la roulette

Patrioterna följde Artigas med sina vapen. De flesta var fattiga bönder, okuvliga gauchos, indianer som genom kampen återvunnit sin stolthet och slavar som vunnit sin frihet genom att ansluta sig till befrielsearmén. Boskapsskötarnas revolution satte de vidsträckta vidderna i brand. Förräderiet från Buenos Aires, som bestod i att lämna över det område som idag är Uruguay i händerna på de spanska och portugisiska trupperna, orsakade en massutvandring av befolkningen norrut. Det väpnade folket blev ett folk på marsch. Män, kvinnor, gamla och barn lämnade allt för att följa sin ledare i en oändlig karavan. I norr vid floden Uruguay slog Artigas upp sitt läger och bildade regering.

- Eduardo Galeano

General José Gervasio Artigas skrev där en jordbruksreform som trädde i kraft år 1815, femton år innan Uruguay självständigförklarats. Marken skulle tas ifrån dåliga européer och ännu sämre amerikaner och återfördelas enligt principen de mest olyckliga skall bli de mest previlegierade. Efter ett par hundra år av europeiskt och amerikanskt plundrande, mördande och skövlande av latinamerikas folk och tillgångar skulle man nu ta sin mark tillbaka. De storgodsägare som var söner till plundrarna och mördarna skulle även de få sin del av marken. Artigas styrde över ett område som idag innefattar Uruguay och delar av Brasilien och Argentina. För att främja den inhemska produktionen ökade han skatterna på konkurrerande utländska varor, och minskade den på nödvändiga importer från grannländer. Det tog emellertid inte mer än några år innan ’ordningen’ återställts och oligarkin invaderat och besegrat Artigas, och ogiltigförklarat reformen. Själv sökte folkledaren tillflyktsort i Paraguay, där han efter en lång exilperiod dog, 86 år gammal. Artigas storhet och godhet är dock inte helt otvistad i hemlandet, Galeano skriver att han skymfats och förtalats så mycket i den officiella historieskrivningen, men Artigas födelsedag, den 19 juni, firas än idag i Uruguay. I dag har man nästan helt utrotat landets urbefolkning. Nio av tio uruguayaner är vita (gamla européer ni vet), och så gott som alla landets färgade invånare är immigranter från Brasilien.

Vid tiden för Uruguays självständighet, 1828, hade den nyfödda nationen under 100 000 invånare. Sedan följde en massiv invandring till det nya landet, och på 70 år hade befolkningen tiodubblats. Resten av 1800-talet präglades den inhemska politiken av konflikter mellan de rurala Blancos och de mer urbana (Montevideo-orienterade) Colorados. Konflikten mynnade ut i ett inbördeskrig som varade i ett drygt decennium i mitten av 1800-talet. Huvudstaden belägrades under kriget av Manuel Aribe, före detta uruguayansk president och Partido National-Blancos grundare, och Buenos Aires tidigare borgmästare. När de europeiska stormakterna England och Frankrike gick samman med Colorado lyckades man åter ta kontroll över huvudstaden 1851. Och från 1865 till 1959 var landets president en Colorado. Blancos beskrivs som ett konservativt nationalistiskt högerparti – en svensk motsvarighet tänker jag mig skulle vara Sverigedemokraterna. Och de liberala Colorado är väl då att likna vid Folkpartiet kanske, även om de svenska jämförelserna nog haltar betänkligt. Det är kanske något förenklat men den sydamerikanska politiska historien är svår nog ändå.  Efter två misslyckade försök från Blancos att kuppa den sittande Coloradoregimen kring sekelskiftet genomförde presidenten Batlle y Ordóñez en rad politiska reformer, bland annat sekulariserade han staten från kyrkan, satsade på allmän utbildning och pension och drev igenom stora infrastrukturella projekt. Följderna blev att befolkningen ökade från ca en miljon vid sekelskiftet till 1,75 miljoner i början av 1930-talet, och i Montevideo uppstod en ny arbetarklass och medelklass.

Men här backar vi bandet något, och välkomnar fotbollen in i spelet...

1899, nästan 50 år efter Artigas död grundades Club Nacional de Football i Montevideo av en grupp latinamerikanska studenter som ett högst medvetet nationalistiskt projekt. Man tog libertadorens färger – blått, vitt och rött – och gjorde dem till sina egna, och man byggde sin hemmaarena på samma plats som José Artigas hus en gång stått. I en landskamp borta mot Argentina 1903 fick Nacional lämpligt nog representera det uruguayanska landslaget. Som ni säkert förstod av inledningen handlar rivaliteten länderna emellan inte bara om fotboll. Och trots att det är över hundra år sedan matchen spelades påminner gärna Nacionalfansen fortfarande om utgången – 3-2 till bortalaget. Jag har ingen aktuell bild från firandet, men i dag ser en derbydag ut såhär.

Det uruguayanska partisystemet har liknats vid det amerikanske, med bara två stora partier som delar väljarkåren (i de fall det funnits någon sådan), och precis som i politiken har fotbollsklubbarna i Uruguay historiskt sett bara varit två till antalet. Efter några års omstrukturering och transformering återskapades Nacionals arvsfiende Club Atlético Peñarol år 1913 – klubben hade ursprungligen bildats som Central Uruguayan Railway’s Cricket Club 1891. Namnet Peñarol kommer från området i huvudstaden där klubben föddes. Första matchen mellan klubbarna spelades år 1900 – och sedan dess har duon dansat lite drygt 500 gånger till.

Landslaget blev tidigt en stormakt och vann dubbla OS-guld och sju Sydamerikanska Mästerskap på 1920-talet. Att båda OS-gulden togs i Europa, i Holland (1924) och Frankrike (1928) gör prestationen än större då lagen inte alls hade samma organisation runt sig som de har i dag – bara en gång har en utomeuropeisk nation vunnit VM i Europa (Brasilien i Sverige). Förhoppningarna var naturligtvis högt ställda inför det första världsmästerskapet som Uruguay arrangerade på hemmaplan. Samtliga matcher spelades i huvudstaden, ett mer koncentrerat mästerskap har vi inte sett sedan dess (men Qatar är nog hyfsat nära). Och det gick ju bra för hemmanationen – seger mot Argentina (trots att gästerna tillhandahöll matchbollen) i finalen och historisk första mästare. Det ska sägas att ett par europeiska stornationer – däribland England – nobbade mästerskapet som man inte tyckte höll måttet. VM 1930 får ändå ses som en succé. Hemmanationens matcher sågs av över 100 000 åskådare (inofficiellt) men mästerskapet hade också bottennoteringar på under 1 000 åskådare på ett par mer blygsamma tillställningar – trots sydamerikanskt deltagande.

Mycket av det välstånd som Uruguay ändå hade hunnit bygga up i slutet av 1800-talet kan tillskrivas den trefaldiga presidenten Pedro Varela, som byggde ut utbildningssystemet och stärkte landets ekonomi. Men i början av 30-talet drabbades så gott som hela Latinamerika av en ekonomisk kris, som en följd av nörskraschen i New York (jo, jag vet att jag skrivit om det tidigare men min läsare kan ha missat det inlägget). Den sittande presidenten sedan 1931, Gabriel Terra, genomförde en slags militärkupp och skrev en ny konstutition som trädde i kraft 1934 – och under de följande decennierna var Uruguay mer eller mindre en diktatur. Terra, och hans efterträdare, tillhörde förvisso även dem Colorado men den hufsat partipolitiska stabiliteten (eller vad vi nu ska kalla det) hade fått sig en törn.

1931 var också ett speciellt år för landets fotboll då det var den sista säsongen med amatörligan, och alltså den sista gång på mycket länge som en tredje part vann mästerskapet – klubben var Montevideo Wanderers. Peñarol för och är knappt 20 matcher före sin lika avskydda som frekventa partner. Efter det tog alltså vår duo över dansgolvet. Från det att ligan proffessionaliserades 1932 turades de båda om att vinna mästerskapet 43 år i rad till och med 1976 – och endast vid fem tillfällen kom en annan klubb topp två i ligan. Undrar ni varför en titel saknas? Spelarna gick ut i strejk 1948 och mästerskapet ställdes in.

Två år senare tog landslaget sin kanske största triumf när man åkte till Brasilien och slog värdarna i VM-finalen på Maracana inför 200 000 smått passionerade brasilianare – resultatet ska bland annat ha lett till en serie spridda självmord i Brasilien. Hemma i Uruguay blev spelarna snarare odödliga ikoner. Kanske odödligast av dem alla var lagkaptenen Obdulio Varela – att bygga, ena och stärka nationen låg visst i namnet. I klubbfotbollen låg Nacional steget före Peñarol avseende ligatitlar ända till slutet av 1950-talet men efter ett litet ryck på fem raka seriesegrar tog stans äldre täten, och Peñarol har sedan dess hållt Nacional bakom sig.

Och 1959 fick alltså diktaturen Uruguay för första gången på nästan hundra år en Blancos-president. Det politiska klimatet var fortsatt instabilt och man installerade hela tio olika presidenter under 60-talet – åtta Blancos och två Colorados.

Peñarol vann decenniets titelkamp med sju titlar mot Nacionals tre.

Samtidigt hade en nationell stadsgerilla börjat härja i landet. Tupamaros hade tagit sitt namn efter den gamle incarevolutionären Tupac Amaru som under 1700 slagits mot spanjorerna. Man rånade banker och stal mat från rika för att i sann Robin Hood-anda dela ut stöldgodset bland Montevideos fattiga. Attackerna fortsatte under 1970-talet men man hade stort folkligt stöd trots sina våldsamma metoder. Det går liksom inte att skilja på politik och våld i en semi-diktatur. Men de många kidnappningarna och morden klipps oftast bort i  Disneyfilmerna. Våldet eskalerade och landets ekonomi var körd i botten. Från 1973 till 1985 styrde olika militärjuntor landet och de låg i ständig strid med Tupamaros.

Mitt i den här brinnande konflikten bröt en liten parentesklubb den långa sviten av gigantduons dominans när man gick och vann mästerskapet 1976. Klubben bakom bedriften heter Defensor Sporting Club, och man grundades samma år som Peñarol tog sitt namn, 1913.

När militärdiktaturen efter många om och män iscensatte ett demokratiskt val igen år 1984 vann en Coloradoman och satt mellan 1985 till 1990. Samtidigt som landet demokratiserats övergick Tupamaros från att vara en gerilla till att bli ett politiskt parti - Movimiento de Participación Popular. De tre efterföljande presidenterna (två Colorados och en Blanco) har också suttit av sina respektive fem år på posten – vilket tar oss in på det nya milleniet med en hel massa optimism för den lilla politiskt underpresterande men sportsligt överpresterande nationen inklämd där mellan Latinamerikas giganter. För första gången någonsin vann år 2005 en vänsterkoalition – Frente Amplio (Den Breda Fronten) – av partier majoriteten i valet och förra året vann man igen och installerade den nuvarande presidenten José Mujica.

Under 2000-talet har även fotbollens ordning störts något och vi har två ovana mästare vid tre tillfällen, Danubio vann 2004 och -07 och Defensor vann 2008. Vi ska komma ihåg att Nacional och Peñarol bara vid tio tillfällen sedan 1932 släppt ifrån sig titeln. Samtilga mästare (även dem från amatöråren) är från Montevideo, och idag är 15 av 16 klubbar från huvudstaden. Ligans enda provinsklubb heter Tacuarembó Fútbol Club, från Tacuarembó i landets norra delar, och man bildades så sent som 1999 – efter en ’supersammanslagning’ av 21 stycken klubbar i trakten.

Jag inser att det här inlägget var tungt på politik och våld, och visst var landslagets fotbollshistoria väl marginaliserad. Jag hoppas ändå vi kan få läge att återkomma till deras bedrifter vid ett senare tillfälle, för om jag tidigare skrivit att Tyskland sammantaget är världens bästa fotbollsnation är nog Uruguay det sett till förutsättningarna, man har i dag bara drygt tre miljoner invånare (varav knappt hälften bor i huvudstaden) och man har vunnit två OS-guld, två VM-guld, 14 Sydamerikanska Mästerskap (flest tillsammans med Argentina) och åtta Copa Libertadores-titlar (fem av Peñarol och tre av Nacional).

Ett välkänt citat lyder: Andra länder har sin historia. Och Uruguay har sin fotboll. Och visst är den lilla nationen mån som sin fotboll, men en senare undersökning har delvis slagit hål på myten att man skulle leva och andas läderkulor – ca sex av tio tillfrågade ska ha svarat att man är bara lite eller inte alls intresserad av nationalsporten. Kanske har landslagets svaga resultat på senare tid spelat in, VM i somras var bästa resultatet sedan 1970 och Copa America har man inte vunnit sen 1995. Och även om huvudstaden är halva landet lider man sannolikt av att inga provinsklubbar lyckats slå sig in och fram i ligan på riktigt. Den enda klubb utanför Montevideo som spelat Copa Libertadores är Rocha Fútbol Club (2006 åkte man ut i första rundan). Klubben kommer från den lilla kuststaden Rocha, med drygt 25 000 invånare, i sydöstra Uruguay. I dag spelar man i andradivisionen. Och precis som Tacuarembó grundades man 1999 – när 40 klubbar i och kring stan slogs ihop till en.

Vi avslutar den här lilla genomgången av Uruguays tvåkamp till klubblagsfotboll, deras fantastiska landslagsfotboll och landets blodiga historia med de regerande politiska mästarna. För Frente Amplio är nämligen också något av en supersammanslagning av över tio olika vänsterorienterade partier – det största heter Movimiento de Participación Popular. Under sina dagar som gerillarevolutionärer hette en av deras medlemmar mycket riktigt José Mujica. När partiets anhängare senast firade valsegern var synen bekant.

Flera gånger om har vi hört den där anekdoten om det svenska skeppet som gav färg åt Boca Juniors, så den kan vi strunta i. Men jag tycker absolut vi kan åka över till Argentina, Buenos Aires och La Bombonera ändå - fast vi gör det genom att ta rygg på en gammal arméöverste i stället. För vare sig vi blandar in fotbollen eller inte (här gör vi det) är Juan Peróns historia värd att berättas.

’Boca! Perón! Un solo corazon!’ skanderade fansen på La Bombonera (Chokladasken) i mitten av 40-talet. Boca Juniors var arbetarnas lag, de italienska immigranternas lag, och det enda av de stora Buenos Aires-lagen (River Plate, San Lorenzo och Independiente var de övriga) som fanns kvar i den gamla kärnan av staden. Och Juan Perón var en Boca-man. Den argentinska ligan grundades 1931, men fotbollen var redan en etablerad folksport då det spelats amatörfotboll och landskamper sedan slutet på 1800-talet. Mästerskapen dominerades från början helt och fullt av Buenos Aires-klubbarna. Det dröjde till 1971 innan en klubb utanför provinsen Buenos Aires vann ligan, då Rosario från Santa Fé vann. Huvudstadslagens framgångar gav eko i hela landet med radions hjälp, något som än i dag gör att klubbarna i Buenos Aires har mängder med fans ute i provinserna.

Det fanns ingen utbredd inblandning från politiken i fotbollen, men i takt med att folkets intresse för sporten ökade insåg de styrande värdet att vara del i fotbollen. Juan Justo var landets president mellan 1932-38 (märk väl, fortfarande ingen folkvald sådan), och hans dotter var gift med Eduardo Sánhez Terreo, som senare blev Bocas president. En bra kontakt att ha tänkte klubbpresidenten, och som av en händelse stod La Bombonera klar år 1940 efter ett mycket generöst lån från ovan. Även River ’fick’ en ny arena, El Monumental. Men för att inte höja några frågor kring varför staden bygger två gigantiska fotbollsarenor utan vidare byggde man även skolor och fritidsanläggningar i anknytning till arenan. När vi ändå är inne på politiken bör jag nämna att River var mer av en gentlemannaklubb, en medel- och överklassklubb som flyttat ifrån hamnen, och vidare till de ’finare’ norra stadsdelarna Palermo och Belgrano.

Sedan 1930 hade en militärdiktatur styrt Argentina, liksom militären styrde de flesta latinamerikanska länder på 30-talet. Börskraschen i New York 1929 drabbade regionen hårt och bara fyra år senare hade militären i Brasilien, Uruguay, Peru, Chile, Mexiko och Kuba tagit makten i respektive land (i Bolivia, Paraguay och Colombia dröjde det till 40- och 50-talet). 1943 såg Argentina ännu en militärkupp avsätta makten i landet, och i den nya regeringen hette en av kuppdeltagarna, tillika den nya arbetsministern, Juan Perón. Efter att ha varit på studiebesök i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland i slutet på 30-talet hade han med sig en hel resväska hem med populistiska och semi-fascistiska idéer, och han vann snabbt arbetarnas hjärtan. Men hans populäritet och egna politiska övertygelser gjorde honom svårhanterlig och han arresterades av sina egna kollegor 1945. Något som ytterligare ökade hans stöd hos folket som, ledda av en sångerska och skådespelarska, protesterade i hundratusental på Plaza de Mayo och krävde att Perón skulle släppas fri, vilket han också gjorde.

När man så genomförde nya val 1946 vann Perón i stor stil. Inspirerad av den italienska fascismen jobbade Perón för att frigöra Argentina från utländska aktörer i så hög grad som möjligt. Den nationella järnvägen, telefonnätet och hamnerna köptes tillbaka från England, USA och Frankrike, och landets stadsskuld betalades av. Tillsammans med sin fru, sångerskan och skådespelerskan, Eva ’Evita’ Perón genomfördes flera reformer inom kvinnorättsfrågor (som t.ex. att de fick rösträtt), arbetssektorn och sjukvården som gjorde att framför allt Eva Perón blev närmast helgonförklarad hos många argentinare (jag tror att det gjorts nån film om det där). Ett av hennes många vägörenhetsprojekt var en stor fotbollsturnering för barn och ungdomar, där alla fick delta, och i samband med att man spelade matcher fick deltagarna också tillgång till fri sjukvård. Huvudpersonen själv närvarade vi en av finalerna, och gjorde symbolisk avspark - som sig bör. Evita dog i cancer år 1952, 33 år gammal.

Fotbollsspelarna i Argentina såg hur de fattiga arbetarna fått sin röst hörd och tänkte att det nog kunde vara något för dem med, så man organiserade sig fackligt. Man krävde dels ett erkännande, men också minimumlöner och kontraktsfrihet. Förbundet gillade inte alls spelarnas nya upptåg och diskussioner pågick i flera år, men förbundet gav inte vika mer än i frågan att erkänna spelarfacket. Strejker och protester avlöste varandra och när man till slut gav med sig hade många av de bästa redan flyttat utomlands. Bara en klubb lyckades behålla sitt lag intakt. Mellan åren 1949-51 vann Racing Club tre år i rad, mycket tack vare sin president (även kallad klubbens padrino) - Ramón Cereijo. Regeringen bjöd återigen på ett generöst lån och lät bygga en ny stadion åt Racing. Banden mellan presidenten och klubben var så starka att den kom att kallas Racing Careijo. Och om ni tror att det var en slump att Careijo var Peróns finansminister under den här perioden, ja då tror ni fel.

Peróns avtryck i den argentinska politiken saknar motstycke i landet (och gör så i de flesta länder). Den sittande presidenten Cristina Fernández de Kirchner (Justicialist Party) kommer från peronism, liksom de tre senaste presidenterna före henne. Det ska dock understrykas att den peronistiska politiken i dag inte ser likadan ut som den gjorde på 40-talet, av förklarliga skäl. Kritiker till Perón menade att hans populistiska politik med för snabba reformer förde Argentina till ruinens brant, och han störtades 1955 vid en militärkupp. Nya val hölls några år senare och en ny peronistisk president kom till makten. Själv hade han flytt till Madrid där han bodde i exil. 1966 – ny revolution, och nytt militärt styre. Jag låter Eduardo Galeano fortsätta: "Argentina tävlade med Brasilien om att vara de imperialistiska invisteringarnas favoritplatser och militärregeringen hade hållit sig väl framme när det gällde att göra reklam för fördelarna i landet under just denna period. I ett tal 1967 där Juan Carlos Onganía (presidenten, min anm.) beskrev den argentinska politiken bekräftade han att hönsen gett räven samma chanser: 'De utländska investeringarna i Argentina ska behandlas på samma sätt som de inhemska, enligt vårt lands traditionella politik som aldrig har diskriminerat det utländska kapitalet.”

Vem som vann tävlingen framgår inte, men en omfattande avnationalisering av de 50 största argentinska företagen följde, och de föll i utländsk ägo. När militärregeringen tyckte läget var stabilt nog att ha val igen 1973, flög Perón hem och installerade sig för en andra presidentperiod, men det blev en kort sådan då han dog på posten 1974. Och efter Perón kommer militären (vi börjar kunna det här nu), som styrde fram till 1983 – men sedan dess har man haft politiska partier (de flesta peronisiska) vid makten.

Så vad tar vi med oss härifrån? Tja, för det första att demokratiska val har varit allt annat än självklarheter för Latimamerikas folk. Och att man med politiska idéer som kommer från den europeiska fasciströrelsen på 30-talet kan vinna folkets förtroende - om man pratar folkets språk. Jag skrev i inledningen att Perón var en Boca-man, och visst sympatiserade han med de blågula. Men egentligen var han inte särskilt intresserad av fotboll. Han gillade fäktning däremot, precis som Mussolini. Men fäktning var nog inte hamnarbetarnas grej riktigt (kanske gick det hem hos River-fansen, jag vet inte) så han tog vägen via La Bomboneras läktare i stället, populist som han var. Via Mussolinis Italien och revolutionernas Latinamerika, gifte sig med ett helgon och la grunden till den politiska rörelse som dominerat – om än med några avbrott -  i Argentina i över 60 år.

Den internationella arbetsfördelningen innebär att några få länder specialicerar sig på att vinna medan andra specialiserar sig på att förlora.

De berömda orden är Eduardo Galeanos, de är från boken Latinamerikas öppna ådror (1976). Han syftade framför allt på den globala handeln med varor och människor, där Latinamerika under århundraden specialiserat sig på att göra förlustaffärer med USA och Europa om sina naturtillgångar. Men hans ord är lika aktuella och tillämpbara i dag på den globala fotbollsmarknaden, där europeiska länder systematiskt skövlar fotbollstalang i sina gamla kolonier, för att sedan sinsemellan göra de stora vinsterna på råvaran – som i det här fallet är  fotbollsspelaren. Galeano igen:

...kontinenten fortsätter att tjäna som hjälpreda åt andra, som källa och reservförråd för olja, järn, koppar och kött, frukt och kaffe, råvaror och livsmedel. Dessa produkter skeppas över till de rika länderna, som tjänar mer på att konsumera dem än vad de betalar för dem. Inköpsländerna får in mer i skatt än vad säljarländerna får betalt för sina produkter.

Det är sant för så gott som varje brasse som köpts till en europeisk liga de senaste 30 åren. Och de är exceptionellt duktiga i Brasielien - specialister, om ni så vill - på att förlora. Vare sig det handlar om kaffe eller fotbollsspelare så görs alltså de största vinsterna på produkten inte i det producerande landet, utan i USA och Europa. Det är transfersummor, tröjförsäljning och biljettintäkter som får cirkusen att gå runt, men det är pengar som stannar inom EU:s gränser. Transfersummorna som betalas till de brasilianska klubborna är i sammanhanget att betrakta som brödsmulor.

Sverige då? Jodå, trots att Allsvenskan håller någotsånär cypriotisk klass har flera klubbar lyckats göra vinstaffärer på de tekniska favelafostrade brassarna. Så till den grad att man kan ta hit dom i grupp, hoppas att någon av dom hänger en frispark eller två, för att sedan sälja vidare till Holland (naturligtvis med en jättevinst). Kalmar är väl det tydligaste exemplet på det med sina brasseresor, men inte det enda.

Det är ju långt ifrån en nyhet att det är på det här sättet, att människor köps och säljs som kaffe, att vi vinner och dom förlorar. Och vilket genomslag de nya fair play-reglerna kommer att få återstår att se, men att de skulle rubba den globala maktbalansen inom fotbollen är osannolikt. England lär fortfarande ha en av de mest attraktiva ligorna, men ett något mediokert landslag, och svenska klubbar lär även fortsättningsvis fynda doldisar i Afrika, Sydamerika och kanske Asien, för att sedan finna sina övermän i Ungern, Norge eller Kroatien innan de nått Champions League-gruppspelet.

Till sist kan väl sägas att det kanske är lite av en halvsanning att Brasilien är de största förlorarna. Lite beroende på vad man tävlar i kan dom nog betraktas som vinnare också. Eller - om ni så vill - mästare.