la roulette

Jag liknade ett par italienska fotbollsskandaler vid en påse lösgodis. För visst är det med fotbollsskandaler som det är med lösgodis, jordnötter, nikotin och tecknade tv-serier om gula människor med fyra fingrar – att har man väl börjat är det svårt att sluta. Nu finns det förvisso fler italienska skandaler att avhandla så småningom men för stunden tänkte jag att vi skulle lämna totonero, calciopoli och calcio scommesse bakom oss för att stifta lite bekantskap med ryssen. Men skandalvänner behöver inte misströsta, vi kan nog komma över en i gamla Sovjet också. Var så säkra.

Det här blir ingen generell genomgång av vare sig den sovjetiska eller den ryska fotbollshistorien, den gör sig överhuvudtaget inte rättvisa som ett blogginlägg. Däremot kan vi ju påbörja pusslet med att lägga ut en hörnbit eller två, för att sedan eventuellt fylla på efterhand med de lite svårare bitarna. Hörnbiten den här gången är varken ett landslag, förbund, klubblag eller ens en stad. Nej, i dag nöjer vi oss med att bara berätta en mans berättelse. Jag tror vi kan komma rätt långt på det.

Эдуард Стрельцов kallas han av de sina, och för er som inte läste ryska steg 1 på gymnasiet erbjuds ett alternativ: Eduard Streltsov. Han har kallats den bästa utespelaren Ryssland (och Sovjet) någonsin producerat. Den enda som i så fall finns kvar att jämföras med är Lev Yashin, och det är få förunnat.  I BBC-dokumentären Football and Communism från 2006 säger en rysk fotbollshistoriker om de två att Ryssland haft många bra fotbollsspelare, men bara två av dessa var sanna genier. Lev Yashin, som var känd i hela världen, och Eduard Streltsov, som bara var känd i Ryssland. Men för det ryska folket var Yashin och Streltsov jämbördiga. Vi får nog lita på 140 miljoner ryssar i det här fallet.

Streltsovs historia utspelar sig i 1950- och 60-talets Sovjet. Vad det innebar att leva där och då återkommer vi till lite senare. Eftersom det är av särskilt svenskt intresse avhandlar vi hans landslagsdebut direkt.

26 juni 1955, Solna

Sverige-Sovjet 0-6 (0-4)

1-0  Eduard Streltsov (4)

2-0  Eduard Streltsov (25)

3-0  Boris Tatusjin (31)

4-0  Eduard Streltsov (42)

5-0  Sergej Salnikov (88)

6-0 Valentin Ivanov (90)

Domare: William Ling, England.

Publik: 38 249.

Tre år senare sänkte en annan 17-åring Sverige på samma gräsmatta. Det är svårt att protestera mot smeknamnet ’Rysslands Pelé’.

I likhet med Pelé levde Streltsov långt mer på sin talang än hårt arbete ute på fotbollsplanen. Det var lite av hans varumärke att vara osynlig i 85 minuter av en match, för att sedan höja sig en nivå över alla de andra dödliga fotbollsarbetarna och avgöra med ett ögonblickets ansträngning. Vi får dessutom lära oss av den typiska BBC-voiceover-kvinnan, att en klackspark än i dag kallas ’en Streltsov’ i Ryssland.

Han var en teknisk och fysisk anfallare, med lysande spelförståelse och en rebellisk karisma (det långa håret kommer igen i fallet Streltsov) som fick de sovjetiska ungdomarna att börja fundera på om det nog inte fanns en värld bortom den propagandatunga vardag man levde i trots allt. Den 21-årige Streltsov hade på tre a-lagssäsonger hunnit med att göra 89 matcher och 48 mål för Lokomotiv Moskva, och tanken var att han och Yashin skulle leda Sovjet till VM-guld i Sverige 1958. Hans flärdfulla spelstil gjorde att han ofta blev lite extra uppvaktad av sina motståndare. Journalisten Vartanyan: Det var en hel del fula tricks mot honom och han blev ofta tacklad bakifrån, men som regel reagerade han aldrig på det. Ibland blev han upphetsad och då reagerade han, men han gjorde det alltid öppet – gick fram till motståndaren och slog till honom, inga fula tricks. Sån var han, den gode Eduard Streltsov. Inga fula tricks.

Hans goda uppförande till trots hamnade han i en del diskussioner med myndigheterna. I januari 1958 blev han arresterad för ’mild huligansism’ efter ett bråk med polisen på en tunnelbanestation. Då satt han tre dagar i fängelse. Han ströks från landslagstruppen och benådades först efter en offentlig ursäkt – VM var ju bara några månader bort för vår unge vän. Men de styrande i Sovjet ville ha skötsamma, sunda, artiga och nyktra idrottare som snällt rättade in sig i ledet att skicka till Sverige – och då var inte Eduard Streltsov deras man.

Och män som inte var kommunisternas män gjorde man sig effektivt av med. Skillnaden mellan fotbollspelare och politiker är dock att man inte kan göra av sig med dem på riktigt samma sätt, så Streltsov fick behålla livet. Det blev en ny sejour i fängelset för Streltsov istället. Skillnaden mellan fotbollsspelare och andra man kastade i fängelse var att man behövde en officiell anledning att låsa in fotbollsspelaren, annars hade folk blivit missnöjda – på riktigt. Men den uppgiften var det sovjetiska styret synnerligen överkomlig.

Landslaget laddade upp några mil utanför Moskva med ett träningsläger inför mästerskapet. På kvällen den 25 maj, efter sista träningsdagen, drog Streltsov och två lagkamrater på en fest som anordnades av en gammal arméofficer träffade Streltsin och hans lagkamrat Mikhail Ogonkov två unga damer, Marina Lebedeva och Tamara Timkina, och de flesta vittnen  på festen menade att Lebedeva förförde Streltsov. Dagen därpå skrev hon ett brev till en åklagare i Moskva där hon anklagade Streltsov för våldtäkt. Tamara Timkina skrev ett liknande brev där Ogonkov anklagades för samma sak. Både Ogonkov och Tatushin, den tredje landslagsspelaren på festen, kom tillbaka till träningsanläggningen efteråt, men Streltsov hade arresterats direkt. När nyheten om Streltsovs arrest nådde bilfabriken ZIL – där  Lokomotiv Moskva grundats – hotade 100 000 arbetare med att marschera i protest för att få sin gunstling frikänd. Marina Lebedeva skrev igen till åklagaren den 30 maj och bad dem lägga ner fallet mot Streltsov, då hon 'förlät' honom. Men några dagar senare tog hon tillbaka det hon skrivit i det andra brevet.

Det säger någonting om det sovjetiska rättsystemet att KGB lovade Streltsov, när han satt häktad, att få åka med till VM om han erkände sig skyldig, men kanske säger det än mer om ’Edik’ Streltsov att han tog det budet. Naturligtvis var löftet en bluff och rättegången var snabbt över. Den 24 juli 1958 skickades han iväg till ett arbetsläger.

Ni har nog listat ut det redan men det var inte för ’våldtäkten’ den nyligen gifte Streltsov dömdes, utan för brott man inte hade lagstiftning nog att bestraffa honom för. Som till exempel att ha långt hår och och att gilla flaskan. Eller att förolämpa landets mäktigaste kvinnas dotter på en fest hos en arméofficer. Eller att konsekvent nobba arméns klubb CSKA och KGB:s klubb Dinamo – till förmån för bilfabrikens klubb. 12 år i arbetsläger kan tyckas vara ett högt pris för dessa brott, men då ska vi komma ihåg att fotbollsspelaren fick en mildare behandling än många av hans landsmän. Och 1963 släpptes han fri. Vart han tog vägen efter åtta år i helvetet? Till bilfabriken förstås. Dessutom började han spela i fabrikens amatörklubb, han var trots frigivningen fortfarande avstängd från den proffesionella fotbollen.

När även den domen hävdes 1965 tog han åter på sig Torpedotröjan och ledde dem till sin blott andra ligatitel. Det hette att han förlorat mycket av sin snabbhet efter tiden i arbetslägret, men att han fortfarande tänkte fotboll minst en nivå över de andra. Han spelade i Torpedo till 1970, och hann på sina 222 matcher i klubben med att göra 99 mål. Vore det inte för att han även efter frigivningen förbjöds att resa, och arbeta, utomlands hade sannolikt hans berättelse varit mer utspridd än den är idag.

1990 dog han i cancer, sannolikt orsakad av tiden i arbetslägrets gruvor. Advokater har efter hans död tittat på de officiella papprena från rättegången och kallat den för ett skämt. En Streltsin-kommitté har sedan 2001, och under ledning av schack-mästaren Anatoly Karpov, kämpat för att rentvå hans namn.  I dag står Eduard Streltsov staty utanför både Luzhnikistadion och Torpedo Moskvas egen arena Eduard Streltsov Stadion. Han är  avbildad på tvårubelsmyntet, och 1967 och 1968 fick han pris som Sovjets bäste spelare. Om han var den oskyldiga martyren som rysk fotboll vill få honom att framstå som kommer vi aldrig få veta säkert. Marina Lebedeva försvann och hördes inte ifrån igen, men hon ska ha setts lägga blommor vid Streltsovs grav år 1997, efter årsdagen av hans död.

Streltsov själv talade aldrig öppet om domen, eller om tiden i arbetslägret. Men vi kan ändå avsluta hans berättelse med sonen Igor Streltsovs ord. För Igor, som han fått med  sin nya fru Raisa Mikhailovna, skulle efter Eduards död berätta om den enda gången då hans pappa pratade om domen.

Det var tabu i vår familj. Vi pratade aldrig om det. Men när min far var döende bad han mig att lämna hans rum så att han kunde vara ensam med min mamma. Han kramade om henne och sa; 'Raya', jag är oskyldig... Jag har aldrig varit skyldig, varken nu eller då.

När Ukraina åker till Italien kan väl vi passa på att åka till Ukraina. Och jag säger det redan nu, det här riskerar att bli rätt rörigt men – when in Rome. Så att säga.

I drygt ett halvt sekel fanns bara ett lag att tala om i Ukraina (eller den del av Sovjet som Ukraina utgjorde). Nu har Dynamo Kiev fått ovälkommet sällskap och de är två. Förvänta er inte att de blir fler någon gång snart.

Med 26 ligatitlar, lika fördelade på var sin sida murens fall, är Dynamo ett av Europas mest framgångsrika lag. Lägg till 18 cuptitlar, även dom lika många sovjetiska som ukrainska, och vi börjar förstå vem vi har att göra med. För att förklara framgångarna behöver vi ge oss på att försöka förklara den sovjetiska synen på idrott, och idrottaren. Om det nu är så att en bild verkligen säger mer än tusen ord ska jag bespara er mödan och erbjuda en liten genväg till min poäng.

...men det är inte målet utan resan som är mödan värd, minns väl. Så vi tar en omväg via 70- och 80-talets Ukraina, när Dynamo la grunden för sin dominans och skrev en manual för hur man vinner. Ja, inte matcher, utan titlar. Dynamos gamla spelare Valeriy Lobanovskiy återvände på 70-talet till sin hemstad som tränare. Han såg på fotbollen som en vetenskap, och den skulle behandlas därefter. Variabler för egenskaper och diagram för förändring, allt i mätbara kvantitativa data. Sen var det bara att räkna, mäta och jämföra och tränaren hade sin elva – som svaret på ett mattetal. Själva matchen var en parentes, den var ju egentligen redan vunnen. Och så var den ryska dominansen bruten. Framgångarna förklarades till stor del av spelet utan boll där man rörde sig över planen efter inövade mönster, en slags totalfotboll (om än med mer system än frihet) innan begreppet fanns om ni så vill. Spelarna liknades vid robotar (liksom så gott som alla framgångsrika idrottare från östeuropa, av någon anledning) och Lobanovskyis spelare var överlägsna sina motståndare avseende såväl teknik, taktik som fysik. Målen Dynamo gjorde var aldrig (här får jag nog reservera mig lite, men tänk på dramaturgin, eller; läs sällan) en produkt av kreativa anfall eller slumpmässiga genidrag utan de hade tillverkats i ett laboratorium och finslipats på träningen – kvar fanns bara presentationen.

Innan vi rusar 50 år fram i tiden vill jag bara understryka att systemet för hur Dynamo spelar fotboll inte är historia. Testerna, och laboratoriet, finns kvar än i dag, och de anses fortfarande vara en viktig del av ’Dynamos system’ – som det fortfarande är rätt att tala om.

Sin aktiva kariärr avslutade Lobanovskyi i gruv- och kolstaden Donetsk, i östra delen av Ukraina, i slutet av 60-talet. 30 år senare befann sig staden i mitten av 70-talet, och nu bygger man sig ikapp omvärlden efter bästa förmåga. Men Donetsk är inte Kiev, vi lånar Erik Nivas ord för att belysa kontrasterna. ”I landets västra delar pratar man ukrianska, drömmer om EU och demonstrerar på Självständighetstorget. I landets östra delar snackar man ryska, känner samhörighet med Moskva och tycker att hela den orangea revolutionen var en stor bluff.”

Vi kan också använda ett fotbollsrelaterat exempel för att förklara skillnaderna. Dynamo värvade hem den förlorade sonen Shevchenko för ett par år sedan. Shevchenkos yngste sons gudfar är Silvio Berlusconi. Samtidigt värvade Shakhtar Livornosonen och marxisten Lucarelli. Om han inte var välkommen i Livorno kunde han ju passa på att åka till Donetsk för att, som Lucarelli sa, sätta sig in i gruvarbetarnas situation där. Värvningarna i sig är inte jämförbara ur sportslig synvinkel - det blev bara 13 matcher för Lucarelli i Donetsk, medan Shevchenko fortfarande har ett hyggligt målfacit i Kiev – men de båda anfallarna symboliserar både sina klubbar, men framför allt klubbarnas städer, väl.

För att förklara dagens ukrainska fotboll behöver vi ge oss in i politiken, ”politiken”, kolgruvan och framför allt – vi behöver resa österut. Shakhtar Donetsk ägs av Ukrainas rikaste och mäktigaste man Rinat Akhmetov, som sägs ha handplockat presidenten Viktor Janukovitj som i sin tur misstänks ha koppling till den organiserade brottsligheten i landet – framför allt till Dontesk-klanen, där Rinat Akhmetov är högste höns. Att säga att den ukrainska fotbollen har problem med köpta matcher, mutor och utpressning är som att säga ingenting alls – för alla vet, men få verkar bry sig. Efter den här säsongen har Shakhtar sex ligatitlar på 2000-talet, och de har nog med pengar att bygga en gångbro till årets finalarena i Champions League - Wembley. Men med UEFA:s planer att införa något slags ekonomiskt fair play-krav på klubbarna står  Shakhtar inför en svår uppgift. Ukraina är fortfarande ett fattigt och ett ungt land, om inte fotbollsklubbarna ska börja smuggla guld igen behöver man se sig om efter sedlar utan Akhmatovs fingeravtryck på. Och de är rätt få.

Och ’smuggla guld’ är inte slang för någonting annat, utan precis vad det låter som. Dynamo gjorde det framför allt på 90-talet när man drenerade landet på en av sina mest värdefulla naturtillgångar, och byggde ett bra fotbollslag. I Simon Kupers Football against the enemy citeras landets premiärminister i ett TV-tal; ’Regeringen har bara 20 miljoner dollar att spendera på alla statliga program. Vi vet att det finns organisationer som har tio gånger så mycket pengar, men de har sina tillgångar utomlands.’ Dynamo satte i system att flytta både guld och stora summor kontanter till utländska banker, då undkom man skatten som det inneburit om man gjort transaktionerna elektroniskt. Det fanns mängder med kryphål i den nyskrivna ukrainska lagboken, och därför behövde man inte köpa landets beslutare. Det var ju ändå inte dom som styrde.

’Behövde.’ Men så resonerar inte en man som är god för ca 85 miljarder kronor. Och därför styr Shakhtar. Landet och ligan. Men Dynamo står inte med hatten i handen – inte än. De har stort inflytande (läs; de bestämmer) på det inhemska fotbollsförbundet, då klubbens ordförande Igor och förbundets dito Grigorij är bröder, de heter Surkis i efternamn och har – så att säga – gemensamma intressen.

Jävsituation? Jo, förvisso, men vem ska protestera – och till vem?