar (ge eller ta lite). Och i den här fiktiva ligan finner vi dessutom ytterligare tre stadsderbyn, dels PSG mot de andra två huvudstadsklubbarna, men framför allt finner vi Frankrikes näst bästa fotbollsstad (lite beroende på hur man räknar, jag vet att jag hävdade för inte alltför längesen att Paris är sämst i världen på fotboll, typ). Men struntar vi i storlek och förutsättningar kan vi inte blunda för att tre av 60 kommer från huvudstaden, och att endast en annan stad alltså har två klubbar i vår liga.

 

För trots inledningen, vi ska varken göra Rom eller Bretagne, eller ens Paris. Men som så ofta när man ska resa någonstans som liknar ingenstans måste man mellanlanda, och det har vi gjort nu. Sen blir det propellerplan till ön som ligger lämpligt inklämd mellan Frankrike och Italien, och som har en av två franska städer som har mer än en klubb i ligasystemet (Ligue 1, Ligue 2 och National). Och när vi stiger av planet efter en skakig landning är vi på Korsika, tro’t eller ej.

 

Öns huvudstad Ajaccio kvalificerar sig nätt och jämnt som en av landets hundra största städer, men här finns alltså dubbelt så många klubbar i vår liga som i övriga 55 fotbollsstäder (Paris undantaget). Lägg till att ön (med drygt 250 000 invånare) har en till klubb – Bastia – på upplyttningsplats i L2 så förstår vi att det finns en hel del fotboll att bekanta oss med på vårt resmål. Tre klubbar och ett landslag, precis som det nästan 50 gånger större Paris alltså.

 

Jag kan inte i detalj berätta om när eller hur de första fotbollarna kom till öns hamner från kontinenten, det finns helt enkelt för lite skrivet om Korsikas fotboll i min bokhylla. Men jag vet att våra tre klubbar bildades inom bara fem år i början på 1900-talet, så det får räcka som historisk introduktion. Jag vet inte om vi ska kalla det ironiskt att mannen, som hundra år innan våra klubbar bildades försökte bygga ett franskt romarrike, är född på ön som då och då uttrycker önskemål att frigöra sig och bilda en egen stat. Och även om man inte lär bli en självständig stat någon gång snart har man redan de tre viktgaste bitarna på plats. En flagga, en nationalsång och ett fotbollslandslag. Flaggan ska visst vara äldre än den franska, och den kommer med en rätt speciell sidoberättelse. Ön attackerades av morer för tusentalet år sen (ge eller ta ett par hundra år), men stod emot. Och för att ingjuta mod inför eventuella framtida attacker högg man av ett morerhuvud, satte det på en påle, och lät det turnera runt ön. Sen satte man det på sin flagga.

 

 

Och det gjorde våra klubbar också.

 

 

Landslaget har förvisso inte FIFA-status men man är ändå på riktigt, med riktiga spelare och allt. Senaste landskampen spelades den 31 maj i år på Ajaccios hemmaarena Stade François Coty, och Bulgarien stod för motståndet. Här kan man se lite matchbilder från 1-0-segern, där Ludovic Giuly debuterade och där hemmasonen Johan Cavallis fina skott fick de Ajaccio-klädda fansen att mysa lite extra.

 

Annars skämmer Korsikas landslag knappast bort öborna med landskamper. Sedan 1998 har man spelat fem landskamper (endast Olympiakos François Modesto har deltagit i samtliga), samtliga på hemmaplan, tre i Ajaccio och två i Bastia,  och tre gånger har motståndet kommet från Afrika. Innan -98 spelade man sin enda bortamatch, och den tänkte jag att vi skulle ta oss lite extra tid med, för det var inte vem som helst som stod för motståndet. 1967 var det tänkt att flera olika franska regioner skulle möta landslaget med sitt ’landslag’. För de flesta i det kontinentala Frankrike blir en sådan match mest jippo, då den franska identiteten trots allt är ganska stark. Korsika var först ut den 27:e februari, och för de marginaliserade öborna var detta allt annat än bara en vänskapsmatch. Det franska landslaget skulle lite senare möta Rumänien i en viktig kvalmatch, och krävde därför att Korsika skulle mönstra ett lag som var så taktiskt likt Rumänien som möjligt. Matchen spelades på Stade Velodrome i Marseille, inför ca 25 000 åskådare.

 

Här kan man se några fina höjdpunkter från den historiska matchen.

 

Efter den här förlusten ställde förbundet in de planerade matcherna mot Bretagne, Alsace och de andra provinserna. Förudmjukelsen var total, och matchen fick knappast öborna att känna några större sympatier för det franska landslaget.

 

På Ultras Bastiaccis hemsida skriver de att de är emot alla galliska lag, att PSG får dem att kräkas, men att det utan tvekan är OM man hatar mest. Bråk mellan supportergrupper till klubbarna har varit frekventa genom historien. Marseille är närmsta franska storstad så det är lite av ett regionsderby, och när man förlorade en stökig cupfinal på 70-talet till OM blev det sammandrabbningar på Champs Elysée efteråt. Men mest av allt verkar ultrasgruppen vända sig emot de påstådda vänskapsbanden som sägs finnas mellan klubbarna. Trots allt bor många korsikaner i Marseille, och flera av dem har sympatier både på ön och fastlandet – vilket våra vänner i Bastia inte alls uppskattar.

 

 

 

Det finns en inhemsk liga också på ön, som spelats sedan 1920, och man har ett eget fotbollsförbund (som naturligtvis är underordnat FFF). Eftersom både SC Bastia och AC Ajaccio spelar på professionell nivå i det franska ligasystemet ställer man numer endast upp med reservlaget i öns eget mästerskap, men så sent som förra säsongen vann de sistnämndas reserver ligan.

 

Och just det, språket får vi ju nämna också. För det räcker med en snabbtitt på valfri korsikansk hemsida för att se att det skiljer sig från franskan. Frågan är snarast hur mycket det egentligen skiljer sig från italienskan, vissa menar att det är att betrakta som en italiensk dialekt snarare än ett eget språk. Och jag litar på dem som vet bättre än jag.

 

Nu tror jag väl att jag har börjat göra min poäng någorlunda förstådd här: att Korsika inte är vilken region som helst, och att fotbollen där betyder lite extra, med sitt starka symbolvärde och allt. Och jag vet inte om det ska behövas men ber ni mig att aktualisera det här inlägget kan det väl krystas fram någon slags koppling till sånt vi kan se i färg-tv. För igår kväll mötte faktiskt öns huvudstadsklubb Ajaccio den galliska huvudstadsklubben Paris Saint-Germain. Om de nyrika parisarna intog ön? Ja, självklart gjorde de det. Mycket har hänt sen 1960-talet. Men redan nästa helg kommer en chans till revansch, då ACA åker till Marseille för ett möte med bottenkollegan OM.

 

Hade jag varit filmansvarig på Ajaccios bortaresor hade jag letat fram en svartvitkornig gammal rulle från 1967, för även om mycket inom fotbollen förändrats sedan dess är de 90 minuterna på Stade Vélodrome bland det stoltaste korsikanerna har att visa upp. Det och ett morerhuvud.

This century must be an American century. In an American century, America has the strongest economy and the strongest military in the world. God did not create this country to be a nation of followers. America is not destined to be one of several equally balanced global powers. America must lead the world, or someone else will.

 

Det är den tilltänkte republikanske presidentkandidaten Mitt Romney som bröstar upp sig. Och det är väl inget nytt direkt, vi känner igen de här orden då vi hört dem förut. Och vi har sett det förut. Mer än en gång.

 

Men om nu Romney och Michael Bay tänker styra världen, för nog verkar de mena allvar med sina avsikter, borde inte vi också få vara med och rösta då? Vi är ju alla världens medborgare, och som vänner av demokratin vill vi såklart vara med och påverka. I väntan på att du får hem ditt valkort tänkte jag att vi kunde ta en svängom med partierna, de är ju bara två till antalet, och jag har de senaste veckorna tagit fram ett matematiskt säkert system för att utse vinnaren av vår röst (systemet bygger alltså på att ni röstar som jag). För om det vid en första anblick verkar lite rörigt med allt kampanjande, smutskastande och prat om ekonomiska modeller som ingen förstår, så är det ju så förbaskat enkelt egentligen. Vi tittar såklart till fotbollen, som vi kan och förstår i alla väderlekar, och ställer frågan:

 

Vem är bäst på fotboll, elefanten eller åsnan?

 

Nu har de i och för sig gjort även världens enklaste sak, att årligen utse en landets bästa fotbollslag till mästare, lite svårare än vad det behöver vara. För man spelar både ligaspel och cupspel om sina mästerskap där på fel sida Atlanten. Men vi lyssnar till magister Mourinho, som säger att ligan alltid vinns av det bästa laget, och att det inte alltid är fallet i cuper. Därför väger Supporter’s Trophy, som går till grundsäsongens bästa lag, tyngre än MLS Cup som vinns av slutspelets segrare. Någonstans känns det som ett mer demokratiskt sätt att utse en vinnare genom ligaspel än genom cupspel – även om idrottens tävlingsinslag av sin natur är tämligen odemokratiskt (med bara en Lucia, några få tärnor och en massa tomtar).

 

Vad jag tänkte göra här är att gå igenom mästarklubbarna (de som vann Supporter’s Trophy, märk väl) varje år från 1996 – när MLS nybildades – och framåt, titta på varifrån de kommer och vem som vann i presidentvalet i den delstaten. När det gäller valresultaten står de sig alltså fyra år i taget, med val 1996, 2000, 2004 och 2008. Det finns hur många mer saker som helst jag skulle vilja väga in för att avgöra vem som ska bestämma över världen, inte minst publiksiffror och mästarklubbarnas sponsorer, men det får räcka såhär så länge.

 

Uppdatering:

Har man så bråttom att hinna fram att man inte ens knyter skorna innan man beger sig av är risken stor att man snubblar och slår sig. Men som tur är finns det hjälpande händer där ute som hjälper oss på fötter igen. Istanbul är fortfarande inte Turkiets huvudstad och staten Washington ligger på ett mer än behörigt avstånd från presidentens Washington. Jag får ursäkta felsteget med att jag inte är mer än marginellt bättre på amerikansk geografi än gemene jänkare. Innan jag räknar om och gör rätt för mig är det ett par saker som behöver uppmärksammas, för District of Columbia (distriktet där presidentens Washington ligger) är inte ens en riktig delstat. Invånarna har därför ingen representant i kongressen, inte heller i Senaten finns District of Columbia representerat. Tanken med detta är tydligen att man ska vara neutral gentemot andra stater (jag kommer inte kunna svara på frågor kring hur det här fungerar, eller om det fungerar). Däremot får invånarna rösta i presidentvalet, men med bara ca 600 000 invånare ger en seger här bara tre elektorsröster, och inte de elva man får för en seger i staten Washington. Men även en fläck kan nås av solens strålar och jag var inte helt fel på det när jag skrev att det aldrig är ett spännande val i DC (District of Columbia, det är bäst att vara tydlig nu), det är långt mer ospännande än i någon annan stat. Nya siffror följer nedan.

 

1996 vann Tampa Bay Mutiny från Florida ligan. Klubben grundades 1995 och var alltså en omedelbar succé då man vann grundserien redan sitt första år i MLS. Men sen gick det långsamt utför, arenaproblem och minskande publiksiffror gjorde att klubben lades ner efter 2001.

• Presidentvalet i Florida 1996 vanns hur som helst av Demokraternas Bill Clinton, som fick 48,0 % av rösterna, mot Republikanernas Bob Doles 42,3 %. Florida ger 27 elektorsplatser, en tiondel av de 270 som krävs för att vinna, så det är en viktig stat det där.

 

1997 vann DC United både ligan och MLS Cup, så här kan inte ens slutspelsvännerna protestera mot vem som var bäst. United bildades också 1995 och anspelar inte så lite på sin koppling till Washington, med både en örn och stjärna (och en fotboll, för att undvika förvirring kring vad de är bäst på) på klubbskölden. United är för övrigt vår periods mest framgångsrika klubb.

• District of Columbia alltså, inte ens en riktig stat, men med en duktig klubb. Här vann Clinton med 85,2 % av rösterna mot Doles 9,3 %. Men trots utskåpningen får Demokraterna bara tre elektorsröster för det.

 

1998 var landets bästa klubb Los Angeles Galaxy från Kalifornien. Sedan framgångarna och den enorma publiksuccén på 70-talet hade man byggt om och helrenoverat klubben till den nya ligan, och nog hittade man tillbaka hyfsat väl i alla fall. Men i slutspelet räckte det inte hela vägen, det vann Chicago.

• Kalifornien är en annan stark Demokrat-stat, och en viktig sådan. Clinton fick hela 51,1 % av rösterna, Dole 38,8 %. 55 elektorsplatser var det värt.

 

1999 vann DC United både Supporter’s Trophy och MLS Cup för andra gången på tre år. Ingen annan klubb har vunnit fyra titlar på tre år i det nya MLS, vi applåderar bedriften.

• 85,2 % för Bill, 9,3 % för Bull Bob. Tre röster till Bill.

 

2000 upprepade Kansas City Wizards från Kansas DC:s bedrift från året innan och vann både ligan och slutspelet. I mål hade man VM-målvakten Tony Meola (med 100 landskamper), och den säsongen slog han rekordet för längst hållna nolla i MLS med 681 minuter.

• 2000 alltså. Nytt val och nya tider. I Kansas sopade George W Bush banan med Al Gore, 58,0 % mot 37,2 % löd siffrorna och Bush förlorade bara i två av 105 countyn, men en glesbefolkad sydstat som Kansas ger ändå inte mer än sex elektorsplatser.

 

2001 vann Miami Fusion från Florida. Det blev klubbens enda stora framgång för efter säsongen lades man ner när ligan minskade.

• Det är ju här det blir verkligt intressant, för decimalen jag jobbat med räcker inte till för att avgöra valet. 48,8 % mot 48,8 %, med det festliga läget att vinnaren vinner landet (och tydligen världen). Bush fick (jag redovisar officiella siffror nu) 2 912 790 röster i Florida, och Gore fick 2 912 253. En vinst för Bush med 537 röster som bekant, vilket gav en tiondel av de elektorsplatser som behövs för att ta hem valet.

 

2002 tog Galaxy hem dubbeln. Och Carlos Ruiz från Guatemala gjorde 24 mål, mer än någon annan Galaxyspelare gjort på en säsong sedan 1996.

• Här vann i vanlig ordning Demokraterna klart. Gore fick 53,4 % mot Bush 41,7 %. 55 elektorsplatser till Demokraterna alltså.

 

2003 vann Chicago Fire (från staten Illinois) grundspelet och San Jose Earthquakes slutspelet, och vi gillar såklart de katastrofala sambandet. Chicago är rent av döpta efter The Great Chicago Fire som 1871 ödelade stora delar av staden och krävde hundratals liv.

• I Illionois vann Gore ganska klart, med siffrorna 54,6 % mot 42,6 %. Bush vann i klart fler countyn men förlorade i de stora, och den hyfsat stora staten gav Demokraterna 22 elektorsplatser.

 

2004 var det Columbus Crew från Ohio som tog hem Supporter’s Trophy. Columus verkar vara vänner av den europeiska modellen då man tagit hem ligan vid tre tillfällen (och bara vunnit MLS Cup en gång).

• Nu var det nytt val och president Bush mötte Kerry. Ohio 2004 gick till Bush, som ökade från det stiliga 50,0 % 2000 till det lite mindre stiliga (men mer bra) 50,8 % 2004. Kerry var hyfsat på det med 47,8 %. Men 20 elektorsplatser till Republikanerna.

 

2005 var det San José Earthquakes tur att ta hem ligan till Kalifornien. Och som alla Kalifornienklubbar värda namnet har man ett spanskt smeknamn; Los Terremotos de San José. Terremoto betyder jordbävning. Och det gör Earthquake också.

• Hur mycket Kerry vann med? 54,3 % mot 44,4 %, så nästan tio procentenheter. 55 elektorsplatser, det kan vi nu.

 

2006 vann Washingtons DC United. Och Houston Dynamo från Texas tog hem MLS Cup.

• Kerry fick 89,2 % i DC i valet 2004, Bush 9,3 %. Tre nya elektorsröster till åsnan.

 

2007 kan vi köra ’kopiera’ och ’klistra in’, för precis som sist vann DC ligan och Dynamo slutspelet. Det är enda gången vi har samma resultat två år i rad i ligan och slutspelet.

• Kerry fick 202 970 röster (89,2 %) och Bush 21 256 röster (9,3 %), som sagt. Här får vi ändå nämna MLS Cup-mästaren, för det är bra synd för Republikanerna att vi i mångt och mycket ratar slutspelet här Dynamo kommer alltså från Texas, där Bush vann med 61,1 % mot Kerrys 38,2 %. Det är den största republikanska segern i Texas på våra fyra val (men Bush fick nästan 60 % 2000 också). 34 elektorsplatser hade de fått för det, om vi räknat med slutspelet alltså.

 

2008 vann så Columbus Crew igen, den här gången både ligan och slutspelet, och de kommer alltså fortfarande från Ohio.

• Men Ohio hade i och med det nya valet gått från rött till blått, och här slog Barrack Obama John McCain med 51,2 % mot 47,2 %. 20 platser till Demokraterna (som alltså är blå, det hängde ni med på?)

2009 var Columbus år igen, men bara ligan, Real Salt Lake tog hem slutspelet.

• Obama 51,2 % och McCain 47,2 % ger 20 alltså platser till Demokraterna. Ohio har för övrigt vunnits av den totala vinnaren i samtliga våra (fyra) val.

2010 vann Beckhams Galaxy, från Los Angeles i Kalifornien. Colorado tog hem sin enda MLS-titel i slutspelet sen.

• I Kalifornien 2008 var Demokraterna mer överlägsna än vanligt, och Obama fick 60,9 %, mot McCains 37,3 %. 55 tunga platser till de blå Demokraterna således.

2011 är fortfarande inte helt och fullt avgjort än men redan nu vet vi att Galaxy tog hem Supporter’s Trophy igen. Det är blott andra gången samma klubb vinner ligan två år i rad sedan 1996.

• Och valsiffrorna är detsamma. 60,9 % för Demokraterna mot 37,3 % för Republikanerna. Och landets största stat gav alltså 55 platser till den kandidat som pratade bäst spanska.

Sådär, det var det. Innan jag räknar ihop rösterna och redovisar resultatet kan jag väl kort ikläda mig politisk kommentator-kostymen och säga en mening eller två om våra klubbar, elefanter och åsnor.

 

1996-2000 var det Demokrater för hela slanten. Clinton vann också valet med betryggande siffror, 49,2 % mot 40,7 %. Det här var också de åren när fotbollen på riktigt skulle etableras i USA, man hade gått enormt stärkta ur ett lyckat hemma-VM och tänkte rida på vågen lite. I början på 2000-talet svängde pendeln över ordentligt både i det stora valet och bland våra mästarklubbar. Men efter det har det varit mest blått, en republikansk stat har bara vunnit ligan en gång sedan 2001, det var Ohios titel 2004. I sammanställningen får staten med den vinnande klubben de elektorsröster som man vann i det senaste valet, och sen tilldelas de antingen åsnan eller elefanten. Det blir som ett litet val varje år. Rött är republikanska år, blått är Demokraternas.

 

 

Sådär ja, då var allt prydligt korrekt och tillrättalagt igen. Demokraterna får ihop sammanlagt 384 elektorsplatser genom mitt fotbollslogiska demokratiska och numer matematiskt säkra system, medan Republikanerna bara får ihop ynka 53 platser. Rubriken ändrar jag däremot inte, den är redan en klassiker (den stämmer fortfarande) och det är för sent att återkalla alla t-shirts jag beställt med fyrahundraåtta åsnor på.

 

Avslutningsvis kan vi konstatera att det inte råder några som helst tvivel om hur vi ska rösta här, inte i teorin i varje fall. Men vi får problem om det här valet blir verklighet, för röstar vi bort Rimney kommer han ju inte styra världen och då behövde vi inte blanda oss i från början. Det borde jag såklart tänkt på tidigare.

Informationssamhället alltså, och vi lever mitt i det. Då vore det väl fy skam om vi inte faktiskt tog till vara på det och skaffade oss lite sån där information emellanåt. Somliga kopplar ihop sina bärbara datorer, uppmanar alla i sin omgivning att beväpna sig med kunskap och granatgevär, för att sedan ge sig ut och vända uppochner på odemokratiska regimer. Informationssamhället underlättar revolutionen. Och det gillar vi såklart. Men det är inte vår grej. Vår grej är mer att lite nyfiket undra över något som vi inte riktigt vet vad vi ska med svaret till, och istället för att diskutera saken efter eget huvud så kollar vi upp det, förutsatt att det går snabbt och enkelt, för att sedan ha det ur världen. Det leder varken till väpnad revolution eller ens någon kunskapsrevolution. Men vi gillar att få saker ur världen, eller åtminstone ur vårt eget huvud. Och även om det här blir en snabb, lättsmält och lätt haltande studie (vad kommer efter högmod?), med osäkra källor och otydligt resultat så består den ändå av information. Och det är ju det som är poängen. Sen kan vi gå vidare.

 

Om det var att likna vid en inledning bör rimligen den där frågan ställas nu som inlägget ämnar svara på. Och ägnar man, som vi gör, varje reklamavbrott åt att fundera i cirklar på fotbollsämnet i olika hänseenden kommer vi ganska snabbt ha frågelådan full. Det mesta slänger vi direkt för att det är dumt eller för jobbigt att ta reda på. Men någon gång ibland kommer vi över en överkomlig fråga, och då vore det fy skam om vi inte avsatte femton minuter och skrapade lite på ytan till svaret.

 

Vilka är Europas bästa huvudstäder i fotboll?

 

Innan vi drar ut i den lilla stora världen vill jag i vanlig ordning förklara vad jag egentligen undersökt här, och lite kort hur (det här är ett sånt avsnitt vi oftast hoppar över i ivern över att komma åt det snabba svaret). Alla länder finns inte med, men de flesta av de bästa gör det. Turkiet var med men efter att jag (tack José) lärde mig att Istanbul med alla titlar (man kom på tredje plats) inte alls är huvudstad så diskas man och stryks, ingen pardon. Som en notis kan ändå sägas att Ankara, som ligger i Asien, är huvudstad och att de sällan vinner några mästerskap. UEFA-Israel är inte heller med.

 

Och när det gäller tideräkningen var det inte alldeles självklart när jag skulle börja räkna. Hade jag börjat från början, när ligorna bildades, hade det ju haltat mer än lovligt, då någon började redan på 1800-talet men de flesta kom först igång på riktigt någon gång mellan världskrigen. År 0 är således 1945 (oftast har det inneburit säsongen 1945/46 som start), efter andra världskrigets slut, vilket gett oss mer eller mindre 66 titlar att slåss om, i de flesta länder. Något land blev sig själva först på 1990-talet, och då får man använda lite sunt förnuft i analysen huruvida huvudstaden skött sig eller ej.

 

Det som är spännande med huvudstäder är att det är där makten sitter, staden är med få undantag störst och brukar ha ett stort kulturellt utbud. Landets bästa stad, helt enkelt. Men är det den bästa fotbollsstaden? Ibland.

 

Är man inte nöjd med det korta svaret kan man fortsätta läsa. Det verkligt intressanta är ju att se hur det skiljer sig, och var det skiljer sig. Varför det ser ut som det gör tar vi inte tag i här. Det projektet är övermäktigt applikationerna på min telefon, så den frågan stoppar vi genast tillbaka i frågelådan. Jag har listat huvudstäderna från den mest framgångsrika till den mest usla, och för säkerhets skull står landet (eller länderna!) staden ligger i inom parentes. Studien avser herrfotboll, och titlar avser endast ligatitlar. Jag kan inte svära på att siffrorna stämmer till hundra procent, risken finns att jag missat någon obskyr liten huvudstadsklubb som råkat vinna en titel på 50-talet i en lite klenare liga, i så fall får ni hojta till. Men nu tror jag vi är redo för avfärd.

 

Aten (Grekland) – 60 titlar

Olympiakos – 32

Panathinaikos – 19

AEK Aten – 9

 

Fyra titlar har Aten undgått att vinna sedan 1945/46 (då Aris vann för övrigt). Och två mästerskap har uteblivit (1949/50 och 1951/52). Om Grekland och den grekiska fotbollen inte alltid mått alldeles utmärkt är ändå huvudstan ständigt välmående ur titelhänseende. Att man dessutom haft tre någorlunda dugliga inbördes kombatanter försärker bilden av att det är här det händer. Sen är ju rangordningen grannarna emellan tydlig, men det här är inget annat än en lagseger där alla tre bidragit med vad man kunnat. 60 titlar. Det är ett förkrossande facit, som naturligtvis räcker för att hålla den klara tvåan på öarna bakom sig. Borgmästare Nikítas Kaklamánis lär ägna all tid han inte ägnar åt ekonomiska frågor till att skriva grattis-tal till klubbarna i stan. Vi skickar istället en tanke till alla fotbollssupportrar i övriga grekiska städer.

 

Glasgow (Skottland) – 53 titlar.

Rangers – 30

Celtic – 23

 

Tolv titlar har man låtit de andra dela på sedan 1946, i vad som bara kan liknas vid någon slags svårmotiverad välgörenhet. Och det var faktiskt fler än jag trott. Här finns egentligen inte så mycket övrigt att säga. Vad som ryms i stadskampen är vi redan bekanta med, det är väl först om Glasgow skulle slå sig in i engelska Premier League som det här bli intressant igen. Då skulle den ständiga maj-kortegen, som halva stan i taget tycker så mycket om, nog få göra några års uppehåll.

 

Wien (Österrike) – 43 titlar

Austria Wien - 21

Rapid Wien - 19

Weiner Sportsclub – 2

First Vienna FC - 1

 

Här är det två klubbar som dominerat bade stan och landet, och först hotats på riktigt på 2000-talet, då man bara vunnit fyra gånger. Och de har varit med ett tag allesammans i den österrikiska huvudstaden. Wiener SC bildades 1883, First Vienna 1894, Rapid 1899 och Austria 1911. Att Innsbruck och Salzburg sprattlat till lite på sistone är därför inget som oroar nämnvärt, det är fortfarande långt kvar till Wienklubbarnas gemensamma prisskåp.

 

Moskva (Sovjet och Ryssland) – 41 titlar

Spartak Moskva - 18

CSKA Moskva – 10

Dynamo Moskva – 8

Torpedo Moskva – 3

Lokomotiv Moskva – 2

 

Här är det lite speciellt för vi behandlar ju mer än ett land. I det gamla Sovjet har vi den alltid lika spännande kampen mellan Moskva och (Dynamo) Kiev, där Moskva vann som stad, men Kiev som klubb (med sina 13 titlar). Sedan 1992 heter det Russian Premier Legaue och där har Spartak dominerat stort med nio titlar, dock senast 2001. Moskva, utan titel sen 2006, får se sig omsprungna av nyrika provinsklubbar – allra senast Anzhi. Undrar vad de gamla KGB-agenterna, poliserna och militärerna tycker om det?

 

Lissabon (Portugal) – 41 titlar

Benfica – 25

Sporting – 15

Belenenses – 1

 

Portugal gjorde faktiskt inget krigsuppehåll, men vi börjar räkna direkt från säsongen 1945/46 då Belenenses vann. Och precis då hade vi det festliga läget att huvudstadsklubbarna Sporting och Benfica, och Porto från provinsen, alla stod på sex titlar vardera. Sedan dess har Benfica 25, Porto 20 och Sporting 15. Boavista från Porto knep 2000/01-mästerskapet. Inga andra klubbar har vunnit ligan varken förr eller senare. Ynka två mästarstäder bör vara något slags europeiskt rekord, åtminstone om vi bortser från blåbärsligorna.

 

Nicosia (Cypern) – 39 titlar

Omonia – 20

APOEL – 16

Olympiakos Nicosia - 3

 

Cypern är en intressant fotbollsnation. Det tåls att påminna om. Och nog är huvudstan Nicosia dominant, men man är som synes inte förkrossande överlägsen. Drygt varannan titel tar man hem, och det är nog i sin ordning i ett så litet land, med en stark huvudstad (med mer än en tredjedel av landets befolkning på ca 800 000). Vi har ju varit i Cypern tillsammans tidigare och lärt oss att de gröna Omonia är arbetarnas klubb, medan APOEL hämtar support främst från medelklassen. Olympiakos har inte vunnit sedan 1971 så någon hjälp därifrån lär huvudstan inte få inom den närmsta tiden.

 

Prag (Tjeckien och Tjeckoslovakien) – 39 titlar

Sparta Praha – 23

Dukla Praha – 11

Slavia Praha – 5

 

Prag gör ingen besviken. Snart fyrtio titlar på drygt sextio år är såklart mer än godkänt. Gamla Sparta är nog den mest framgångsrika vinröda klubb i Europa, och det är intressant för att man från början spelade i svartvit-randiga tröjor. Visste man att Juve skulle vinna sönder den tröjan redan för drygt hundra år sen? Sin vinröda tröja tog man faktiskt från Arsenal (som ju spelade i vinrött i början av 1900-talet). Slavia bildades 1892, ett år innan Sparta, och har tillsammans med ynglingen Dukla (1959) hjälpt till att hålla övriga tjeckiska städer på behörigt avstånd. En bra fotbollsstad, Prag.

 

Köpenhamn (Danmark) – 38 titlar

Bröndby – 10

FC Köpenhamn – 9

Köpenhamns Boldklub – 5

Akademisk Boldklub – 4

Hvidovre – 3

Boldklubben 1903 – 3

Lyngby – 2

Boldklubben af 1893 – 1

 

Köpenhamn har haft så många klubbar genom åren att det blivit ett problem, med konekvensen att en hel del sammanslagningar gjorts. Åtta olika mästarkubbar från samma stad måste vara ett rekord under vår period. Men bara FCK, Bröndby och Lyngby finns kvar i högstaligan i dag, och Akademisk Boldklub (AB) spelar i andraligan. Stan har hela åtta olika mästare sedan 1945, vilket är flest i Europa (även om det inte var det vi tävlade i). Ett parantes-grattis till Köpenhamn kan vi ändå bjuda på, innan vi drar vidare.

 

Madrid (Spanien) – 36 titlar

Real Madrid – 29

Atletico de Madrid – 7

 

Inget uppehåll under andra världskriget, men väl under inbördeskriget 1937-39. Från 1945/46 således. Och inte för att det är så relevant när huvudstadsklubbarna tävlar tillsammans här, men det är ändå värt att nämna att Atletico ledde den inbördes matchen med 2-0 1951. Drygt varannan titel har hamnat i huvudstan, och det känns väl rimligt i en så centraliserad stat som Spanien. Att den ena klubben i stan mer symboliserat makten, och därigenom haft sina privilegier genom åren behöver knappast sägas.'

 

Bryssel (Belgien) - 31 titlar

Anderlecht - 30

Racing White Daring de Molenbeek - 1

 

Anderlecht grundades redan 1908, men med kuslig känsla för att den här studien skulle göras väntade man tills efter andra världskriget innan man började vinna ligan. Även om andra städer också hävdat sig, och gjort det bra, har titeln alltid studsat tillbaka till huvudstaden. Att en klubb som kallas RWDM, efter några sammanslagningar med andra Brysselklubbar, vann ligan en gång på 70-talet är anmärkningsvärt, men mer hjälp än så fick inte den belgiska giganten. RWDM finns inte längre kvar, så nu för Anderlecht huvudstadens talan själva. Att Belgien är ett knepigt land med två stycken nästan-huvudstäder orkar vi inte brottas med nu.

 

Amsterdam (Holland) – 24 titlar

Ajax - 23

Door Wilskracht Sterk – 1

 

Att Ajax varit bra visste vi såklart. De har dessutom gjort något slags anspråk på ’bra fotboll’. Men att amatörklubben Door Wilskracht Sterk snodde åt sig titeln 1963/64 är desto mer anmärkningsvärt. DWS grundades 1907 och bland klubbens kändare profiler finner vi Frank Rijkaard och Ruud Gullit. Det luktar lite farmaklubb om DWS. Den uppmärksamme ser nog en och annan likhet mellan det holländksa fallet och det belgiska. Den största skillnaden i städernas, och de båda klubbarnas, fall är nog att nivån är lite högre här i Holland, och motståndet lite bättre. Men mer än var tredje titel till huvudstan är helt ok.

 

Berlin (Östtyskland och Tyskland) – 16 titlar

Dynamo Berlin - 10

Vorwärts Berlin - 6

Bonn (Västtyskland, 1949-1991) – 0

 

Jaha, hur ska vi tolka det här då?  Det lättaste är väl att försöka strunta i landsdelningen och bara räkna Berlin som huvudstad för hela Tyskland, hela perioden. Vi får ändå ha i åtanke att de åren en Berlinklubb vann i öst, vann samtidigt en annan klubb i väst – så det är egentligen bara halva titlar (och västklubbarna var oftast bättre). Berlin var trots allt hyfsade i gamla öst med 16 titlar, sen rår man såklart inte på fotbollsstäderna i det nya Tyskland. Fotbollsskämtet Bonn ger oss inget att jobba med. Det är ingen riktig huvudstad, ingen riktig fotbollsstad, och knappt ens en riktig stad. Krångligt land, det där, vi drar vidare.

 

London (England) – 14 titlar

Arsenal – 8

Chelsea – 4

Tottenham – 2

 

14 segrar alltså, och tre mästare. Nej, det är naturligtvis inte godkänt, och speciellt inte om vi betänker stans storlek. London må vara spelarfruarnas drömstad, men någon vidare fotbollsstad är man definitivt inte. Man har en hel massa deltagande klubbar, men vad hjälper det om de fattiga industristäderna i norr jämt och ständigt lägger sina ärrade fabriksnävar på guldmedaljerna. London får verkligen gaska upp sig, här förväntar vi oss fler mästare, och att de vinner oftare. Vi ger stan 20 år, sen återkommer vi och ser hur det ser ut.

 

Kiev (Ukraina) – 13 (av 20) titlar

Dymano Kiev – 13

 

Här räknar vi bara från 1992, när Ukraina blev självständigt. Kiev vann ju flest titlar i det gamla Sovjet, men inte i egenskap av huvudstad så de är inte värda mer än luft här. Någon annan klubb i huvudstan är inte värd att nämnas i sportsligt avseende, för i Ukraina är kampen mellan huvudstad och nästa stad (Shakhtar) så oerhört tydligt symboliserad genom fotbollen – och de två klubbarna Dynamo och Donetsk. Man kan faktisk lära känna Dynamo lite bättre genom det eminenta Donetsk-porträttet ’The Other Chelsea – A Story from Donetsk’. Sammanfattningsvis kan vi säga att Kiev såg rasamnde överlägsna ut tills Akhmatov, med sina oljiga händer (bildligt talat, Akhmatov har inte oljiga händer) välsignade Shakhtar. Just nu är Kiev tvåa i Ukraina, och det svider naturligtvis. Det är klart att Kiev på många sätt förtjänar en högre plats här, men i konsekvensens tecken räknas bara antalet titlar man tagit hem som huvudstad, så de får helt enkelt betala priset för att de inte varit självständiga längre än ett par decennier. Orättvist? Jo, kanske, men det där med rättvisa är relativt i fallet Dynamo.

 

Stockholm (Sverige) – 12 titlar

Djurgården – 7

AIK – 4

Hammarby – 1

 

Inget krigsuppehåll. Och här har jag egentligen berövat AIK från titeln 1983, då man vann serien, men inte guldet. Anledningen att jag var tvungen att gå efter förbundets mästare här, och inte de riktiga mästarna, är för att vissa andra ligor också experimenterat med vår fotboll och att jag där inte har... Jag ångrar mig, och ändrar igen. Stockholm får 12 och AIK fyra. Rätt ska vara rätt. Däremot förändrar det inte bilden av Stockholm som en rätt svag fotbollsstad. Vi får alltså stryk av Ukraina, som inte ens var ett land under större delen av perioden. Tre olika mästarklubbar är ett helt ok facit, men de har vunnit på tok för sällan. Kanske står man lite i vägen för varandra här... Får man föreslå en sammanslagning?

 

Warzawa (Polen) – 10 titlar

Legia Warszawa – 8

Polonia Warszawa – 2

Legia bildades under första världskriget (1916) som en militärklubb av polska armén, vilket namnet också antyder. Hemmaarenans namn översätts till Polska Arméns Stadion, eller Pepsi Stadion om det ska vara sponsormässigt korrekt. Polonia är faktiskt fem år äldre än Legia, och namnet berättar om en nationalistisk gammal skolklubb som grundades i ett icke-självständigt Polen, lite av en gammal upprorsklubb alltså. Polonia vann 1946, första året efter uppehållet, och igen år 2000. Men hur intressanta klubbarna än är kan vi inte bortse från att de vunnit på tok för lite. Vi stiger inte av tåget i huvudstan när vi luffar oss genom Polen nästa sommar, EM till trots.

 

Oslo (Norge) – 8 titlar

Vålerenga Fotball – 5

FK Lyn – 2

Skeid Fotball – 1

 

2005 vann Vålerenga, innan dess hade Oslo ingen mästare sedan 1984 (också Vålerenga). Men såväl societetsklubben Lyn som lilla Skeid har vunnit titeln efter andra världskriget. Dock är det bara Vålerenga som vunnit Tippeligaen (som högstadivisionen hetat sedan 1991). Både Lyn, som nu gått i konkurs, och Skeid är något så speciellt som skid- och fotbollsklubbar från början. Det hjälper oss om inte annat att förstå varför vinter-OS är större än fotbolls-VM i vår gamla koloni. Och Oslo är sämre än underkända Stockholm, då är det illa ställt med huvudstadsfotbollen.

 

Bern (Schweiz) – 5 titlar

Young Boys – 5

 

Gamla Young Boys har varit med i 114 år, men på senare tid har man inte haft så där våldsamt mycket att fira, ja förutom en massa födelsedagar då. Totalt har man elva titlar, men efter 1929 är de bara fem – så det är de fem vi dömer dem och huvudstan efter i den här tävlingen. I Berns försvar får vi ju säga att man är en rätt svag huvudstad. Med ca 350 000 invånare i storstadsområdet är man bara fjärde största stad i landet, och då är det bara logiskt att Basel, Genéve och Zürich har fler mästarklubbar. Kanske borde man byta huvudstad, Europas Australien.

 

Rom (Italien) – 4 titlar

Roma – 2

Lazio – 2

 

Italien alltså, och huvudstaden Rom tillhör ju tyvärr den del av landet som sällan får vara med i de fina salongerna. Fotbollen är inget undantag. Ynka fyra titlar sedan kriget (som inte heller gjorde någon italienare på bättre humör) är naturligtvis inte bra eller ens hyfsat. Storstadsområdet är bara marginellt större än Milanos, men prisskåpet betydligt mindre (eller mindre välfyllt, för visst känns det ändå som att högmodiga romare byggt landets största prisskåp, bara för att...?) Det enda man får godkänt för är att klubbarna i stan solidariskt delat på smulorna som nordklubbarna lämnat efter sig.

 

Paris (Frankrike) – 2 titlar

Paris Saint-Germain – 2

 

Det här är ju ett alldeles särskilt ämne, som egentligen förtjänar sin C-uppsats för att förklaras, men vi ger det väl ett försök ändå här. Paris är en världsstad, huvudstad i ett av Europas mest centraliserade länder, man har över tio miljoner invånare i storstadsregionen, men man är alltså mer eller mindre värdelösa i världens största sport. Och att enda mästarklubben PSG bildades över en natt, nästan som en panikåtgärd för att lindra huvudstadens uselhet i fotbollssporten, stärker inte stans aktier. Nu har man gett klubben en ekonomisk injektion igen i hopp att åter sätta Paris på den enda karta man inte redan finns med på. Jag tror att jag kallat Paris för Europas mest underpresterande fotbollstad tidigare, men det tåls att upprepas. Uselt.

 

Aten är bäst och Paris sämst. Ändå känns det väl som att vi kan hitta fler likheter än skillnader mellan städernas roll i respektive land? Samtliga huvudstäder vi undersökt har vunnit minst en titel och Köpenhamn har flest olika mästare. Köpenhamn har nog också gjort sig av med flest gamla mästarklubbar, så vi ska vara försiktiga med hyllningarna. Flera öststater har ruskigt starka huvudstäder, som väntat, och då har jag inte tagit med nära alla. Balkan lyser med sin frånvaro, jag vet, men det är ett svårt område att behandla i det här ämnet. Jag hade nog problem med Sovjet och Tyskland.

 

Som avslutning kan vi invertera hela den här genomgången och konstatera att även om staden Aten blev en vinnare och Paris en jätteförlorare, så vill jag mena att Frankrike som fotbollsnation i det långa loppet och i verkligheten där ute är den faktiska vinnaren, att Sverige och Allsvenskan står sig mycket bra och att Grekland är en ledsen förlorare.

 

Se där, vi kan också vända uppochner på saker och ting.

Eftersom det sällan är kö till den här jukeboxen hinner alla få sin låt spelad. Landslag således.

 

Det blir en liten uppföljning på popstudien från igår, men idag kikar vi på vad herrarna iklär sig när det vankas mästerskap. Och det är ju lite speciellt såklart, eftersom de natinella förbunden sällan är i närheten av de resurser som de stora europeiska klubbarna är. Men Messi är fortfarande Messi, även i en argentinsk tröja... Eller ja, det stämmer ju inte riktigt, men ni fattar. Man vill synas på Argentinas rasande vackra tröja, hur mycket laget än underpresterar. Kan man sen skaka hand med någon på Kanadas eller Singapores förbund och skäppa dit en låda matchställ också så är det väl bra, men det är inte samma provision där kan vi tänka oss.

 

Jag tror att anledningen att det här är så kul – för det är väldigt roligt – är att det så många gånger var här det började. Med tröjan. Och det är klart, man var ju en ytlig supporter på det sättet. Ingenstans samlas väl så många snygga ställ på samma plats som i hockeyligan på andra sidan Atlanten. Det fanns  nästan 30 (eller om det var 28 på den tiden?) lag att välja på när man skulle in i hockeykortsbytarbranchen på lågstadiet – och i förlängningen bli livstidssupporter (vilket i praktiken innebär att man kollar in text-tv, sida 362 varannan vecka) till den här tröjan – men ändå blev valet så enkelt till slut. NHL:s svar på Grekland 2004. Med den ödmjukaste av superhjältar, som lämnade Hockeyville (det är franska) för Sopranoland. Allt för den där tröjan. Så. Det kändes bra ändå att få smyga in en hockeynotis här (igen), när säsongen precis sparkat skrinnat igång. Och att vi fick ta tillfället i akt och uppmärksamma en fin målvakt när vi precis fråntagits den allra finaste av målvakter.

 

Men tillbaka till landslagströjorna. Eller till landslagströjtillverkarna. Och här blir det ju lite kul att se om det finns några mönster i var man profilerat sig mest. Lite har vi ju på känn hur det ser ut med landslagen, men vi behöver inte spekulera, snart har vi facit.

 

Först lite kort men nödvändig metodredovisning. Det känns ju rimligt att gå efter FIFA:s världsranking (inom parentes efter länderna), så vi får med alla de stora, så långt som vi orkar leta upp vad för krumilurer de sytt på tröjan. Jag hade tänkt mig de hundra främsta, så får vi se vad vi kan få med där. Och samtidigt vill vi naturligtvis stycka upp det i (typ) världsdelar, precis så som FIFA gör. Och med FIFA:s indelning hamnar Australien i Asien och Israel i Europa, vad kartboken än säger. I presentationen tar vi sen kontinenterna var för sig, och länderna i ordning efter var på rankingen de finns. Europa får inleda, det känns som det är mest konkurrens om lagen här. Och just det, jag orkar inte översätta, så länderna står på engelska. Vissa länders tröjor har varit nära på omöjliga att spåra, så ett och annat långskott har det blivit - några har nog gått in, men knappast alla.

 

Europa - UEFA Adidas

1. Netherlands (1)                            Nike

2. Spain (2)                                       Adidas

3. Germany (3)                                 Adidas

4. England (4)                                  Umbro

5. Italy (7)                                        Puma

6. Portugal (8)                                  Nike

7. Croatia (10)                                  Nike

8. Norway (12)                                 Umbro

9. Russia (13)                                    Nike

10. Greece (14)                                   Adidas

 

11. France (16)                                   Nike

12. Sweden (18)                                 Umbro

13. Montenegro (19)                          Legea

14. Denmark (21)                               Adidas

15. Slovenia (23)                                Nike

16. Turkey (24)                                   Nike

17. Slovakia (27)                                Adidas

18. Serbia (29)                                    Nike

19. Switzerland (30)                           Puma

20. Republic of Ireland (31)              Umbro

 

21. Israel (32)                                     Adidas

22. Belgium (37)                                 Burrda

23. Bosnia-Herzegovina (39)             Legea

24. Belarus (41)                                  Puma

25. Czech Republic (42)                     Puma

26. Hungary (45)                                Adidas

27. Ukraine (48)                                 Lotto

28. Bulgaria (51)                                 Kappa

29. Romania (54)                                Adidas

30. Scotland (55)                                Adidas

 

31. Lithuania (56)                               Hummel

32. Albania (57)                                  Legea

33. Northern Ireland (59)                   Umbro

34. Georgia (63)                                 Jako

35. Poland (65)                                   Puma

36. Austria (68)                                  Puma

37. Armenia (71)                                Hummel

38. Cyprus (76)                                  Adidas

39. Finland (79)                                  Adidas

40. Latvia (84)                                    Adidas

41. Estonia (86)                                  Nike

42. Moldova (88)                               Jako

43. FYR Macedonia (90)                     Puma

 

• Adidas har tolv lag, Nike nio, Puma sju och Umbro fem. Efter igår har vi lärt oss att Umbro och Nike är släkt, men vi delar ändå på dem i utgångsläget här.
• Lika rätt som det känns att Grekland har Adidas, lika fel känns det att Danmark inte har Hummel.
• Italienska Legea har sålt in sin tröja till Albanien, Bosnien och Montenegro, dessutom har man Kosovo. Kanske gör man ett försök att klippa någon tyngre Balkannation snart.
• Jako har Moldavien och Gerogien. Vågar vi gissa att tröjan reats ut i sista stund?
• Nike har Kroatien, Ryssland, Slovenien, Serbien och Estland i öst. Det är ju lite intressant på något sätt.
• Umbro har alla utom Skottland på öarna. Där får Adidas vara nöjda att de brutit sig in.
• Fina Kappa satsade allt på ett europeiskt kort, Bulgarien. Det förklarar varför Dimitar inte vill svetta ner den tjusiga tröjan.

 

Vinnare: Adidas. Men det var inte alls självklart. Nike har satsat bättre i Europa egentligen, och världsetan Holland är en riktig jackpot. Men man skulle behövt någon av England, Frankrike, Tyskland eller Italien för att vinna detta. Adidas lag imponerar egentligen inte, men man har UEFA (det är ett plus i de här sammanhangen) och man har flest. Vi ger dem medaljen, men höjer samtidigt ett varningens finger inför framtida mästerskap.

 

Nordamerika - CONCACAF Nike

1. Mexico (20)                                  Adidas

2. USA (28)                                      Nike

3. Jamaica (43)                                  Kappa

4. Honduras (50)                              Joma

5. Costa Rica (60)                            Lotto

6. Panama (62)                                 Lotto

7. El Salvador (75)                           Mitre

8. Trinidad and Tobago (91)           Adidas

9. Cuba (99)                                     Adidas

 

• Adidas och Nike lämnar ju egentligen bara smulor efter sig här.
• Men att Lotto har två lag gillar vi såklart.
• Mitre från England har snott åt sig El Salvador, jag finner ingen logik alls i det. Att Honduras har spanska Joma känns mer rimligt.
• Hade ni också gillat om Kuba haft Nike?
• Jamaica - The Reggae Boyz - och Kappa är precis så fint som en sponsorrelation någonsin kan bli.

Vinnare: Adidas. Att Nike förutom CONCACAF bara har sina egna amerikaner är lika nonchalant som det är underkänt. Det här är ju deras hemmaplan, vi hade förväntat oss att man snappat upp några mindre länder också. Då hade man vunnit detta klart. Nu har man istället förargat juryn, som ger förstapriset till Adidas. Mexiko, Trinidad och Tobago och Kuba är dessutom en småtrevlig komposition. Och Kappa väljer helt rätt efter sina resurser, som vanligt. De får en bronsmedalj, med guldkant.

 

Sydamerika - CONMEBOL Nike

1. Uruguay (5)                                  Puma

2. Brazil (6)                                      Nike

3. Argentina (9)                                Adidas

4. Chile (11)                                     Puma

5. Paraguay (25)                               Adidas

6. Peru (26)                                       Umbro

7. Colombia (35)                               Adidas

8. Venezuela (44)                             Adidas

9. Ecuador (66)                                Marathon (Ecuador)

10. Bolivia (85)                                  Walon (Peru)

 

• Nike och Adidas har lagt beslag på Brasilien och Argentina, men det var väl rätt väntat.
• Adidas har hela fyra lag här (och Puma två), trots att detta också borde vara Nike-land.
• Ecuador verkar ha en lokal tröja, det gillas alltid.
• Walon från Peru verkar ha tappat sitt eget lag, men håller kvar vid Bolivia.

Vinnare: Puma. De två tyngsta kunde man omöjligt få, men man är ju så rätt på det med Uruguay och Chile. VM:s moraliska vinnare och Copa Americas både moraliska och faktiska vinnare. Det här gjorde de bra. Riktigt, riktigt bra.

 

Afrika - CAF                                   Adidas

1. Côte d'Ivoire (15)                         Puma

2. Egypt (34)                                    Puma

3. Ghana (36)                                    Puma

4. Nigeria (38)                                  Adidas

5. Burkina Faso (40)                         Puma

6. Algeria (46)                                  Puma

7. South Africa (47)                         Puma

8. Senegal (49)                                  Puma

9. Cameroon (52)                             Puma

10. Tunisia (57)                                  Nike

 

11. Morocco (61)                                Puma

12. Libya (64)                                     Adidas

13. Gabon (67)                                   Puma

14. Guinea (69)                                  Airness (Frankrike)

15. Cape Verde (72)                           Erreá

16. Malawi (73)                                  Puma

17. Zimbabwe (74)                             Legea

18. Zambia (76)                                  Nike

19. Botswana (78)                              All Kali (Botswana)

20. Uganda (80)                                 Adidas

 

21. Mali (81)                                       Airness

22. Benin (83)                                    Airness

23. Sierra Leone (92)                          Hummel

24. Angola (96)                                  Puma

25. Sudan (98)                                    Puma

26. Mozambique (99)                         Puma

 

• Först och främst är det såklart ett hån att Adidas har CAF. Lämna det bara, ge upp och åk hem.
• Annars gör dem det helt ok, Adidas. De kan inte vinna matchen, men de står ändå upp här med Nigeria, nya (!) Libyen och fina Uganda.
• Botswana kör hemmasytt och Guinea franskt. Sierra Leone har Hummel, det hade vi gärna fått förklarat för oss.
• Annars har Puma kört ner sin tröja i halsen på hela kontinenten, och det är snygga tröjor för det mesta.

Vinnare: Puma.

 

Oceanien - OFC                             Puma

1. New Zeeland (94)                        Nike

 

• Nya Zeeland halkar in på 94:e plats, och det är ju kul för Oceanien förstås.
• Här är de andra lagen i OFC: American Samoa, Cook Islands, Fiji, New Caledonia, Papua New Guinea, Solomon Islands, Samoa, Tahiti, Tonga, Vanuatu. Lägg det på minnet.

Vinnare: Nike. Puma har förvisso loggan på pyramidens topp, men Nya Zeeland är VM 2010:s enda obesegrade lag, så det var inget snack egentligen. Sen tror jag inte man förlorar mot de andra 'länderna' någonsin, i någon sport.

Asien - AFC                                     Nike

1. Japan (17)                                     Adidas

2. Australia (22)                                Nike

3. Korea Republic (33)                     Nike

4. Iran (53)                                       Legea

5. China (69)                                    Adidas

6. Uzbekistan (82)                            Puma

7. Saudi Arabia (87)                         Nike

8. Qatar (88)                                     Burrda

9. Jordan (92)                                   Adidas

10. Kuwait (95)                                  Burrda

11. Syria (97)                                      Adidas

 

• Det här var en intressant grupp. Och en viktig sådan, man når ju till en del folk om man väljer rätt här.
• Nike kändes starka här på förhand, och med Australien och Sydkorea har man en bra grund.
• Schweiziska Burrda har kontor i Geneve och Qatar, så det känns logiskt att man är starka här.

Vinnare: Adidas. Hade det varit 2006 hade Nike sopat hem detta utan vidare (med Australiens mästerskap och Sydkoreas -02 i hyfsat färskt minne). Men det har hänt en del sen dess och det är omöjligt att bortse från att Adidas når över en miljard människor med sina ränder på den röda tröjan. Att man kryddar det med världens mest sympatiska Japan (också de med hyfsat många hundra miljoner fans), som dessutomn är bäst på kontinenten gör att tyskarna vinner här.


Sammanfattningsvis måste Adidas ses som totalvinnaren. Man tar hem Europa, där alltså 43 av de 100 främsta anses finnas, och det väger såklart tungt. Lite otippat tar man dessutom hem Nordamerika och Asien, där Nike verkar legat på latsidan. Puma gör mycket rätt, men når ändå inte riktigt upp till Nike på silverplatsen. Till nästa gång hoppas vi på Kappa. Det gör vi alltid.

 

 

Sponsorer alltså. Vi kommer ju inte ifrån dem, så vi kan lika gärna ta tag i dem. Jag tänkte att vi skulle titta lite kort på vem som sponsrar vem, och vem som sponsrar bäst. Jag har bara tagit med klädestillverkarna, av den enkla anledningen till att det bara är dem jag får tag på, och det är bara dem jag vet vilka det är. Själva tröjsponsorerna är en djungel jag överhuvudtaget inte är redo för. Naturligtvis har klubbarna en drös andra sponsorer omkring sig också, men det uppmärksammar vi inte här. Inte den här gången iallafall.

 

Först kommer en lista som jag tagit rakt upp och ner från The Offside över de 50 bästa spelarna i slutet av förra säsongen (jag kortade ner den från 100 spelare). Det gör egentligen detsamma om vi håller med juryn, poängen är att de flesta av det bästa ska vara med. För det mesta tycker jag nog att de är bra på det, men vissa invändningar känns befogade, som t ex att Reina inte var Europas 26:e bästa spelare (han verkar ju inte ens ha någon sponsor). Sen följer en lista på de 20 främsta klubbarna i Europa, den kommer från UEFA, så har ni invändningar är det bara att höra av sig dit. Och slutligen går vi igenom de fem stora ligorna i Europa. Det här är en klassisk wikipediastudie, så jag reserverar mig för en del felaktigheter redan nu, några har jag rättat till och uppdaterat men om Roman Weidenfeller skriver på för en ny sponsor är jag inte den första att få veta det, så ha lite överseende är ni snälla.

 

Och just det, för att göra det här lite roligare tänkte jag ge någon kort kommentar efter varje lista, och dessutom utse en vinnare (bland sponsorerna alltså).

 

Den här första kategorin kan man ju skumma igenom lite snabbt (man får såklart lusläsa den också, om man vill). Det mest intressanta är väl annars att se hur väl det rimmar mellan individuell sponsor och klubbsponsor. Och framför allt när det blir någon riktigt tung värvning, om spelaren går till en klubb rätt logga på tröjan. Parenteserna betyder lite olika saker, någon har slutat, någon är utlånad, och någon har alldeles nyligen bytt klubb.

 

Spelarna

50. Jack Wilshere                    Nike – Nike                   Arsenal

49. Fernando Torres                Nike – Adidas                Chelsea

48. Mario Gómez                     Puma – Adidas              Bayern Munchen

47. Roman Weidenfeller           Nike – Kappa                Borussia Dortmund

46. Luka Modric                       Nike – Puma                 Tottenham

45. Angel Di Maria                   Adidas – Adidas             Real Madrid

(44. Edwin van der Sar            Adidas – Nike                 Manchester United)

43. Hulk                                 ? – Nike                         Porto

42.  Dani Alves                       Adidas – Nike                 Barcelona

41. Yaya Touré                       Nike – Umbro                 Manchster City

 

40. Dimitar Berbatov              Adidas – Nike                  Manchester United

39. Neymar                           Nike – Umbro                  Santos

38. Gareth Bale                     Adidas – Puma                 Tottenham

37. Steven Gerrard                Adidas – Adidas               Liverpool

36. Gonzalo Higuain               Nike – Adidas                   Real Madrid

35. Edinson Cavani                Adidas – Macron               Napoli

34. Frank Lampard                Adidas – Adidas                Chelsea

33. Eden Hazard                   Nike – Umbro                    Lille

32. David Silva                     Adidas – Umbro                Manchester City

31. Javier Hernandez            Nike – Nike                       Manchester United

 

30. Neven Subotic                Puma – Kappa                  Borussia Dortmund

29. Alexis Sanchez               Nike – Nike                       Barcelona (Udinese, Legea)

28. Franck Ribéry                 Nike – Adidas                   Bayern Munchen

27. Ashley Cole                   Nike – Adidas                    Chelsea

26. Pepe Reina                    ? – Adidas                         Liverpool

25. Kaká                             Adidas – Adidas                 Real Madrid

24. David Villa                     Adidas – Nike                    Barcelona

23. Marcelo                         Nike – Adidas                    Real Madrid

22. Thomas Müller               Adidas – Adidas                 Bayern Munchen

21. Cesc Fàbregas               Nike – Nike                       Barcelona (Arsenal, Nike)

 

 

20. Gerard Piqué                Nike – Nike                        Barcelona

19. Arjen Robben               Adidas – Adidas                  Bayern Munchen

18. Luis Suarez                  Adidas – Adidas                  Liverpool

17. Nani                            Adidas – Nike                      Manchester United

16. Robin van Persie          Adidas – Nike                      Arsenal

15. Zlatan Ibrahimovic       Nike – Adidas                      Milan (Barcelona, Nike)

14. Mario Götze                 Nike – Kappa                       Borussia Dortmund

13. Mesut Özil                   Nike – Adidas                       Real Madrid

12. Wesley Sneijder          Nike – Nike                           Inter

11. Samir Nasri                Adidas – Umbro                     Manchester City

 

 

10. Iker Casillas                Reebok (Adidas) – Adidas       Real Madrid

9. Xabi Alonso                   Adidas – Adidas                     Real Madrid

8. Wayne Rooney              Nike – Nike                            Manchester United

7. Samuel Eto’o                 Puma – Adidas                       Anzhi (Inter, Nike)

6. Andrés Iniesta               Nike – Nike                            Barcelona

5. Nemanja Vidic               Puma – Nike                           Manchester United

4. Carlos Tevez                 Nike – Umbro                         Manchester City

3. Xavi                             Adidas – Nike                          Barcelona

2. Cristiano Ronaldo          Nike – Adidas                          Real Madrid

1. Lionel Messi                  Adidas – Nike                          Barcelona

 

• Nike och Adidas är precis toköverlägsna här, som väntat.
• Om vi bortser från Nemanja Vidic på femteplats (han är bra, men knappast så, med betoning på 'så', intressant ur sponsorsyn) har vi bara Eto’o som inte är Nike eller Adidas (Casillas Reebok ägs alltså av Adidas) med på listan. Man skulle nästan kunna tro att de båda jättarna själva satt ihop listan, men jag antar att de bara är såhär överlägsna just nu.
• Det mest intressanta annars är såklart att de två ohotat största och mest attraktiva spelarna spelar i fel klubb. Naturligtvis borde de bara göra ett byte rakt av, det skulle alla vinna på.

 

Vinnare: Nike. Egentligen behöver jag inte motivera mig, men jag gör det lite kort ändå. Amerikanerna vinner helt enkelt för att de har fler av de bästa just nu: Ronaldo, Rooney, Aguero (som inte ens är med på listan), Sneijder, Özil och Zlatan. Dessutom har man de här tokiga ungdomarna som snart tar över världen, typ Hazard och Neymar. Det är inget snack egentligen. Men Adidas är klar tvåa.

 

Europa

1. Manchester United FC                               Nike

2. FC Barcelona                                           Nike

3. Chelsea FC                                              Adidas

4. FC Bayern München                                 Adidas

5. Arsenal FC                                              Nike

6. FC Porto                                                 Nike

7. Real Madrid CF                                        Adidas

8. FC Internazionale                                    Nike

9. Liverpool FC                                           Adidas

10. Olympique Lyonnais                               Nike

11. FC Shakhtar Donetsk                             Nike

12. Villarreal CF                                          Puma

13. AC Milan                                               Adidas

14. Olympique de Marseille                          Adidas

15. SV Werder Bremen                                Nike

16. Valencia CF                                           Joma

17. Hamburger SV                                       Adidas

18. SL Benfica                                             Adidas

19. AS Roma                                               Kappa

20. Club Atlético de Madrid                           Nike

 

• Först och främst säger vi gratis till Joma som får vara med och leka med de stora barnen på skolgården.
• Sen kommer Umbro snart slå sig in här när Man City plockat ihop lite poäng där ute i de europeiska cuperna. Annars är det samma tröttsamma kamp mellan Nike och Adidas här som det är bland spelarna.

 

Vinnare: Nike. De har vunnit fyra raka CL, och har sex klubbar bland de tio främsta. Adidas enda riktigt starka kort i sammanhanget är Real Madrid och Milan. Men de kommer tvåa igen, tyskarna. Som de brukar göra.

 

Italien

 

• Adidas har bara alltid prydliga Milan och lilla Cesena i Serie A.
• Nike har två tunga klubbar i Juventus och Inter. De mindre har man inte brytt sig om.
• Här har alltså de två giganterna haft svårast att sälja in sina ränder och sin swoosch, bara fyra klubbar totalt.
• Puma har Lazio.
• Annars är det flera klubbar som kör hemmavävt. Kappa från Turin har flest klubbar i ligan med Roma, Siena och Cagliari. Legea (från Napoli) har Udinese och Palermo (tunga klubbar ändå), Erreà från Parma har stans klubb och Atalanta.  Givova har Chievo och Catania. Macron (nära Bologna) har Napoli och Bologna. Och Lotto har bara Fiorentina.
• Spanska Joma har lilla Novara.
• Japanska Asics har Lecce, jag vet faktiskt inte vad vi ska utläsa av det.

 

Vinnare: Nike. Jag hade hemskt gärna utsett en annan vinnare här, allra helst en italiensk. Men har man bara två klubbar i ligan, och de två är Juve och Inter, då har man ändå valt rätt. Juve är tillbaka på Europascenen redan nästa år, förmodligen i CL. Tyvärr är konkurrensen för utspridd för att på allvar hota. Men vi gillar såklart att så många spelar i italienska tröjor.

 

England

• I den största ligan (ekonomiskt) är de största aktörerna starka, som sig bör.
• Adidas har flest med Chelsea, Liverpool, Stoke, Swansea och West Brom.
• Nike har två elefanter i Manchester United och Arsenal, och dessutom hyfsade Aston Villa.
• Engelska Umbro har Man City, Sunderland och Blackburn. Jag kan inte tänka mig något annat än att Umbro tappar City när avtalet går ut. Ska vi tro att Adidas ger sig in i matchen om Manchester, mot United och Nike?
• Wigan kör på stans egna MiFit, från JJB Sports.
• Sen har vi såklart några italienska skräddare här med. Kappa (Fulham), Erreá (Norwich) och Lotto (QPR) är alla med i The Premiership.
• BURRDA från Schweiz har Wolves. Och kanske något otippat, jättefranska Le Coq Sportif har gamla urengelska Everton.

 

Vinnare: Adidas. Faktiskt. Nike har något bättre klubbar (sportsligt),  men tyskarna har faktiskt två fler, och det måste vara värt nåt. De är med i varannan match varje omgång, om de inte möts inbördes vill säga, i vad som då blir rena vänskapsmatcherna. Får Umbro behålla City (och City vinner lite) och de kan snappa upp ytterligare någon Europa League-klubb kan de vara med på allvar här snart.

 

Uppdatering: Dotterbolag, systerbolag, brödra- och kusinföretag - det är rena inaveln detta, och på tok för svårt att hålla reda på för en gammal samhällsvetare. Men såhär är det: Nike har tydligen haft sina pommes frites-flottiga vantar på engelska Umbro sen en tid tillbaka, det måste vi såklart ta hänsyn till i den här sponsorsoppan. Däremot förändrar det inte juryns beslut. Så länge det står Umbro på tröjan låter vi dem tro att de är självständiga och bedömer dem därefter. Men visst, leker vi med tanken och slår ihop Umbro och Nike här, ja då är plötsligt England en amerikansk koloni utan dess like. Det är ju lite festligt.

 

Spanien

• La Liga består av 2 + 18 lag.
• Nike har fyra klubbar. Eller 1 + 3 om ni så vill. Barcelona, Atlético Madrid (din fiendes fiende är din vän), nyrika Málaga och Real Sociedad.
• Adidas har ’bara’ Real Madrid och Real Zaragoza.
• Barcelona och Real Madrid har haft Nike respektive Adidas som tröjsponsor ända sedan 1998.
• Real Betis spelar i klubbens egna tröja, minsann.
• Kinesiska Li Ning har Espanyol och Sevilla. Och Xtep (också Kina) har Villareal. Kanske får vi se en kines i La Liga snart?
• Spanien har tre aktörer i sin liga. Luanvi (från Paterna) och Joma (från Toledo). Luanvi har Levante och Joma har Getafe och Valencia. Astore (inte säker på att det är spanskt dock) har Osasuna.
• Italienarna har Royal (Rayo Vallecano), Legeá (Granada), Macron (Mallorca) och Kappa (Gijón).
• Umbro har baskerna från Bilbao.
• Kanada är med sitt Slam med på ett hörn (Santander).

 

Vinnare: Nike. På knock. Barcelona och Real Madrid går väl på ett ut. Men att man dessutom har Atlético och Málaga (här gnuggar de händerna på andra sidan Atlanten) gör valet enkelt. Och med Sociedad har man flest klubbar också. Real Betis syr sina egna tröjor, det räcker för att sno andraplatsen framför Adidas.

 

Tyskland

• Adidas är inte helt oväntat en tung tysk, med sex klubbar. Och det är inte vilka byalag som helst. Bayern Munchen, Leverkusen, Hamburg, Nürnberg, Schalke och Wolfsburg.
• Antagonisten Puma har bara Hoffenheim och Stuttgart, klart underkänt i sitt eget land.
• Nike har Bremen, Mainz, Hertha Berlin och Freiburg.
• Tyska Jako har nykomlingen Augsburg och Hannover, och Uhlsport (också tyskt) har Kaiserslautern.
• Kappa har Dortmund och Lotto har Mönchengladbach, så här är italienarna svaga.
• Och Reebok har Köln.

 

Vinnare: Adidas. På hemmaplan är tyskarna omutliga. Man har flest och man har bäst klubbar. I Bundesliga kommer man aldrig vara hotade. Nike tar andraplatsen, Puma får skämmas att de inte förmår göra bättre ifrån sig här. Kappa och Dortmund är ett fint äktenskap, de får en guldstjärna och ett diplom (det är väl sånt man ger till gifta par?)

 

Frankrike

• Här har Nike iklätt hela fem lag sina tröjor. PSG, succén Montpellier, Dijon, Caen och Brest. PSG är såklart en hit, men sen är det fyra rätt svaga klubbar.
• Adidas har Marseille, Lyon och Saint-Étienne. Alla tre ständigt bra publiklag.
• Umbro har mästarna Lille och Nancy. Och vi har ligans enda engelsman (Joe Cole) i Lille, lämpligt nog.
• Två mindre franska tröjor har vi också, och det är såklart trvligt. Airness har Auxerre, Duarig har Ajaccio från Korsika.
• Fyra lag kör italienskt. Kappa har vattenklubben Evian och rugbyklubben Toulouse, Lotto har Sochaux och Macron Lorient.
• Uhlsports (Tyskland) har Valenciennes, och BURRDA (Schwiz) har Nice.

 

Vinnare: Adidas. Tyskarna vinner i Frankrike, och det är väl anmärkningsvärt. Nike har flest, men för många småklubbar för att riktigt göra match av detta. Adidas har satsat klokt på två europeiska jättar och fina och alltid populära ASSE där hemma. Det räcker gott för att vinna Ligue 1.

 

Det var det, Sponsormästerskapet 2011 är över. Och de som spelar fotboll med händerna måste ses som totala vinnare, hur mycket det än tar emot att säga det. Till nästa års mästerskap håller jag en tumme för Le Coq Sportif.

 

Om rouletten just nu är att likna vid en ökenvandring har jag ändå haft en och annan hägring på sistone. Det var nära att det blev en text om Korsikas fotboll när Frankrike mötte Rumänien senast. Och jag började bläddra i Kung Fotboll efter gamla tvångsdegraderingar och förbundsavgjorda matcher när våra beslutsfattare ville ’överraska huliganerna’ med sitt senaste beslut. Men det blev som bekant inget av något de gångerna. Jag hoppas ändå jag får anledning att återvända till ön, för där finns det bubblande berättelser som vill göra resan till kontinenten.

 

Och när det gäller vår egen fotboll kommer jag att tänka på vad professor Tomas Petersson öppnade en föreläsning med. Idrotten bygger på kontrasten mellan den totala säkerheten och den absoluta osäkerheten. Ungefär så. Osäkerheten, som är livsnödvändig för sportens överlevnad syftar givetvis till att resultatet och utgången av tävlingen är ovisst, att vi inte på förhand ska veta vem som vinner. Det finns 18 klubbar i Spanien, och elva i Danmark, som vet massor om det där. Den totala säkerheten, idrottens fundamentala trygghet, innebär att du vet att det ska spelas en match, du vet vilka som möts, när och var de ska spela, att de ska spela i två gånger 45 minuter och (direkt) efter matchen vet du utgången, resultatet. Det låter lika banalt och självklart som att gräset är grönt och inte gjort av plast, men allt är inte vad det verkar, eller vad det borde vara. Om ligan och fotbollen lider något oerhört av att osäkerheten hotas är det än värre när den totala säkerheten hålls gisslan. Då är vi illa ute.

 

Men jag kommer från ämnet, vi har faktiskt en ökenvandndring att ta tag i. För förutom sand och hägringar finns det faktiskt en figur där ute som alltid är värd att skriva hem om. Speciellt om han dansat sig förbi tyska högerbackar, stått upp mot förbund och etablissemang, uppfunnit finter och handlöst kastat sig ut i otryggheten, och dessutom suttit fängslad. Jag tänkte att vi skulle lära känna en gammal ökenräv idag. Och råkar vi skrapa på ytan till den algeriska frihetskampen när vi ändå håller på så hoppas jag att det inte gör något. Lite skit under naglarna har ingen dött av. Men först, ökenräven Salah Assad.

 

Assad fyller nämligen 53 och ett halvt just idag, så det är väl ett mer än utmärkt tillfälle att lite kort återge hans berättelse. Han tillhörde den gyllene generationen algeriska fotbollspelare som på 80-talet var hela Afrikas VM-lag (även om man hade sällskap av Kamerun i VM -82). Tillsammans med den halvåret yngre Madjer placerade Assad Algeriet på den allra finaste fotbollskartan, bara drygt 20 år efter att landet blev självständigt. Han spelade bara seniorfotboll för en algerisk klubb under sin karriär, FC Kouba. Med en sällsynt snabbhet och teknik passade Assad utmärkt som ytter, och med en oändligt innovativ vänsterfot var det på vänsterkanten han för det mesta fick hålla till.

 

Vi ska komma ihåg en sak när vi gör Assad sällskap i 1970- och 80-talets Algeriet. Då var man där flera andra nordafrikanska länder alldeles nyligen varit, långt ifrån demokrati och frihet, med ett enpartisystem och under kolonialt förtryck. Jag lånar statsvetaren och Algerietkännaren Inga Brandells ord för att beskriva de inre stridigheter som rådde i landet.

 

Det förbryllande med att Algeriet tog täten i demokratiseringen var att där fanns ingen ”demokratirörelse”, inga dissidenter som kunde utgöra ett kraftcentrum i politiken. 80-talet hade inletts med berber-våren i Kabylien, då studenter från den del av landet där man fortfarande talar ett av de ursprungliga berberspråken strejkade och demonstrerade mot den reprission som drabbade alla försök att ge deras språk och kultur säte i offentligheten. Lite senare hade små kvinnogrupper med protester försökt förhindra den familjelagstiftning som ändå kom 1984. Ytterligare ett par år senare hade studentoroligheter utbrutit i Constantine i östra Algeriet. Och under större delen av decenniet fanns några väpnade islamistiska upprorsmän – Bouyali-gruppen – uppe i bergen. Men allt detta hade staten tryckt ner, besegrat, och det verkade inte finnas några mer omfattande grupper i samhället som krävde demokrati.

 

Ta det mer er, så fortsätter vi med Assad. Han gav parentesklubben Kouba deras hittills enda mästerskapstitel 1981, året innan VM i Spanien – som Algeriet kvalificerat sig till som ett av bara två afrikanska lag. För de flesta utomeuropeiska spelare var VM den perfekta möjligheten att visa upp sig på för att sedan kunna spela i en europeisk liga. Men för de algeriska spelarna var det en avlägsen dröm redan innan de steg ut på världens största scen. Förbundet hade en regel som förbjöd spelare att flytta utomlands innan de fyllt 28 år. Naturligtvis var detta ett försök att stärka den nationella ligan och fotbollen, och det var ett odemkratiskt intrång på den individuella friheten, precis i linje med tidens styre.

 

Och nu skulle de små ökenrävarna möta Västtyskland, och VM har sällan sett en större förhandsfavorit varken förr eller senare. Två år tidigare hade Östtyskland krossat Algeriet med 5-0, och den västtyske målvakten Schumacher spekulerade i pressen att tyskarna skulle göra mellan fyra och åtta mål på Algeriet, och det verkade nog rimligt i de flestas öron. Men Assad och gänget gjorde sin livs match, och besegrade Tyskland med 2-1.  Lakhdar Belloumi och Madjer gjorde målen, och tillsammans med Assad är de tre 58:orna för evigade i den algeriska fotbollshistorien som de allra största. Den matchen, och resten av den här algeriska VM-äventyret är en rätt urvattnad berättelse så vi skyndar igenom den. Inre stridigheter och bråk med landslagsledningen och förbundet om ersättning för mästerskapet förstörde uppladdningen till matchen mot Österrike, där omotiverade (proteseterande?) spelare föll med 0-2, och trots att man slog Chile i sista matchen var man beroende av resultatet i Österrike-Tyskland dagen efter. Grannländerna spelade precis det 1-0-till-Tyskland-resultatet som tog båda länderna vidare, och skickade Algeriet ur turneringen. Alla som sett matchen skriver nog under på att det är VM-historiens smutsigaste 90 minuter som utspelades i Gijón framför en buande och frustrerad (Algerietvänlig) fotbollspublik.

 

Men trots det tidiga uttåget var de algeriska spelarna hjältar i mångas ögon. Man hade charmat den spanska publiken med en teknisk och fartfylld fotboll, och de främsta spelarna hade dessutom gjort sig hett eftertraktade bland de europeiska klubbarna. Men 58:orna var ju bara 24 år när VM spelades, och var därför tvingade att spela ytterligare fyra år hemma i Algeriet innan de fick flytta utomlands. Men det här var en generation algeriska ungdomar som inte fann sig i att sitta bakbundna i regimens källare. Det kan verka som en enkel regel att preotsetera och sätta sig upp emot, men vi vet nu att det fanns få grupper som gjorde detta i 80-talets Algeriet – krävde demokrati. Men nu stod Assad på den största scenen, med all världens strålkastare riktade mot sig, och krävde sin rätt att få springa på en vänsterkant i en annan klubb, i en annan liga. Och spelarna fick rätt. Assad skrev på för franska Mulhouse FC kort efter mästerkskapet. Efter en säsong gick han till PSG, och sen tog han samma väg tillbaka igen, till Mulhouse och slutligen hem till Kouba. Det europiska äventyret han stångat sig blodig för att nå varade i fyra år.

 

Väl hemma igen engagerade sig den unge fotbollsspelaren i den islamistiska rörelse varifrån alltfler röster höjdes på en demokratisering av den unga nationen. Det styrande FLN (Front de libération national) var ett nationalistiskt och populistiskt parti, med socialistiska inslag – inte helt olikt Argentinas Peronism med andra ord. Framför allt var man för en sekulariserad stat, medan FIS (Front Islamique du Salut) ville att Algeriet skulle vara en islamistisk stat med en lagstiftning präglad av sharia-lagen. De massprotester som rasat 1988 mot regeringen blev något av en fingervisning av vad som komma skulle. 1991 skulle man så ha ett demokratiskt val igen, men det var inte alldeles okomplicerat. Jag låter Brandell fortsätta...

 

Regeringen sköt upp parlamentsvalen som skulle ha hållits i i juni 1991 och proklamerade undantagstillstånd för fyra månader. Abasi Madani, Ali Belhadj och andra framträdande ledare för det islamistiska partiet FIS arresterades för stämpling mot statens säkerhet på grundval av uttalanden som de gjort under den politiska strejken. Den nya regeringen som bildats satte igång sitt arbete med vallagen och en ny valkretsindelning. I början av december angreps en gränspostering mot Tunisien och en militärgarnison inne i huvudstaden, huvudsakligen tycktes angriparna vara ute efter vapen. Trots detta skulle parlamentsvalen nu genomföras, första omgången den 26 december 1991, den andra tre veckor senare, den 16 januari  1992. Däremellan tippade balansen över. Det som tidigare framstått som otänkbart, att gå utanför demokratins gränser, blev möjligt när allt fler röster höjdes i offentligheten för att, inför en säker islamistisk majoritet i parlamentet, samlas och ”rädda demokratin”.

Vad som hände var alltså att man från regeringens håll såg vad valen var på väg att innebära, och bestämde sig för att avbryta dem. President Chadli avgick plötsligt och man tillsatte ett Högsta Statsråd med fyra personer som skulle fylla presidentens funktion. Valomgången sköts upp på obestämd tid. Undantagstillstånd utfärdades ett par veckor senare. Man gjorde liknelser till de domakratiska valen i Tyskland 1931 som gav Hitler makten och menade att man hade en plikt att förhindra FIS från att vinna. Vi (Brandell och jag) kan tycka att liknelsen är diskutabel och minst sagt problematisk.

 

Snart tillsattes en slags provisorisk president, Mohammed Boudiaf, en av FNL:s grundare. Till skillnad från sin föregångare som president, Chadli, hade Boudiaf ingen tanke på att gå i koalition med islamismen, tvärtom. Utan att vänta på den särskilda antiterroristlagstiftningen som skulle komma först till hösten, och med eller utan Boudiafs vetskap, blev reprissionen omfattande. Minst tiotusen FIS-aktivister och sympatisörer placerades i läger i Sahara. Partiet förbjöds, liksom tidningar och lierade organisationer. De kommuner och regioner de styrt sattes under tjänstemannastyre. Hoppet om att det avbrutna valet skulle återupptas försvann i april då presidenten istället nominerade ett sextiotal personer till ett ”Konsultativt nationellt råd” med uppgift att fylla parlamentets funktioner.

Demokrati är aldrig enkelt, och speciellt inte när folk röstar fel. Det här är bara en liten del av den stora algeriska berättelsen, men vi hinner inte med upptrappningen av oroligheterna, presidentmord, inbördeskriget som följde och ett andra försök att införa en fungerande demokrati i slutet av 90-talet. För detta skulle ju egentligen vara Salah Assads berättelse, om än med några avstickare.

 

Kollar ni upp Assad på någon videoklippshemsida där ute kommer ni finna oproportioneligt många klipp där han gör ’Ronaldinho-finten’. Han sägs nämligen ha uppfunnit elasticon, eller flip-flap-finten som den ibland kallas. Hans finter och hans fart tog honom till den europeiska scenen fyra år innan det skulle vara möjligt. Och han uppträdde där i fyra år innan han åkte hem igen, för att ge sig in i sin livs svåraste match. En match han förlorade i alla avseenden. Assad var en av de tiotusen FIS-anhängare som arresterades 1992, han hölls fången utan rättegång och torterades för sina politiska och religiösa övertygelser. Själv sa han bara: Dom ville bara göra ett exempel av mig för att jag var känd, och för att min tro var stark. Jag gjorde aldrig något fel och jag har alltid trott på fred. Och om det var svårt att säga vilket brott Assad hade begått, så var det världens enklaste sak att bestämma vilket straff han skulle få.

 

Salah Assad satt fången i ett läger mitt ute i Saharaöknen, i fyra år.

 

En berättelse till från Italien, såhär när det är både strejkuppehåll och landslagsuppehåll? Jag inleder som man ska göra, om man vill säga något om Italien. Eller rättare sagt, om man vill att någon ska lyssna på vad man säger om Italien.

 

Zlatan Ibrahimovic spelar i ett Milan som vunnit åtta scudettos och fem Europacuptitlar sedan 1986. Millencolinlåten ’My namne is Golden’ sammanfattar väl Zlatans tio år långa Europaturné. Mer än textförfattaren ens vågat föreställa sig sannolikt. Sen den musikaliska hyllningen till Zlatan (som betyder ’den gyllene’ på slaviska) kom ut 2005 har han ju gjort sig än mer hemmastadd där uppe på prispallens topp. Och landslagskapten har han blivit, med familj och allt. Men det är naturligtvis inte Zlatans guldkantade berättelse jag ska berätta här. Den här texten ska handla om en annan ’Golden Boy’, som spelade i ett annat Milan. Milan innan 1986.

 

Han gjorde sin nittonde och sista säsong i Milan när de sydde på stjärnan ovanför klubbskölden. Då hade han gjort över femhundra matcher, drygt hundra mål och fler assist än någon kunnat räkna till för sitt Milan. Han är en av de mest älskade rödsvarta ikonerna i historien. Men han var också en spelare som utmanade bilden av den italienska modellen som byggde på kollektivet och ett starkt försvarsspel. Han spelade aldrig bara en fantastisk anfallsfotboll mot motståndarna försvarare, utan tvingades samtidigt ständigt försvara sig själv och sitt sätt att spela. Ska vi ta det från början?

 

Gianni Rivera föddes för 68 år och 12 dagar sen i staden Alessandria i norra Italien. Som så oändligt många andra småpjkar ägnade han fritiden åt att sparka boll på gatan, på gården och faktiskt på den lokala kyrkans gamla lekplats (just de kyrkfostrade kanske vi kan räkna till ändå?). Om han var rädd om fötterna redan som en liten pojkspoling vet jag inte, men vi har anledning att tro det. Och den unge Rivera hade all anledning att vara det. Han plockades upp av stans Serie A-klubb Alessandria Calcio redan som 13-åring, och klubben tvekade inte att släppa ut sin lilla akvariefisk bland de stora fiskarna nästan omgående. Som 15-åring gjorde han debut i Serie A (som näst yngste spelare genom tiderna, än idag). Rivera spelade 26 matcher och gjorde sex mål säsongen 1959-60, men hans Alessandria orkade inte hålla sig kvar i ligan. Pojken var dock för bra för att följa med ner till Serie B, så han flyttade de tio milen till Milano. På bilden nedan ser vi en helt grön rödsvart tonåring, bredvid en vuxen.

 

 

Riveras pappa arbetade på järnvägen som mekaniker, så nog kände tonåringen igen ett par uppkavlade ärmar när han såg dem. Det var också pappan som först sett sonens unika talang, och som ordnat med Riveras provspelet som tog honom till Serie A. Men Rivera var långt ifrån någon klassisk fotbollsarbetare. Han kunde göra vad som helst med bollen på fötterna men ingenting utan den.

 

Riveras namne Gianni Brera var Italiens största och mest inflytelserika sportjournalist på 60-talet. Breras inflytande på den italienska fotbollen kan inte underskattas eller nonchaleras, och han förtjänar egentligen ett eget inlägg framöver. I Riveras historia får han symbolisera huvudpersonens antagonist. Men han stod aldrig ensam Brera, mästare på att skapa opinion genom den allra mäktigaste av pennor. Brera dömde Rivera till att vara en abatino. Ordet betyder egentligen ’ung präst’, men när det applicerades på fotbollsspelaren fick det innebörden av en svag, ömtålig, lyxlirare till spelare. Och det här var under catenaccions genombrottsår. Inter, med Helenio Herrera, försvarade sig till tre mästerskap på 60-talet.

 

För att kunna ha en spelare som Rivera var man tvungen att ha ytterligare två spelare som sprang de metrarna han inte gjorde. Men så räckte det med att ge det trippande, yviga, spinkiga geniet bollen så skapade han någonting fint. Ibland ett mål eller något artistiskt nummer, men Riveras specialitet var att hitta den sista passningen – den som ingen motståndare sett innan det varför sent. Milan hade ett tufft 60-tal, men vann ändå ligan 1962 och Europadubbeln (Europacupen och ligan) 1968. Rivera var lagkapten, nummer tio, och bottenlöst älskad av de rödsvarta fansen. Han tillhörde också den nya generationen av italienska fotbollsstjärnor, med en rock ’n’ roll-frisyr á la Gigi Meroni, och ständigt omskriven i skvallerpressen.

 

Om han var Milans ohotade gunstling, döpt till Italiens ’Golden Boy’ (på engelska), så var hans vara i landslaget ständigt ifrågasatt. I Inter spelade samtidigt Sando Mazzola, en lika begåvad spelare, som gav landslagsledningen (nästan) lika mycket huvudbry. Under VM i Mexiko 1970 gav förbundskaptenen de båda offensiva mittfältarna en halvlek var i varje match ända fram till finalen. Att ha båda på planen var otänkbart, då de båda först kom till sin rätt om man byggde spelet kring dem. Och både Rivera och Mazzola var alldeles för bra för att inte spela alls. Men så i finalen mot Brasilien dröjde det ända till den 84:e minuten innan Rivera fick komma in, vid ställningen 1-3. Såväl supportar som andra verksamma i den italienska fotbollen kallade de sex minuterna för ett hån, och att det var i dålig smak. Rivera själv höll låg profil.

 

I början av 70-talet kom Milan tvåa i ligan tre år i rad. Då hade klubben nio scudettos i prisskåpet, och jagade den där åtråvärda stjärnan som dittills bara Juventus och Inter hade fått sy på sin tröja. Och det är klart att den 36-årige Rivera skulle ge klubben han varit i i nästan två decennier dess tionde titel, sen kunde han lägga de där magiska fotbollsskorna på hyllan för gott. På 70-talet var Rivera också inblandad i en sexskandal där han kort efter en affär med en ung skådespelerska, lämnat henne – gravid med deras barn. Den italienska skvallerpressen gick hårt åt Rivera efter skandalen, och den unga aktrisen var bara en av Riveras många omskrivna kvinnor, men han verkar ändå haft ett hyfsat förhållande med dottern.

 

Efter karriären som aktiv stannade han kvar i Milans organisation, bara för att omgående få se sin klubb degraderas till Serie B på grund av spelskandalen. Och när klubben kom tillbaka var den kraftigt vingklippt och underpresterande. Och 1986 närmade med stormsteg.

 

I Milan såg affärsmannen Silvio Berlusconi all världens potential att ta klubben och sig själv till nya höjder. Men med vår hjälte Rivera drog han inte jämnt. Och det berodde sannolikt inte på att Berlusconi var en vän av catenaccio. Den hårfagre Rivera var precis som den hårmagre Berlusconi politiskt intresserad, men Rivera skulle komma att bli en envis motståndare till den senare premiärministern. Naturligtvis förlorade Rivera den politiska matchen mot mäktiga Forza Italia! (även om Rivera faktiskt tog sig ända till Europaparlamentet), och naturligtvis vann Milan fler titlar med Silvio än med Gianni. Rivera var Milans vice-president fram till och med 1986, men försvann hastigt från klubben efter att Berlusconi tagit över. Från och med den dagen fick Rivera också se sina gratisbiljetter till Milans hemmamatcher indragna. Berlusconi försökte dessutom förbjuda fansen att använda Riveras namn i sånger och tifon, han ville helt enkelt sudda ut sin motståndare ur de rödsvarta historieböckerna.

 

Politiskt var Rivera aktiv i italienska kristdemokraterna, ett center-vänster-parti. Han var en hängiven katolik, och kritiserade öppet de mutor och den korruption som försegick i förberedelserna till hemma-VM 1990. Vad Milanfansen, som av tradition befunnit sig något till vänster politiskt tyckte om semi-fascisten Berlusconis uppköp är nog inte alldeles enkelt att svara på. Det beror väl på vilken övertygelse som är starkast, den röda eller den rödsvarta. Vad Gianni Rivera tyckte är långt enklare att svara på. När Milan precis sparkat igång sin holländska revolution och köpt ihop ett av 1900-talets kanske bästa lag hade idealisten, artisten, drömmaren och Italiens ’Golden Boy’ Rivera följande att säga.

 

I sport borde du vinna på grund av din skicklighet. Om du vinner på grund av att du är rikare, då är något fel.

En gammal dam ska ha inflyttningsfest, och dagen till ära har man bjudit in en ännu äldre hedersgäst från öarna. Det blir en fin och värdig tillställning, även om den äldsta gamlingen nog inte orkar med att dansa natten lång. Jag har (tröttsamt ihärdigt) kritiserat flera nybyggen tidigare, inte minst i de två senaste texterna. Att bygga nya arenor är i sig är såklart ingen synd. Men om man för 50 år sen byggde nytt för att kunna ta in fler av dem som var som dem som redan fanns på läktarna, så bygger man idag snarast bort dem som behöver fotbollen mest, till förmån för en ny - uppgraderad - fotbollspublik. Men det är fullt logiskt i ett fotbollseuropa där Champions League-hysterin spridit sig som pesten de senaste 15 åren, och tvingat klubbarna att ta på sig så stora spenderarbyxor att inte ens dubbla bälten håller dem på plats. Men den mjölken är spilld och glömd för länge, länge sen. De flesta 'kunderna' har har trots allt accepterat läget och nöjer sig med att bara följa sitt lag hemma från soffan, eller på puben, även om priset för TV-rättigheterna till arbetarnas sport också skenat iväg. Vi är ju mitt uppe i ett kallt krig där klubbarna rustar ikapp för att mjölka den korrupta kossan. Och när kossan väl kommer ut i hagen står vi där igen med en näve grönt i ena handen och klappar den medhårs med den andra.

 

Men jag ska inte sitta här och skälla och gnälla, speciellt inte när det är fest i stan. Och det här inlägget ska faktiskt inte handla om vare sig Juventus eller någon ny arena. Det ska heller inte handla om kossor eller pengar. Det här en text jag tänkt dela med mig av ända sedan jag skrev det allra första inlägget här, om Bari och Inter – Puglia och Lomardiet – och om de 80 milen som skiljer dem åt. Det ska handla om en klubb i Turin och en gammal arena. Om en tjur, och om sorg och kärlek. Och inte minst handlar det om en kamp som förlorats så många gånger om att det är en seger i sig att det fortfarande finns en kamp att förlora. Allt ryms i den allra finaste godnattsagan man kan berätta för den som inte kräver att pojken och flickan är prins och prinsessa, att rucklet är ett slott och att slutet är gott. Här är sagan om Stadio Filadelfia.

 

För drygt 60 år sedan var det hem till ett av de bästa klubblag världen sett. Il Grande Torino spelade över hundra matcher i rad på Stadio Filadelfia utan att förlora, och mellan åren 1946-1949 vann man fyra raka ligatitlar, ett italienskt rekord som står sig än i dag. Det fanns tillfällen då en landskamp för Italien i praktiken innebar att Torinos spelare iklädde sig en blå tröja i stället för den vinröda (’granata’) de normalt spelade i. Men det var före Superga.

 

Den 4 maj 1949, på väg hem från en träningsmatch i Portugal omkom hela Grande Torino i en flygplansolycka – som döptes efter platsen där planet kraschade – Basilikan Superga i utkanten av Turin (ni känner ju igen det såklart, men det tåls att upprepas). Grande Torino och Superga tillhör det förflutna, men för Torino och deras fans är är historien en del av vardagen. Olyckan har förvandlat spelarna till odödliga ikoner i Turin, än i dag sjunger publiken sånger om dem när Torino spelar. Superga måste naturligtvis nämnas för att Filadelfias betydelse för folket kring Torino ska kunna förstås, men jag ska försöka att hålla mig till ’Fila’ så gott jag kan här. Torinos historiska bagage är helt enkelt alldeles för tungt för att jag ska kunna packa ner allt i samma ryggsäck och orka gå vidare.

 

 

 

Jag lånar några rader från en gammal uppsats som jag och en klasskamrat skrev om Filadelfia. Vi får inte glömma mitt i allt nostalgiskt och gråtfärdigt att det i grund och botten är en fotbollsarena i cement vi behandlar här. Vill ni bara ha en snyfthistoria utan något matnyttigt och konkret får ni hålla er till bilderna och skippa texten, det är helt ok.

 

Filfiadelfia stod klar år 1926, i vad som då var utkanten av Turin. Det var en arena av gammal engelsk typ, med tre öppna läktare och en sittplatsläktare med tak, allt i ett etage av tegel och cement, som låg tätt inpå planen. Bakom ena långsidan hade man en inhängnad träningsplan, både träningar och matcher bedrevs alltså på Via Filadelfia, som området heter. Bara ett par stenkast från arenan låg FIAT-fabrikerna vars arbetare utgjorde kärnan av Torinosupportrarna (vissa höll som bekant på stans andra lag). Runt om Filadelfia finner vi enkla lägenhetskomplex, och från lägenheternas balkonger och fönster kunde man, och kan än i dag, se Filadelfias gräsmatta.

 

 

Att arenan ligger i arbetarklassens hjärta av Turin har bidragit till att Torinos image alltid varit mer jordnära än Juventus. Andra faktorer som hållit Torinofansen på jorden kan vara att de bara vunnit en ligatitel sedan 1949, att grannen har drygt ett tjog fler titlar och gärna påminner om det, samt att de är smärtsamt medvetna om farorna med att färdas där uppe i det blå.

 

Vinrött klotter, med ett tydligt budskap.

 

Bilden av Torino som arbetarnas klubb, och av Fila som arbetarnas hem, förstärks i en jämförelse med Juventus och klubbens historia som en maktfaktor i den italienska fotbollen. ’Juve’ hade starkast support i stadens aristokratiska och borgerliga centrum, och laget uppträdde i stil, med klass. I svart och vitt. Filadelfias läktare var packade med arbetarklassförorternas män, och laget spelade i ilskna blodröda hemmatröjor. Som mest såg 40 000 personer sitt lag på ’Fila’, en otrolig siffra sett till arenans litenhet. Då var den en sån där ointaglig borg, för att använda ett lite slitet uttryck. Idag (för ett par månader sen) ser borgen ut såhär. Klippet är några minuter för långt och det är tonsatt med en italiensk poplåt som kanske inte tilltalar alla, men det ger ändå en bra bild av vad vi har att göra med här.

 

Red Bull-burken fångades inte i klippet av en slump. Det gick rykten (som jag redan haft uppe här någon gång  tidigare) förra året att Red Bull ville ge sig på gamla Torino också, och göra dem del i koncernen. Men det blev naturligtvis aldrig något av det.

 

Hade Grande Torinos spelare bara fått åldrats på ’Fila’, förlorat matcher på ’Fila’, och lagets storhetstid hade fått ta slut på naturlig väg hade platsen sannolikt inte haft samma betydelse för Torinofansen. Men i och med olyckan blev spelarna myter och Filadelfia närmast helig mark för såväl fanatiska supportrar som famlijemedlemmar till de omkomna, eller ’fallna’ som Torinofansen säger, och liknar spelarna vid änglar. Även för vanliga Turinbor verkar platsen ha en speciell innebörd. På arenan kunde man 2003 finna upphängda plakat från fans med tydliga budskap till de lokala politikerna; ’Folkets vinröda hem’ och ’Ingen bebyggelse på Filadelfia’. I det här vinröda folkets hem finns inte sällan bilder på ’Grande Torinos’ spelare. På bilderna bevarades och förstärktes ofta spelarnas ungdomlighet, så som man gör vid avbildandet av helgon. De gamla fansen har kallats ’Supergamen’, då olyckan liksom följt med dem och format dem från topp till tå.

 

Torinofansen verkar ändå ha ett komplext förhållande till Filadelfia. Å ena sidan är det en naturlig mötesplats för fansen, som 2003 startade en pilgrimsfärd mot Supergabasilikan vid Filadelfias ruiner, som man kallade det. Fansen brukar också ses på någon av Torinobarerna i närheten av Filadelfia innan laget spelar match. Å andra sidan är Filadelfia en skamfläck, dels för staden med dess politiker och beslutsfattare, men också för de styrande i Torino och för supportrarna till laget. När Turin sökte OS 2006 täckte man över de gamla ruinerna och försökte gömma undan platsen. Kontrasten mellan den dåtida ointagliga hemmaborgen för Grande Torino och de nutida ruinerna är total, och vore det inte för Superga hade marken säkerligen redan bebyggts för länge sen.

 

Laget flyttade ifrån Fila 1963. Redan då ansågs arenan omodern och för liten för Torino, som då fortfarande hade ambitionen att åter bli en stormakt i italiensk fotboll. I stället skulle man spela sina matcher på den betydligt större Comunale (tidigare Stadio Benito Mussolini), ett jättelikt cementblock till arena med plats för 60 000 åskådare, men som helt saknade den inimitet som fanns på Filadelfia. Trots att man inte längre spelade sina matcher där övergav inte laget Filadelfia helt, utan man fortsatte använda den som en träningsarena ända in på 80-talet, alltså 20 år efter att man flyttat därifrån. Den gamle Torinotränaren Emilio Mondonico kallade Filadelfia för Ett hem, ett monument, ett näste, och menade att magin kring platsen berodde på platsens tillgänglighet. Att vanliga människor levde i symbios med spelarna och historien.

 

I slutet på 80-talet revs de slitna läktarna, med löften om att ett nybygge snart skulle vara igång. Men trots att allt sades vara klart med bygglov och finansiering av en ny arena hände inte mycket efter att man rivit de gamla läktarna, och sedan dess har platsen sett mer eller mindre oförändrad ut. Torinos fans beskrev den förhastade rivningen som skamlig och när vi ser de kvarstående läktarruinerna i dag förstår vi varför. 1994 stängdes Filadelfia också som träningsarena, med motiveringen att det inte var säkert att ha fans inne på arenan när laget tränade, istället flyttade man till utkanten av Turin och en ny träningsanläggning. Trots det samlades 1000 fans på Filadelfia i en sorts protest, medan bara ca 200 tog sig ut till platsen där laget faktiskt tränade.

 

 

1994 startades en stiftelse för att bygga en ny arena på Via Filadelfia, en av stiftelsens grundare var ex-borgmästaren och kommunisten Diego Novelli. Arenan skulle ha en publikkapacitet på 15 000, och dessutom skulle man bygga ett museum och ett bibliotek i anslutning till den. Ett annat förslag var en ny matcharena för hela 30 000 på platsen, men även där brast det när den skulle finansieras. Det har också diskuterats olika typer av träningsarenor för laget, med bara två sittplatsläktare för ett par tusen personer. De senaste decennierna har Torinos luttrade fans alltså matats med löften om den ljusnande framtid, men precis som med byborna och pojken som ropade ’varg’ har man lärt sig att känna igen lögnen när den alltid är samma och man hört den å så många gånger (några av dem illustreras nedan).

 

 

Vad det blivit av alla planer vet vi redan, då planen fortfarande bara omges av ruiner som smärtsamt symboliserar Torinos fall. På lördag inleder Torino en ny säsong i Serie B, och på onsdag har man hemmapremiär mot Cittadella. Så heter det officiellt.

 

Men sanningen är att Torino inte spelat hemma på många år nu.