la roulette

Om rouletten just nu är att likna vid en ökenvandring har jag ändå haft en och annan hägring på sistone. Det var nära att det blev en text om Korsikas fotboll när Frankrike mötte Rumänien senast. Och jag började bläddra i Kung Fotboll efter gamla tvångsdegraderingar och förbundsavgjorda matcher när våra beslutsfattare ville ’överraska huliganerna’ med sitt senaste beslut. Men det blev som bekant inget av något de gångerna. Jag hoppas ändå jag får anledning att återvända till ön, för där finns det bubblande berättelser som vill göra resan till kontinenten.

Och när det gäller vår egen fotboll kommer jag att tänka på vad professor Tomas Petersson öppnade en föreläsning med. Idrotten bygger på kontrasten mellan den totala säkerheten och den absoluta osäkerheten. Ungefär så. Osäkerheten, som är livsnödvändig för sportens överlevnad syftar givetvis till att resultatet och utgången av tävlingen är ovisst, att vi inte på förhand ska veta vem som vinner. Det finns 18 klubbar i Spanien, och elva i Danmark, som vet massor om det där. Den totala säkerheten, idrottens fundamentala trygghet, innebär att du vet att det ska spelas en match, du vet vilka som möts, när och var de ska spela, att de ska spela i två gånger 45 minuter och (direkt) efter matchen vet du utgången, resultatet. Det låter lika banalt och självklart som att gräset är grönt och inte gjort av plast, men allt är inte vad det verkar, eller vad det borde vara. Om ligan och fotbollen lider något oerhört av att osäkerheten hotas är det än värre när den totala säkerheten hålls gisslan. Då är vi illa ute.

Men jag kommer från ämnet, vi har faktiskt en ökenvandndring att ta tag i. För förutom sand och hägringar finns det faktiskt en figur där ute som alltid är värd att skriva hem om. Speciellt om han dansat sig förbi tyska högerbackar, stått upp mot förbund och etablissemang, uppfunnit finter och handlöst kastat sig ut i otryggheten, och dessutom suttit fängslad. Jag tänkte att vi skulle lära känna en gammal ökenräv idag. Och råkar vi skrapa på ytan till den algeriska frihetskampen när vi ändå håller på så hoppas jag att det inte gör något. Lite skit under naglarna har ingen dött av. Men först, ökenräven Salah Assad.

Assad fyller nämligen 53 och ett halvt just idag, så det är väl ett mer än utmärkt tillfälle att lite kort återge hans berättelse. Han tillhörde den gyllene generationen algeriska fotbollspelare som på 80-talet var hela Afrikas VM-lag (även om man hade sällskap av Kamerun i VM -82). Tillsammans med den halvåret yngre Madjer placerade Assad Algeriet på den allra finaste fotbollskartan, bara drygt 20 år efter att landet blev självständigt. Han spelade bara seniorfotboll för en algerisk klubb under sin karriär, FC Kouba. Med en sällsynt snabbhet och teknik passade Assad utmärkt som ytter, och med en oändligt innovativ vänsterfot var det på vänsterkanten han för det mesta fick hålla till.

Vi ska komma ihåg en sak när vi gör Assad sällskap i 1970- och 80-talets Algeriet. Då var man där flera andra nordafrikanska länder alldeles nyligen varit, långt ifrån demokrati och frihet, med ett enpartisystem och under kolonialt förtryck. Jag lånar statsvetaren och Algerietkännaren Inga Brandells ord för att beskriva de inre stridigheter som rådde i landet.

Det förbryllande med att Algeriet tog täten i demokratiseringen var att där fanns ingen ”demokratirörelse”, inga dissidenter som kunde utgöra ett kraftcentrum i politiken. 80-talet hade inletts med berber-våren i Kabylien, då studenter från den del av landet där man fortfarande talar ett av de ursprungliga berberspråken strejkade och demonstrerade mot den reprission som drabbade alla försök att ge deras språk och kultur säte i offentligheten. Lite senare hade små kvinnogrupper med protester försökt förhindra den familjelagstiftning som ändå kom 1984. Ytterligare ett par år senare hade studentoroligheter utbrutit i Constantine i östra Algeriet. Och under större delen av decenniet fanns några väpnade islamistiska upprorsmän – Bouyali-gruppen – uppe i bergen. Men allt detta hade staten tryckt ner, besegrat, och det verkade inte finnas några mer omfattande grupper i samhället som krävde demokrati.

Ta det mer er, så fortsätter vi med Assad. Han gav parentesklubben Kouba deras hittills enda mästerskapstitel 1981, året innan VM i Spanien – som Algeriet kvalificerat sig till som ett av bara två afrikanska lag. För de flesta utomeuropeiska spelare var VM den perfekta möjligheten att visa upp sig på för att sedan kunna spela i en europeisk liga. Men för de algeriska spelarna var det en avlägsen dröm redan innan de steg ut på världens största scen. Förbundet hade en regel som förbjöd spelare att flytta utomlands innan de fyllt 28 år. Naturligtvis var detta ett försök att stärka den nationella ligan och fotbollen, och det var ett odemkratiskt intrång på den individuella friheten, precis i linje med tidens styre.

Och nu skulle de små ökenrävarna möta Västtyskland, och VM har sällan sett en större förhandsfavorit varken förr eller senare. Två år tidigare hade Östtyskland krossat Algeriet med 5-0, och den västtyske målvakten Schumacher spekulerade i pressen att tyskarna skulle göra mellan fyra och åtta mål på Algeriet, och det verkade nog rimligt i de flestas öron. Men Assad och gänget gjorde sin livs match, och besegrade Tyskland med 2-1.  Lakhdar Belloumi och Madjer gjorde målen, och tillsammans med Assad är de tre 58:orna för evigade i den algeriska fotbollshistorien som de allra största. Den matchen, och resten av den här algeriska VM-äventyret är en rätt urvattnad berättelse så vi skyndar igenom den. Inre stridigheter och bråk med landslagsledningen och förbundet om ersättning för mästerskapet förstörde uppladdningen till matchen mot Österrike, där omotiverade (proteseterande?) spelare föll med 0-2, och trots att man slog Chile i sista matchen var man beroende av resultatet i Österrike-Tyskland dagen efter. Grannländerna spelade precis det 1-0-till-Tyskland-resultatet som tog båda länderna vidare, och skickade Algeriet ur turneringen. Alla som sett matchen skriver nog under på att det är VM-historiens smutsigaste 90 minuter som utspelades i Gijón framför en buande och frustrerad (Algerietvänlig) fotbollspublik.

Men trots det tidiga uttåget var de algeriska spelarna hjältar i mångas ögon. Man hade charmat den spanska publiken med en teknisk och fartfylld fotboll, och de främsta spelarna hade dessutom gjort sig hett eftertraktade bland de europeiska klubbarna. Men 58:orna var ju bara 24 år när VM spelades, och var därför tvingade att spela ytterligare fyra år hemma i Algeriet innan de fick flytta utomlands. Men det här var en generation algeriska ungdomar som inte fann sig i att sitta bakbundna i regimens källare. Det kan verka som en enkel regel att preotsetera och sätta sig upp emot, men vi vet nu att det fanns få grupper som gjorde detta i 80-talets Algeriet – krävde demokrati. Men nu stod Assad på den största scenen, med all världens strålkastare riktade mot sig, och krävde sin rätt att få springa på en vänsterkant i en annan klubb, i en annan liga. Och spelarna fick rätt. Assad skrev på för franska Mulhouse FC kort efter mästerkskapet. Efter en säsong gick han till PSG, och sen tog han samma väg tillbaka igen, till Mulhouse och slutligen hem till Kouba. Det europiska äventyret han stångat sig blodig för att nå varade i fyra år.

Väl hemma igen engagerade sig den unge fotbollsspelaren i den islamistiska rörelse varifrån alltfler röster höjdes på en demokratisering av den unga nationen. Det styrande FLN (Front de libération national) var ett nationalistiskt och populistiskt parti, med socialistiska inslag – inte helt olikt Argentinas Peronism med andra ord. Framför allt var man för en sekulariserad stat, medan FIS (Front Islamique du Salut) ville att Algeriet skulle vara en islamistisk stat med en lagstiftning präglad av sharia-lagen. De massprotester som rasat 1988 mot regeringen blev något av en fingervisning av vad som komma skulle. 1991 skulle man så ha ett demokratiskt val igen, men det var inte alldeles okomplicerat. Jag låter Brandell fortsätta...

Regeringen sköt upp parlamentsvalen som skulle ha hållits i i juni 1991 och proklamerade undantagstillstånd för fyra månader. Abasi Madani, Ali Belhadj och andra framträdande ledare för det islamistiska partiet FIS arresterades för stämpling mot statens säkerhet på grundval av uttalanden som de gjort under den politiska strejken. Den nya regeringen som bildats satte igång sitt arbete med vallagen och en ny valkretsindelning. I början av december angreps en gränspostering mot Tunisien och en militärgarnison inne i huvudstaden, huvudsakligen tycktes angriparna vara ute efter vapen. Trots detta skulle parlamentsvalen nu genomföras, första omgången den 26 december 1991, den andra tre veckor senare, den 16 januari  1992. Däremellan tippade balansen över. Det som tidigare framstått som otänkbart, att gå utanför demokratins gränser, blev möjligt när allt fler röster höjdes i offentligheten för att, inför en säker islamistisk majoritet i parlamentet, samlas och ”rädda demokratin”.

Vad som hände var alltså att man från regeringens håll såg vad valen var på väg att innebära, och bestämde sig för att avbryta dem. President Chadli avgick plötsligt och man tillsatte ett Högsta Statsråd med fyra personer som skulle fylla presidentens funktion. Valomgången sköts upp på obestämd tid. Undantagstillstånd utfärdades ett par veckor senare. Man gjorde liknelser till de domakratiska valen i Tyskland 1931 som gav Hitler makten och menade att man hade en plikt att förhindra FIS från att vinna. Vi (Brandell och jag) kan tycka att liknelsen är diskutabel och minst sagt problematisk.

Snart tillsattes en slags provisorisk president, Mohammed Boudiaf, en av FNL:s grundare. Till skillnad från sin föregångare som president, Chadli, hade Boudiaf ingen tanke på att gå i koalition med islamismen, tvärtom. Utan att vänta på den särskilda antiterroristlagstiftningen som skulle komma först till hösten, och med eller utan Boudiafs vetskap, blev reprissionen omfattande. Minst tiotusen FIS-aktivister och sympatisörer placerades i läger i Sahara. Partiet förbjöds, liksom tidningar och lierade organisationer. De kommuner och regioner de styrt sattes under tjänstemannastyre. Hoppet om att det avbrutna valet skulle återupptas försvann i april då presidenten istället nominerade ett sextiotal personer till ett ”Konsultativt nationellt råd” med uppgift att fylla parlamentets funktioner.

Demokrati är aldrig enkelt, och speciellt inte när folk röstar fel. Det här är bara en liten del av den stora algeriska berättelsen, men vi hinner inte med upptrappningen av oroligheterna, presidentmord, inbördeskriget som följde och ett andra försök att införa en fungerande demokrati i slutet av 90-talet. För detta skulle ju egentligen vara Salah Assads berättelse, om än med några avstickare.

Kollar ni upp Assad på någon videoklippshemsida där ute kommer ni finna oproportioneligt många klipp där han gör ’Ronaldinho-finten’. Han sägs nämligen ha uppfunnit elasticon, eller flip-flap-finten som den ibland kallas. Hans finter och hans fart tog honom till den europeiska scenen fyra år innan det skulle vara möjligt. Och han uppträdde där i fyra år innan han åkte hem igen, för att ge sig in i sin livs svåraste match. En match han förlorade i alla avseenden. Assad var en av de tiotusen FIS-anhängare som arresterades 1992, han hölls fången utan rättegång och torterades för sina politiska och religiösa övertygelser. Själv sa han bara: Dom ville bara göra ett exempel av mig för att jag var känd, och för att min tro var stark. Jag gjorde aldrig något fel och jag har alltid trott på fred. Och om det var svårt att säga vilket brott Assad hade begått, så var det världens enklaste sak att bestämma vilket straff han skulle få.

Salah Assad satt fången i ett läger mitt ute i Saharaöknen, i fyra år.