la roulette

Derby i Rom. Och derby i Bretagne. Det är inte samma sak. Och det är inte samma sak. Romderbyt försegick av att det regnade gatstenar, flaskor och diverse annat kravallbråte. Detta var förvisso inte direkt förknippat med matchen, men det hjälper oss att kontextualisera densamma. Derbyt i Bretagne försegick av att det regnade.

Franska derbyn är ett helt eget kapitel, och ett ämne vi jag inte får riktigt nog av. Ett tankeexperminet: Vi tar och tittar på de tre rikstäckande ligorna, igen. Var för sig innehåller ligorna endast ett stadsderby. Det spelas i National, där Red Star 93 redan slagit Paris FC med 4-0 på bortaplan i höstmötet. För att hitta fler derbyn får vi fuska lite och göra vår egen franska liga med alla 60 klubbar i Ligue 1, Ligue 2 och National. Då snubblar vi dessutom över det festliga faktumet att en Parisklubb (PSG) återfinns på första plats och en annan (Red Star) på sista plats, efter tio omgångar (ge eller ta lite). Och i den här fiktiva ligan finner vi dessutom ytterligare tre stadsderbyn, dels PSG mot de andra två huvudstadsklubbarna, men framför allt finner vi Frankrikes näst bästa fotbollsstad (lite beroende på hur man räknar, jag vet att jag hävdade för inte alltför längesen att Paris är sämst i världen på fotboll, typ). Men struntar vi i storlek och förutsättningar kan vi inte blunda för att tre av 60 kommer från huvudstaden, och att endast en annan stad alltså har två klubbar i vår liga.

För trots inledningen, vi ska varken göra Rom eller Bretagne, eller ens Paris. Men som så ofta när man ska resa någonstans som liknar ingenstans måste man mellanlanda, och det har vi gjort nu. Sen blir det propellerplan till ön som ligger lämpligt inklämd mellan Frankrike och Italien, och som har en av två franska städer som har mer än en klubb i ligasystemet (Ligue 1, Ligue 2 och National). Och när vi stiger av planet efter en skakig landning är vi på Korsika, tro’t eller ej.

Öns huvudstad Ajaccio kvalificerar sig nätt och jämnt som en av landets hundra största städer, men här finns alltså dubbelt så många klubbar i vår liga som i övriga 55 fotbollsstäder (Paris undantaget). Lägg till att ön (med drygt 250 000 invånare) har en till klubb – Bastia – på upplyttningsplats i L2 så förstår vi att det finns en hel del fotboll att bekanta oss med på vårt resmål. Tre klubbar och ett landslag, precis som det nästan 50 gånger större Paris alltså.

Jag kan inte i detalj berätta om när eller hur de första fotbollarna kom till öns hamner från kontinenten, det finns helt enkelt för lite skrivet om Korsikas fotboll i min bokhylla. Men jag vet att våra tre klubbar bildades inom bara fem år i början på 1900-talet, så det får räcka som historisk introduktion. Jag vet inte om vi ska kalla det ironiskt att mannen, som hundra år innan våra klubbar bildades försökte bygga ett franskt romarrike, är född på ön som då och då uttrycker önskemål att frigöra sig och bilda en egen stat. Och även om man inte lär bli en självständig stat någon gång snart har man redan de tre viktgaste bitarna på plats. En flagga, en nationalsång och ett fotbollslandslag. Flaggan ska visst vara äldre än den franska, och den kommer med en rätt speciell sidoberättelse. Ön attackerades av morer för tusentalet år sen (ge eller ta ett par hundra år), men stod emot. Och för att ingjuta mod inför eventuella framtida attacker högg man av ett morerhuvud, satte det på en påle, och lät det turnera runt ön. Sen satte man det på sin flagga.

Och det gjorde våra klubbar också.

Landslaget har förvisso inte FIFA-status men man är ändå på riktigt, med riktiga spelare och allt. Senaste landskampen spelades den 31 maj i år på Ajaccios hemmaarena Stade François Coty, och Bulgarien stod för motståndet. Här kan man se lite matchbilder från 1-0-segern, där Ludovic Giuly debuterade och där hemmasonen Johan Cavallis fina skott fick de Ajaccio-klädda fansen att mysa lite extra.

Annars skämmer Korsikas landslag knappast bort öborna med landskamper. Sedan 1998 har man spelat fem landskamper (endast Olympiakos François Modesto har deltagit i samtliga), samtliga på hemmaplan, tre i Ajaccio och två i Bastia,  och tre gånger har motståndet kommet från Afrika. Innan -98 spelade man sin enda bortamatch, och den tänkte jag att vi skulle ta oss lite extra tid med, för det var inte vem som helst som stod för motståndet. 1967 var det tänkt att flera olika franska regioner skulle möta landslaget med sitt ’landslag’. För de flesta i det kontinentala Frankrike blir en sådan match mest jippo, då den franska identiteten trots allt är ganska stark. Korsika var först ut den 27:e februari, och för de marginaliserade öborna var detta allt annat än bara en vänskapsmatch. Det franska landslaget skulle lite senare möta Rumänien i en viktig kvalmatch, och krävde därför att Korsika skulle mönstra ett lag som var så taktiskt likt Rumänien som möjligt. Matchen spelades på Stade Velodrome i Marseille, inför ca 25 000 åskådare.

Här kan man se några fina höjdpunkter från den historiska matchen.

Efter den här förlusten ställde förbundet in de planerade matcherna mot Bretagne, Alsace och de andra provinserna. Förudmjukelsen var total, och matchen fick knappast öborna att känna några större sympatier för det franska landslaget.

På Ultras Bastiaccis hemsida skriver de att de är emot alla galliska lag, att PSG får dem att kräkas, men att det utan tvekan är OM man hatar mest. Bråk mellan supportergrupper till klubbarna har varit frekventa genom historien. Marseille är närmsta franska storstad så det är lite av ett regionsderby, och när man förlorade en stökig cupfinal på 70-talet till OM blev det sammandrabbningar på Champs Elysée efteråt. Men mest av allt verkar ultrasgruppen vända sig emot de påstådda vänskapsbanden som sägs finnas mellan klubbarna. Trots allt bor många korsikaner i Marseille, och flera av dem har sympatier både på ön och fastlandet – vilket våra vänner i Bastia inte alls uppskattar.

Det finns en inhemsk liga också på ön, som spelats sedan 1920, och man har ett eget fotbollsförbund (som naturligtvis är underordnat FFF). Eftersom både SC Bastia och AC Ajaccio spelar på professionell nivå i det franska ligasystemet ställer man numer endast upp med reservlaget i öns eget mästerskap, men så sent som förra säsongen vann de sistnämndas reserver ligan.

Och just det, språket får vi ju nämna också. För det räcker med en snabbtitt på valfri korsikansk hemsida för att se att det skiljer sig från franskan. Frågan är snarast hur mycket det egentligen skiljer sig från italienskan, vissa menar att det är att betrakta som en italiensk dialekt snarare än ett eget språk. Och jag litar på dem som vet bättre än jag.

Nu tror jag väl att jag har börjat göra min poäng någorlunda förstådd här: att Korsika inte är vilken region som helst, och att fotbollen där betyder lite extra, med sitt starka symbolvärde och allt. Och jag vet inte om det ska behövas men ber ni mig att aktualisera det här inlägget kan det väl krystas fram någon slags koppling till sånt vi kan se i färg-tv. För igår kväll mötte faktiskt öns huvudstadsklubb Ajaccio den galliska huvudstadsklubben Paris Saint-Germain. Om de nyrika parisarna intog ön? Ja, självklart gjorde de det. Mycket har hänt sen 1960-talet. Men redan nästa helg kommer en chans till revansch, då ACA åker till Marseille för ett möte med bottenkollegan OM.

Hade jag varit filmansvarig på Ajaccios bortaresor hade jag letat fram en svartvitkornig gammal rulle från 1967, för även om mycket inom fotbollen förändrats sedan dess är de 90 minuterna på Stade Vélodrome bland det stoltaste korsikanerna har att visa upp. Det och ett morerhuvud.

Hinner man inte ses så ofta som man önskar får man göra det bästa möjliga av de tillfällen som ges. Därför tar vi en liten svängom med Olympique de Marseille. En svängom med OM ska egentligen aldrig behövas motiveras, men jag gör det lite sådär halvhjärtat ändå.

De bygger ju nytt där nere. Ett sprillans nytt hem till dem som redan älskar sitt gamla hem mest av allt i hela världen. Vi börjar med att lyssna på vad de säger där ute om staden Marseille, Marseilles invånare och invånarnas knastokiga sjörövarskepp till fotbollsklubb.

Erik Niva, 2006, när det brann i 274 franska städer, men inte i vår stad:

I grund och botten handlade förortskravallerna om integration och diskriminering, och Marseille är Frankrikes invandrartätaste stad. Rent statistiskt borde det finnas mer uppdämd integrationsilska här än på annat håll, men där andra städer bara har några årtiondens erfarenhet av att ta emot immigranter har Marseille flera århundradens. Under de senaste 150 åren har våg efter mänsklig våg sköljt över staden; greker, armenier, spanjorer, palestinier och hundratusentals afrikaner från de gamla kolonierna. Med tiden har staden svalt dem alla, och Marseille har blivit en stuvning som inte finns någon annanstans i Europa. Drygt 550 000 av stadens drygt 800 000 invånare har så kallat utländskt påbrå. Mellan 25 och 30 procent är muslimer. (...) Spelare, ledare och fans. Tillsammans är de Olympique Marseille, en nästan symmetriskt perfekt avbild av en säregen stad.

Författaren Simon Rance, 2006, som under ett år följde FC Nantes land och rike runt, besökte Stade Vélodrome:

Virage Nord verkar vara något mer hardcore av de två läktarna och dom börjar sjunga, ramsor till Virage Sud som genast svarar. Jag tror inte att jag någonsin sett en sån vild publik förut. Inte ens Lazios ökända IRR var så här uppspelta, och inte ens på Maracana i Rio var atmosfären så synlig. Den passion Marseilleborna har för sin klubb är väldigt speciell och unik. Den fungerar som brännpunkten i den kokande gryta av olika etniciteter som gör Marseille till deras hem, tunisier, algerer och marockaner för att nämna några. I en del av Frankrike där stödet för Front National är utbrett, har ’Velodrome’ blivit en tillflyktsort där alla är välkomna, så länge de håller på OM.

Historikern Geoff Hare, 2003, skriver om Marseillefansens eviga och svurna fiende och ger oss en lite mer dynamisk bild av fansens support:

I det lokala stödet för stadens fotbollsklubb lever den här bitterheten kvar från stadens historia och dess stukade stolthet, riktad mot resten av Frankrike, men framför allt mot huvudstaden Paris, som representerar makten, i motsats till Marseille som snarare representerar maktlöshet. Så alla OM:s stora segrar ses som en braskande hämnd på ödet och ett upphävande av stadens naturliga gång. En motgång, såsom ett domslut mot OM återuppväcker de här känslorna av ständiga orättvisor och används som bevis för att stärka fallet om en konspiration från en arrogant huvudstad.

Jag tror att den här – för att använda Eriks ord – säregna trion ger en bra, om än spretig bild av vad vi har att göra med här. Sen ska det ju sägas att ingenting är konstant när det gäller OM. Det är ingen klubb som trivs på lugna vatten. Nej, de här piraterna har byggt sitt skepp för de oändligt stora, och de olidligt stormiga världshaven. Nu tänker ni kanske att vi är på väg att segla in i den där mutskandalscyklonen som förpassade OM till fotbollens bakvatten, men så är inte fallet. Och att den främsta piraten i besättningen tänkt lämna skeppet just innan det lämnar hamnen är i sammanhaget att betrakta som en svallvåg (kanske från någon romersk förbiseglande skuta?). Jag iklär mig kaptenenens papepgojas fjädrar och återger er (jag tror det ska vara i plural) en gammal berättelse från en sån där galen seglats från förr, när inget var som det ska men allt var som vanligt. Det känns aktuellt igen.

Vi kommer in i historien slutet av 1950-talet. OM hade problem både ekonomiskt och sportsligt. Man hade trillat ur högstaligan 1959 och spelade fem av de sex följande säsongerna i Ligue 2 (man gick upp till 1962/63 men kom sist i ligan trillade ur direkt igen). Spelarna flydde och den stolta klubben fick till och med se sig omseglad en säsong av den annars så blyga grannen AS Aix-en-Provence från någon mil norr om stan. OM fick 1964 stryk av amatörerna Gazélec Ajaccio i cupen med 1-5 hemma på Stade Vélodrome. I april 1965 kom Forbach, en liten stad på gränsen till Luxemburg, på besök i ligan med sitt fotbollslag. Vem som inte kom på besök? Fansen. 434 betalande åskådare kom till den väldiga cykelvelodromen. Och det var ingen engångsföreteelse, strejk eller protestaktion. Eller ja, indirekt var det väl det sistnämnda kanske. 16 maj 1965 kom 758 åskådare för att se OM-Besançon. Fotbollen har sällan varit en stor publiksport i Frankrike, men Marseille har oftast utgjort undantaget för den sanningen. Nu var man mer skyldiga än någon annan.

Det är nog inget de rekommenderar när du ska ta din skepparexamen men i Marseilles fall var lösningen att kaptenen lämnade det sjunkande skeppet i sin egen personliga livbåt. Det gick till såhär. Den nya presidenten Marcel Leclerc tog klubben till den gamla nedgångna arenan Stade de l’Huveaune, som låg i närheten av hamnen i de södra delarna av stan. För att överhuvudtaget göra arenan spelbar mobiliserade han en armé av arbetare som byggde, rev, målade och putsade OM:s nygamla hem. Arenakännaren Simon Inglis beskrev det som att klubben hittade tillbaka till sina rötter. Tillbaka till hamnarbetarna och tillbaka till de pirater som en gång byggt skeppet. Ändå var det bara en flytt på några hundra meter. Så vi får anta att det finns en symbolik i den här flytten. För folk kom på matcherna, klubben gick upp igen, flyttade tillbaka till Vélodrome, byggde sittplatser på den rosa cykelbanan som omgav planen. Och så vann man de där stora segrarna mot ödet, domarna och huvudstaden.

1998 revs Stade l’Huveaune, samma år spelades det VM-fotboll på Vélodrome, när vi ändå är inne på det där med symbolik. 2014 är tanken att OM ska inviga nya Stade Velodrome. Då fyller Commando Ultras ’84 30 år. CU’84 är en supportergrupp bland många andra på gamla nedgångna Stade Velodrome (ni hittar dem på Virage Sud). Och de är i alla avseenden högst bidragande till att grytan kokar. CU84:s frontman heter Santos, och här är en av hans berättelser.

Om den nya arenan fortfarande kommer vara brännpunkten i den kokande grytan Marseille vet jag inte, kanske kommer man bygga bort några av alla dem som älskar den där gamla cykelarenan. Kanske kommer den nya moderna ’mötesplatsen’ bli en lite mindre symmetriskt perfekt avbild av den där säregna staden. Och kanske kommer man till och med bygga sig bort från sitt öde som världens största underdog och ta steget till att bli en maktens representant. En sån där arrogant stormakt som vinner slag efter slag och härskar på haven utan att ens få en repa på skrovet. Det vore verkligen tragiskt.

På vänster axel har sjörövaren Santos en tatuering som föreställer en dödskalle. Det finns en symbolik där också.

I mitten av 1700-talet rangordnade Carl von Linné de olika människoraserna (som det hette) och tillskrev dem diverse egenskaper, önskvärda såväl som icke önskvärda. 1922 grundades Rasbiologiska Institutet i Uppsala, och Sverige befäste positionen som världsledande gällande forskning på människoraser (som det fortfarande hette). Man mätte skallar, korta och långa, och gav hundratusen svenskar varsin stämpel i pannan. Och man beslutade om tvångssterilisering av utvecklingsstörda. Det var i mångt och mycket en socialdemokratisk skapelse. Hösten 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 % av rösterna i riksdagsvalet. De är i mångt och mycket en en rasistisk skapelse.

Vilket leder oss in på det franska fotbollsförbundet. Franska fotbollsförbundet och franska invandrare. Kan vi få ut något av det tro? Av dem? (Jo, det blir nåt slags motvilligt ’vi och dom’-resonerande ändå nu).

De bygger landet i lika stort avseende som landets blancs. ’De’ är blacks och beurs, och jobbar på fabriker, skolor, i hamnen, på gatan och i politiken. Om någon undrar så jobbar fler på gatan än i politiken. Om någon undrar varför så gör ni rätt i det. De spelar fotboll också. Ibland vinner de VM och ibland vinner de inte VM. Det heter alltid att man vinner och förlorar som ett lag i fotboll, men det är inte alltid sant. Även när det gick bra spelade Deschamps, Thuram och Zidane med osynliga stämplar i pannan. Alla de andra i laget också för den delen. De osynliga stämplarna användes ofta och mycket i positiv bemärkelse efter triumferna -98 och -00. Det hette att de var en bild för ett enat Frankrike, de vita, svarta och bruna. Det där har vi läst oändligt många gånger nu, till och med den unge pop-politiske fotbollsbloggen la roulette har behandlat ämnet (som är tacksamt för den pop-politiskt lagda).

Och nu är det dags igen. För de osynliga stämplarna i spelarnas pannor har plötsligt blivit synliga. Stämplarna finns i svart på vitt, på papper som finns i pärmar som står i bokhyllor på det franska fotbollsförbundets kontor (om det är en bildlig liknelse eller fakta vet jag inte, men frågan är berättigad och det är allvarligt nog). Man stämplar, och ma rangordnar. Om mästerskapsgulden var ett steg framåt, och träningsmatchen mot Algeriet på Stade de France 2001 – som började med att publiken vistlade ut nationalsången och slutade med en planstormning i 76:e minuten – var två steg bakåt, då är det här att börja om från början. Från noll. Jag har varken material, språkliga kunskaper eller sakkunskaper i ämnet att göra den här orättvisan rättvisa, men jag kan alltid dra en historia eller två från förr. Det kan jag göra.

Precis som i Sverige kom engelsmännen först. Under den första säsongen med professionell fotboll år 1932 var de 43 st, och utgjorde nästan 12 % av landets fotbollsimmigranter, och drygt 40 % av icke-fransmännen i ligan. Sex säsonger senare var de 5 st och utgjorde knappt 7 % av ligans utländska spelare. De flesta engelska spelare som kom under perioden 1932-39 lämnade nästan omedelbart, bara 20 % stannade i mer än två år, och hela (knappt) 60 % i mindre än ett år. I slutet av 70-talet började vågen av spelarimporter från det forna Jugoslavien att nå Frankrike, den eskalerade tio år senare (precis som i Sverige) och under säsongen 1989-90 hade ligan 63 st spelare från regionen. Men de flesta utländska spelarna, de som fick barn som blev invandrare, kom från landets gamla kolonier. Och såna har Frankrike gott om. Och Ligue 1 har innehållit afrikanska spelare lika länge som den innehållit FC Sochaux-Montbéliard, det vill säga alltid. Landslaget hade när andra världskriget bröt ut haft trefaldig muslimsk (beur) närvaro, och en (black) invandrare från Senegal. Ligan har också haft en hel del svenska inslag, mellan åren 1948-65 var Frankrike det näst vanligaste landet (efter Italien) att emigrera till för svenska fotbollsspelare.

Matthew Taylor och Pierre Lanfranchi (som jag lånar både siffror och diverse resonemang från) menar att den tidiga invandringen i fransk fotboll berodde på att fotbollen i Frankrike inte var särskilt fransk. Eller för att konkretisera en aning; fotbollen var inte viktig för att skapa en nationell identitet (som den var i t.ex. England och Italien). Därför kunde man gott låta de nya fransmännen (de som var ’bruna’ och ’svarta’) vara del av den. Här någonstans tror jag att vi hittar en förklaring till varför vi sällan ser dem inom cyklingen – som har varit en extremt viktig sport för att skapa en nationell identitet. Hur det har gått till i praktiken kan jag inte svara på här. Kanske har cykelförbundet bokhyllor, pärmar och papper som kan ge klarhet i frågan så småningom. 1958 skrev Le Monde att det franska folket är mer känsligt för att offren (i Algeriets självständighetskrig, mot Frankrike) är fotbollsspelare än politiker.

Så kommer vi då till förbundets problemfråga, spelarna med dubbla (Afrika och Frankrike) medborgarskap. Jag har bara tillgång (om jag inte ska ut på internet och leta) till en tabell över Ligue 1 och Ligue 2 säsongen 1986-87. Då hade de båda ligorna 8 st (enbart) franska medborgare spelare som var födda i Afrika. 27 st afrikanska eller dubbla spelare som värvats inom landets gränser, 43 st afrikanska eller dubbla spelare värvade utifrån och 23 st dubbla spelare födda i Frankrike (av dessa var 16 från Algeriet).

Hur många de är i dag vet jag inte. Varför de inte finns i Spanien får någon på deras förbund svara på. När de blev ett problem för herrarna på förbundet vet jag inte heller, men det kan nog Simon Kuper hjälpa oss att förstå. Han skrev inför VM 2002; För ett decennium sedan var Frankrike det enda stora landet I Europa med litet intresse i fotbollen: den genomsnittliga publiken i Ligue 1 var bara drygt tiotusen. Den här säsongen var siffran ungefär det dubbla. Affischer på landslaget pryder kaféer överallt. Laget verkade ha enat landet. De var kanske inte populära överallt, och de kunde inte hålla högerextrema politiska partier borta från maktens rum, och de hade fortfarande osynliga stämplar i pannan (jo, jag inser hur skyldig jag är att bidra till det i och med denna text). Men de hade gått och blivit folkliga. De hade blivit en symbol för Frankrike – hur viktig den symbolen var kan i någon mån göra detsamma, landslaget var där och då så franskt som det någonsin varit. Sen började de förlora matcher.

Och då kom den där allra obehagligaste formen av rasismen upp till ytan igen. Den som är så svår att iaktta, då den inte har formen av ett institut, en öppet rasistisk reklamfilm eller skrivs ner som en rangordningslista av raser, utan istället fortgår i maktens korridorer när inga mikrofoner och kameror är på. Den bygger på föutfattade meningar och osynliga stämplar, och finns precis överallt. Det kommer vi såklart aldrig ifrån. Men stämmer Mediaparts avslöjanden, och det franska fotbollsförbundet är det institut för rasismen som man säger att de är, där man rangordnar raser svart på vitt och har satt i system att ta tillbaka fotbollen från de människor som varit med och byggt den, och håller så hårt i den – då ber jag att få återkomma i ämnet. Igen.

Ukraina och Frankrike rymmer två såna där stora fotbollshistorier, 1942 i Kiev och 1998 i Paris. Myten om martyrerna från 1942 blev med tiden ersatt av en lika hemsk, och hemskt intressant, berättelse.  Hur det egentligen är med historien från -98 vet jag inte riktigt, men vi kan väl skrapa lite på den blanka ytan i alla fall (kanske blir det aktuellt med en titthålsoperation senare, vi får se).

Hur som helst, det ukrainska tåget fortsätter tuffa på och nu ska den gamla jätten Dynamo bara ’göra jobbet’ mot den nya jätten Man C, sen är både Dynamo och Shakhtar vidare till kvartsfinal i de europeiska cuperna. Jag lyckades aldrig göra plats för den här historien i det förra inlägget om Ukraina, men nu när de är i farten igen kan vi ju smyga in den inför kvällens match i stället. Jag tänker förstås på Dödsmatchen, tidernas mest mytomspunna fotbollsmatch. Den innehöll precis alla ingredienser för att koka ihop en riktigt matig Hollywoodsoppa - och eftersom den soppan kokats ihop otaliga gånger finns en uppsjö av böcker och filmer (för att inte tala om blogginlägg) som rör matchen och dess konsekvenser. Själva matchen och dess direkta påföljder tar vi därför i korthet, för att sedan gå vidare och se ett annat exempel när man (presidenten, politiker, forkare, folk i allmännhet och diverse bloggare, som oftast är folk i allmännhet) använder fotbollen som ett politiskt verktyg, eller för att förklara politiska fenomen – ibland med väl underbyggd fakta (som t.ex. Carraghers uppenbara ilska över Manchesters kanalbygge), ibland genom en övervilja att förklara samhälleliga faktorer med fotbollens hjälp.

När andra världskriget bröt ut tog flera av Dynamo Kievs spelare värvning i den sovjetiska armén. När tyskarna så intog Kiev togs de överlevande soldaterna tillfånga och arresterades, och de som inte skickades till arbetsläger eller avrättades släpptes ut i den ockuperade staden för att arbeta och sköta sig – vilket blev fallet för Dynamogänget. Åtta Kievspelare tog jobb på ett bageri i stan och bildade tillsammans med tre spelare från Lokomotiv Kiev fotbollslaget FC Start (nedan). Man började dessutom spela i en, av nazisterna, nybildad fotbollsliga. Målvakten Trusevich förklarar; Vi har inga vapen, men vi kan kriga genom våra vinster på fotbollsplanen… för en stund kan Dynamo och Lokomotiv spela i samma färg, vår flaggas färg. Fascisterna ska veta att den färgen aldrig kan besegras. Och mycket riktigt, fotbollsrebellerna vann match efter match, till Kievs kuvade invånares stora glädje. Naturligtvis blev det ett problem för tyskarna (och andra länder på nazisternas sida som mötte Start), som ju inte gått in i matcherna med den största ödmjukhet. Till slut fick det vara nog och man fixade en match mellan Start och Flakelf, ett lag som bestod av spelare från Luftwaffe. 6 Augusti 1942 vann FC Start med 5-1. Till returen (som skulle spelas tre dagar senare) valdes en SS-officier ut som rättskipare, och ukrainarna borde ju begripit att det inte var tänkt att de skulle vinna den här matchen. Och trots att det sägs att domaren förfördelade ukrainarna vann man igen, den här gången med 5-3. Och som att det inte var nog med att slå tyskarna i två matcher valde dessutom den unge backen Oleksiy Klymenko att, efter att ha dribblat sig fri och rundat målvakten, skjuta bollen mot mittplan i stället för att lägga in den i det öppna målet. Gesten uppskattades inte, och domaren blåste av matchen innan klockan nått 90 minuter.

Ovanstående händelser verkar man överrens om att de inträffat (även om Klymenkos icke-mål inte går att hitta på youtube). Men Sovjetregimen nöjde sig inte med den historien, utan återgav matchen med vissa dramatiserande kringhistorier. Till exempel att SS-soldaterna i publiken sköt efter FC Starts spelare under matchen, eller att spelarna direkt efter slutsignalen avrättades. Spelarna blev hjältar och martyrer i hela Sovjet, och inte minst i Ukraina, men det tog många år innan en någorlunda trovärdig bild av vad som hände efter matchen trädde fram. Som tur är kom Andy Dougan (Dynamo: Defending the Honour of Kiev ) med svaret. Och det är inte mindre tragiskt än myten, kanske bara lite mindre ’Hollywood’. Spelarna förhördes av nazisterna en tid efter matchen, en av dem med förflutet i KGB dog efter ett par veckors tortyr. Övriga skickades till arbetsläger där några sköts efter ca ett halvår (de fysiskt välmående fotbollsspelarna stod ut längre än de flesta andra) och någon försvann spårlöst. Men när man reste statyer och skrev sånger och böcker om spelarna lutade man sig snarare till myten och den något dramatiserande varianten av matchen – trots att det näppeligen hade behövts.

Så vad har det med Frankrikes 98-lag att göra? Jo, på ett liknande sätt som FC Start kom att symbolisera och bära en ukrainsk nationalism som står sig stark än idag, fick det franska laget både före och efter hemma-VM 1998 finna sig i att vara ett flitigt använt politisk redskap, först av extremhögermannen Le Pen och Front National, som dömde ut dem och avfärdade laget som 'ofranskt', och sedan av högermannen Chiraq (och alla vänster om honom), för att påvisa motsatsen till Le Pens uttalanden. Nu var det förvisso ingen myt att det franska fotbollslandslaget till stor del bestod av spelare från de gamla kolonierna, de kallades les blacks, blancs, beurs – de svarta, vita och bruna (nordafrikanerna), och det är heller ingen myt att de var ett dugligt lag som gjorde ett bra mästerskap. Det är inte ens en myt att invandrarfientliga Front National tappade i opinionsundersökningar efter mästerskapet, och där spelade VM-titeln säkert en roll. Men frågar vi invandrarungdomarna i Paris eller Marseille vad VM-guldet betyder för deras rättigheter idag ska vi nog inte vänta oss några solskenshistorier. President Sarkozy har själv sagt att han ska tvätta La Courneuve (en Parisförort) med högrtrycksspruta, för att bekämpa ’slöddret’. Och den franske migrationsministern har förklarat att romerna är ett alldeles särskilt problemfolk. Det är farligt att spela ut etnicitetkortet för att påvisa att invandrarna visst kan göra stordåd i idrotten (och därför också i samhället). Med fyra raka misslyckanden i mästerskapen får det franska fotbollslandslaget inte längre representera de ’skötsamma invandrare’ Sarkozy vill att de ska vara. I stället är man nu ett gäng ’bortskämda snorungar’, som inte lyssnar på tränaren. Eller hur, Raymond?

Det är klart att Zidane och Nasri ska vara förebilder för varenda fransk och ofransk fotbollsknatte, men de var och är fotbollsspelare, och det kommer inte alla fotbollsknattarna bli (berätta inte det för dem bara). De ska förhoppningsvis gå klart skolan och jobba med sånt som vanliga fransmän jobbar med, kanske kan de då slippa undan både Raymond och högtryckssprutan. Men vem är deras förebild? Eller för att konkretisera ytterligare; vem tjänar mest på att franska trettonåringar har Nasri som sin största förebild, och vill mer än allt annat gå i hans fotspår, ungdomarna själva eller Sarkozy och Front National?

PS. Förflytta gärna det franska fallet till Sverige och se vad ni kommer fram till.

Så har turen kommit till kungen och lite historia.

Ja, kungen alltså, inte kungen.

Två gånger har han slagit Brésil i såna där stora matcher. Först med en sån här insats, och åtta år senare med en sån här. Men eftersom han abdikerat och inte vill vara med oss längre tycker jag att vi vänder blad och ser bakåt.

Vi stannar i Frankrike, som 1938 var värd för det blott tredje världsmästerskapet. Det hände som bekant en hel del grejer i Europa vid den här tiden, och mitt i allt skulle det alltså spelas ett fotbolls-VM. Det var någon (Argentina) som inte ville vara med, och någon (Österrike) som inte kunde, men annars gick det väl bra. Dom är ju duktiga på administration och organisation, fransmännen – som faktiskt skapat både FIFA och VM. Här har ni ett scoop (typ), för visst är det märkligt att FIFA inte har några rörliga bilder från VM 1938 på sin hemsida. Filmklipp finns alltså från alla övriga mästerskap – förutom Mussolinis VM fyra år tidigare. Det kan väl näppeligen räcka med att de tyska eller italienska spelarna gör sina respektive fascisthälsningar under nationalsången för att FIFA ska gömma undan filmerna i arkivet? Har FIFA månne en gammal gås oplockad med Italien, som ju vann mästerskapet både -34 och -38?

Aja, det gör det samma. Med risk att få Blatter och gänget på mig bjuder jag in till filmstund här i stället. För det är en väldigt fin film, från en tid när man spelade fotboll, och inte fotboll, från när domaren iklädde sig kavaj och målvakten bar basker. Men det ska sägas, det är också bilder får en att några gånger fundera på om det räckte med att äga ett par fotbollsskor för att få vara med i...

...Coupe du Monde de Football 1938.

Vi fortsätter vår något ostrukturerade resa, och efter Italien och Latinamerika kommer... ska vi säga Frankrike?

Fotbollens framväxt i Frankrike gick hand i hand med den franska industriella revolutionen i början av 1900-talet. Jämfört med industrialiseringen i England (som ska ha skett över en natt, typ) var det en förhållandevis långsam process i Frankrike, där industrierna växte fram mer peu à peu. Därför saknar man i dag motsvarighet till de större industristäderna som finns i England och Skottland (som t.ex. Birmingham, Manchester, Liverpool, Sheffield eller Glascow). I stället växte det fram ville-useines (bruksorter) där de tidigare bönderna (fram till 1930 var 30 procent av de arbetande i Frankrike bönder) tog jobb på fabriken. Och oftast var det samma ägare till stadens företag som till det lokala fotbollslaget. Fotbollen var dels ett sätt att motivera arbetarna och dels ett sätt att marknadsföra företaget. Att företagen ofta var familjeägda gjorde kopplingen till orten än starkare, då man inte flyttade på fabriken utan vidare bara för att göra en ekonomisk vinning. Sammantaget gav detta småstadslagen en fördel gentemot lagen från de större städerna, där det inte fanns lika täta band mellan klubbarna och företagen.

Ännu tydligare blir ’en stad - en klubb’-fenomenet i Frankrike när vi konstaterar att inte ens om man skulle slå ihop de två högsta serierna (Ligue 1 och Ligue 2) till en 40-lagsserie så skulle det spelas ett enda stadsderby. Så vitt jag vet är det unikt i Europa, att de 40 bästa lagen kommer från 40 olika städer, orter och byar. De brittiska städerna jag nämnt ovan har alla haft – minst - två lag under lång tid i den högsta divisionen (och endast stålstaden Sheffield saknar representation där i dag). Tittar vi på huvudstäderna, som båda är överlägset största staden i landet med ca tio miljoner invånare vardera (om man räknar med förorter) finner vi fler intressanta jämförelser. London har alltid haft flera lag i den högsta serien (i dag är de fem), medan Paris ända in på 70-talet var en fransk fotbollsöken, och även efter att Paris Saint-Germains grundats år 1970 får staden anses vara en av Europas mest underpresterande sett till förutsättningarna. PSG vann förvisso UEFA-cupen 1996, och man har några inhemska cuptitlar, men ligan har man vunnit endast vid två tillfällen,  trots att man alltså varit ’ensam’ klubb i Europas tredje största stad i fyrtio år. Och att inte någon av de kringliggande städerna runt Paris har lag i L1 eller L2 är högst anmärkningsvärt.

Frankrikes andra stad Lyon har nu en etablerad toppklubb i Olympique de Lyonnais, men de vann sin första ligatitel så sent som 2002, innan dess var det alltså bara Marseille av de stora städerna som haft ett vinnande lag i ligan. Men den franska toppstrukturen har närmat sig den i övriga Europa, där de större städerna med de rikare klubbarna etablerar sig i vinnarposition, och ville-usine-klubbarna får på sin höjd slåss om den sista Europa League-platsen. Att den gamla kyrkoföreningen A.J. Auxerre (med ca 40 000 invånare) spelat Champions League den här säsongen bör nog ses som ett undantag.

Och så här ser den alltså ut, den franska fotbollskartan säsongen 2010/11, med alla 40 städer och orter som representeras i de två högsta serierna. De gula orterna har lag i L1, de röda i L2.