la roulette

Jag tror att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen.

 

 

Allt som existerar passerar här, skrev Roberto Saviano i Gomorra. Det var han som lärde mig att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen. På några få timmar passerar genom denna hamn de kläder som ungdomar i Paris kommer att bära i en månad, fiskpinnarna som kommer att ätas i Brescia under ett år, de armbandsur som kommer att sitta runt katalanernas handleder, sidenet i alla engelska kläder under en hel säsong. Med en kuststräcka på en dryg mil är hamnen som en egen stad utanför staden. Och Saviano målar upp en bild av hamnen som en spökstad, där allt konkret – som fiskpinnar, skor, klockor, jeans, tv-spel, färdbevis, tullpapper och kvitton – förvandlas till något abstrakt eller till och med försvinner helt. Tricket är att leverera varan till beställaren utan att någon byråkrati eller administration kommer emellan. En ljudlös snabbhet, skriver han om hamnens effektivitet, och dess totala avsaknad av mänsklig närvaro. Allt är ett myller av enorma fartyg, truckar och hundratusentals containrar. Människorna som faktiskt arbetar i hamnen kommer, precis som varorna i containrarna, i en strid ström från Kina. Men i samma stund som de tar jobb i hamnen upphör de att vara individer. Utan giltiga papper, precis som fartygen som passerar, är de lika utbytbara som de är många. För en liten avgift kan de få sina kroppar tillbakaskickade till Kina för en riktig begravning efter att de avlidit. Ingen lämnar hamnen i livet. Vad man gör med kropparna som inte skeppas till Kina vill vi inte veta.

 

Nu vill vi resa vidare norrut, in mot stan. Men eftersom den här bloggen ännu inte omsätter nog med euros att skicka mig på studiebesök i Sydeuropa får jag nöja mig med att lyssna på någon som varit där, och kursivera deras text.

 

Vi åker i ett nedklottrat tunnelbanetåg. När vi kommer ut ur tunnlarna skakar vi fram längs ett betonglandskap. Viadukter, påfarter, broar och bostadshus, allt i en betong som blivit lätt gul av solskenet. Tågets oväsen gör det omöjligt att prata med varandra. Vi sitter tysta och ser på omgivningen där väggarna är sprejade med slagord i svart och blått. Det står att klubbägarna till Napoli är skurkar. På en vägg har någon skrivit en fråga: ”Var är jobben du lovade oss Silvio?” Vi är på väg mot en krigszon...

 

Orden inleder Malena Johansson och Mats Lernbys ’Disamore’. De börjar sin italienska fotbollsresa i Neapel, och jag tror det är ett bra sätt att introducera själva fotbollen här –  genom graffitin i den napolitanska betongen. Inte för att graffarna är Napolifans och för kampanjer på stans betong, utan för att det är i betongbranchen, även kallad byggbranchen, många av dem som tillhör camorran verkar. Napolis gamle klubbpresident Ferlaino, han som tog Maradona till klubben, och han vars farbror blivit mördad i en camorrauppgörelse, kom därfifrån.

 

Vi är på väg mot en krigszon. I området Secondigliano strider maffiaklanerna om makten och folk mördas dagligen, men det är inte därför vi är på väg dit. Vi vill se hur man överlever, hur vanligt folk orkar leva i ett sådant helvete, varifrån kraften hämtas för att orka gå upp varje morgon. En utlänning kan helt enkelt inte förstå den oerhörda kraft fotbollen och laget Napolis blå färg skänker sina medborgare. Vi vill se det med egna ögon. Vi vet att fotbollen ingen annanstans i Europa betyder så mycket som just här i Neapel. Så samtidigt som vi är på väg mot en krigszon är vi också på väg mot den största av kärlekar.

Fina ord såklart, men allt det där vet vi ju redan. Jag ska ge en annan, något mörkare bild av hur man överlever och varifrån kraften hämtas. Inte för att Johansson och Lernby blundar för Neapels problem, tvärtom, men vi har fått se så mycket av den sidan myntet att jag helt enkelt vill vända på det (även om jag också har för avsikt att gå i den där fotbollsfällan till slut). Och då är vi tillbaka på Saviano igen.

 

För om byggbranchen utåt sätt kan erbjuda en hyfsad fasad, papper med siffror på, namnunderteckningar och vita (tvättade) pengar, är det något helt annat med den affärsverksamhet som dominerar här i Secondigliano. Det finns inte en enda sorts narkotika som introduceras i Europa som inte först tar vägen om Secondigliano. Jag kan inte översätta klippet, men bilderna berättar allt vi behöver (och vill) veta. Tabletter som kostar en euro att tillverka säljs i ’rätt’ kretsar för över femtio euro. I norra Napoli, där Secondigliano ligger, kostar de femton. Drogerna håller invånarna i ett stenhårt grepp, och även om alla såklart inte ’använder’ är de fler här än någon annanstans. Och den största av kärlekar (om författarna ovan ursäktar att jag lånar deras fina ord för att beskriva något fult), den som fick självaste Maradona på fall, det var varken fotbollen eller fansen i stan, utan alla drogers moder. La cocaína.

 

Kokainet har gjort samma klassresa i Secondigliano som fotbollen gjorde i England. Det är inte längre en lyxdrog, den är inte exklusiv och den är aldrig otillgänglig. Det är för studenter och arbetare. Det tas efter några timmars övertid för att koppla av, för att fortfarande orka göra något som liknar en mänsklig och levande handling och inte ett surrogat för slit och släp. Kokainet tas av lastbilsförare som ska köra på natten, det tas för att orka sitta i timmar i sträck framför datorn, för att kunna arbeta oavbrutet i veckor utan någon som helst paus. Det är något som tar bort trötthet, ett smärtstillande medel, en hjälp till lycka. Som om det inte räcker med att texten är kursiverad vill jag understryka att det är Savianos ord och inte mina, jag vill inte anklagas för någon olovlig marknadsföring här.

 

För att lyckas göra klassresan hela vägen var man tvungna att ta kokainet från den strikt kriminella marknaden till den enorma gråzon av småhandel som präglar hela stans kriminella karusell. Ett resultat av det är att de flesta som åker dit för att sälja narkotika är ostraffade sen tidigare och polisen kan omöjligt identifiera några nätverk av droghandlare på gatan - det finns inga. Det finns inte heller längre någon kontroll av droghandeln i Secondigliano utan här gäller total, absolut frihandel. Det tilltalar alla som vill bedriva lite handel vänner emellan, som vill köpa för femton och sälja för hundra och på så sätt tjäna ihop till en semesterresa, en masterexamen eller betala tillbaka på ett lån. Den totala liberaliseringen av narkotikamarknaden har lett till att priserna sjunkit.

 

Poängen Saviano vill göra är alltså att man inte är del av camorran bara för att man dealar lite. Det är vardag här i norra Napoli. Och för dem som faktiskt är del i camorran finns den inte ens. 'Camorra' är ett begrepp som polisen, journalister och jurister uppfunnit. Man tillhör Systemet. Författaren kallar det för ett maskineri, snarare än en struktur. Sen namnger han fler familjer och klaner som får det här maskineriet att gå runt än vad vi någonsin kan lägga på minnet. Han ägnar ett helt kapitel åt att berätta om vapnet som tagit så många naplitanska liv. Hålen efter en kalasjnikov är perfekta. De gör våldsamma avtryck på pansarglaset, de gröper ur och hackar sönder, de är som trämaskar som tuggar och lämnar efter sig en tunnel. Våldet är så närvarande genom hela historien att det till slut är lätt att glömma att Gomorra inte är en fiktiv John McClane-berättelse, utan att de som dött som flugor genom åren faktiskt varit människor - i eller utanför Systemet - för ett lik kvittar det. Det finns annars en romantiserad bild av maffian som vi fått genom mängder av böcker, filmer och tv-serier. En bild av familjemän, entreprenörer med heder och stolthet som bara använder våldet som en sista utväg. Den bilden raserar Saviano fullständigt, och det är nog en av bokens viktigaste uppgift. Våldet är inte bara en sista utväg, det är lika mycket en förebyggande metod att försäkra sig om sin plats i den infekterade näringskedjan.

 

Saviano lyckas faktiskt med bedriften att berätta en nästan 400 sidor lång berättelse från Neapel utan att ge fotbollen mer plats än några parenteser. Och det gör ju inte så mycket egentligen. Vi vet att den finns där. Att den är minst lika närvarande som våldet, drogerna, fiskpinnarna och klockorna. Och tillsammans med alla dokument och reportage vi matas med om Napoli, staden och fansen ger Saviano oss en verklighetens käftsmäll av vad som försegår i stan mellan matcherna på San Paolo. Och därför ville jag med den här samlingen citat lite lätt konkretisera vad som ryms i det där maffiabegreppet som man alltid slänger sig med när man diskuterar Neapel.

 

Och förhoppningen är väl någonstans att bilden av allt det fula – det genomkorrupta samhället och den hopplösa kampen mot drogerna och våldet – kan hjälpa oss att förstå varför man håller så otroligt hårt i det finaste man har.

 

En berättelse till från Italien, såhär när det är både strejkuppehåll och landslagsuppehåll? Jag inleder som man ska göra, om man vill säga något om Italien. Eller rättare sagt, om man vill att någon ska lyssna på vad man säger om Italien.

 

Zlatan Ibrahimovic spelar i ett Milan som vunnit åtta scudettos och fem Europacuptitlar sedan 1986. Millencolinlåten ’My namne is Golden’ sammanfattar väl Zlatans tio år långa Europaturné. Mer än textförfattaren ens vågat föreställa sig sannolikt. Sen den musikaliska hyllningen till Zlatan (som betyder ’den gyllene’ på slaviska) kom ut 2005 har han ju gjort sig än mer hemmastadd där uppe på prispallens topp. Och landslagskapten har han blivit, med familj och allt. Men det är naturligtvis inte Zlatans guldkantade berättelse jag ska berätta här. Den här texten ska handla om en annan ’Golden Boy’, som spelade i ett annat Milan. Milan innan 1986.

 

Han gjorde sin nittonde och sista säsong i Milan när de sydde på stjärnan ovanför klubbskölden. Då hade han gjort över femhundra matcher, drygt hundra mål och fler assist än någon kunnat räkna till för sitt Milan. Han är en av de mest älskade rödsvarta ikonerna i historien. Men han var också en spelare som utmanade bilden av den italienska modellen som byggde på kollektivet och ett starkt försvarsspel. Han spelade aldrig bara en fantastisk anfallsfotboll mot motståndarna försvarare, utan tvingades samtidigt ständigt försvara sig själv och sitt sätt att spela. Ska vi ta det från början?

 

Gianni Rivera föddes för 68 år och 12 dagar sen i staden Alessandria i norra Italien. Som så oändligt många andra småpjkar ägnade han fritiden åt att sparka boll på gatan, på gården och faktiskt på den lokala kyrkans gamla lekplats (just de kyrkfostrade kanske vi kan räkna till ändå?). Om han var rädd om fötterna redan som en liten pojkspoling vet jag inte, men vi har anledning att tro det. Och den unge Rivera hade all anledning att vara det. Han plockades upp av stans Serie A-klubb Alessandria Calcio redan som 13-åring, och klubben tvekade inte att släppa ut sin lilla akvariefisk bland de stora fiskarna nästan omgående. Som 15-åring gjorde han debut i Serie A (som näst yngste spelare genom tiderna, än idag). Rivera spelade 26 matcher och gjorde sex mål säsongen 1959-60, men hans Alessandria orkade inte hålla sig kvar i ligan. Pojken var dock för bra för att följa med ner till Serie B, så han flyttade de tio milen till Milano. På bilden nedan ser vi en helt grön rödsvart tonåring, bredvid en vuxen.

 

 

Riveras pappa arbetade på järnvägen som mekaniker, så nog kände tonåringen igen ett par uppkavlade ärmar när han såg dem. Det var också pappan som först sett sonens unika talang, och som ordnat med Riveras provspelet som tog honom till Serie A. Men Rivera var långt ifrån någon klassisk fotbollsarbetare. Han kunde göra vad som helst med bollen på fötterna men ingenting utan den.

 

Riveras namne Gianni Brera var Italiens största och mest inflytelserika sportjournalist på 60-talet. Breras inflytande på den italienska fotbollen kan inte underskattas eller nonchaleras, och han förtjänar egentligen ett eget inlägg framöver. I Riveras historia får han symbolisera huvudpersonens antagonist. Men han stod aldrig ensam Brera, mästare på att skapa opinion genom den allra mäktigaste av pennor. Brera dömde Rivera till att vara en abatino. Ordet betyder egentligen ’ung präst’, men när det applicerades på fotbollsspelaren fick det innebörden av en svag, ömtålig, lyxlirare till spelare. Och det här var under catenaccions genombrottsår. Inter, med Helenio Herrera, försvarade sig till tre mästerskap på 60-talet.

 

För att kunna ha en spelare som Rivera var man tvungen att ha ytterligare två spelare som sprang de metrarna han inte gjorde. Men så räckte det med att ge det trippande, yviga, spinkiga geniet bollen så skapade han någonting fint. Ibland ett mål eller något artistiskt nummer, men Riveras specialitet var att hitta den sista passningen – den som ingen motståndare sett innan det varför sent. Milan hade ett tufft 60-tal, men vann ändå ligan 1962 och Europadubbeln (Europacupen och ligan) 1968. Rivera var lagkapten, nummer tio, och bottenlöst älskad av de rödsvarta fansen. Han tillhörde också den nya generationen av italienska fotbollsstjärnor, med en rock ’n’ roll-frisyr á la Gigi Meroni, och ständigt omskriven i skvallerpressen.

 

Om han var Milans ohotade gunstling, döpt till Italiens ’Golden Boy’ (på engelska), så var hans vara i landslaget ständigt ifrågasatt. I Inter spelade samtidigt Sando Mazzola, en lika begåvad spelare, som gav landslagsledningen (nästan) lika mycket huvudbry. Under VM i Mexiko 1970 gav förbundskaptenen de båda offensiva mittfältarna en halvlek var i varje match ända fram till finalen. Att ha båda på planen var otänkbart, då de båda först kom till sin rätt om man byggde spelet kring dem. Och både Rivera och Mazzola var alldeles för bra för att inte spela alls. Men så i finalen mot Brasilien dröjde det ända till den 84:e minuten innan Rivera fick komma in, vid ställningen 1-3. Såväl supportar som andra verksamma i den italienska fotbollen kallade de sex minuterna för ett hån, och att det var i dålig smak. Rivera själv höll låg profil.

 

I början av 70-talet kom Milan tvåa i ligan tre år i rad. Då hade klubben nio scudettos i prisskåpet, och jagade den där åtråvärda stjärnan som dittills bara Juventus och Inter hade fått sy på sin tröja. Och det är klart att den 36-årige Rivera skulle ge klubben han varit i i nästan två decennier dess tionde titel, sen kunde han lägga de där magiska fotbollsskorna på hyllan för gott. På 70-talet var Rivera också inblandad i en sexskandal där han kort efter en affär med en ung skådespelerska, lämnat henne – gravid med deras barn. Den italienska skvallerpressen gick hårt åt Rivera efter skandalen, och den unga aktrisen var bara en av Riveras många omskrivna kvinnor, men han verkar ändå haft ett hyfsat förhållande med dottern.

 

Efter karriären som aktiv stannade han kvar i Milans organisation, bara för att omgående få se sin klubb degraderas till Serie B på grund av spelskandalen. Och när klubben kom tillbaka var den kraftigt vingklippt och underpresterande. Och 1986 närmade med stormsteg.

 

I Milan såg affärsmannen Silvio Berlusconi all världens potential att ta klubben och sig själv till nya höjder. Men med vår hjälte Rivera drog han inte jämnt. Och det berodde sannolikt inte på att Berlusconi var en vän av catenaccio. Den hårfagre Rivera var precis som den hårmagre Berlusconi politiskt intresserad, men Rivera skulle komma att bli en envis motståndare till den senare premiärministern. Naturligtvis förlorade Rivera den politiska matchen mot mäktiga Forza Italia! (även om Rivera faktiskt tog sig ända till Europaparlamentet), och naturligtvis vann Milan fler titlar med Silvio än med Gianni. Rivera var Milans vice-president fram till och med 1986, men försvann hastigt från klubben efter att Berlusconi tagit över. Från och med den dagen fick Rivera också se sina gratisbiljetter till Milans hemmamatcher indragna. Berlusconi försökte dessutom förbjuda fansen att använda Riveras namn i sånger och tifon, han ville helt enkelt sudda ut sin motståndare ur de rödsvarta historieböckerna.

 

Politiskt var Rivera aktiv i italienska kristdemokraterna, ett center-vänster-parti. Han var en hängiven katolik, och kritiserade öppet de mutor och den korruption som försegick i förberedelserna till hemma-VM 1990. Vad Milanfansen, som av tradition befunnit sig något till vänster politiskt tyckte om semi-fascisten Berlusconis uppköp är nog inte alldeles enkelt att svara på. Det beror väl på vilken övertygelse som är starkast, den röda eller den rödsvarta. Vad Gianni Rivera tyckte är långt enklare att svara på. När Milan precis sparkat igång sin holländska revolution och köpt ihop ett av 1900-talets kanske bästa lag hade idealisten, artisten, drömmaren och Italiens ’Golden Boy’ Rivera följande att säga.

 

I sport borde du vinna på grund av din skicklighet. Om du vinner på grund av att du är rikare, då är något fel.

En gammal dam ska ha inflyttningsfest, och dagen till ära har man bjudit in en ännu äldre hedersgäst från öarna. Det blir en fin och värdig tillställning, även om den äldsta gamlingen nog inte orkar med att dansa natten lång. Jag har (tröttsamt ihärdigt) kritiserat flera nybyggen tidigare, inte minst i de två senaste texterna. Att bygga nya arenor är i sig är såklart ingen synd. Men om man för 50 år sen byggde nytt för att kunna ta in fler av dem som var som dem som redan fanns på läktarna, så bygger man idag snarast bort dem som behöver fotbollen mest, till förmån för en ny - uppgraderad - fotbollspublik. Men det är fullt logiskt i ett fotbollseuropa där Champions League-hysterin spridit sig som pesten de senaste 15 åren, och tvingat klubbarna att ta på sig så stora spenderarbyxor att inte ens dubbla bälten håller dem på plats. Men den mjölken är spilld och glömd för länge, länge sen. De flesta 'kunderna' har har trots allt accepterat läget och nöjer sig med att bara följa sitt lag hemma från soffan, eller på puben, även om priset för TV-rättigheterna till arbetarnas sport också skenat iväg. Vi är ju mitt uppe i ett kallt krig där klubbarna rustar ikapp för att mjölka den korrupta kossan. Och när kossan väl kommer ut i hagen står vi där igen med en näve grönt i ena handen och klappar den medhårs med den andra.

 

Men jag ska inte sitta här och skälla och gnälla, speciellt inte när det är fest i stan. Och det här inlägget ska faktiskt inte handla om vare sig Juventus eller någon ny arena. Det ska heller inte handla om kossor eller pengar. Det här en text jag tänkt dela med mig av ända sedan jag skrev det allra första inlägget här, om Bari och Inter – Puglia och Lomardiet – och om de 80 milen som skiljer dem åt. Det ska handla om en klubb i Turin och en gammal arena. Om en tjur, och om sorg och kärlek. Och inte minst handlar det om en kamp som förlorats så många gånger om att det är en seger i sig att det fortfarande finns en kamp att förlora. Allt ryms i den allra finaste godnattsagan man kan berätta för den som inte kräver att pojken och flickan är prins och prinsessa, att rucklet är ett slott och att slutet är gott. Här är sagan om Stadio Filadelfia.

 

För drygt 60 år sedan var det hem till ett av de bästa klubblag världen sett. Il Grande Torino spelade över hundra matcher i rad på Stadio Filadelfia utan att förlora, och mellan åren 1946-1949 vann man fyra raka ligatitlar, ett italienskt rekord som står sig än i dag. Det fanns tillfällen då en landskamp för Italien i praktiken innebar att Torinos spelare iklädde sig en blå tröja i stället för den vinröda (’granata’) de normalt spelade i. Men det var före Superga.

 

Den 4 maj 1949, på väg hem från en träningsmatch i Portugal omkom hela Grande Torino i en flygplansolycka – som döptes efter platsen där planet kraschade – Basilikan Superga i utkanten av Turin (ni känner ju igen det såklart, men det tåls att upprepas). Grande Torino och Superga tillhör det förflutna, men för Torino och deras fans är är historien en del av vardagen. Olyckan har förvandlat spelarna till odödliga ikoner i Turin, än i dag sjunger publiken sånger om dem när Torino spelar. Superga måste naturligtvis nämnas för att Filadelfias betydelse för folket kring Torino ska kunna förstås, men jag ska försöka att hålla mig till ’Fila’ så gott jag kan här. Torinos historiska bagage är helt enkelt alldeles för tungt för att jag ska kunna packa ner allt i samma ryggsäck och orka gå vidare.

 

 

 

Jag lånar några rader från en gammal uppsats som jag och en klasskamrat skrev om Filadelfia. Vi får inte glömma mitt i allt nostalgiskt och gråtfärdigt att det i grund och botten är en fotbollsarena i cement vi behandlar här. Vill ni bara ha en snyfthistoria utan något matnyttigt och konkret får ni hålla er till bilderna och skippa texten, det är helt ok.

 

Filfiadelfia stod klar år 1926, i vad som då var utkanten av Turin. Det var en arena av gammal engelsk typ, med tre öppna läktare och en sittplatsläktare med tak, allt i ett etage av tegel och cement, som låg tätt inpå planen. Bakom ena långsidan hade man en inhängnad träningsplan, både träningar och matcher bedrevs alltså på Via Filadelfia, som området heter. Bara ett par stenkast från arenan låg FIAT-fabrikerna vars arbetare utgjorde kärnan av Torinosupportrarna (vissa höll som bekant på stans andra lag). Runt om Filadelfia finner vi enkla lägenhetskomplex, och från lägenheternas balkonger och fönster kunde man, och kan än i dag, se Filadelfias gräsmatta.

 

 

Att arenan ligger i arbetarklassens hjärta av Turin har bidragit till att Torinos image alltid varit mer jordnära än Juventus. Andra faktorer som hållit Torinofansen på jorden kan vara att de bara vunnit en ligatitel sedan 1949, att grannen har drygt ett tjog fler titlar och gärna påminner om det, samt att de är smärtsamt medvetna om farorna med att färdas där uppe i det blå.

 

Vinrött klotter, med ett tydligt budskap.

 

Bilden av Torino som arbetarnas klubb, och av Fila som arbetarnas hem, förstärks i en jämförelse med Juventus och klubbens historia som en maktfaktor i den italienska fotbollen. ’Juve’ hade starkast support i stadens aristokratiska och borgerliga centrum, och laget uppträdde i stil, med klass. I svart och vitt. Filadelfias läktare var packade med arbetarklassförorternas män, och laget spelade i ilskna blodröda hemmatröjor. Som mest såg 40 000 personer sitt lag på ’Fila’, en otrolig siffra sett till arenans litenhet. Då var den en sån där ointaglig borg, för att använda ett lite slitet uttryck. Idag (för ett par månader sen) ser borgen ut såhär. Klippet är några minuter för långt och det är tonsatt med en italiensk poplåt som kanske inte tilltalar alla, men det ger ändå en bra bild av vad vi har att göra med här.

 

Red Bull-burken fångades inte i klippet av en slump. Det gick rykten (som jag redan haft uppe här någon gång  tidigare) förra året att Red Bull ville ge sig på gamla Torino också, och göra dem del i koncernen. Men det blev naturligtvis aldrig något av det.

 

Hade Grande Torinos spelare bara fått åldrats på ’Fila’, förlorat matcher på ’Fila’, och lagets storhetstid hade fått ta slut på naturlig väg hade platsen sannolikt inte haft samma betydelse för Torinofansen. Men i och med olyckan blev spelarna myter och Filadelfia närmast helig mark för såväl fanatiska supportrar som famlijemedlemmar till de omkomna, eller ’fallna’ som Torinofansen säger, och liknar spelarna vid änglar. Även för vanliga Turinbor verkar platsen ha en speciell innebörd. På arenan kunde man 2003 finna upphängda plakat från fans med tydliga budskap till de lokala politikerna; ’Folkets vinröda hem’ och ’Ingen bebyggelse på Filadelfia’. I det här vinröda folkets hem finns inte sällan bilder på ’Grande Torinos’ spelare. På bilderna bevarades och förstärktes ofta spelarnas ungdomlighet, så som man gör vid avbildandet av helgon. De gamla fansen har kallats ’Supergamen’, då olyckan liksom följt med dem och format dem från topp till tå.

 

Torinofansen verkar ändå ha ett komplext förhållande till Filadelfia. Å ena sidan är det en naturlig mötesplats för fansen, som 2003 startade en pilgrimsfärd mot Supergabasilikan vid Filadelfias ruiner, som man kallade det. Fansen brukar också ses på någon av Torinobarerna i närheten av Filadelfia innan laget spelar match. Å andra sidan är Filadelfia en skamfläck, dels för staden med dess politiker och beslutsfattare, men också för de styrande i Torino och för supportrarna till laget. När Turin sökte OS 2006 täckte man över de gamla ruinerna och försökte gömma undan platsen. Kontrasten mellan den dåtida ointagliga hemmaborgen för Grande Torino och de nutida ruinerna är total, och vore det inte för Superga hade marken säkerligen redan bebyggts för länge sen.

 

Laget flyttade ifrån Fila 1963. Redan då ansågs arenan omodern och för liten för Torino, som då fortfarande hade ambitionen att åter bli en stormakt i italiensk fotboll. I stället skulle man spela sina matcher på den betydligt större Comunale (tidigare Stadio Benito Mussolini), ett jättelikt cementblock till arena med plats för 60 000 åskådare, men som helt saknade den inimitet som fanns på Filadelfia. Trots att man inte längre spelade sina matcher där övergav inte laget Filadelfia helt, utan man fortsatte använda den som en träningsarena ända in på 80-talet, alltså 20 år efter att man flyttat därifrån. Den gamle Torinotränaren Emilio Mondonico kallade Filadelfia för Ett hem, ett monument, ett näste, och menade att magin kring platsen berodde på platsens tillgänglighet. Att vanliga människor levde i symbios med spelarna och historien.

 

I slutet på 80-talet revs de slitna läktarna, med löften om att ett nybygge snart skulle vara igång. Men trots att allt sades vara klart med bygglov och finansiering av en ny arena hände inte mycket efter att man rivit de gamla läktarna, och sedan dess har platsen sett mer eller mindre oförändrad ut. Torinos fans beskrev den förhastade rivningen som skamlig och när vi ser de kvarstående läktarruinerna i dag förstår vi varför. 1994 stängdes Filadelfia också som träningsarena, med motiveringen att det inte var säkert att ha fans inne på arenan när laget tränade, istället flyttade man till utkanten av Turin och en ny träningsanläggning. Trots det samlades 1000 fans på Filadelfia i en sorts protest, medan bara ca 200 tog sig ut till platsen där laget faktiskt tränade.

 

 

1994 startades en stiftelse för att bygga en ny arena på Via Filadelfia, en av stiftelsens grundare var ex-borgmästaren och kommunisten Diego Novelli. Arenan skulle ha en publikkapacitet på 15 000, och dessutom skulle man bygga ett museum och ett bibliotek i anslutning till den. Ett annat förslag var en ny matcharena för hela 30 000 på platsen, men även där brast det när den skulle finansieras. Det har också diskuterats olika typer av träningsarenor för laget, med bara två sittplatsläktare för ett par tusen personer. De senaste decennierna har Torinos luttrade fans alltså matats med löften om den ljusnande framtid, men precis som med byborna och pojken som ropade ’varg’ har man lärt sig att känna igen lögnen när den alltid är samma och man hört den å så många gånger (några av dem illustreras nedan).

 

 

Vad det blivit av alla planer vet vi redan, då planen fortfarande bara omges av ruiner som smärtsamt symboliserar Torinos fall. På lördag inleder Torino en ny säsong i Serie B, och på onsdag har man hemmapremiär mot Cittadella. Så heter det officiellt.

 

Men sanningen är att Torino inte spelat hemma på många år nu.

 

Skandal är det inte bara när assisterande domaren missar en offside på två decimeter eller när premiärministern beter sig. Skandal är det också när man betalar för att domaren ska missa en offside på två decimeter, och när fotbollspresidenter beter sig. En match som inte skulle sluta 2-2, men som slutar 2-2 är också en skandal såklart. Rörigt? Jag tänkte att vi skulle försöka reda ut begreppet här.

 

På allvetande wikipedia får vi ta del av John B. Thompsons (han har visst skrivit en bok som heter Political Scandal: Power and visibility in the media age) fem olika förklaringar till begreppet ’skandal’. Den första säger; Norm/moralbrott. En överträdelse av en norm eller moralkod. Huruvida det blir en skandal av överträdelsen skiljer sig beroende på storleken, kultur och person. Det är onekligen en överträdelse av moralkod att droga fotbollsspelare med prestationssänkande medel dagen före match, det kan vi nog vara överrens om. Men är det en stor skandal? Eller bara en stor fotbollsskandal? En italiensk skandal? Och när det händer i ett samhälle där korruptionen är bland den högsta i Europa, och där premiärministern köper sex av minderåriga och avdemokratiserar landets lagstiftning, kan vi då säga att kulturen kring vilken skandalen ägt rum förminskat den? Tja, vad gäller premiärministerns oangelägenheter menar han nog att skandalen består i den andra innebörden på Thompsons lista; En privat angelägenhet som blir offentlig. Man kanske skulle kalla det för en politisk skandal också, bland annat. Sen är ju de flesta skandaler är ju politiska i någon bemärkelse. Så också fotbollsskandalerna.

 

Och de flesta fotbollsskandalerna är italienska. Jag tänkte vi kunde ta tillfället i akt och bekanta oss med två riktigt tunga historiska skandaler. För även om vi bara väljer ut två (det finns fler, vi kan göra en hel serie texter av dem) kan det nog bli en hel gottepåse av dopning, köpta domare, köpta spelare, riggade matcher, och kanske några fråntagna titlar innan vi är klara. Men innan vi går vidare vill jag påminna kort om det något svaga förtroende för institutioner som funnits och finns i Italien. Det kan vara bra att ha med sig innan vi tar tag i skandalerna. Och har ni läst eller sett Gomorra, Gudfadern eller Bläckfisken är det ännu bättre, det viktigaste är att vi har med oss åtminstone några kulturella ramar kring våra skandaler. Och ja, jag har sett Wallanderfilmerna, men nej, Ystad är inte fullt så farligt som man kan tro.

 

Nu är bordet så väldukat att John Foot avsatt ca 60 sidor av sin eminenta, och här på bloggen flera gånger förekommande bok Calcio, åt just skandaler. Och jag måste bara få säga det, att skulle Strix skicka mig till en öde ö, och jag bara fick ta med en bok om Italiens fotbollsshistoria – ja, då skulle den ligga bra till. Hur som helst, Foot kallar skandalen med 1927 års förvunna scudetto för ’The Mother of all Scandals’. Om det är att ta i får vi väl se när vi är klara, men nog skulle det bli en bra thriller av storyn. Bakgrunden är enkel. Torino och Juventus gjorde (tillsammans med Bologna) upp om ligatiteln. Nyckelmatchen den 5 maj vanns av Torino med 2-1, och allt var tillsynes som vanligt (förutom att Juventus förlorade då). Veckor efter matchen, när Torino redan firat färdigt sin första titel, dök skandalmisstankarna upp i pressen. En uppsatt Torinoman ska ha köpt Juventusbacken Luigi Allemandis tjänster för dagen, till ett pris av 50 000 lire, vilket ska ha varit rätt mycket vid tiden. Torinomannen kallas i utredningen Dr N. (kort för Nani). Sen blir händelserna lite mer invecklade. För trots att Allemandi ska ha accepterat budet gjorde han en bra match, och kunde alltså inte klandras för förlusten – såsom var tanken. Därför var Dr N. heller inte särskilt sugen på att betala försvararen, som vår doktor menade inte fullföljt överenskommelsen. Dr N. erkände alltihop, och det fanns en anteckningslapp som ska ha varit skriven av Allemandi och som bekräftade skandalen – men trots det nekade Allemandi all inblandning. Torino fråntogs titeln och hela styrelsen stängdes av. Nani och Allemandi fick livstidsavstängningar, men spelaren var snart tillbaka som kapten i landslaget. Det stundade viktiga matcher och man vågade inte riskera att undvara duktiga spelare, livstidsavstängda eller ej. Någon ny mästare utsågs aldrig.

 

Den fjärde wikipediaförklaringen av ordet skandal lyder; Moraliserande debatt. En skandal får uppmärksamhet i media eller olika sociala nätverk. Man debatterar händelsen och vad som rätt och fel. Jag säger; media eller inte, och rätt och fel hit och dit, man vet att det är en bra skandal när den har ett eget namn. Totonero 1980 således.

 

 

Namnet kommer från Totocalcio, som är den italienska motsvarigheten till Stryktipset. Sedan 1946 (som kupongen ovan kommer från) har italienarna kunnat tippa de tolv (senare tretton) matcherna i hopp att få den där t-shirten som förkunnar att de får gå före i kön. Spelet var statligt och allt annat spel på fotbollsmatcher var olagligt. Det fanns alltså ingen möjlighet att spela på enskilda matcher. Eller rättare sagt, det fanns ingen laglig möjlighet – för den som inte låter lagen begränsa sig fanns det gott om Totoneros (svartspel). Och som ni vet om ni är i matchfixarbranchen är det väldigt svårt att fixa 13 matcher samtidigt, för att inte säga omöjligt. En match däremot, det kan vem som helst med pengar, kontakter och en telefon med kontantkort fixa. Napolitanska Camorran har allt det där, och mer därtill. Därför var det ingen slump att det organiserde svartspelandet utgick från Kampaniens huvudstad. Och i ett land där 20% av BNP:n består av svarta pengar ligger man nog inte sömnlös av skuldkänslor över att ha tippat en tvåa på Lecce-Parma hos den lokala bookmaker. Det har med de där kulturella ramarna att göra, så svartspelet omsatte snabbt stora pengar.

Laziomittfältaren Maurizio Montesi närmar sig de kulturella ramarna i en kommentar från 1980, när matchfixandet blivit avslöjat; Så vad är nytt med det här? Att fotbollen är trasig, korrupt. Det visste vi redan, även om några låtsades att de inte visste, eller inte ville veta för att de hade ekonomiska intressen, eller helt enkelt för att de är fans... tror ni verkligen att de som styr fotbollen vill göra det här i det öppna? Det gör inte jag... de kommer hitta ett par spelare i slutet av sin karriär, och sen kommer (den korrupta)  fotbollen fortsätta starkare än nånsin tidigare. För nog kan man fixa matcher i Rom också. Åtminstone kunde restaurangägaren Alvaro Trinca (till vänster nedan) och frukt- och grönsakshandlaren Massimo Cruciani (till höger) göra det. Det heter ibland att tillfället gör tjuven, så när delar av Lazios trupp ändå lunchade på Trincas restaurang (det fina med Foots bok är att vi får veta att Trinca var särskilt duktig på fiskrätter) kunde man ju lika gärna passa på att prata affärer med spelarna. Det intressanta är att pengarna bara ska ha varit en liten del i varför spelarna gav sig in i branchen – framför allt var det känslan av makt som lockade, att man stod över lagen.

 

Förresten, om jag skrev att man kan fixa matcher i Rom också var det lite att ta i, för när det gällde just fixandet av matcher gjorde våra romare inga större framgångar. Man köpte spelarna, man kom överrens om resultaten, man la sina bud – precis som fixarmanualen säger att man ska göra. Däremot fick man inte in resultaten, trots att de kostat en hel del. För det framgår tydligt bland de 60 skandalsidorna att matchfixandet är en sällsynt konst, där en hel massa aspekter måste tas hänsyn till. Våra romare tog ingen hänsyn alls, de lämnade mängder av fixarspår efter sig, och de gjorde sig ovänner med bookmakers som planerat odds i tron att de fixade matcherna skulle sluta som Trinca och Cruciani lovat. Har ni sett er beskärda del maffiafilmer vet ni vad som händer härnäst. Crucianos familj fick ta emot hot av okända män, och en av deras grönsakslastbilar brändes upp – en subtil signal till vår matchfixare att ta sig i kragen, tyckte man.

 

Än så länge kanske ni tycker det är förhållandevis enkelt att peka ut skurkarna i den här historien. Det tyckte Trinca och Cruciani också, så de tog kontakt med en advokat – Geoffredo Giorgi – som skulle hjälpa våra vänner att få tillbaka sina förlorade pengar. Giorgi träffade folk från förbundet och hotade med att hänga ut de inblandade spelarna om man inte, som Foot uttrycker det gjorde något för att ställa saker och ting till rätta. När ingenting hände efter samtalen med fotbollens styrande män tog man ärendet vidare till åklagarmyndigheten i Rom, och här blir det krångligt igen. För vår restaurangägare och grönsakshandlare var inte (tillbaka) i huvudstan  för att bekänna skuld – utan för att åtala de spelare och klubbar som inte handlat enligt överenskommelsen för bedrägeri. Med sig hade de avlyssnade telefonsamtal med spelare och klubbledare och kopior av checkar till de inblandade. Foot kallar bara tanken att någon jury skulle se Trinca och Cruciani som offer i den här soppan för slightly ridiculous. Men bevisningen fanns där, så nog skulle huvuden rulla, oavsett hur stora skurkar de två var. Polisen kraftsamlade och gjorde gemensam sak i sex olika städer, vid exakt samma tidpunkt söndagen den 23 mars – i halvtid mitt i den pågående ligaomgången. Spelare arresterades i omklädningsrummen, på läktarna och på bänken. Bland de 33 spelare (av totalt 38 personer) som senare åtalades var den mest noterbara Paulo Rossi, då i Perugia. Rossi själv menar att han mest användes som ett avskräkande exempel.

 

I rättegångarna som följde kom mängder av nya anklagelser fram, som ofta görs när man inte längre har något att förlora för egen del. Bland annat att det var vanligt att fotbollsspelare spelade mot sitt lag i matcherna, inte nödvändigtvis för att följa upp med en dålig prestation, utan snarare som ett ekonomiskt skyddsnät. Vann laget fick spelarna en segerbonus, och förlorade man kunde man hämta ut ’vinsten’ hos bookmakern, en skattefri sådan dessutom. De som pratade under rättegången eller i pressen om Totonero sa samma sak som Montesi  sagt. Att alla visste vad som föregick, men att man var rädd om sitt eget skinn och därför höll tyst om det. Samtidigt som rättsystemets rättegång pågick kom en idrottsdomstol med sina domar. Faktum är att det trots skandalen med den försvunna scudetton 1927 inte fanns något inskrivet om fixade fotbollsmatcher i italiens lag – därför var själva fixandet inte heller olagligt. Men det hindrade ju som sagt inte idrottsdomstoeln att straffa spelarna och klubbarna. Milans president Felice Colombo stängdes av på livstid, och klubben flyttades ner till Serie B. Övriga klubbar som straffades med böter och/eller poängavdrag var Lazio (som också flyttades ner till Serie B), Avellino, Bologna, Perugia, Palermo och Taranto. Listan på de dömda spelarna tar jag direkt från wikipedia, så ni får hålla tillgodo med en engelsk version.

 

Stefano Pellegrini (Avellino); 6 years.

Massimo Cacciatori (Lazio); 5 years (disbar in original punishment).

Enrico Albertosi (Milan); 4 years (disbar in original punishment).

Bruno Giordano (Lazio); 3 years and 6 months (1 year and 6 months in original punishment).

Lionello Manfredonia (Lazio); 3 years and 6 months (1 year and 6 months in original punishment).

Carlo Petrini (Bologna); 3 years and 6 months.

Guido Magherini (Palermo); 3 years and 6 months (1 year and 6 months in original punishment).

Giuseppe Savoldi (Bologna); 3 years and 6 months.

Lionello Massimelli (Taranto); 3 years (1 year in original punishment).

Luciano Zecchini (Perugia); 3 years.

Giuseppe Wilson (Lazio); 3 years (disbar in original punishment).

Paolo Rossi (Perugia); 2 years (3 years in original punishment).

Franco Cordova (Avellino); 1 year and 2 months.

Carlo Merlo (Lecce); 1 year (1 year and 6 months in original punishment).

Giorgio Morini (Milan); 1 year.

Stefano Chiodi (Milan); 6 months.

Piergiorgio Negrisolo (Pescara); 5 months (1 year in original punishment).

Maurizio Montesi (Lazio); 4 months.

Franco Colomba (Bologna); 3 months.

Oscar Damiani (Napoli); 3 months (4 months in original punishment).

 

Det är svårt, på gränsen till omöjligt, att översätta till en svensk kontext, men lek med tanken och byt ut namn och klubbar mot svenska diton så förstår vi att det här var en stor skandal när det begav sig. Att Paulo Rossi sedemera fick straffet sänkt till två år kom  som en läglig nyhet för förbundskapten Enzo Bearzot som då kunde ta ut honom i truppen till Spanien-VM 1982 – där Allemandi Rossi hjälpte Italien till guld.

 

Misstankar om köpta matcher tog såklart inte slut med rättegången och domarna 1980. Än idag är det en utbredd misstanke att Napolis svaga säsongsavslutning 1988 med 1-3 mot Juventus, 1-1 mot Verona, 2-3 mot Milan, 2-3 mot Fiorentina och 1-2 mot Sampdoria ledde till att de gav bort en scudetto som sett mer eller mindre klar ut. Det sägs att det låg i camorrans intresse att Napoli skulle förlora titeln – då man haft pengar på en sådan utgång. Att lagets nummer tio, Diego Maradona, umgicks med några misstänksamma figurer ska ha spätt på ryktena. Maradona själv skriver inte mycket om det i sin självbiografi, men det lilla han skriver skriver han iallafall på Maradonas vis; ...om folk sa att laget hade sålt sig så sa de att Maradona hade sålt sig, och om de verkligen trodde det, då ville jag flytta. Än idag kan han inte sätta sin fot i landet utan att myndigheterna beslagtar allt av värde, i ett desperat försök att få tillbaka lite av de hundratals miljoner han är skyldig italienska staten. Ni har säkert hört historien om hans diamantörhängen som polisen sålde på aktion – och som Fabrizio Miccoli köpte.

 

Det här rann iväg lite känner jag, och egentligen har vi ju en meta-skandal kvar att avhandla – i väntan på hästhuvuden och rättegångar i den piller- och matchfixarskandal som nu liggeri sin vagga – Calciopoli 2006. Men nu har vi varken tid eller ork för en vända till med advokater, klubbpresidenter, köpta domare, oskyldiga spelare (som visste massor) och så många skumma förbundsskurkar att vi måste upprätta ett personregister i datorn för att hålla rätt på dem, så därför håller vi det här så länge – med den försvunna scudetton 1927 och Totonero 1980. Om några år har Calciopoli gått från att vara en historia till att bli historia, då kanske vi kan gå igenom den ordentligt.

 

Avslutningsvis vill jag skicka med er den sista av Thompsons förklaringar av skandalbegreppet, som har med de inblandades trovärdighet att göra. Om ni sen vill applicera orden på den italienska fotbollen, landets president eller någon statschef ni känner är ni fria att göra så.

 

Ryktet riskerar att skadas. Personerna som är inblandade i händelsen riskerar att få sina rykten skadade. En persons rykte är viktigt för att skapa och utöva symbolisk makt. Skadas ryktet förlorar man alltså bitar av sin symboliska makt.

 

 

Det finns en alldeles särskilt bra anledning att skriva något om Milan i dag, inför det som är tänkt att bli deras konfettidränkta scudettofirande efter matchen i huvudstan. Men i och med att varenda fotbollsnation värd namnet har en utsänd på plats, och med tanke på att vissa av dessa delar flyg med dem som ska göra det, tycker jag att vi stället smiter ut från finrummets och frackarnas bankett och drar till Italiens Miami – Viareggio. Där finns ingen historia av 18 (som det snart blir) scudettos, mediamogul-premiärminister-klubbpresidenter med minderåriga tjejer i påskägget eller ens berättelser om de störa stjärnorna. Men där finns historien om en liten revolution, fascisternas organiserade av fotbollen, och vad det egentligen är för tävling Milan nu vinner. Det får räcka så länge.

 

Den toscanska semesterstaden, med de vita stränderna, de gamla fina husen och sina drygt 60 000 invånare, är rent av Serie A:s födelseplats. Men innan dess var det platsen för en fotbollsmatch som i förlängningen ledde till en lokal revolution. Italien var efter första världskrigets slut ett slaget land – trots att man tillhört det vinnande laget. En mindre depression rådde i det unga landet, vars ekonomi var körd i botten, arbetslösheten var hög det det politiska läget var extremt instabilt. Åren 1919-1920 kallas biennio rosso (de två röda åren) och präglades av arbetarrörelsens protester i form av masstrejker och krav på ökad arbetsrätt och arbetstrygghet. För att kunna slå ner upproren från folket bildades en militärgrupp bestående av ett par hundratusen gamla soldater - Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale (Frivillga Militären för Nationens Säkerhet, typ). Inofficiellt kallades de camicie nere. Svartskjortorna.

 

 

Ett par mil öster om Viareggio ligger Lucca. I april 1920 var det derby mellan Lucca och gästerna Sporting Club Viareggio. (Nedan följer en mer eller mindre fri översättning, och sammanfatntning av John Foots text om matchen och dess konsekvenser, i Calcio) Gästerna ska ha fått ett hett mottagande, och till returmatchen som skulle spelas redan nästa månad i Viareggio avråddes alla Luccafans att åka dit. Om ni hade jobbat på det italienska fotbollsförbundet vid tiden för matchen, och skulle utse en domare, då hade ni sannolikt inte valt en herre från Lucca. Men ni jobbar inte där, och en domare från Lucca dömde matchen. Till hemmafansens stora missnöja tappade Viareggio en 2-0-ledning till 2-2 i matchens slutskede, störst skuld i tappet hade domaren. När en Lucca-spelare började tjafsa med en av linjemännen – Augusto Morganti, en lokal krigshjälte – tyckte vår domare att det var dags att blåsa av matchen, innan de 90 minuterna hade gått. Vår linjeman delade inte huvuddomarens åsikt, och mitt i den här soppan började de båda lagens spelare slåss med varandra. Hemmafansen stormade planen och militärpolisen på plats försökte skydda Luccaspelarna efter bästa förmåga. Militären (som de var – snarare än poliser) lyckades till och med få ut hemmafansen ur arenan och ut på gatan, man kallade på förstärkning utifrån för att komma till bukt med folkmassan och i tumultet sköt en polisman Morganti i nacken –  och dödade honom. Berättelserna går isär huruvida det var avsiktligt eller om polismannen var hotad och sköt i självförsvar.

 

I det våldsamma upploppet som följde jagade militärpolisen ut ur stan, och invånarna beslagtog nog med vapen att hålla undan och ’försvara’ sin stad. Man blockerade järnvägen, klippte av telefonlinjer och fick dessutom sällskap av anarkister (som Foot kallar dem) från närliggande städer (Livorno ligger bara fem mil söder om Viareggio). Efter en del trubbel och en jätteinsats av militären, både till land och sjöss, tog man åter kontrollen i stan efter några dagars kaos. Förbundet anordnade en fredsmatch i Viareggio året efter den lilla revolutionen, utan några större incidenter. Seriematchen i Lucca lite senare ska däremot ha varit en våldsam historia. Liksom de toscanska derbyna ofta har varit. Söder om Viareggio och Lucca, i botten av den uppochnervända pyramiden ligger Pisa – en klubb med stor del högerextrema fans – och någon mil söder om Pisa ligger alltså Livorno (matcherna lagen emellan får ofta konsekvenser och ges utrymme inte bara i sportpressen, om man säger så). Men det var det om den italienska fotbollens Honduras-El Salvador.

 

Det som hände sen var att Bennito Mussolini år 1922 tog sin svartskjortortade militär och promenerade till Rom, där han i en militärkupp tog makten över landet. (Men vi låter det vara något av en parentes, och försöker hålla oss till Viareggio här). Ett viktigt redskap i att förena nationen och folket var idrotten, man byggde idrottsplatser och arenor i varenda italiensk stad. Mest satsades på fotbollen. Men toppfotbollen var när Mussolini kom till makten fortfarande förhållandevis ostrukturerad, dessutom skakades den av ständiga publikskandaler – att vara fotbollsdomare i Italien på 20-talet lär ha varit ett av de farligaste jobb som funnits.

 

Antalet klubbar i de högsta regionala ligorna hade stigit från 67 till 88 mellan 1919-21 – men man tävlade fortfarande i ett mästerskap. Det var inte helt enkelt att tillmötesgå båda klubbarna och den fascistiska regimen i frågan om fotbollens utformning. Mussolini var något oroad över de inhemska konflikter som fotbollen skapade och underhöll i och med de politiska (regionala) derbyn. De stora klubbarna ville ha en mer avgränsad tävling, där man skulle slippa många av de mindre klubbarna. Lösningen blev två regionala mästerskap, där de stora klubbarna bröt sig loss från Federazion Italiana Giuoco del Calcio (FIGC)  och bildade det alternativa förbundet Confederazione Calcistica Italiana (CCI) till säsongen 1921-22. Pro Vercelli vann CCI-mästerskapet, och Novese blev  FIGC-mästare. Men det här formatet var ingenting för fascisterna.

 

För att lösa fotbollens ekonomiska problem, och de konflikter mellan klubbar och förbund som fanns skapades en rikstäckande liga – lega nazionale – år 1926. Detta skedde i Viareggio, och konstitutionen kom att kallas Carta di Viareggio (Viareggio-kontraktet). I ligan valde man in 20 lag, som fördelades i två grupper. 16 från norra Italien, tillika maktens Italien, tre lag från regionerna Lazio (Roma och Lazio) och Kampanien (Napoli), och en plats hölls öppen och skulle tillsättas efter kvalspel. De stora klubbarna hade fått som de ville – och fotbollen var nationaliserad, tyckte man. 1926 proffesionaliserades den italienska fotbollen officiellt (men det hade funnits pengar i sporten även tidigare). Man ömsom tillät ömsom förbjöd utländska spelare, och tränare fick bara komma utifrån om ingen lämplig italienare fanns tillgänglig. Från och med säsongen 1929 heter ligan Serie A, och formatet sedan dess har sett någorlunda likadant ut.

 

Sedan 1949 är Viareggio dessutom hem för Italiens största ungdomsturnering – Viareggio Cup – för klubbarnas primavera-lag (U20). Fiorentina och Milan är mesta mästare med 8 titlar vardera, och bästa utländska klubb är Dukla Prag med 6 (den senaste 1980). Ungdomsturneringen är i mångt och mycket vad som finns kvar av toppfotboll i staden i dag. Stadens egna klubb FC Esperia Viareggio spelar i Lega Pro 1 B (serien under Serie B). De ligger näst sist och slåss för att undvika nedflyttning. I morgon spelar de en av säsongens viktigaste matcher, hemma på Stadio dei Pini. Då är det derby mot Pisa.

Det finns rebeller och det finns rebeller. Vi hittar dem i Misrata, Como, New Jersey och i Belfast. Vi hittar dem i öknen, i musiken och i fotbollen. Några drar runt i pick up-bilar, beväpnade med lite för omoderna vapen och akustiska gitarrer. De offrar sina liv i kampen för demokrati. Andra vägrade klippa sig och skaffa riktiga jobb. Det här är en kort berättelse om några av de senare - de som vägrade klippa sig.

 

I försnacket till The River berättar Bruce Springsteen för publiken om när han som ung var med om en motorcykelolycka. Medan han låg i sjuksängen passade hans pappa på att låta en frisör klippa av hans långa hår – and man, I can remember telling him that I hated him, and that I would never ever forget... Och att Beatlespojkarnas lockar debatterades flitigt i de konservativa delarna av England på 60-talet är vida känt.

 

 

Men de är fler, de långhåriga pojkarna som utlöst moralpanik i de konservativa kretsarna i sina respektive hemländer. Ni känner ju till gossen som varit i alla Manchesters klubbar, förutom City. När George Best skulle förklara varför han inte drog jämnt med sin tränare gjorde han det med orden att tränaren var the headmaster type (rektorstypen). Ord som åtminstone får mig att tänka att Best nog var the Bart Simpson type (Bart Simpson-typen). Han jämförde sig med Muhammad Ali, Jack Nicholson och Tiger Woods (innan... men han kunde likväl gjort det efter); jag gjorde samma sak som dom gjorde, och jag gillade det när jag höll på... jag älskade det. Och på frågan om vilken Beatle han hade varit svarade han; probably John Lennon. I'd be the one that got shot. I'd be the controversial one... I Manchester öste Best in mål, vann två ligatitlar, festade, försov sig och fick sparken. Han var den långhårige omslagspojken som på riktigt utmanade bilden av den ’ordentlige idrottaren’. För han kunde verkligen leva rövare på stan och samtidigt göra the cheekiest of all cheeky little things på planen.

 

 

Annars är Italien på många sätt konservatismens högborg. Därför avslutar vi där, med de lockar som tillhörde ett av de stora italienska fotbollsgenierna - och den som en myt återuppstådde pojken – Luigi ’Gigi’ Meroni. Det syntes tidigt att den här tunna killen från Como i norra Italien hade något som de andra saknade. Han såg saker andra inte såg, och han kunde utföra saker andra spelare inte kunde fantisera om att göra. Han var en uppfinnare och en hantverkare i ett. Med sina krokiga ben och nummer sju på ryggen sprang han åttor kring de italienska försvararna på 60-talet. Ändå var det Gigi som alltid fick försvara sig. Han spelade fotboll som han såg – rebelliskt. Han lär ha varit en av de första som kavlade ner strumporna under vaderna. Skandal förstås med strumporna, men än mer diskuterade man hans långa (som man tyckte då) hår och skägg. Det här var ju samtidigt som den långhåriga och skäggiga Che Guevara härjade borta i sydamerika. Så nog skulle pojken klippa sig. Men i Gigis fall var det inte pappa som tog till saxen, han hade gått bort redan när Gigi var två år gammal, i stället var det landslagstränaren som tvingade honom att klippa sig. Något år efter det hade håret växt ut igen (som hår gör ibland) och samma tränare ville skicka stjärnan till barberaren på nytt, men Gigi vägrade och sa till pressen; jag hoppas jag kan spela bra även i långt hår.

Han kom till ett Superga-sörjande Torino 1964 (det var förvisso 15 år efter olyckan men att glömma och gå vidare har aldrig funnits i Torinos vokabulär) och blev direkt en publikfavorit bland de vinröda, som kallade honom la farfalla granata (den vinröda fjärilen). John Foot berättar att när Juventus lagt ett bud (som Torinos president accepterat)  på Meroni gick Torinofansen man ur huse i protester och FIAT-arbetarna (som många av dem höll på Torino, trots de täta banden till Juve) hotade med strejk, och affären gick aldrig igenom. Men trots att han stannade skulle han inte få ge Torinofansen deras scudetto tillbaka. Den 15 oktober 1967 blev den 24-årige landslagsstjärnan påkörd på Corso Re Umberto i Turin, han dog på sjukhuset sent på kvällen. 20 000 Torinobor närvarade vid Gigis begravning, och fansen hängde upp ett foto på honom vid dödsplatsen – som blev ett slags monumnt över ännu en fallen Torinospelare.

 

Ni har kanske redan hört den bisarra tvisten i berättelsen om Meronis död tidigare. Chauffören i den bil som körde på honom var Meronis kanske största beundrare. Han hade bilder på spelaren i sitt pojkrum, och han hade försökt efterhärma Gigis rebellfrisyr. Han heter Attilio Romero och blev år 2000 president i Torino (en post han satt på i fem år). Han hade alltså ett riktigt jobb (mer eller mindre) - och nog hade Romero sett ut som något av en headmaster type om det inte vore för att även han vägrat klippa sig?

 

Undrar ni också varför det varit så tyst från Juventus håll om det som händer i Libyen just nu? Jag ska se om vi kan reda ut det någorlunda här.

 

Banden mellan Italien och Libyen går långt tillbaka. Nu var ju inte Italien den största kolonialmakten, de hade ju fullt upp att hålla ihop de löst sammansatta provinserna på hemmaplan (vi ska komma ihåg att de flesta italienarna under första hälften av 1900-talet inte behärskade italienska utan endast lokala dialekter). Men man hade Libyen, som mellan 1911 och 1947 var en italiensk koloni, styrt av italienska regeringsmän. Man kallade Libyen Italienska Nordafrika och italienska immigranter utgjorde 20% av landets befolkning på 20-talet. Efter förlusten i kriget fick Italien ge upp sin koloni i fredsförhandlingarna 1947, och efter fyra års pappersarbete var Libyen självständigt.

 

Men man var inte nära klara med varandra där. Libyens geografiska läge och dess naturresurser (framför allt oljan) har gjort det till en intressant handelspartner för italienska företag. Samarbetet har fortsatt och utvecklats ytterligare i vår tid, så sent som 2008 skrevs ett avtal mellan Muammar Al-Gaddafi och Silvio Berlusconi som dels innebar att Italien skulle betala en ersättning på 5 miljarder dollar för sin tidigare ockupation av landet. Libyen skulle å sin sida ta ett krafttag mot de många illegala flyktingar som flytt till Italien.

 

Ett av de italienska företag som gjort affärer med Gaddafi är FIAT, Gaddafi har bland annat designat en så kallad säker bilmodell åt famlijen Agnelli (som alltså äger både FIAT och Juventus). Men det är inte allt, långt därifrån. Jag ska försöka fatta mig kort. 1976 köpte Libyen, genom statligt ägda LAFICO (Libyan Arab Foreign Investigation Company), 10 procent av aktierna i FIAT, och tio år senare ytterligare några procent, men sen tvingades man snabbt sälja allt efter påtryckningar från USA. För tio år sedan köpte Gaddafi, återigen genom LAFICO ca 7,5 procent av aktierna i ett annat italienskt bolag, ett svartvitt fotbollsspelande sådant. Det libyska fotbollsförbundet gjorde det dock klart att man hade större planer, på sikt ville man äga 20 procent av aktierna i Juventus. President för förbundet var Gaddafis tredje äldste son, ’fotbollsspelaren’ Al Saadi al-Gaddafi. Det var för övrigt han som gjorde en sejour i Perugia 2003. Året efter köpte LAFICO dessutom tillbaka två procent av aktierna i FIAT. Det har blivit många handskakningar mellan diktatorn och familjen Agnelli med andra ord. En annan konkret affär var den mellan libyska oljebolaget Tamoil (också det statligt ägt, och kom ihåg, i Libyen är staten lika med Gaddafi) och Juventus, där oljegiganten under en period var Juves tröjsponsor.

 

General Manager på LAFICO är en man som heter Khaled Fareg Zentuti. 2004 var han president på ett annat statligt bolag – Libyan Finincial Investment Company. Och i dag sitter han i Juventus styrelse. Även Gaddafi jr. har suttit i Juventus styrelse tidigare. Men det är inte bara till Juventus man har kopplingar, Libyan Investment Authority äger aktier i Unicredit, den bank som just nu håller på att sälja Roma. Här kan ni läsa lite mer om det.

 

Hur Gaddafis situation, där tillgångarna utomlands väntas frysas, påverkar klubbarna återstår att se. Men vi kan väl förvänta oss att Juventus borde vara intresserade av att köpa ut LAFICO:s aktier, och kanske se över sin styrelse och se om där finns personer som man helst inte vill förknippas med.

 

Bollen är på din planhalva, Andrea Agnelli.

När Roma tog emot Shakhtar var vi i Donetsk. Och när Roma fallit ihop mot Genoa passade vi på att damma av de rödblåa historieböckerna. Därför är det väl inte mer än rätt att vi nu, när nya Roma ska prova sina nygamla vingar, fortsätter traditionen och hänger med till den röda staden – Bologna.

 

Bologna är huvudstad i regionen Emilia-Romagna. Det är en ’välmående’ region i norra Italien. Jag har redan nämnt Putnams studie ’Den fungerande demokratin’ tidigare, då med fokus på Bari som ett exempel där demokratin fungerande tämligen illa. Bologna är något helt annat. När vi lite slarvigt pratar om fattiga söder kontra rika norr i Italien har vi förvisso klargjort att det finns skillnader (vilket det gör) men det kan finnas anledning att fördjupa oss något och konkretisera vilka dessa skillnader är. Jag ska kort gå igenom vad Putnam och hans kollegor faktiskt undersökte – vilka egenskaper som gör de statliga institutionerna effektiva (som det uttrycks i studien, publicerad 1993). Och frågorna Putnam vill att vi alltid ska ha med oss när vi granskar samhällsstyren är ’vem som härskar?’ och ’hur väl?’ Vi eftersträvar alltså ett ’gott styre’, eller en ’fungerande demokrati’ där samhällets vinnare är folket. När vi är klara med demokratin, och vad den ska vara bra för, kan vi gå vidare till odemokratin, och vad den gjorde bra. Kanske landar alltihop i någon kommentar om fotbollen i Bologna, vi får se.

 

Den här provinskartan kan vara bra att ha med sig under resan.

 

Institutionernas effektivitet alltså (som är ett slags kvitto på hur väl demokratin fungerar i regionerna), där använde vår forskare 12 indikatorer att förklara effektiviteten genom. Här är lightversionen av dem:

 

1. Kabinettets stabilitet – Hur stabil politiken (vilka som styrde) var i regionen.

2. Punktlighet med budgeten – Ingen region hade årsbudgeten färdig till deadline den 1 januari, och i Kalabrien dröjde det ända fram till hösten innan budgeten kom in.

3. Statistik och information – Hur väl man förde in och sammanställde statistik över olika områden i regionen. I sex regioner fördes ingen statistik – överhuvudtaget.

4. Reformlagstiftning – Hur effektiva och kreativa lagarna i regionen är. Desto kreativare lagar, desto svårare att komma run eller ligga steget före för lagbrytarna.

5. Uppfinningsrikedom i lagstiftningen – Hur väl man bemötte lokala behov i lagstiftningen, och huruvida man införde lagar som uppfanns i andra regioner.

6. Daghem – För barn från 0-4 år. Man undersökte hur många det fanns i regionen, det kan indikera hur lätt det skulle vara för båda föräldrarna att jobba, bland annat.

7. Familjekliniker – Skulle indikera hur utbredd och tillgänglig sjukvården var i regionen.

8. Industripolitiska instrument – Pengar avsattes för att stimulera näringslivet. I vissa regioner gick de direkt till enskilda företag (något som ger få demokratipoäng), medan det i andra investerades i utvecklingsplaner och yrkesutbildningsprojekt med mera.

9. Utgifter för jordbruket – 400 miljoner dollar till varje region att satsa på jordbruket. Man mätte hur stor del som fördelades planenligt mellan 1978-80. Bäst: Valle d’Aosta med 97 %. Sämst: Kalabrien och Molise med 0 %.

10. Utgifter för lokal sjukvård – Decentraliseringen innebar också att sjukvården hamnade på provinsernas ansvar. Man mätte hur mycket pengar som gavs till vårdcentralerna (däremot innebär inte låga belopp att det finns litet behov av allmänn sjukvård).

11. Bostäder och stadsplanering – Staten subventionerade de regioner som ville bygga nytt, både inom offentlig och privat sektor. Sedan mättes i vilken mån detta utnyttjats.

12. Byråkratins sätt att reagera – Här konstruerade våra fräcka forskare ett experiment som gick ut på att några av de italienska medarbetarna till Putnam tog kontakt en förvaltning i varje region och begärde upplysningar på ett par specifika (men fiktiva) problem. Först skrev man brev, fick man inget svar ringde man och efter det tog man sig till kontoret för att konfrontera ’de styrande’ med sitt problem.

 

De samlade resultaten är alltför omfattande för att redovisa här, och eftersom vi vill gå vidare nöjer jag mig med att konstatera att Bolognas provins Emilia-Romagna inom alla områden placerade sig bäst, eller bland de bästa, och att Puglia, Kalabrien och Sicilien återfanns i andra änden av spektrumet, i så gott som samtliga avseenden. Bologna hade även högst röstdeltagande, mest medborgarengagemang, och ett utbrett föreningsliv. Kort sagt; det har gått bra för Bologna.

 

 

Den politiska stabiliteten i staden grundade sig i starka studentsammanslutningar och staden har historiskt sett varit ett italienskt vänsterfäste, vilket tillsammans med de röda fasaderna (se ovan) gett Bologna smeknamnet den röda staden. Men för ca tio år sedan förlorade socialisterna makten efter 54 års styre i staden. Kan ni ert Bologna vet ni också att världens äldsta universitet finns i staden, grundat 1088 (ca 800 år innan Genoa alltså). Det är en betydande förklaring till varför regionen var, och är så väl utvecklad. Därför var det heller ingen slump att Mussolini (vi kommer helt enkelt inte ifrån honom när vi gör den italienska fotbollshistorien), lät bygga nationens centrala utvecklingscenter för idrott i Bologna. Borgmästare i staden var Leandro Arpinati, en gammal socialist som sedan gjorde politisk kariärr i fascistpartiet (liksom vännen Mussolini) PNF (Partito Nazionale Fascista). Arpinati var en starkt bidragande orsak till att just Bologna blev ett idrottens högsäte, han insåg tidigt att regimen kunde profitera på idrotten (liksom Joseph Goebbles gjorde i Tyskland). Staden var dessutom bra placerad ur ett logistisk perspektiv, och den var redan ett kunskapscenter. Man skulle alltså satsa stort på idrotten för att ena nationen och demonstrera dess storhet utomlands (jag kanske utvecklar det senare, hur Serie A grundades, men vi nöjer oss där så länge). Och naturligtvis föredrog fascisterna att folket demonstrerade sitt förakt mot domare och motståndarfans i stället för att göra det mot den egna regimen. Bologna var för övrigt den första staden fascisterna tog kontroll över.

 

Men Stadio Littoriale var inte bara en stor multiarena, som bland annat hyste simning, friidrott, fotboll och tennis (på bilden nedan ser vi några av de kringhörande idrottsbyggena). Den var också ett arkitektiskt mästerverk, influerad av både gamla och för tiden (den invigdes 1929) nya stilar. Fasaden målades i den typiska röda färgen som präglat Bolognas yttre (och inre). Stadio Littoriale kallades den första amfiteatern av den fascistiska revolutionen, vilket skulle återspegla romarrikets gamla teatrar blandat med de nya pompösa fascistbyggena. Förresten, att det var en stor arena är en underdrift. En stor underdrift till och med. Littoriales hade på 30-talet kapacitet för ca 50 000 åskådare, men för att fylla arenan hade var fjärde Bolognabo varit tvungen att närvara. Och nog för att laget Bologna FC var bra, men i universitets- och kulturstaden lät man sig inte imponeras i fullt så hög grad. Bättre uppslutning var det då när Il Duce själv talade på Littoriale, och det är klart, det vore nästan svårt att föreställa sig någonting annat. För liksom de flesta diktatorer hade han svårt för det där med halvfulla läktare.

 

 

Så till klubben. Storhetstiden hade man mellan 1925-1941 då man vann sex scudettos, och till det har man en sladd-scudetto från 1964. Bologna FC har ett par turbulenta decennier i ryggen, med en förnedrande sejour i Serie C 1993 som absolut bottennotering. Klubbens ekonomi har varit bedrövlig och man har gått i konkurs och bytt ägare flera gånger om under perioden, något ironiskt kan tyckas med tanke på att staden alltså är en av landets rikaste. Senast man bytte president var i januari i år, då tillträdde Marco Pavignani, klubbens sjätte presidenten sedan 2002. Samtidigt som stadens kabinett alltså varit ett av landets stabilaste, har klubben sökt med ljus och lykta efter det goda styret.

 

Sina hemmamatcher spelar man på Stadio Renato Dall’Ara, som en gång i tiden - under ett annat namn - var Europas modernaste arena. En arena där den italienska framtiden skulle fostras, och nationens storhet skulle demonstreras. Några sådana (sportsliga) demonstrationer var det förvisso längesen vi såg i Bologna, och de härdade rödblå fansen har all anledning att klaga på bekvämligheter och den usla sikten när de ser sitt lag spela hemma. Men det är fortfarande en rasande vacker byggnad, i en lika vacker stad, med en intressant historia och – förhoppningsvis – även en framtid som hem för stadens lag. För oavsett hur många matcher laget förlorar här är Bolognas folk varannan helg (eller en onsdagkväll i februari) kulturhistoriska vinnare. Och det har väl något slags värde det med.

 

Ja du, Ranieri. Romanistan Ranieri dessutom. Man släpper inte in fyra mål på en halvlek på söndagen och tror att man har ett jobb att gå till på måndag morgon. Man 'avgår'. Men det om det. Vi tar oss en närmare titt på helgens bödlar i stället.

 

Genoa Cricket and Football Club bildades 1893. Men fotbollen kom in i verksamheten först 1897, efter att engelsmannen James Richardson Spensley introducerat den nya sporten i sitt nya hemland.

 

1898 arrangerade ett tre månader ungt italienskt fotbollsförbund landets första nationella mästerskap. Hur nationellt mästerskapet var kan i och för sig diskuteras då endast fyra lag deltog, varav tre härstammade från värdstaden Turin. Man hade i alla fall kritat en plan och införskaffat några medaljer. Det spelades två semifinaler på morgonen och efter en smörgåslunch spelades en finalmatch (det framgår tyvärr inte i John Foots annars briljanta ’Calcio’ om förbundet bjöd på lunchen). En match som Genoa vann, och tre engelsmän och åtminstone fem andra utländska spelare åkte hem med den första italienska ligatiteln. Ca 100 personer ska ha varit på plats för att bevittna spektaklet, och trots den blygsamma publiksiffran var man inte sämre än någon annan fotbollspublik utan hann under dagen med att heja på sitt favoritlag, häckla domaren och slåss med motståndarfansen. ’Läktarkulturen’ var född, innan det ens fanns läktare.

 

 

Den italienska fotbollen må ha legat i sin vagga men i början av 1900-talet var Genoa redan en fullvuxen mästarklubb. År 1904 vann man sin sjätte ligatitel. Vid de flesta finaler stod Spensley mellan stolparna, men efter att ha slutat som aktiv (i den mån man var aktiv som fotbollsmålvakt i början av det förra seklet) hade han någon slags ledarroll i klubben, och senare också på förbundet. Genoa var alltså Italiens första riktiga storklubb. År 1930 hade man nio ligatitlar och åtta andraplatser, men i och med man tog sin sista ligatitel 1924 saknar man än i dag en Serie A-titel, då ligan grundades först 1928, av Benito Mussolini och hans fascistparti.

 

Under Il Duces styre fanns en trend att fotbollsklubbarna italieniserade sig. Huruvida det var under tvång (i vilket fall man gjorde bäst i att lyda) eller efter råd (se föregående parentes) från Mussolini och hans vänner är något oklart, men under en period bytte man från det engelska namnet på staden – Genoa -  till Genova Calcio. Det uppskattades emellertid inte alls av fansen, som är mycket stolta över sitt engelska arv, och man bytte snart tillbaka till sitt ursprungliga namn. Fansen kallar sig ’The English’ och ’Garbutt’s boys’ efter tränaren William Garbutt (bilden nedan) som var mycket framgångsrik som tränare i klubben.

 

 

Om vi ska försöka oss på att ta Genoa från dåtid till nutid på bara ett par rader gör vi det med hjälp av ’Lego-kungen’ Enrico Preziosi. Miljardären har tagit Genoa från Serie B tillbaka till Serie A och sen vidare ut i Europa. Hans förmögenhet kommer bland annat från leksaksbranchen, och som när det gäller de flesta italienska fotbollspresidenter har även Preziosi ett par gånger föklarat krig mot domarkåren. Den mest kända berättelsen är den om brädspelet Akkiappa L’Arbitro (Jaga domaren) som han lät tillverka efter att hans Como, som han tyckte, förfördelats och åkt ur högsta serien. Det är en variant av det klassiska tivolispelet Whack-A-Mole, men i stället för att slå en Mole ska man slå en domare. Det italienska fotbollsförbundet var inte särskilt imponerade av Preziosis kreativa protest och spelet fick snabbt dras in. En motvillig ursäkt till förbundet och domarna fick han också kosta på sig.

 

 

Sedan dess har han alltså skjutit in ett par miljarder kronor i Italiens äldsta fotbolls- (och cricket-) klubb. Och även om han inte gett dem den där efterlängtade tionde titeln än har han åtminstone etablerat Genoa som en stabil övre halvan-klubb som kan utmana om Champins League-platserna igen (klubben har dock underpresterat den här säsongen och ligger just nu på tionde plats). Men det är klart att landets äldsta klubb ska finnas med och slåss om europaplatserna. Och om vi nu skulle glömma bort varifrån de kommer - och vilka de är - är Genoafansen aldrig sena att påminna oss.

 

Om det var fokus på Inter sist får vi väl ta och snacka lite Juve i dag. Rätt ska vara rätt, eller hur?

 

Rom och Florens är undantagen som bekräftar regeln. Annars finns dom överallt i Italien, de svartvita, trots att Juventusfansen bara är tvåa i sin egen stad. Att vara pro- eller anti-Juve är ett förhållningssätt inte bara till fotbollslaget utan också till en italiensk symbol med flera inneboende värden, lo stile Juve. En uppförandekod och ett sätt att se på fotboll, en konst att vinna matcher och en konst att vinna straffsparkar på stopptid. Allt finns där, och det har gjort Juventus till en lika älskad som avskydd klubb. Men för nu lägger vi skandalerna åt sidan (de är rätt många) i den mån det går och koncentrerar oss i stället på hur Juventus blev ett syditalienkskt light-landslag med Notts County-tröjor.

 

För att förklara vem Juventus är behöver vi delvis vända oss till den italienska industrialiseeringen i början av 1900-talet, och närmare bestämt till bilindustrin. FIAT (Fabbrica Italiana Automobili Torino, för den som bryr sig lite extra) grundades 1899 i Turin - två år efter Juventus - och ägare av både laget och fakriken var famlijen Agnelli. Det satsades stora resurser på idrott under 1910- och 1920-talets Italien. Mussolini insåg att framför allt fotbollen var ett ypperligt propagandaverktyg, och byggde en hel generation nya stora fotbollsarenor – bl.a. Stadio Municipale Benito Mussolini i Turin (som i dag heter Stadio Olimpico och innan dess Stadio Comunale). Att Juventus var framgångsrika under den här perioden när fotbollen etablerade sig som en nationalsport gjorde att många nyfrälsta fotbollssupportrar hoppade på segertåget. Det underlättade också för Juventusfans i exil är att klubben inte bär staden Turins namn. Och att Italien vann hemma-VM 1934 med en Juventusbetonad elva förstärkte ytterliggare lagets popularitet.

 

Sen kom Torino, ett världskrig och Superga.

 

När Italien på nytt skulle byggas upp spelade FIAT och syditalienska arbetare viktiga roller. Turins population växte med ca 40 procent mellan 1951 och 1967. Många av dem kom från syditalien, och de kom för jobben. FIAT:s fabriker med tillhörande mark upptog i mitten på 1900-talet sex procent av stadens yta (det är väldigt, väldigt mycket). Företaget byggde skolor och gav sina anställda hyggliga arbetsvillkor. Det var för många syditalienare en dröm att få arbete på FIAT-fabriken. Men samtidigt mötte de i Turin (och andra norditalienska städer) en samlad och starkt implementerad rasismen. Budskapet var tydligt, terroni (syditalienare) är inte italienare.

 

Varpå vikten av Juventus blev än större. Förhållandet till klubben var någonting som höll ihop arbetarna. Så till den grad att en av landets främste fotbollsskribent beskrev 70-talets Juventus som en ’proletärisk’ klubb. Och när man så åkte hem (till södern) för att hälsa på släkt och vänner passade man samtidigt på att missionera å Juventus vägnar. För när hela norra Italien helst grävt en vallgrav söder om Rom fann i terroni en fristad hos FIAT och Juventus, där man var välkommen. Många av Juves framstående spelare var dessutom sicilienare, apulier eller sardinier. John Foot (engelsk fotbollshistoriker) menar att Turin var Italiens svar på New York, en stad som symboliserade framgång och rikedom.

 

Sen kom Moggi, Calciopoli och Serie B.

 

Endast tre gånger har Juventus särställning i den italienska fotbollen varit hotad. På 40-talet av Torino, på 60-talet av Inter och på 90-talet av Milan. Varje gång har man kommit tillbaka än starkare och befäst sin ställning på toppen. Inter är, med sina 18 titlar nära att få sy på den andra stjärnan ovanför klubbskölden, något Juve är - och gärna fortsätter vara - ensamma om att ha. Att det var Inter som fick en av Juves två fråntagna titlar (nummer 28 och 29) faxade till sig efter 2007 har gjort mötet än mer infekterat. Och nu står man där igen, Inter kommer med fem (lite beroende på hur man räknar) raka titlar och har vittring på den sjätte. Ett Juventus med ryggen mot väggen är ingen lätt match oavsett tabellplacering och ligaform, men nu spelar man också för sin historia. För om tio år vill man kunna säga; "Inter hade några bra år på 2000-talet, men vi kom tillbaka, som vanligt."

 

Alessandro Del Piero sa något i stil med att Juve gjorde just det, hittade 'tillbaka' till sig själva under året i Serie B. Legoknektarna och de dömda efter rättegångarna hade lämnat. Kvar fanns de trogna, de som skulle ta klubben tillbaka, inte bara till Serie A utan också tillbaka till sin ohotade position som den ledande klubben i Italien, och man skulle göra det - lo stile Juve. Säsongen -06/07 spelade man fler hemmamatcher på de slitna syditalienska arenorna än man gjort på många år. På samma sätt som fotbollssupportern minns sina sina fiender minns de också deras vän, och Juventus (FIAT:s) insatser för syditalienarna har lett till att sympatierna gått i arv i generationer. Och att man mutat ett par domare och köpt några titlar var inte nära nog skäl att överge en gammal dam.

 

Alla var ju fuskare, vi var bara bättre på det (också), resonerade man.

Vad ska du bli när du blir stor?

 

Under hela din uppväxt får du stå till svars. Skolan, vare sig det är förskola eller högskola, undrar vad det ska bli av dig. Släktingar konstaterar att du växt en decimeter sen sist för att i nästa andetag spekulera i vad du gör om ytterliggare två decimeter. Och det brukar ju ge sig med tiden, sånt där. Man växer upp, och så blir man nåt. Men ganska sällan blir det vad som var tänkt från början. Man hinner ångra sig, ändra sig, tänka om och tänka nytt utan att veta vart det till slut landar, om det någonsin gör det.

 

Alessandro ’Sandro’ Mazzola växte upp och blev en blåsvart legend. Han har vunnit allt man kan vinna med ett klubblag. Hans Inter, som under tränare Helenio Herrera kom att kallas Grande Inter, var på 60-talet ett av de bästa lag den italienska fotbollspubliken sett. Bland Sandros bedrifter brukar Europacupfinalen 1964 lyftas fram som den allra främsta, då han avgjorde matchen med två mål när Real Madrid besegrades med 3-1. Han var Inter trogen hela sin aktiva fotbollskarriär. På 18 säsonger gjorde han 116 mål. Även i landslaget var han given under en tioårsperiod på 60- och 70-talet. Som spelare ska han ha varit snabb, teknisk och kylig framför mål. Men det är inte bara för sitt fotbollsspelande och sina triumfer på planen Sandro var – och är – berömd.

 

Sandros pappa, Valentino Mazzola, var lagkapten och den stora stjärnan i Il Grande Torino, som inte sällan beskrivs som tidernas bästa klubblag. Och inte ’bara’ i Italien. Mazzola var både lagets spelfördelare och dess främste målskytt, givetvis med nummer tio på ryggen. I diskussionen om vem som är den bästa italienska spelaren genom tiderna nämns hans namn alltid. Valentino fick två söner, Ferruccio är Sandros två år yngre bror, och även han en duglig spelare. Men vi håller oss till storebror här, och hans berättelse.

 

Sandrino - lille Sandro - var bara sex år gammal den fjärde maj 1949, när flygplanet med hela Grande Torino kraschade in i Basilikan Superga utanför Turin. De var på väg hem från Portugal, där de spelat en träningsmatch, när piloten sent på natten flög in i dimman och ovädret, med bara några minuter kvar av resan. Ingen ombord på planet överlevde - Valentino Mazzola blev 30 år gammal. Betydelsen av Superga - som olyckan kom att kallas - och följderna för klubben Torino är för omfattande för att avhandla här, men kort kan sägas att Italien befann sig i chock och landssorg. ”ITALIEN GRÅTER FÖR SINA MÄSTARE – MÄSTARE FÖR EVIGT” löd en av de många svarta rubrikerna dagen efter olyckan. Det italienska landslaget, som hade varit en av favoriterna vid nästa års VM i Brasilien, bestod vid den här tiden nästan uteslutande av Torinospelare.

 

Redan innan olyckan hade Sandro levt under struliga hemförhållanden. Han bodde för det mesta hos mamma Emilia, då Valentino tidigt lämnat familjen för en yngre kvinna. Och skilsmässor togs inte lätt på i 40-talets Italien. Elaka rykten omgärdade familjen under många år och rättstvisterna fortsatte även efter Valentinos död. Att hela landet ville sörja tillsammans med Sandro och familjen gjorde inte saken lättare. Runtomkring honom hyllades hans pappa som ett helgon, och han blev Stackars lille Sandro med en hel nation. Han tvingades iväg på flera ceremonier åren efter olyckan. Något han vantrivdes med. ”Det är väldigt svårt för mig att prata om min far, för jag kände honom knappt... Jag gillar inte minneshögtider... Jag sörjer hellre själv...” skrev Sandro i vuxen ålder, för att förklara varför han till slut stannade hemma från alla tillställningar som rörde hans pappa.

 

Som ung ska han ha varit duktig på många idrotter, och särskilt duktig var han på basket. Kanske hade han kunnat bli en framgångsrik basketspelare. Kanske, om det inte vore för att den där frågan plötsligt fick en helt ny innebörd för Sandro. Det var inte bara skolan och släktingar som frågade, utan hela Italien. Samstämmigt, om och om igen. Och frågan var inte längre en fråga. Det var en uppmaning - en förhoppning - att den lille pojken skulle kunna fylla det enorma tomrum som egentligen inte kunde fyllas. Att han en dag skulle få ett sörjande folk att torka sina tårar...

 

-Sandrino, vad ska du bli när du blir stor?

 

 

På 70-talet gjorde Robert D. Putnam och hans forskarteam en resa genom Italien, från Seveso i norr till Pietrapertosa i söder. Putnam beskrev den 87 mil långa resan som 'att gå flera hundra år bakåt i samhällsutveckling'. Nu ska Zanetti och hans mästarteam göra nästan samma resa, från Milano (som ligger bara ett par mil från Seveso i provinsen Lombardiet) till Bari (några mil öster om Pietrapertosa, i grannprovinsen Puglia). Ur ett fotbollsperspektiv är det kanske inte en resa flera hundra år bakåt i tiden, men det skiljer ändå ett par decennier mellan klubbarna - och ett par hundra miljoner euro.

Först en kort bakgrund till Putnams studie; i en reform på 70-talet decentraliserades makten i Italien. Det grundades 20 nya regionala statliga instanser, var och en med politiskt ansvar över sin region. På pappret hade alla 20 institutioner ansvar över samma områden (näringsliv, jordbruk, skola, vård, stadsplanering och ekonomisk utveckling etc.), men 20 år efter reformen genomförts fanns stora skillnader i vilket genomslag de haft beroende på vilken region de verkade i. Studien publicerades i bokform under titeln Den fungerande demokratin, och den ska visst vara något av en samhällsvetenskaplig klassiker.

I alla fall. En av slutsatserna är att ett utbrett och aktivt föreningsliv leder till mer effektiva institutioner och en bättre fungerande demokrati. Föreningslivet skapar ett nätverk som bygger på ideella krafter, vilket ökar folkets solidaritet, förtroende och tolerans gentemot varandra, menar Putnam.

Och vi kan konstatera att demokratin var (och är) väl fungerande i Lombardiet, medan Puglia (nästan oavsett vad man mätte) placerade sig 'under strecket'.

I det italienska samhället har Bari och Puglia inte en chans att hävda sig gällande välfärd och ekonomi gentemot Milano och Lombardiet. Och rimligen ska de inte ha det innanför fotbollsplanens linjer heller, då trippelmästarna byggt sitt lag med lite andra medel. Lägg därtill att Bari underpresterat framför allt på hemmaplan den här säsongen (med bara två segrar på elva matcher), att man möter Leonardos pånyttfödda, och återigen Pazza Inter (efter några ovanligt stabila Mourinho-år), samt att man tog in inte mindre än åtta nya spelare under vintermercaton för att bromsa fallet ner till Serie B, så förstår vi att Baris resa till toppen är lång. Långt längre än 87 mil.