la roulette

Om rouletten just nu är att likna vid en ökenvandring har jag ändå haft en och annan hägring på sistone. Det var nära att det blev en text om Korsikas fotboll när Frankrike mötte Rumänien senast. Och jag började bläddra i Kung Fotboll efter gamla tvångsdegraderingar och förbundsavgjorda matcher när våra beslutsfattare ville ’överraska huliganerna’ med sitt senaste beslut. Men det blev som bekant inget av något de gångerna. Jag hoppas ändå jag får anledning att återvända till ön, för där finns det bubblande berättelser som vill göra resan till kontinenten.

Och när det gäller vår egen fotboll kommer jag att tänka på vad professor Tomas Petersson öppnade en föreläsning med. Idrotten bygger på kontrasten mellan den totala säkerheten och den absoluta osäkerheten. Ungefär så. Osäkerheten, som är livsnödvändig för sportens överlevnad syftar givetvis till att resultatet och utgången av tävlingen är ovisst, att vi inte på förhand ska veta vem som vinner. Det finns 18 klubbar i Spanien, och elva i Danmark, som vet massor om det där. Den totala säkerheten, idrottens fundamentala trygghet, innebär att du vet att det ska spelas en match, du vet vilka som möts, när och var de ska spela, att de ska spela i två gånger 45 minuter och (direkt) efter matchen vet du utgången, resultatet. Det låter lika banalt och självklart som att gräset är grönt och inte gjort av plast, men allt är inte vad det verkar, eller vad det borde vara. Om ligan och fotbollen lider något oerhört av att osäkerheten hotas är det än värre när den totala säkerheten hålls gisslan. Då är vi illa ute.

Men jag kommer från ämnet, vi har faktiskt en ökenvandndring att ta tag i. För förutom sand och hägringar finns det faktiskt en figur där ute som alltid är värd att skriva hem om. Speciellt om han dansat sig förbi tyska högerbackar, stått upp mot förbund och etablissemang, uppfunnit finter och handlöst kastat sig ut i otryggheten, och dessutom suttit fängslad. Jag tänkte att vi skulle lära känna en gammal ökenräv idag. Och råkar vi skrapa på ytan till den algeriska frihetskampen när vi ändå håller på så hoppas jag att det inte gör något. Lite skit under naglarna har ingen dött av. Men först, ökenräven Salah Assad.

Assad fyller nämligen 53 och ett halvt just idag, så det är väl ett mer än utmärkt tillfälle att lite kort återge hans berättelse. Han tillhörde den gyllene generationen algeriska fotbollspelare som på 80-talet var hela Afrikas VM-lag (även om man hade sällskap av Kamerun i VM -82). Tillsammans med den halvåret yngre Madjer placerade Assad Algeriet på den allra finaste fotbollskartan, bara drygt 20 år efter att landet blev självständigt. Han spelade bara seniorfotboll för en algerisk klubb under sin karriär, FC Kouba. Med en sällsynt snabbhet och teknik passade Assad utmärkt som ytter, och med en oändligt innovativ vänsterfot var det på vänsterkanten han för det mesta fick hålla till.

Vi ska komma ihåg en sak när vi gör Assad sällskap i 1970- och 80-talets Algeriet. Då var man där flera andra nordafrikanska länder alldeles nyligen varit, långt ifrån demokrati och frihet, med ett enpartisystem och under kolonialt förtryck. Jag lånar statsvetaren och Algerietkännaren Inga Brandells ord för att beskriva de inre stridigheter som rådde i landet.

Det förbryllande med att Algeriet tog täten i demokratiseringen var att där fanns ingen ”demokratirörelse”, inga dissidenter som kunde utgöra ett kraftcentrum i politiken. 80-talet hade inletts med berber-våren i Kabylien, då studenter från den del av landet där man fortfarande talar ett av de ursprungliga berberspråken strejkade och demonstrerade mot den reprission som drabbade alla försök att ge deras språk och kultur säte i offentligheten. Lite senare hade små kvinnogrupper med protester försökt förhindra den familjelagstiftning som ändå kom 1984. Ytterligare ett par år senare hade studentoroligheter utbrutit i Constantine i östra Algeriet. Och under större delen av decenniet fanns några väpnade islamistiska upprorsmän – Bouyali-gruppen – uppe i bergen. Men allt detta hade staten tryckt ner, besegrat, och det verkade inte finnas några mer omfattande grupper i samhället som krävde demokrati.

Ta det mer er, så fortsätter vi med Assad. Han gav parentesklubben Kouba deras hittills enda mästerskapstitel 1981, året innan VM i Spanien – som Algeriet kvalificerat sig till som ett av bara två afrikanska lag. För de flesta utomeuropeiska spelare var VM den perfekta möjligheten att visa upp sig på för att sedan kunna spela i en europeisk liga. Men för de algeriska spelarna var det en avlägsen dröm redan innan de steg ut på världens största scen. Förbundet hade en regel som förbjöd spelare att flytta utomlands innan de fyllt 28 år. Naturligtvis var detta ett försök att stärka den nationella ligan och fotbollen, och det var ett odemkratiskt intrång på den individuella friheten, precis i linje med tidens styre.

Och nu skulle de små ökenrävarna möta Västtyskland, och VM har sällan sett en större förhandsfavorit varken förr eller senare. Två år tidigare hade Östtyskland krossat Algeriet med 5-0, och den västtyske målvakten Schumacher spekulerade i pressen att tyskarna skulle göra mellan fyra och åtta mål på Algeriet, och det verkade nog rimligt i de flestas öron. Men Assad och gänget gjorde sin livs match, och besegrade Tyskland med 2-1.  Lakhdar Belloumi och Madjer gjorde målen, och tillsammans med Assad är de tre 58:orna för evigade i den algeriska fotbollshistorien som de allra största. Den matchen, och resten av den här algeriska VM-äventyret är en rätt urvattnad berättelse så vi skyndar igenom den. Inre stridigheter och bråk med landslagsledningen och förbundet om ersättning för mästerskapet förstörde uppladdningen till matchen mot Österrike, där omotiverade (proteseterande?) spelare föll med 0-2, och trots att man slog Chile i sista matchen var man beroende av resultatet i Österrike-Tyskland dagen efter. Grannländerna spelade precis det 1-0-till-Tyskland-resultatet som tog båda länderna vidare, och skickade Algeriet ur turneringen. Alla som sett matchen skriver nog under på att det är VM-historiens smutsigaste 90 minuter som utspelades i Gijón framför en buande och frustrerad (Algerietvänlig) fotbollspublik.

Men trots det tidiga uttåget var de algeriska spelarna hjältar i mångas ögon. Man hade charmat den spanska publiken med en teknisk och fartfylld fotboll, och de främsta spelarna hade dessutom gjort sig hett eftertraktade bland de europeiska klubbarna. Men 58:orna var ju bara 24 år när VM spelades, och var därför tvingade att spela ytterligare fyra år hemma i Algeriet innan de fick flytta utomlands. Men det här var en generation algeriska ungdomar som inte fann sig i att sitta bakbundna i regimens källare. Det kan verka som en enkel regel att preotsetera och sätta sig upp emot, men vi vet nu att det fanns få grupper som gjorde detta i 80-talets Algeriet – krävde demokrati. Men nu stod Assad på den största scenen, med all världens strålkastare riktade mot sig, och krävde sin rätt att få springa på en vänsterkant i en annan klubb, i en annan liga. Och spelarna fick rätt. Assad skrev på för franska Mulhouse FC kort efter mästerkskapet. Efter en säsong gick han till PSG, och sen tog han samma väg tillbaka igen, till Mulhouse och slutligen hem till Kouba. Det europiska äventyret han stångat sig blodig för att nå varade i fyra år.

Väl hemma igen engagerade sig den unge fotbollsspelaren i den islamistiska rörelse varifrån alltfler röster höjdes på en demokratisering av den unga nationen. Det styrande FLN (Front de libération national) var ett nationalistiskt och populistiskt parti, med socialistiska inslag – inte helt olikt Argentinas Peronism med andra ord. Framför allt var man för en sekulariserad stat, medan FIS (Front Islamique du Salut) ville att Algeriet skulle vara en islamistisk stat med en lagstiftning präglad av sharia-lagen. De massprotester som rasat 1988 mot regeringen blev något av en fingervisning av vad som komma skulle. 1991 skulle man så ha ett demokratiskt val igen, men det var inte alldeles okomplicerat. Jag låter Brandell fortsätta...

Regeringen sköt upp parlamentsvalen som skulle ha hållits i i juni 1991 och proklamerade undantagstillstånd för fyra månader. Abasi Madani, Ali Belhadj och andra framträdande ledare för det islamistiska partiet FIS arresterades för stämpling mot statens säkerhet på grundval av uttalanden som de gjort under den politiska strejken. Den nya regeringen som bildats satte igång sitt arbete med vallagen och en ny valkretsindelning. I början av december angreps en gränspostering mot Tunisien och en militärgarnison inne i huvudstaden, huvudsakligen tycktes angriparna vara ute efter vapen. Trots detta skulle parlamentsvalen nu genomföras, första omgången den 26 december 1991, den andra tre veckor senare, den 16 januari  1992. Däremellan tippade balansen över. Det som tidigare framstått som otänkbart, att gå utanför demokratins gränser, blev möjligt när allt fler röster höjdes i offentligheten för att, inför en säker islamistisk majoritet i parlamentet, samlas och ”rädda demokratin”.

Vad som hände var alltså att man från regeringens håll såg vad valen var på väg att innebära, och bestämde sig för att avbryta dem. President Chadli avgick plötsligt och man tillsatte ett Högsta Statsråd med fyra personer som skulle fylla presidentens funktion. Valomgången sköts upp på obestämd tid. Undantagstillstånd utfärdades ett par veckor senare. Man gjorde liknelser till de domakratiska valen i Tyskland 1931 som gav Hitler makten och menade att man hade en plikt att förhindra FIS från att vinna. Vi (Brandell och jag) kan tycka att liknelsen är diskutabel och minst sagt problematisk.

Snart tillsattes en slags provisorisk president, Mohammed Boudiaf, en av FNL:s grundare. Till skillnad från sin föregångare som president, Chadli, hade Boudiaf ingen tanke på att gå i koalition med islamismen, tvärtom. Utan att vänta på den särskilda antiterroristlagstiftningen som skulle komma först till hösten, och med eller utan Boudiafs vetskap, blev reprissionen omfattande. Minst tiotusen FIS-aktivister och sympatisörer placerades i läger i Sahara. Partiet förbjöds, liksom tidningar och lierade organisationer. De kommuner och regioner de styrt sattes under tjänstemannastyre. Hoppet om att det avbrutna valet skulle återupptas försvann i april då presidenten istället nominerade ett sextiotal personer till ett ”Konsultativt nationellt råd” med uppgift att fylla parlamentets funktioner.

Demokrati är aldrig enkelt, och speciellt inte när folk röstar fel. Det här är bara en liten del av den stora algeriska berättelsen, men vi hinner inte med upptrappningen av oroligheterna, presidentmord, inbördeskriget som följde och ett andra försök att införa en fungerande demokrati i slutet av 90-talet. För detta skulle ju egentligen vara Salah Assads berättelse, om än med några avstickare.

Kollar ni upp Assad på någon videoklippshemsida där ute kommer ni finna oproportioneligt många klipp där han gör ’Ronaldinho-finten’. Han sägs nämligen ha uppfunnit elasticon, eller flip-flap-finten som den ibland kallas. Hans finter och hans fart tog honom till den europeiska scenen fyra år innan det skulle vara möjligt. Och han uppträdde där i fyra år innan han åkte hem igen, för att ge sig in i sin livs svåraste match. En match han förlorade i alla avseenden. Assad var en av de tiotusen FIS-anhängare som arresterades 1992, han hölls fången utan rättegång och torterades för sina politiska och religiösa övertygelser. Själv sa han bara: Dom ville bara göra ett exempel av mig för att jag var känd, och för att min tro var stark. Jag gjorde aldrig något fel och jag har alltid trott på fred. Och om det var svårt att säga vilket brott Assad hade begått, så var det världens enklaste sak att bestämma vilket straff han skulle få.

Salah Assad satt fången i ett läger mitt ute i Saharaöknen, i fyra år.

För över hundra år sedan grundades klubben av en grupp nationalister. Drygt hundra titlar senare har fansen gett sig ut på gator och torg för att ta tillbaka sitt land. Jag ska berätta lite kort om vad Al-Ahly Sports Club pysslat med däremellan. Men först, välkomna till Egypten, och till Kairo.

Ahly beskrivs ofta, och inte helt mot sin vilja, som ett egyptiskt Real Madrid. En fotbollens stormakt, med en gigantisk supporterskara, och ekonomiska muskler som gör dem mer eller mindre onåbara för provinsklubbarna. Med trettiofem ligatitlar och nästan lika många inhemska cuptitlar gör Ahly inga Kairo-korteger efter en silvermedalj. Ahly betyder just ’Nation’ och har alltså, ända sedan begynnelsen syftat till att vara en egyptisk symbol. Då var Egypten en engelsk koloni, och ironiskt nog använde man just fotbollen, deras fotboll, för att skapa den nationella identiteten kring. Snabbt blev klubben en slags motståndsorganisation mot det kolonilala förtrycket, framför allt bland unga studenter. 1925 gjorde man klubben exklusiv för egyptier, eller som man själva uttryckte det, Ahly blev ’folkets klubb’. I Egypten bor ca 80 miljoner människor, och Ahly säger sig ha 50 miljoner fans. Och även om vi kanske ska ta den siffran med både en och två nypor salt, så säger den något om hur etablerad klubben är i sitt hemland, och i sin region. Afrikanska fotbollsförbundet utnämde Ahly till det förra århundradets främsta afrikanska klubb. Och med sju ligatitlar och fyra afrikanska Champions League-titlar har man redan skaffat sig ett hyfsat utgångsläge på det nya.

Även om de är en parentes i just den här berättelsen, får vi åtminstone nämna antagonisterna i stan också. För om Ahly representerar folklighet (så länge folket i fråga är egyptiskt, minns väl) och är en klubb för arbetare, studenter och gemene män och kvinnor var Zamalek SC mer av en överklassklubb, man bar till och med Egyptens kung Farouks namn ett tag. Derbyt lagen emellan är den största afrikanska klubblagsmatchen som finns, och när det börjar dra ihop sig för match jobbar de nybildade Ultras Ahlawy övertid för att förbereda tifon och gruppera sig inför de kommande drabbningarna med polisen och motståndarfansen.

Men det får räcka som klubbens historiska bakgrund och dess rivalitet med grannen. För egyptisk historia hänvisar jag er till andra kanaler (typ en bok eller nåt) och för rivalitetsfrotteri kan Youtube säkert stå till tjänst. Men nu tar vi och lyssnar på vad fansen, de som är som ’folk’, sa för ett drygt år sedan. David Goldblatt träffar flera av Ahlys ultras under sitt besök i Egypten på vintern 2009. De flesta är unga, välutbildade män, ständigt uppkopplade på sina trådlösa laptops. Han frågar en av dem (som ville vara anonym), på tal om att de forcerat en av polisens grindar på väg in till arenan för att få in sina flaggor, om det någonstan i Egypten finns en organisation som skulle kunna göra något liknande.

- Jag vet inte om någon annan skulle kunna göra det. Vi gör vad vi måste göra, mot polisen och de som styr, de som trycker ner oss, för vi tycker dom gör fel. Men när vi säger att dom gör fel menar vi inte att vi vill ha koas, vi är inte anarkister. Vi vet att det finns regler som vi inte står över.

- Är ni en politisk organisation?

- Vi är helt opolitiska. För ultras handlar det bara om fotboll. Politik här är tabu, man kan inte prata om det. Man har ingen chans att komma nånvart i Egypten om man pratar om politik.

Goldblatt försöker igen.

-Vad jag har förstått är det inte ofta i Egypten som stora folkmängder får komma samman och göra sin grej...

Men Ahly-ultran slår ifrån sig.

- Vi är inte politiska, och det vet regeringen.

Han fortsätter.

- Vi har blivit en organisation att räkna med, som de måste hantera. Ett bevis på det var när fotbollsförbundets president ringde mig, och andra ultras personligen, för att boka in ett möte. De ville veta vilka våra krav var. Vilka krav vi har...? Vi är ingen terroristorganisation. Vi vill bara ha möjligheten att anordna tifon och ta med flaggor till matcherna, för att uttrycka vårt stöd för laget.

Assad, en annan Ultras-ledare, resonerar kring begreppet politik, som ju i Egypten betytt många saker genom åren men aldrig varit förknippat med demokrati.

- Fotbollen är större än politik. Det handlar om verklighetsflykt. Den vanlige Ahly-supportern bor i en etta med sin fru, svärmor och fem barn. Han jobbar för minimumlön och hans liv suger. Det enda bra i hans liv är att han i två timmar på fredagkvällarna får se Ahly spela fotboll.

Just den här senare ultran var väl ingen vidare vän av familjen, och kanske ska vi inte ta honom på alla hans ord. Men samtidigt är Ahlys arenas läktare en av ytterst få offentliga platser där den här vanlige supportern upplever någon slags frihet. Ett drygt halvår senare var kaoset ett faktum, och massprotesterna mot regimen skedde nu på öppen gata, och inte bara utanför arenans grindar. Men Ahlys ultras vidhöll att man var helt och fullt opolitiska, på sin Facebook-sida skrev man att medlemmarna är fria att delta i protesterna, men som organisation tog man inte ställning. Officiellt.

Vill man veta åt vilket håll vinden blåser kan man fukta ett finger och hålla upp det i luften. Vill man veta åt vilket håll samhällets vindar blåser kan det ibland räcka med att gå på fotboll. För på läktarna var protesterna redan i gång, och hade varit så en bra tid. De arga unga studenterna hade redan stormat militärpolisens järnridå när de intog arenan. Väl inne vajade man sina hemmagjorda flaggorna och sjöng sånger om historiens och framtidens triumfer, framför allt sjöng man högt – och tillsammans. Oavsett vad resultatet blev i matcherna (nu vinner i och för sig alltid Ahly, men ändå) hade man tagit en viktig seger när man vann friheten att uttrycka sig på läktarna. Då återstod ju bara att slå sig igenom samma regerings ridåer utanför arenan. Men med det sagt måste det också sägas att protesterna vi såg i Egyten, och som vi nu ser i flera nordafrikanska länder har ingenting (eller väldigt lite) med fotboll att göra. Däremot är det ingen slump att det är de läktarfostrade ungdomarna som är först ut på gatorna för att kräva sina rättigheter. Demokratiseringsprocessen påbörjades på arenan där de kunde – och vågade – stå upp mot regimens polis och militär. Den extrema nationalismen som Ahlys supportrar sluter upp bakom är nog inte helt ofarlig, men den här gången var den mest farlig för han som befann sig högst där uppe på pyramidens topp. Beväpnade med trådlösa laptops och sociala nätverk mobiliserade man sig för att ta striden ute i den stora världen, och kräva sitt land tillbaka.

Sagt och gjort, och väl ute på gatorna fick de arga unga studenterna sällskap från så gott som hela det egyptiska folket. Men politiska var man aldrig. Det handlade bara om att stötta sitt lag. Al-Ahly.

Elfenbenskusten-Mali i kväll alltså. Det måste vi ju behandla på något sätt.

Rent sportsligt gäller matchen inte mycket, landskampen är en förberedande match inför kvalet i mars till Afrikanska Mästerskapen. Den spelas i Valence i Frankrike, vilket naturligtvis underlättar att skramla ihop starkast möjliga lag för de båda tränarna. Ofta känns dom här mitt-i-veckan-landskamperna rätt ljumma, prestigesegrar i vänskapsmatcher räcker ju knappt till bröd och vatten. Men just Drogba och hans Elefanter har ändå ungefär tjugo miljoner goda själ att göra något bra av den här landskampen.

För det är trubbel i hemlandet.

Elfenbenskusten är alltså ett land utan president, trots att valet hölls i november förra året, det är ett land med bubblande konflikter som redan kostat tusentals människor livet, och det är ett land som är precis på gränsen till ett fullt utbrutet inbördeskrig. Ett krig somliga menar redan pågått ett bra tag.

Valet, eller vad man nu ska kalla det, gick till ungefär såhär; den sittande presidenten sedan år 2000, Laurent Gbagbo (Ivorian Popular Front), mötte oppositionsledaren Alassane Ouattara (Rally of the Republicans) och förlorade - åtminstone enligt valkommisionen och FN. Men Gbagbos regering ogiltigförklarade valet på något oklara grunder (samtliga anklagelser från regeringens sida tillbakaslogs av FN, EU och valkommissionen), sedan stängde man landets gränser och tog till vapen. Bland annat gick man till attack mot ett av Ouattaras valkontor där åtta personer sköts ihjäl. Sedan dess har det demonstrarats och motdemonstrerats, Gbagbo har utlyst utegångsförbud i områden där Ouattara har som mest stöd. 250 människor har fått sätta livet till och ca 1000 skadats i skottlossningar, bara efter valet. FN har trappat upp de militära insatserna i landet, och det mesta av Gbagbos tillgångar har frysts, men konflikten är ännu inte på väg mot en lösning då även de senaste förhandlingarna brutit samman.

Så till fotbollen. Elfenbenskusten är utan tvekan ett av världens viktigaste landslag, och Drogba är utan tvivel den viktigaste spelaren i laget. Han talade till nationen och manade till fred efter att laget kvalificerat sig till VM 2006, ett tal som rullade i ivoriansk tv i månader efteråt. Två år senare flyttade Drogba (jo, han gör sånt med) en kvalmatch från huvudstaden till norra delarna av landet, till rebellernas territorium. Matchen - mot Madagaskar - vanns med 5-0 varpå en tidning efteråt dundrade ’FEM MÅL RADERAR FEM ÅR AV KRIG’. Det har många gånger sagts att landslagets segrar och Drogbas ord lindrat konflikterna, mycket på grund av att det enade och framgångsrika landslaget är en sammansättning av de etniska grupper som låg - och ligger - i strid med varandra. Spelarna har vackert fått vänja sig vid att landskampernas betydelse höjs till skyarna. Dom spelar inga meningslösa vänskapsmatcher längre.

Men fotbollen kommer inte lösa konflikterna i Elfenbenskusten. Matchen i kväll kommer inte sätta en president på posten. I två gånger fyrtiofem minuter kommer man lägga sina vapen åt sidan, men efter slutsignalen är allt som vanligt igen. För hur det än går mot Mali, oavsett vad Drogba säger efter matchen kommer fler ivorianer få betala med sina liv innan demokratin har segrat i Elfenbenskusten.

Känns historien bekant?