Med folket i ryggen
En av de fina sakerna med den här sporten är ju att den finns precis överallt. Och att vi i och kring fotbollen kan vad och vem som helst. Precis som Cypern alltså – som ligger i tre världsdelar, och har tillhört varenda historiska civilisation värd namnet. Och det är väl ett uppslag så gott som något. Fotbollen är som Cypern, och cyprioterna älskar sin fotboll. Hur mycket? Tja, vi åker väl dit och ser efter.
Inklämt väster om Mellanöstern, mellan nordafrika och södra Europa, var Cypern ett måste för den som ville kontrollera Medelhavet. Egyptierna, grekerna, fenicierna, ptoleméerna (jepp, rättstavat och allt), romarna, byzantinerna, fransmännen, venetierna, ottomanerna, turkarna och naturligtvis britterna har allihop varit där och hissat sina flaggor genom historien. Att landets area bara är drygt nio kvadratkilometer har säkert underlättat för ovanstående gäng att ta kontroll över ön. En väpnad konflikt uppstod på 70-talet mellan grekisk och turkisk militär om Cyperns tillhörighet, konflikten lever i allra högsta grad kvar i dag och kan liknas vid en annan svårlöst konflikt om landstillhörighet i Mellanöstern. I dag består ön mest av greker, ca en femtedel är turkar. Och med drygt 800 000 (med de turkiska delarna kommer man över miljonstrecket) invånare är man ett av Europas allra minsta (riktiga) land, hur vi än mäter.
Innan jag börjar svara på vår fråga får vi ta och skicka ett tackkort till en herr Kartakoullis, han gjorde nämligen den första heltäckande studien på Cypern och dess fotbollsfans år 2009. Fast redan här få vi smyga in att Kartakoullis och hans kollegor i sin frågeställning glömde bort hälften av Cyperns befolkning – och kvinnorna är därför lika frånvarande i studien som de var i den gamla demokratin, som föddes bara några stenkast från vår ö. I alla fall, vi får väl säga något om det vi kan; cypriotiska män och fotboll således. Och vi börjar med att konstatera att fotbollen är en angelägenhet för nästan åtta av tio av de tillfrågade – som säger sig vara supportrar till ett (inhemskt) lag. Intressant är att fler yngre än äldre har ett lag, vilket ju borde leda till att det kommer finnas än fler supportrar på ön i framtiden. Det baserar jag på att supporterskapet är en livslång drog, som det inte finns rehabilitering eller tillräckligt med stegprogram i världen att ta sig ur.
Den cypriotiska fotbollen handlar om två klubbar, med ett halvt undantag. De två är APOEL och Omonia – båda från huvudstan Nicosia. Och den halva är gamla Anorthosis, från öns södra del. När APOEL slog Omonia i söndags blev det klart att de vinner ligan (som nu är inne i en avslutande mästerskapsserie) för 21:a gången, vilket innebär att de lämnar grannen med ’bara’ 20 titlar bakom sig. Omonia är publikmässigt stans främsta lag, men APOEL har haft ett något bättre 2000-tal, bl.a. med CL-spel som gjort ekonomin gott. Den cypriotiska ligan, grundad 1934, är långt äldre än själva landet, som blev självständigt först 1960, och vi kan dela in ligan i några perioder när våra tre (det finns inga halva klubbar, och en ursäkt till Anorthosis är på sin plats) klubbar turats om att vinna. Fram till andra världskrigets slut hade APOEL redan mäktat med att vinna fem mästerskap, innan Anorthosis (med 13 ligatitlar) tog över på 50- och 60-talet. 70- och 80-talen tillhörde helt och hållet Omonia, som kom ur de två decennierna med hela 14 titlar. Sedan 1990 har kampen mellan de tre varit förhållandevis jämn, och bara en gång (2006) har de cypriotiska männen sett en klubb utanför vår trio vinna mästerskapet – Apollon Limassol förtjänar därför ett omnämnande. Att man är så överlägsna - 18 gånger genom historien har ett lag utanför trion vunnit - har naturligtvis bidragit till att klubbarna kunnat hävda sig i de europeiska cuperna med jämna mellanrum – och ligan är faktiskt rankad som nummer 20 i Europa, före bland andra Kroatien, Polen Norge och Sverige.
Kartakoullis hjälper oss att förstå att rivaliteten mellan APOEL och Omonia till stor del beror på klasstillhörighet. Tydligt är att Omonia har sina supportrar bland stans arbetare, medan APOEL snarare finner sina fans i samhällets övre skikt. På wikipedia går att läsa att Omonia har support av hälften av landets invånare, men det är inget påstående som får stöd i vår studie. Men man är störst, och man är politiska. Fansen kallas ’kommunister’, och ger absolut skäl för sitt smeknamn (nedan). Motsättningarna mellan de tre stora klubbarna har lett till ökat våld i samband med matcher i Cypern, det framgår tydligt i studien där två tredjedelar av deltagarna menar att fotbollsvåldet är den cypriotiska fotbollens största problem.
Men publiksiffrorna är bra. Snittet för ligan är ’bara’ drygt 3000 åskådare per match, vilket i och för sig knappast är bäst i Europa - eller? Omonia har högst publiksiffror med ett snitt på drygt 10 000. Här ska vi komma ihåg att landet bara har två städer med över 100 000 invånare, och att flera av arenorna bara tar in mellan 5-10 000 åskådare. Tittar vi på publiksnittet i förhållande till befolkningsmängden, ja då får vi nästan vända uppochner på tabellen. För där toppar Cypern - 0,407 % av befolkningen i snitt går på match. Som en jämförelse kan sägas att Europas fem största ligor alla ligger under 0,1 %.
Det får räcka som svar på vår fråga, tills vidare.
