la roulette

Efter en liten Europaturné passar väl ingenting bättre än att uppmärksamma vår egen fotboll igen, såhär dagen efter dagen efter midsommarafton. 48 timmar efter allt grodhoppande och snapssjungande hoppas vi att fotbollsspelarna är redo att ta på sig blåstället och börja arbeta igen. I väntan på det kan jag berätta om en annan gång när ett gäng arbetare vägrade jobba. Och om ett gäng som inte vägrade. Till Norrköping ska vi.

 

Det var ett lite annat Sverige för 100 år sedan, och Norrköping var en annan stad. Fotbollen påminde mycket lite om den vi ser idag, både klubbledare, spelare och publik har skiftat ansikten. Men alla derbyn, vare sig det är stadsderbyn, regionala eller politiska derbyn (om vi lan vara lite frikostiga med begreppet derby), har sin historia och sina berättelser. Vissa har en blodig och mörk historia, medan andra rivaliteter mer eller mindre konstruerats av kommersiella intressen. Några derbyn är religiöst laddade medan andra mest är sportsligt upphaussade. Norrköpings derby är historiskt sett ett av de mest politiskt laddade i landet, och jag tänkte att vi skulle påminna oss om det just idag, en nästan helt vanlig derbyfri dag i stan.

 

Idrottsföreningen Kamraterna Norrköping (IFK) bildades 1897 av två läroverkselever som i tidningen Kamraten läst att det låg i tiden att bilda idrottssällskap. Fotboll upptogs inte i kamratföreningens program förrän 1902, då man mötte just Läroverket i sin premiärmatch. Tidigt upptogs Högre Allmänna Läroverkets Idrottsförening (idag heter skolan De Geergymnasiet, och det är där stans fotbollsgymnasium bedrivs) och Tekniska Elementarskolans Idrottsförening som avdelningar i IFK, på så sätt kunde man säkra återväxten från stans borgerliga skola. Året efter att IFK börjat spela fotboll bildade några springpojkar vid Humblas bokhandel, som låg i stans östra arbetarklassområde, Idrottsklubben Sleipner (IK Sleipner). Namnet Sleipner tog man med inspiration från Odens åttafotade häst, en springare så gott som någon. De unga varubuden (som vid tiden ofta kallades ’springpojkar’) hade gått samman och köpt en fotboll, efter vilket det blev förhållandevis enkelt att värva nya medlemmar. Men dessa gick inte på Högre Allmänna Läroverket (motsvarande en fin statlig gymnasieskola) utan på stans folkskola (grundskola), som var gratis för dem vars föräldrar inte ansågs ha råd att bekosta barnens utbildning i en friskola. Månadsavgiften för att vara medlem i IK Sleipner var 1906 bara 40 öre (Stockholmsklubbarna tog det dubbla), vilket förstärker bilden av att man var arbetarnas klubb. Historikern Björn Horgby berättar om Norrköpingsrivaliteten och citerar författaren Albert Engström som skrev om de många gånger som ’getterna’ från Läroverket rök samman med ’kalvarna’ från folkskolan i slutet av 1800-talet.

 

De varje termin återkommande sjukmönstringarna var gossen en källa till en blandning av glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man med de s k kalvarna, stadens folkskolebarn, och spolpinnarna, arbetarna i bomullsspinnerierna, samt surbullarna, arbetets andra söner. Bakom skolhuset ligger excercisfältet, och där utkämpades vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som lejonungar.

 

Författaren själv var ’get’ och trots att han också var smålänningsmålänning skulle han säkert komma att sympatisera med kamratföreningen när den väl bildats, tänker jag mig. När fotbollssporten gjort inträde staden, framför allt genom IFK och Sleipner, var det därför bara naturligt att ta med sig rivaliteten ut på planen också. Derbymatchen 1909 är den kanske mest laddade i klubbarnas historia, och kan nog på förhand ses som en av svensk fotbolls hetaste matcher genom tiderna. Det fanns nämligen omständigheter att förhålla sig till.

 

I början av 1900-talet gick det inget vidare för Sverige. Det var lågkonjunktur och den industriella produktionen minskade. Folk åkte över Atlanten i hopp om en ljusare framtid, det har skrivits böcker och gjorts filmer om det där. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, en föregångare till Svenskt Näringsliv) stängde ner flera industrier inom bl a textilbranchen – vilket drabbade Norrköping hårt – i hopp om att få igenom sina krav om lönesänkningar för fabrikernas arbetare. LO, landets fackliga sammanslutningar, svarade med att den 4 augusti 1909 ta ut hundratusentals arbetare i strejk. 300 000 var de som mest sägs det, och betänk då att vi bara hade ca 5 miljoner invånare. När det så visade sig att två medlemmar i Sleipner, arbetarnas egen klubb, identifierats som strejkbrytare tillkallades ett krismöte och de båda uteslöts ur föreningen. I Torbjörn Anderssons Kung fotboll kan vi läsa den syrliga och skadeglada nyhetsartikeln i konservativa Norrköpings Tidningar att ytterligare två tredjedelar av föreningens medlemmar lämnat i protest mot Sleipners agerande och bildat en ny förening. Avslutningsvis skriver man; Så går det när man blandar in politik bland idrott. Lycka åt den nya föreningen! I själva verket var det bara en knapp femtedel av medlemmarna som lämnat.

 

'Strykjärnet' ligger alldeles i närheten av De Geergymnasiet och är ett gammalt väveri, under textilindustrins glansdagar jobbade ca 600 människor där. Idag rymmer huset ett museum och café. I bakgrunden ser vi att rester av det gamla industrilandskapet finns kvar, mitt i stan.

 

Läget var minst sagt kritiskt, och våra fotbollsspelare var i högsta grad närvarande. Polisen tog kontroll över gatorna, medan militären förberedde sig inför ett hotande inbördeskrig. Företagen skyddades från inbrott och plundring av frivilliga skyddskårer, bestående av tjänstemän och borgerliga grupper. Bland annat deltog flera medlemmar i IFK Norrköping i en sådan skyddskår. (Horgby, 2003) Under strejken skulle man så möta IFK Norrköping i första omgången (åttondelsfinal) av Svenska Mästerskapet. Matchen i sig är inte särskilt intressant, IFK vann den med 11-0 och slog därmed ut Sleipner med buller och bång. Frågan som intresserar desto mer är huruvida IFK mötte elva eller bara nio selare i matchen. Jag har inte sett några laguppställningar men på någon diskussionstråd föreslogs att Sleipners uteslutningar och avhopp gjorde att de kom till match med bara åtta utespelare och en målvakt, då klubbens ideal ska ha varit viktigare än resultatet i den elektriskt laddade derbymatchen. Sitter du på ett matchprogram eller en tidningsnotis från matchen är du välkommen att höra av dig och förklara hur det låg till, för internet verkar inte räcka till den här gången.

 

Strejken varade bara en månad, och precis som arbetarna fick storstryk i matchen fick arbetarna stryk i storstrejken. LO tappade nära hälften av sina medlemmar och kritiserades kraftigt för att ha misskött strejken, arbetarorganisationen försvagades som en följd av att många arbetare tvingades säga upp sig från LO för att få sina jobb tillbaka. Sleipner tappade fyra spelare till rivalen i efterspelet av storstrejken, och efter att även lagets stjärna Birger Johansson lämnat och blivit skyttekung i IFK fick man nog. 1913 beslutades att ingen Sleipnermedlem fick lämna för rivalen, och så var det med det. Men det var sisådär med konsekvensen, och Sleipner tog gladeligen emot ett par Kamrater 1922, fast då hade relationen mellan klubbarna börjat förbättras något. Nästan 20 år efter storstrejken skrev Sleipner i jubileumsskriften; Politiska intriger råkade genom några illviljor göra sitt intrång i våra leder, vilket förorsakade att större delen av de bästa pojkarna gingo ur och bildade Norrköpings Allmänna Idrottsförening. Ingen mer inblandning av politik i idrotten var läxan. På andra håll hade faktiskt fotbollsförbundet stängt av klubbar som vägrat spela under strejken, en sådan var gamla IF Verdani från Eskilstuna.

 

Sleipner följde upp det förkrossande nederlaget 1909 med ytterligare ett par förluster mot IFK i första omgången under 1910-talet. 1920 slog man dock ut Kamraterna ur tävlingen med hela 4-0, vilket nog var en välkommern revanch för klubben. Tydligen ska IFK:s ledning varit så missnöjda med spelarnas inställning och attityd att man låtit B-laget representera klubben, vilket kan förklara de stora siffrorna. Sleipnerspelarna ska ha varit mer träningsvilliga och klubben hade t o m vinterträning någon kväll i veckan under perioden. De båda antagonisterna gjorde gen´mensam sak år 1923 och anställde varsin ungersk tränare. Ungern var ju i framkant i fotbollseuropa vid den här tiden. De båda tränarna ska ha slukat en hel del av klubbarnas respektive lagkassor, och de drog snabbt vidare. De fyra första allsvenska säsongerna, från 1924/25-1927/28 följdes man tätt åt, och inte mer än två poäng skiljde lagen åt efter säsongens slut - ofta var Sleipner det något bättre laget.

 

Sleipner drog i snitt drygt 8000 åskådare per match i slutet på 20-talet, vilket var långt mer än rivalerna IFK hade på sina matcher. Horgby menar att de höga publiksiffrorna helt enkelt berodde på att Sleipner var arbetarnas lag (det fanns ju gott om arbetare i stan), samt att man hävdade sig väl sportsligt i landets högsta serie. Publiken hade varit i skottluggen för den lokala pressen under stora delar av 1910- och 20-talet. Man tyckte Norrköpingspubliken hade en alltför rå attityd och gapade för mycket på matcherna, framför allt gnällde tidningen gärna på det lags supportrar, där man inte hade sina sympatier. Även på andra ställen debatterades publikens beteende, men tydligen ska de i Norrköping varit särskilt högljudda och fientliga, speciellt vid derbymatcherna, men det övergick aldrig till huligansim, skriver Andersson. Vilket nästan kan tyckas är märkligt, med tanke på att man slogos på båda håll som lejonungar ett par decennier tidigare, och säkert också efter det. Sleipners stora publiksiffror ledde däremot till att klubbens ekonomi var god, och man kunde erbjuda spelare riktiga yrken (fotbollsspelaryrket fanns ännu inte i Sverige) med en ordentlig lön – Tore Keller (som vi återkommer till) fick 30 kr i veckan av klubben för att utbilda sig till elektriker.

 

Det råder inget som helst tvivel om vem som är störst i stan, IFK har 12 SM-tecken, sex cuptitlar, 70 allsvenska säsonger och placerar sig på fjärde plats i maratontabellen. Men Sleipner var först i stan med att vinna mästerskapet. Man hade redan varit nära att vinna med mästerskapets gamla cupform, då man förlorat två SM-finaler i början av 20-talet, mot Djurgården och IFK Eskilstuna – två klubbar med flest medlemmar i övre medelklassen. 1937/38 vann man serien för första och enda gången i klubbens historia. Sista matchen spelades borta mot AIK på Råsunda och undrar ni varför vi bara ser tio jublande glada Sleipnergrabbar och två ledare på bilden förklarar klubben det såhär; Sven Unger (IK Sleipner) råkade redan efter 6 minuter ut för ett benbrott, efter en vårdslös tackling av en AIKare. Man fick ju inte göra några byten, och de nummerärt underlägsna Sleipner förlorade den betydelselösa matchen med 3-1. Tore Keller (nedan i mitten) kostade till och med på sig att missa en straff.

Förbundets man lämnade över pokalen med följande ord. Sleipner är en värdig mästare och Sveriges fotbollsfolk gläds åt Er framgång. Klubben fyller 35 år och har bakom sig en historia, rik på framgångar, men även på besvikelser. Men inga motgångar ha kunnat bryta klubbens livskraft, och idag ha Ni erövrat den svenska idrottens kanske svåråtkomligaste pris. Framgångar, besvikelser, motgångar och livskraft alltså, det är klart att IK Sleipner ska föras fram i ljuset. Norrköpings borgmästare Gustav Adolf Björkman (till höger nedan, tror jag) var en högerman (politiskt nu, det gäller att hänga med), men han lyckades ändå leverera följande tal där på Råsundas innerplan, inför nästan 20 000 åskådare den regniga söndageftermiddagen den 29 maj 1938.

Idag är en märkesdag för Norrköpings idrott, då för första gången mästerskapsguldet i allsvensk fotboll kommer en Norrköpingsklubb till del.

En märkesdag, särskilt då för Tore Keller och Eder alla o Sleipnerlaget, som efter målmedvetet arbete nått målet och i tävlan med värdiga motståndare förklarats vara segrare.

Ej minst glad är dagen för Sven Jonsson - "Fiskarn", Sleipnerveteranen, som under många år haft ihärdig omtanke om sina gossar och nu i sin krets ser sin gyllene dröm förverkligad. Och stor är - jag bekänner det - dagen för Norrköping stad, där sedan länge idrotten varit skötebarn och fotbollen gullgossen.

Vi Norrköpingsbor, av vilka minst 4 000-talet idag sökt sig hit, glädjes över Er framgång - vår Norrköpingsidrott till gagn - och över att Ni i den del av vårt samhälliga liv, som Ni bär ansvar för, hedrat Norrköpingsnamnet.

Å Norrköpings stads vägnar lyckönskar jag Eder, tackar Eder.

Och så ett fyrfaldigt leve för Sleipner - LEVE SLEIPNER!".

Eder 'Fiskarn' och Eder 'elektrikern', jag säger då det. Året när Sleipner vann fanns IFK inte med i högsta serien, och bara tre säsonger efter guldet kom Sleipner sist i Allsvenskan, samma säsong var IFK tillbkaka och tog en stabil mittenplacering. Anmärkningsvärt från säsongen -38 är också att de tre Göteborgsklubbarna GAIS, IFK och ÖIS knep de tre bottenplaceringarna (de två förstnämnda trillade ur), vilket innebar att arbetarklubben Gårda BK var bäst i stan, med sin femteplats. 1938 bara var ett sånt år. Men sedan dess har storebror IFK Norrköping varit både större och bättre. En tydlig markering om vem som bestämde i stan på 40-talet var IFK:s värvning av Nils Liedholm 1946. Det rörde naturligtvis upp en del känslor.

 

Innan vi på nytt aktualiserar Sleipners klasskamp, och ser vad de har för sig ikväll, måste vi ju kort bekanta oss med denne Tore Keller (längst upp till vänster på lagbilden ovan). På Sleipners hemsida har man under rubriken ’Historia’ fem underrubriker; en om klubbens hitoria, en med lite kuriosa om klubben (där det mest är fokus på andra idrotter än fotboll), en om SM-guldet, en om VM i Frankrike samma år (där man hade fyra spelare i truppen) och så en om denne Tore Keller – den mest meriterade spelaren i klubbens historia. Vi behöver inte krångla till det ytterligare utan nöjer oss med att fortsätta citera klubben. Han spelade åren 1924-1940 totalt 305 allsvenska matcher i IK Sleipners dress och gjorde 150 mål. På meritlistan finns dessutom 25 landskamper 1924-1938 med deltagande i OS i Paris 1924 (brons) samt VM-turneringarna 1934 och 1938. Och vid sidan av fotbollsseplandet var Sleipners stjärna alltså elektriker, ett typiskt yrke för en sann Sleipnerkalv. Såhär säger han själv i klubbens årsbok, när han ser tillbaka på sin karriär.

 

- När jag ser tillbaka genom åren och kritiskt granskar både det ena och det andra, ställer jag mig osökt frågan:

Skulle jag trivts bättre i någon annan klubb?

Anbud saknades förvisso ej, men jag måste dock säga, att jag hade ej kunnat hamna i någon bättre klubb än Sleipner. Där har jag under årens lopp mött många goda kamrater, både bland spelare och ledare och någon särskild skulle ju ej nämnas, men ett namn skall jag dock dra fram. Det är framlidne Einar Olsson, som håller för den störste ledare och lagledare Sleipner någonsin haft.

Bland de många minnen jag har från otaliga fotbollsresor minns jag med särskild förtjusning resan till Italien 1934, resan till Frankrike och VM i Antibes 1938 med besök på Rivierna samt besöket i Balticum och då enkannerligen Lituaen. Min bästa landsmatch anser jag vara vinstmatchen mot Polen i Stockholm med 4-2-vinst som följd.

Och min roligaste match i Sleipner var 7-2-segern mot Landskrona, då jag gjorde dubbelt hat trick, om jag ej minns fel det första som tillverkats i allsvenskan. Matcherna mot Kamraterna ej förglömma.

Sista sidan från Rekordmagasinets svårslagna Tore Keller-special.

 

Det blev mest Sleipner efter det här besöket i Norrköping, och så var också tanken. Men som ni säkert känner till har IFK också en historia som förtjänas att berättas, och kanske får vi läge att göra det någon gång framöver. Annars är IFK:s historia mer tillänglig än Sleipners, och vill man ta del av den bör det inte kräva någon större ansträngning.

 

Så till idag. Sleipner spelar hemmamatch i Division 1 Södra på Nya Parken i Norrköping kl 18.00 ikväll (är du under 16 år är det fri entré). Arenan delar man med IFK, precis som man gjorde med gamla Idrottsparken. I serien har man också IF Sylvia från stan. Sylvia, som faktiskt varit den bättre klubben under större delen av 2000-talet, med fyra säsonger i Superettan. Men det är inte uppstickaren Sylvia som kommer på besök idag, utan Sveriges äldsta förening – det gamla idrottssällskapet Örgryte. Och även om Sleipner alltså lärt sig läxan att inte blanda in politik bland idrott, är det ingenting vi behöver ta minsta hänsyn till. Tvärtom. Föreningarna har sina rötter långt ut på varsin yttersida av den politiska skalan, så visst är klass och politik en faktor ikväll, om än mest en historisk sådan. Örgryte badar ju inte direkt i pengar nuförtiden, och några fiskare eller elektriker vet jag inte om Sleipner ställer upp med, men omöjligt är det väl inte. Det väntar nya vilda strider, där ryggar ska bearbetas i vimlet.  Så, gamla rödblåa idrottssällskap och blårandiga lejonungar från folkskolan...

 

Upp till klasskamp!

Jag kastar bollen i luften

ser var den landar

låter den studsa

ler när den stannar...

 

 

Och vet ni vad? Bollen stannade i Stockholm, som i kväll bjuder på både premiär och derby – ett premiärderby, kort sagt.

 

I en tid när fotbollsklubbarna (jag återkommer till Hammarby) alltmer verkar dra åt samma håll, och mer börjar likna konkurrerande företag på en marknad - en marknad man kallar underhållningsbranchen, supportrarna kallas kunder och förväntas köpa företagens produkt (produkten är fotboll) – blir det än viktigare att lära känna sin historia. Historielärarna upprepar mantrat inför varje ny klass de får; vi behöver kunna vår historia för att förstå vart vi är på väg. Något sånt. Och med tvillingarna AIK och Djurgården får vi resa tillbaka till slutet av 1800-talet för att finna klubbarnas grundande, och avgörande brytpunkter i respektive klubbs identitet med tidiga klassresor.

 

AIK bildades 1891, fotbollen upptogs fem år senare. Man hann med att vinna åtta mästerskap innan andra världskriget, och var i skuggan av Örgryte, som vann tio av de fjorton första mästerskapen, en tidig stormakt i svensk fotboll. Mästerskapet gav det officiella SM-tecknet tills dess att Allsvenskan startade 1925, då hade AIK hunnit med att vinna sex titlar (Allsvenskan fick först officiell mästarstatus 1931, det året vann GAIS. Det fanns dock ett seriespel även innan Allsvenskan grundats – Svenska Serien – men inte heller det hade officiell status). Till det har man ytterligare fem SM-guld, efter den mer konventionella metoden där man efter seriespelets avslut delar ut guldet till det lag med flest poäng. Fotbollshistoriker Torbjörn Andersson låter oss förstå (i sin Kung Fotboll) att AIK vid grundandet var en arbetarklassförening, men att den bilden drastiskt ändrades vid sekelskiftet, redan som fyraåring  hade (fotbolls-)klubben hunnit göra en sällan skådad klassresa och närmat sig Stockholms medelklass med stormsteg. Andersson påvisar klubbens nya hemmahörande i medelklassen genom att redogöra för startelvans civila åtaganden (jag återkommer till det också). Man hade dessutom höjt medlemsavgiften till hela nio kronor om året (vilket var rätt mycket, tydligen), och man tog två kronor i inträdesavgift (vilket ju låter rätt mycket, om vi tänker på att nio kronor var mycket). När prins Gustaf Adolf blev klubbens förste hedersledamot år 1907 var det än mer tydligt att man inte längre var arbetarnas lag. Sedan dess har Sveriges monark per automatik fått titeln hedersmedlem i AIK.

 

Liksom de svartgula bildades Djurgården alltså 1891, men det dröjde till 1899 tills fotbollssektionen bildades. Djurgården vann fyra mästerskap under det gamla cupformatet, fyra titlar mellan 1955-1966 och ur det egna minnet (minsann) minns vi tre titlar på 2000-talet. Det ger ’Stockholms stolthet’ elva mästerskapstitlar, vilket delikat nog alltså är lika många som tvillingen AIK. Även i Djurgårdens fall menar vår historiker att det var ett gäng arbetargrabbar som låg bakom bildandet av klubben, men att det inte heller här tog lång tid innan grabbarna ersatts av diverse medelklassfolk. År 1902 hade man en medlemsavgift på tio kronor, och sedan dess har man haft en tydlig medelklassprägel. När vi pratar Djurgården och klassidentitet kan vi tillägga att klubben inledningsvis spelade i röda tröjor, men att dessa snart, symboliskt passande, byttes ut mot de blårandiga. Djurgården fann tidigt sitt hem på Östermalm, där de första fotbollsplanerna i stan fanns. Och det var minsann fina kvarter redan i slutet av 1800-talet, då nästan all fattig befolkning undanträngts från denna del av staden.

 

Stockholms stora klubbar bildades alltså båda två av stans arbetargrabbar, för att snabbt skifta och finna sig tillhöra det övre samhällskiktet kort därefter. Det hjälper oss onekligen att förstå Hammarbyfansens unika relation till sitt lag. På bekostnad av titlarna och banketterna har man värnat om sin arbetarklassidentitet – och har gjort så även i modern tid, när ekonomin och ’marknadstänket’ blivit ett måste för att hävda sig sportsligt. I början av 2000-talet protesterade fansens våldsamt mot höjda årskortspriser (de var faktiskt långt dyrare med årskort på Söderstadion än på Råsunda eller Stockholm Stadion), och man avsatte hela styrelsen. Jag ska inte gå in djupare på Hammarby och deras identitet – det görs mer och bättre på andra ställen (t.ex. i Peter Billing och Thomas Peterssons Vem vinner i längden) – men jag vill ändå lyfta upp dem för att kontrastera de andra huvudstadslagens tidiga flykt från arbetarklassen.

 

De andra huvudstadslagen, som alltså möts i kväll. Kungen är infödd hedersmedlem i den ena klubben, men håller på den andra – samma som stadsministern. Jag kan tyvärr inte redovisa kvällens startelvor här, ni får i stället hålla tillgodo med hur det kunde sett ut om lagen mötts för drygt hundra år sedan, när man precis lämnat fabrikernas golv och skaffat sig nya identiteter. Djurgården - AIK alltså, och det här är dåtida faktiska startelvor efter yrke (hämtade från  Torbjörn Anderssons Kung Fotboll). Däremot ställde man naturligtvis inte upp med en 4-4-2-formation, jag har tagit mig friheten att översätta taktiken till nutid (typ), och dessutom placerat ut spelarna efter eget huvud. Vi börjar med storebror, med en månads marginal, tillika kvällens bortalag - AIK.

 

AIK

(år 1900)

Kommentar: Att målvakten är den ende som inte gått att identifiera tar jag förgivet. Att ’Bagarn’ är mittback känns också givet. Studenten kändes lite vänster, bokhållaren lite höger. Sen ville jag ha spridning  på kontoristerna, de gör nog sitt jobb i respektive lagdel tänker jag mig, och tjänstemannen är en riktig träfot så han får vara vänsterback. Den finlirande guldsmeden förväntar jag mig vinner skytteligan – och guldskon.

 

 

Oidentifierad

 

 

Kontorist                        Bagare                            Kontorist                        Tjänsteman

 

 

Bokhållare                     Modellör                           Kontorist                        Studerande

 

 

Guldsmed                        Kontorist

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Målare                            Köpman

 

 

Studerande                     Ingejör                             Ingenjör                         Typograf

 

 

Kontorschef                    Maskinist                         Postbetjänt                     Typograf

 

 

Studerande

 

DIF

(år 1905)

Kommentar: Jag ställer en student i mål, och förväntar mig att pojkspolingen finner sig i det. En maskinist, ackompanjerad av en postbetjänt, i mittförsvaret känns tryggt. Kontorschefen på vänsterbacken får täcka upp för den alltför offensiva  studenten. Med två ingenjörer på det centrala mittfältet vinner man tveklöst den matchen i matchen. Typograferna kan nog trixa sig fram på högerkanten och komma till inläggslägen. Köpmannen på topp är lite av gubben i lådan, som dyker upp när chansen kommer, om inte annat filmar han till sig en straff i 87:e minuten. Målaranfallaren behöver ingen vidare förklaring.

 

 

...vet var jag är man

är var man hamnar

trevar och famlar

lever och andas.

Allsvenskan 2011 var det. Vi tar väl och ställer samma frågor igen. Varifrån kommer du? Och vilken position spelar du på? Men först och främst, den här ministudien är inte vetenskapligt säkerställd, och jag ska försöka redogöra för dess uppenbara brister så att ni vet hur stora nypor salt ni ska ta den med. Men även om den inte säger allt, så säger den långt mer än ingenting.

 

Med Expressens allsvenska bilaga som underlag har jag tittat på alla, av tidningens journalister framtagna potentiella startelvorna. Då förstår ni att alla spelare inte finns med, utan snarare hälften av dem. Men de startelvorna underlättade nästa steg för mig, nämligen att positionsbestämma spelarna. Och med bara ett par undantag har jag köpt journalisternas positioner rakt av, några offensiva mittfältare/släpande anfallare har jag tagit mig friheten att sätta som antingen central mittfältare (som Chibuike i Häcken) eller som renodlad anfallare (som Álvaro Santos i GAIS). Sen var det bara att kika på varifrån spelarna kommer och börja bocka av dem. Den här gången har jag inga snygga tabeller att redovisa men några intressanta iaktagelser är värda att lyfta upp. Och kom ihåg, det här baseras enbart på Expressens bilaga med lagens potentiella startelvor.

 

• Av 176 spelare har Allsvenskan 2011 55 st importer.
• Av de 25 spelarna från Sydamerika och Afrika har vi inte en enda mittback, och bara tre försvarare.
• Spelar du i IFK Göteborg kommer du antingen från Sverige eller Island, det gäller hela truppen för övrigt och inte bara ’startelvan’.
• Hälften av sydamerikanerna är anfallare, alla sydamerikaner är från Brasilien. Sex av 15 afrikaner är centrala mittfältare, ingen är försvarare.
• Av tolv utespelare från Norden är bara en ytter (Elmar Bjarnason i IFK), och en anfallare (norrmannen Dinko Felic i Syrianska). Tydligen platsade Thorvaldsson inte från start i Norrköping, så vi får ha lite reservation för honom.
• Av sex östeuropéer är två målvakter, Etrit Berisha i Kalmar och Ivan Turina i AIK.

 

Inget nytt där alltså, allt är som vanligt.

 

Sen var det ju det där med de skitiga förortsgrabbarna, för att använda Galeanos ord. Invandrargrabbarna, för att använda ett annat ord, eller åtminstone de som har invandrargrabbars namn. Och jo, jag inser det ironiska i att kategorisera spelarna så här, för att sedan säga att man kanske inte ska placera människor i fack. Men det finns få andra sätt att påvisa hur tydliga de här sambanden är i den svenska fotbollens högsta serie.

 

När det gäller ’invandrarkillarna’ är alla inte invandrare, långt därifrån, kanske är de inte ens andra generationens invandrare – men de har, som det så fint heter – ’utlandsklingande namn’. Inte heller här var det självklart alla gånger hur jag skulle placera dem. Joel Riddez blev ’svensk’ trots att han har ett z i namnet, och Jonas Lantto blev ’invandrare’, helt enkelt för att han spelat matcher i det samiska landslaget, som alltså är Sveriges urbefolknings landslag (ironin kommer igen). Sen vet jag inte i hur många generationer vi kan tala om ’utländska namn’ eller ’invandrarnamn’ på svenska spelare, men här gör jag det. Flera gånger har vi ju hört att du behandlas olika beroende på om du har ett ’svenskt’ namn eller ett ’invandrarnamn’ när du har med myndigheter att göra. Här kommer jag inte väga in hur spelarna bedöms eller beskrivs, utan helt enkelt se var de finns på planen – de med ’invandrarnamn’.

 

• Av 121 svenska spelare har vi 31 med utländska namn (jag räknade dit till exempel både Patrik Anttonen och Kristian Haynes, för att vara så konsekvent som möjligt, det var ju bara namnet vi skulle gå efter).
• Av de 31 spelarna har vi tre mittbackar (mot 21 ’svenskar’), Suleyman Sleyman och Omar Jawo i Syrianska. Den tredje är göteborgaren Bobbie Friberg da Cruz i IFK Norrköping, som tydligen provspelat för Kap Verdes landslag.
• Av 25 svenska ytterbackar har sex utländska namn.
• Av 19 svenska anfallarna har fem utländska namn.
• Syrianska har en svensk spelare med ett ’svenskt’ namn, Johan Arneng.
• Den enda position där ’invandrarna’ är fler än ’svenskarna’ är yttermittfältare, elva mot åtta. Det innebär att en dryg tredjedel av 'förortsgrabbarna' (eller vad säger du, Anttonen?) är yttermittfältare.

 

 

Så vad säger allt det här då? Tja, för det första haltar 'studien' något, men inte så mycket att den ramlar och slår sig. Tilltron till utländska försvarare, framför allt centrala försvarare, är fortfarande svag. Även de svenska försvararna med de utländska namnen har förvunnit på vägen till Allsvenskan. Jag tror på slumpen, men om någon säger att det är en slump att två av de tre mittbackarna med invandrarnamn spelar i invandrarklubben Syrianska – ja, då tror jag inte på det. Syrianskas tränare heter för övrigt Özkan Melkemichel och Valeri Bondarenko.

 

I Danmark kliar man sig i huvudet över att de flesta, nästan alla, duktiga invandrargrabbar (det handlar mest om grabbar när det gäller invandrare och fotboll) försvinner på vägen till elitfotbollen. Och Zlatan har många gånger pratat om att det hela tiden fanns ett motstånd, att han var tvungen att vara mycket bättre än de ’svenska’ spelarna för att vara säker på sin plats. Det motståndet verkar inte lika starkt längre, men vill du gå hela vägen till Allsvenskan som invandrargrabb gör du fortfarande bäst i att finta och dribbla dig dit. Den andra vägen dit är fortfarande både längre och tuffare. Eller så är det bara slumpen.

Vi har ju varit ute och snurrat en hel del i den stora världen. Ni vet, den utanför Sverige. Och när det kommer till fotbollen är det väl så att borta är bra och hemma är... hemma. Men nu åker vi hem. Fast vi lämnar inte  överstegsfinterna, rabonan och de brasilianska höfterna där, utan vi tar med oss varenda utländsk fotbollsimport och ser vad de ställt till med här hemma. För till har de ställt det, vänta bara.

 

Men först ska det sägas att det här inte är senaste nytt. Det är en gammal b-uppsats som jag och mina kursare Vasil och Tuan skrev, som blev en artikel i Svenska Idrottshistoriska Föreningens årsbok 2010 (som ni föreningsmedlemmar där ute redan vet), och som nu alltså blivit ett blogginlägg. Det påminner lite om Fabio Cannavaro, som var en italiensk mästarback, världsmästare och marängmästare, och sen skrev han på för Al-Ahli Dubai. I alla fall, här följer en liten sammanafattning av vår studie om de allsvenska importerna mellan 1974-2008. Arbetet bestod i att räkna ihop alla de importer som varit här, varifrån de kom och vilken position de spelade på. Att sätta en positionsetikett på varje spelare var inte helt enkelt, men ni får helt enkelt lita på vårt goda omdöme.

 

Det var Ronnie Powell (Magnus pappa) som var först när han skrev på för Brynäs IF år 1974. På den tiden kom de för jobben, man var ju inte proffs förrän drygt ett decennium senare, trots att amatörreglerna avskaffades redan 1967. Sen dess har det rullat på, importerna har ökat och från att mest ha handlat om skandinaver, en och annan islänning och några britter värvades det spelare från världens alla hörn (läs: Brasilien och Afrika) i mitten på 2000-talet. Vi använde Roy Hodgsons ganska vedertagna uppfattning om vilka egenskaper som var mer eller mindre viktiga beroende på vilken position du spelar på. Det är uppfattningar som säkert förändras något med tiden, men samtidigt ska vi komma ihåg att han sannolikt är den som haft störst inflytande på den svenska fotbollen under den perioden vi studerade.

Det framgår tydligt vilka egenskaper en anfallare bör besitta, enligt Houghton. Intressant är också hur han uttrycker sin teori om anfallaren, att man inte ska lasta över sina skyldigheter. Han bör alltså vara mer egoistisk än sina medspelare – men bara när läge ges. Viktigt är även att sträva efter det oväntade och ovanliga i anfallsspelet, samt att spelarna ska våga misslyckas. Sedan ska man komma ihåg att anfallsspelarna under Houghtons fotboll alltid var tvungna att jobba hårt utan boll och sätta press på motståndarna.

 

Om anfallaren säger Roy;

Våra spelare måste visa en aggressiv och positiv attityd i detta område. De måste vara beredda att attackera motståndarna med bollen och försöka gå förbi dem, skjuta så fort tillfälle ges och inte lasta över sina skyldigheter på en medspelare. (...) Det oväntade och ovanliga är viktigt här – och därför ska spelare som försöker göra något oväntat, men misslyckas på grund av bristande teknik, inte kritiseras av tränaren. Nästa gång vågar kanske inte samme spelare att försöka göra det oväntade igen. I stället för att utnyttja ett bra skottillfälle passar han till en spelare som inte är bättre placerad. Målchanserna kan försvinna om spelare tvekar framför mål.

 

Och om försvararen;

Likaväl som forwards måste vara positiva i anfallsspelet måste försvararna vara ansvarsfulla i försvarsspelet. Försvarare får inte göra förhastade angrepp. De måste veta att de är understödda. De får inte försöka bryta passningar om de inte är säkra på att hinna fram. De måste fatta bestämda beslut om när de ska attackera och när de inte ska attackera. De måste inse sina svagheter och inte hålla bollen för länge när de fått tag i den. De får på inga villkor slå chansartade passningar som kan ge motståndarna bollen nära vårt eget mål. De ska tackla hårt och bestämt men inte ge frisparkar nära straffområdet. Försvarare kan visa stor skicklighet i många avseenden, men om de har för vana att ge bort mål genom oansvarigt spel kan de inte betraktas som bra försvarsspelare.

I försvaret vill Houghton ha mer tänkande spelare. Impulser och det oväntade är strikt förbjudet. Eftersom försvarsspelarna sällan besitter samma teknik som mittfältare eller anfallare måste de kompensera sina brister med att ”tänka” bättre och snabbare. De måste göra rätt avvägningar, de får inte chansa och de ska ta stort ansvar. När ett lag spelar med hög press är det också viktigt att de fyra försvarspelarna är så pass samspelta att de kan ställa motståndarnas anfallare offside när det krävs.

 

Och så målvakten;

Målvaktsspel är ett ämne som inte kan behandlas i endast ett kapitel. Målvakten är den viktigaste individen i ett lag. Han är annorlunda än alla de andra spelarna och borde därför behandlas och tränas annorlunda. (...) Målvakterna är specialister, men därför ska tränare inte låta dem träna helt och hållet för sig själva. Det är farligt att alltid låta den specielle målvaktstränaren ta hand om dem. Målvakterna måste nämligen lära sig fatta beslut – och det lär de sig bara när de tränar tillsammans med försvarsspelarna.

Målvakten är ett mysterium, det räcker egentligen med att konstatera det. Och att han ibland har mjukisbyxor.

 

När det gäller Hodgsons indelning kan vi väl lägga till att mittfältare och yttermittfältare blir någon slags blandning mellan anfallare och försvarare, där yttrarna är något mer anfallare och de centrala mittfältarna lite mer försvarare. Vi delade också in tidsperioden i tre delar, där vi tyckte oss kunna se brytpunkter i värvningsmönstret. Den första perioden bestod av värvningar från Storbritannien och Norden, den andra perioden kom 'videojuggarna' och den tredje perioden upptäckte klubbarna Afrika och Sydamerika. Och så här har det alltså sett ut. Ge tabellen en minut, så blir det nog hyfsat klart vad den säger.

 

Vi delade in positionerna i sex kategorier;

1 = Målvakt, 2 = Ytterback, 3 = Mittback, 4 = Yttermifffältare, 5 = Central mittfältare, 6 = Anfallare

Tar vi med oss Hodgsons högst konventionella tankar om vilka egenskaper sportcheferna eftersträvar på olika positioner är det inte svårt att dra slutsatser från ovanstående tabell. Precis som den systematiska rasismen i det svenska samhället avgör vem som får vilka jobb, avgör den systematiska rasismen i fotbollen, just det, vem som får vilka jobb. I uppsatsens inledning citerade vi Eduardo Galeano, och jag tar med hans ord avslutningsvis här också, helt enkelt för att ingen säger det så bra som han.


Proffsfotbollens teknokrater har tvingat på oss en fotboll av ren snabbhet och fysisk kraft, men utan glädje och fri från fantasi, då den förbjuder alla dumdristigheter. Lyckligtvis dyker det fortfarande då och då, men alltmera sällan, upp någon fräck och skitig förortsgrabb på planen, som går utanför regelboken och har fräckheten att dribbla bort både motståndarlaget och domaren och publiken på läktarna, och i renaste kroppsglädje kastar sig ut i det förbjudna äventyret friheten.




Tack till Vasil och Tuan (men det är Galeano på bilden).