la roulette

Skymtar ni augusti där på andra sidan helgen? Har ni ett riktigt jobb kanske ni inte ens skymtar helgen än, men den är på väg. Och sen kommer augusti. Och med det kommer ligabilagorna. Där får vi veta allt om alla klubbar i alla viktiga ligor i alla viktiga länder i den viktiga delen av världen. Det är ofta rätt bra genomgångar, väl värda en plats på den där lilla bordsskivan under den stora bordsskivan på kaffebordet augusti till maj. Har ni inget tvåvåningskaffebord får ni gömma undan bilagan, det är i regel rätt ohyggliga omslag på dessa guider, biblar, superguider och granskningar.

Men eftersom vi lärt oss att man inte ska döma boken efter omslaget eller hunden efter håren är lite konstruktiv kritik på sin plats. Men innan jag börjar svära, sparka och spotta vill jag bara säga att jag ju också förstår att det inte är Mats Olssons fel att den europeiska toppfotbollen ser ut som den gör. Men de skyldiga, de riktigt stora skurkarna, kommer jag aldrig åt. De sitter många våningar upp. Så högt upp att inte ens om vi skriker och svär för full hals hör de oss. Vår allra bästa hoppspark når dem inte över knäna, och om man försöker spotta på dem blir man själv offer för ammunitionen. Och gravitationen. Och det vill vi ju inte så, därför väljer vi ut några jämnstora offer på skolgården istället och ger oss på.

Expressen således. Och nu till min dom. De där bilagorna är elaka byrackor för att de slätar över så mycket av det som gör fotbollen så speciell. Man gör ingen som helst skillnad på klubbar, och vad som gör klubbarna unika, utan packeterar allt i färdiga mallar – redo för oss att välja favoritlag efter snyggast tröja. Och dessutom pryder man boken med ett fult omslag. Nu ska det ju sägas att framför allt de svenska klubbarna verkar rätt dåliga på att ens berätta sina egna berättelser när tillfälle ges. Och det är klart att det här slaget är förlorat för längesen. Det ökade individfokuset finns inte bara i fotbollen, även i musiken och i politiken ser vi samma sak. Vad vi inte ser är en tioåring med en allsvensk klubbs tröja på sig. De tröjsäljande spelarna saknas helt enkelt. Namnet på ryggen (ingen tioåring har en fotbollströja utan namn på ryggen) är långt intressantare än kladdet på framsidan. Om det var bättre förr? Äh, jag lånar den kloke poetartistfilosofen Emil Jensens ord.

Nej, det var inte bättre förr. Men framtiden var bättre förr.

Alltså, om man växer upp med Messi i tv-spel, på fotbollskort, i bilagor, ja, rent av kanske ser honom spela match ibland också, då kanske det är svårt att ta till sig de där allsvenska klubbarna på riktigt. Det är viktigare att ha en stjärna på ryggen än en stjärna vid klubbskölden på bröstet. Och framför allt förstärks problemet om man behandlar Allsvenskan på samma sätt som Premier League i bilagorna. Nu har jag snackat snacket ett tag, men det är klart att jag gillar Premier League (och Messi), bara inte på bekostnad av allt det andra – det som är på riktigt. Så, ska vi dansa dansen? Palla det ruttnaste äpplet och vara det sämsta laget på PES 2011? Klart vi ska. Vi ska till Isle of Man.

Och vi ska göra en sån där härligt vetenskaplig wikipediastudie. Eftersom man ligger inklämd mellan England, Skottland, Irland och Nordirland har man liksom inte kommit undan. Ligan grundades redan 1896, det är nästan 30 år innan Allsvenskan bildades. Trots sina bara drygt 80 000 invånare är man självstyrande på flera områden. Man har tidigare hållt huvudet ovanför vattenytan (bildligt nu) genom jordbruk och gruvindustri, men när det gick ur tiden har man övergått till att satsa på turismen och att göra pengar på pengar. Idag är Isle of Man något av ett skatteparadis, i stil med kungadömet Monaco. I brist på vettiga sysselsättningar har man dessutom satsat på rymden, och kunna konkurrera med all världens Goliats på den fronten.

Skatteparadiset till trots, ligan är, och har alltid varit en amatörliga. Jag tänkte att vi skulle göra ett nedslag i fyra städer och klubbar på ön, det är liksom som upplagt för det. Huvudstaden Douglas (eller Doolish som de gamla kallar den) ligger mitt på östkusten och  rymmer en knapp tredjedel av öns befolkning.  Douglas är öns finanscenter, shoppingstad och den främsta underhållningsstaden (fotbollen hör aldrig dit i turistbroschyrerna, och tack för det). Stans främsta klubb heter St Georges AFC grundades 1919 har  vunnit elva ligatitlar, fem av dem har man tagit på 2000-talet. Varför man skriver på sin hemsida att man bara vunnit ligan fyra gånger kan jag inte svara på, men det stämmer alltså inte. De menar nog sen ligan bytte namn till ’Canada Life (ett försäkringsbolag) Premier League’, men så räknar man inte, högstaligan är högstaligan. Bara så ni vet, St Georges. Nu höll jag på att glömma bort det viktigaste under vårt stopp i huvudstaden. Här är St Georges U11 och de söker en tröjsponsor inför säsongen. Kanske känner du nån som känner nån? Iallafall, sina matcher spelar man på Glencrutchery Road, och allt ser ut precis som vi vill att det ska göra hos Isle of Mans främsta huvudstadsklubb.

Nu lämnar vi huvudstan och drar söderut. Port Erin (Purt Chiarn) är ett av öns främsta turistparadis, orten är känd bland annat för sin sandstrand och sina solnedgångar (här skulle det sitta en wikipediareferens om jag jobbat med noter). I samhället bor bara drygt 3 000 människor, men de har haft tio anledningar att jubla genom fotbollshistorien, och senast för två säsonger sen när Rushen United FC vann sig rätten att sy på den där stjärnan på klubbskölden. Sin främsta rivalitet har man med Peel, västkustklubben som vi snart ska besöka, och det verkar vara fiskarrelaterat på något sätt. Städerna kanske konkurreat om fångsten genom historien eller något liknande. Eftersom deras hemsida verkar ligga nere får vi nöja oss med kuriosa som att klubben är bildad i en kyrka och att mottot lyder Moryn Vannin, det bytyder typ Pride of Mann. På Isle of Mans domarförbunds sida kan vi ändå hitta en bild på Rushens klubbhus, och ett exempel på en klubb som tar samhällsansvar. Hatten av, Rushen.

Så till maktens centrum. Väst. Fotbollsmakten regerar åtminstone här i Peel (Purt ny hInshey). På grund av att man har öns enda katedral kallar man sig öns ’only city’. ’City’ har drygt 4 000 invånare och är alltså en gammal fiskarort. Belägen i väst kallas Peel också ’sunset city’, och kanske är det egentligen det som stör grannarna i syd – att Peel gjort officiellt anspråk på solnedgången. Peel AFC är rasande framgångsrika och fångade i fjol in sin tredje stjärna att sy på tröjan. Grundad redan 1888 har man varit med så gott som från början. På wikipedia står St. Georges som regerande mästare men det är såklart helt uppåt väggarna, Peel vann sin 30:e titel och ingenting annat (även om titeln 1907 verkar omges av vissa kontroverser). Det finns en intressant detalj i mönstret för när Peel (och även andra klubbar) vunnit ligan. Man vinner ofta ett par titlar i taget på Isle of Man, bara fem av de 30 gulden står ’ensamma’. En rimlig förklaring är nog att det inte köps och säljs så mycket i amatörligan, så när du väl får ihop ett bra gäng kan du vinna ett par titlar i stöten. Nedan ser ni ’stans’ katedral och mesta mästarnas huvudläktare på Peel Football Ground.

Vilket trevligt sammanträffande att öns fyra bästa klubbar kommer från fyra olika samhällen från varsin del av ön. Vi fortsätter resan motsols och landar uppe i norr (eller ja, vi får åka runt krönet och ner ett par mil på östkusten, men ändå), i Ramsey  (Rhumsaa). Stan är med sina drygt 7 000 invånare näst störst i landet. Man har en hamn och en pir, som är ett slags landmärke för staden. För ett par år sedan skickade man ut över 3 000 brev till folk på ön och frågade vad de tyckte man skulle göra med den gamla piren. Jag vet inte vad svaret blev. Ramsey FC är elva år äldre än ligan, grundad 1885, och etablerade sig som en stormakt omgående. Storhetstiden hade man 1899-1902 då man vann fyra raka mästerskap. Seanst man vann var 1952, och de senare decennierna har verkligen prövat Ramseys supportrar då man pendlat fram och tillbaka mellan högstaligan och andraligan. Men nu är man uppe igen, och förra säsongen tog man en fin tredjeplats, vilket säkert ger lite framtidshopp till den gamla dominanten. Och på tal om att pröva supportrar kan vi väl ta en liten titt på Ramseys hemmaplan Ballacloan Stadium.

Ibrahimovic kommer aldrig fortsätta sin europeiska ligavinnarsvit i St Georges. Messi och Cristiano Ronaldo kommer aldrig tukampas om skytteligan hos antagonisterna Rushen och Peel. Och Gerrard kommer aldrig ge Ramsey (eller Liverpool) den där efterlängtade titeln de väntat så länge på. Och det är fyra mer än fina anledningar att älska den tolkning av fotbolssporten de gjort på Isle of Man.