la roulette

En berättelse till från Italien, såhär när det är både strejkuppehåll och landslagsuppehåll? Jag inleder som man ska göra, om man vill säga något om Italien. Eller rättare sagt, om man vill att någon ska lyssna på vad man säger om Italien.

Zlatan Ibrahimovic spelar i ett Milan som vunnit åtta scudettos och fem Europacuptitlar sedan 1986. Millencolinlåten ’My namne is Golden’ sammanfattar väl Zlatans tio år långa Europaturné. Mer än textförfattaren ens vågat föreställa sig sannolikt. Sen den musikaliska hyllningen till Zlatan (som betyder ’den gyllene’ på slaviska) kom ut 2005 har han ju gjort sig än mer hemmastadd där uppe på prispallens topp. Och landslagskapten har han blivit, med familj och allt. Men det är naturligtvis inte Zlatans guldkantade berättelse jag ska berätta här. Den här texten ska handla om en annan ’Golden Boy’, som spelade i ett annat Milan. Milan innan 1986.

Han gjorde sin nittonde och sista säsong i Milan när de sydde på stjärnan ovanför klubbskölden. Då hade han gjort över femhundra matcher, drygt hundra mål och fler assist än någon kunnat räkna till för sitt Milan. Han är en av de mest älskade rödsvarta ikonerna i historien. Men han var också en spelare som utmanade bilden av den italienska modellen som byggde på kollektivet och ett starkt försvarsspel. Han spelade aldrig bara en fantastisk anfallsfotboll mot motståndarna försvarare, utan tvingades samtidigt ständigt försvara sig själv och sitt sätt att spela. Ska vi ta det från början?

Gianni Rivera föddes för 68 år och 12 dagar sen i staden Alessandria i norra Italien. Som så oändligt många andra småpjkar ägnade han fritiden åt att sparka boll på gatan, på gården och faktiskt på den lokala kyrkans gamla lekplats (just de kyrkfostrade kanske vi kan räkna till ändå?). Om han var rädd om fötterna redan som en liten pojkspoling vet jag inte, men vi har anledning att tro det. Och den unge Rivera hade all anledning att vara det. Han plockades upp av stans Serie A-klubb Alessandria Calcio redan som 13-åring, och klubben tvekade inte att släppa ut sin lilla akvariefisk bland de stora fiskarna nästan omgående. Som 15-åring gjorde han debut i Serie A (som näst yngste spelare genom tiderna, än idag). Rivera spelade 26 matcher och gjorde sex mål säsongen 1959-60, men hans Alessandria orkade inte hålla sig kvar i ligan. Pojken var dock för bra för att följa med ner till Serie B, så han flyttade de tio milen till Milano. På bilden nedan ser vi en helt grön rödsvart tonåring, bredvid en vuxen.

Riveras pappa arbetade på järnvägen som mekaniker, så nog kände tonåringen igen ett par uppkavlade ärmar när han såg dem. Det var också pappan som först sett sonens unika talang, och som ordnat med Riveras provspelet som tog honom till Serie A. Men Rivera var långt ifrån någon klassisk fotbollsarbetare. Han kunde göra vad som helst med bollen på fötterna men ingenting utan den.

Riveras namne Gianni Brera var Italiens största och mest inflytelserika sportjournalist på 60-talet. Breras inflytande på den italienska fotbollen kan inte underskattas eller nonchaleras, och han förtjänar egentligen ett eget inlägg framöver. I Riveras historia får han symbolisera huvudpersonens antagonist. Men han stod aldrig ensam Brera, mästare på att skapa opinion genom den allra mäktigaste av pennor. Brera dömde Rivera till att vara en abatino. Ordet betyder egentligen ’ung präst’, men när det applicerades på fotbollsspelaren fick det innebörden av en svag, ömtålig, lyxlirare till spelare. Och det här var under catenaccions genombrottsår. Inter, med Helenio Herrera, försvarade sig till tre mästerskap på 60-talet.

För att kunna ha en spelare som Rivera var man tvungen att ha ytterligare två spelare som sprang de metrarna han inte gjorde. Men så räckte det med att ge det trippande, yviga, spinkiga geniet bollen så skapade han någonting fint. Ibland ett mål eller något artistiskt nummer, men Riveras specialitet var att hitta den sista passningen – den som ingen motståndare sett innan det varför sent. Milan hade ett tufft 60-tal, men vann ändå ligan 1962 och Europadubbeln (Europacupen och ligan) 1968. Rivera var lagkapten, nummer tio, och bottenlöst älskad av de rödsvarta fansen. Han tillhörde också den nya generationen av italienska fotbollsstjärnor, med en rock ’n’ roll-frisyr á la Gigi Meroni, och ständigt omskriven i skvallerpressen.

Om han var Milans ohotade gunstling, döpt till Italiens ’Golden Boy’ (på engelska), så var hans vara i landslaget ständigt ifrågasatt. I Inter spelade samtidigt Sando Mazzola, en lika begåvad spelare, som gav landslagsledningen (nästan) lika mycket huvudbry. Under VM i Mexiko 1970 gav förbundskaptenen de båda offensiva mittfältarna en halvlek var i varje match ända fram till finalen. Att ha båda på planen var otänkbart, då de båda först kom till sin rätt om man byggde spelet kring dem. Och både Rivera och Mazzola var alldeles för bra för att inte spela alls. Men så i finalen mot Brasilien dröjde det ända till den 84:e minuten innan Rivera fick komma in, vid ställningen 1-3. Såväl supportar som andra verksamma i den italienska fotbollen kallade de sex minuterna för ett hån, och att det var i dålig smak. Rivera själv höll låg profil.

I början av 70-talet kom Milan tvåa i ligan tre år i rad. Då hade klubben nio scudettos i prisskåpet, och jagade den där åtråvärda stjärnan som dittills bara Juventus och Inter hade fått sy på sin tröja. Och det är klart att den 36-årige Rivera skulle ge klubben han varit i i nästan två decennier dess tionde titel, sen kunde han lägga de där magiska fotbollsskorna på hyllan för gott. På 70-talet var Rivera också inblandad i en sexskandal där han kort efter en affär med en ung skådespelerska, lämnat henne – gravid med deras barn. Den italienska skvallerpressen gick hårt åt Rivera efter skandalen, och den unga aktrisen var bara en av Riveras många omskrivna kvinnor, men han verkar ändå haft ett hyfsat förhållande med dottern.

Efter karriären som aktiv stannade han kvar i Milans organisation, bara för att omgående få se sin klubb degraderas till Serie B på grund av spelskandalen. Och när klubben kom tillbaka var den kraftigt vingklippt och underpresterande. Och 1986 närmade med stormsteg.

I Milan såg affärsmannen Silvio Berlusconi all världens potential att ta klubben och sig själv till nya höjder. Men med vår hjälte Rivera drog han inte jämnt. Och det berodde sannolikt inte på att Berlusconi var en vän av catenaccio. Den hårfagre Rivera var precis som den hårmagre Berlusconi politiskt intresserad, men Rivera skulle komma att bli en envis motståndare till den senare premiärministern. Naturligtvis förlorade Rivera den politiska matchen mot mäktiga Forza Italia! (även om Rivera faktiskt tog sig ända till Europaparlamentet), och naturligtvis vann Milan fler titlar med Silvio än med Gianni. Rivera var Milans vice-president fram till och med 1986, men försvann hastigt från klubben efter att Berlusconi tagit över. Från och med den dagen fick Rivera också se sina gratisbiljetter till Milans hemmamatcher indragna. Berlusconi försökte dessutom förbjuda fansen att använda Riveras namn i sånger och tifon, han ville helt enkelt sudda ut sin motståndare ur de rödsvarta historieböckerna.

Politiskt var Rivera aktiv i italienska kristdemokraterna, ett center-vänster-parti. Han var en hängiven katolik, och kritiserade öppet de mutor och den korruption som försegick i förberedelserna till hemma-VM 1990. Vad Milanfansen, som av tradition befunnit sig något till vänster politiskt tyckte om semi-fascisten Berlusconis uppköp är nog inte alldeles enkelt att svara på. Det beror väl på vilken övertygelse som är starkast, den röda eller den rödsvarta. Vad Gianni Rivera tyckte är långt enklare att svara på. När Milan precis sparkat igång sin holländska revolution och köpt ihop ett av 1900-talets kanske bästa lag hade idealisten, artisten, drömmaren och Italiens ’Golden Boy’ Rivera följande att säga.

I sport borde du vinna på grund av din skicklighet. Om du vinner på grund av att du är rikare, då är något fel.