la roulette

Skandal är det inte bara när assisterande domaren missar en offside på två decimeter eller när premiärministern beter sig. Skandal är det också när man betalar för att domaren ska missa en offside på två decimeter, och när fotbollspresidenter beter sig. En match som inte skulle sluta 2-2, men som slutar 2-2 är också en skandal såklart. Rörigt? Jag tänkte att vi skulle försöka reda ut begreppet här.

På allvetande wikipedia får vi ta del av John B. Thompsons (han har visst skrivit en bok som heter Political Scandal: Power and visibility in the media age) fem olika förklaringar till begreppet ’skandal’. Den första säger; Norm/moralbrott. En överträdelse av en norm eller moralkod. Huruvida det blir en skandal av överträdelsen skiljer sig beroende på storleken, kultur och person. Det är onekligen en överträdelse av moralkod att droga fotbollsspelare med prestationssänkande medel dagen före match, det kan vi nog vara överrens om. Men är det en stor skandal? Eller bara en stor fotbollsskandal? En italiensk skandal? Och när det händer i ett samhälle där korruptionen är bland den högsta i Europa, och där premiärministern köper sex av minderåriga och avdemokratiserar landets lagstiftning, kan vi då säga att kulturen kring vilken skandalen ägt rum förminskat den? Tja, vad gäller premiärministerns oangelägenheter menar han nog att skandalen består i den andra innebörden på Thompsons lista; En privat angelägenhet som blir offentlig. Man kanske skulle kalla det för en politisk skandal också, bland annat. Sen är ju de flesta skandaler är ju politiska i någon bemärkelse. Så också fotbollsskandalerna.

Och de flesta fotbollsskandalerna är italienska. Jag tänkte vi kunde ta tillfället i akt och bekanta oss med två riktigt tunga historiska skandaler. För även om vi bara väljer ut två (det finns fler, vi kan göra en hel serie texter av dem) kan det nog bli en hel gottepåse av dopning, köpta domare, köpta spelare, riggade matcher, och kanske några fråntagna titlar innan vi är klara. Men innan vi går vidare vill jag påminna kort om det något svaga förtroende för institutioner som funnits och finns i Italien. Det kan vara bra att ha med sig innan vi tar tag i skandalerna. Och har ni läst eller sett Gomorra, Gudfadern eller Bläckfisken är det ännu bättre, det viktigaste är att vi har med oss åtminstone några kulturella ramar kring våra skandaler. Och ja, jag har sett Wallanderfilmerna, men nej, Ystad är inte fullt så farligt som man kan tro.

Nu är bordet så väldukat att John Foot avsatt ca 60 sidor av sin eminenta, och här på bloggen flera gånger förekommande bok Calcio, åt just skandaler. Och jag måste bara få säga det, att skulle Strix skicka mig till en öde ö, och jag bara fick ta med en bok om Italiens fotbollsshistoria – ja, då skulle den ligga bra till. Hur som helst, Foot kallar skandalen med 1927 års förvunna scudetto för ’The Mother of all Scandals’. Om det är att ta i får vi väl se när vi är klara, men nog skulle det bli en bra thriller av storyn. Bakgrunden är enkel. Torino och Juventus gjorde (tillsammans med Bologna) upp om ligatiteln. Nyckelmatchen den 5 maj vanns av Torino med 2-1, och allt var tillsynes som vanligt (förutom att Juventus förlorade då). Veckor efter matchen, när Torino redan firat färdigt sin första titel, dök skandalmisstankarna upp i pressen. En uppsatt Torinoman ska ha köpt Juventusbacken Luigi Allemandis tjänster för dagen, till ett pris av 50 000 lire, vilket ska ha varit rätt mycket vid tiden. Torinomannen kallas i utredningen Dr N. (kort för Nani). Sen blir händelserna lite mer invecklade. För trots att Allemandi ska ha accepterat budet gjorde han en bra match, och kunde alltså inte klandras för förlusten – såsom var tanken. Därför var Dr N. heller inte särskilt sugen på att betala försvararen, som vår doktor menade inte fullföljt överenskommelsen. Dr N. erkände alltihop, och det fanns en anteckningslapp som ska ha varit skriven av Allemandi och som bekräftade skandalen – men trots det nekade Allemandi all inblandning. Torino fråntogs titeln och hela styrelsen stängdes av. Nani och Allemandi fick livstidsavstängningar, men spelaren var snart tillbaka som kapten i landslaget. Det stundade viktiga matcher och man vågade inte riskera att undvara duktiga spelare, livstidsavstängda eller ej. Någon ny mästare utsågs aldrig.

Den fjärde wikipediaförklaringen av ordet skandal lyder; Moraliserande debatt. En skandal får uppmärksamhet i media eller olika sociala nätverk. Man debatterar händelsen och vad som rätt och fel. Jag säger; media eller inte, och rätt och fel hit och dit, man vet att det är en bra skandal när den har ett eget namn. Totonero 1980 således.

Namnet kommer från Totocalcio, som är den italienska motsvarigheten till Stryktipset. Sedan 1946 (som kupongen ovan kommer från) har italienarna kunnat tippa de tolv (senare tretton) matcherna i hopp att få den där t-shirten som förkunnar att de får gå före i kön. Spelet var statligt och allt annat spel på fotbollsmatcher var olagligt. Det fanns alltså ingen möjlighet att spela på enskilda matcher. Eller rättare sagt, det fanns ingen laglig möjlighet – för den som inte låter lagen begränsa sig fanns det gott om Totoneros (svartspel). Och som ni vet om ni är i matchfixarbranchen är det väldigt svårt att fixa 13 matcher samtidigt, för att inte säga omöjligt. En match däremot, det kan vem som helst med pengar, kontakter och en telefon med kontantkort fixa. Napolitanska Camorran har allt det där, och mer därtill. Därför var det ingen slump att det organiserde svartspelandet utgick från Kampaniens huvudstad. Och i ett land där 20% av BNP:n består av svarta pengar ligger man nog inte sömnlös av skuldkänslor över att ha tippat en tvåa på Lecce-Parma hos den lokala bookmaker. Det har med de där kulturella ramarna att göra, så svartspelet omsatte snabbt stora pengar.

Laziomittfältaren Maurizio Montesi närmar sig de kulturella ramarna i en kommentar från 1980, när matchfixandet blivit avslöjat; Så vad är nytt med det här? Att fotbollen är trasig, korrupt. Det visste vi redan, även om några låtsades att de inte visste, eller inte ville veta för att de hade ekonomiska intressen, eller helt enkelt för att de är fans... tror ni verkligen att de som styr fotbollen vill göra det här i det öppna? Det gör inte jag... de kommer hitta ett par spelare i slutet av sin karriär, och sen kommer (den korrupta)  fotbollen fortsätta starkare än nånsin tidigare. För nog kan man fixa matcher i Rom också. Åtminstone kunde restaurangägaren Alvaro Trinca (till vänster nedan) och frukt- och grönsakshandlaren Massimo Cruciani (till höger) göra det. Det heter ibland att tillfället gör tjuven, så när delar av Lazios trupp ändå lunchade på Trincas restaurang (det fina med Foots bok är att vi får veta att Trinca var särskilt duktig på fiskrätter) kunde man ju lika gärna passa på att prata affärer med spelarna. Det intressanta är att pengarna bara ska ha varit en liten del i varför spelarna gav sig in i branchen – framför allt var det känslan av makt som lockade, att man stod över lagen.

Förresten, om jag skrev att man kan fixa matcher i Rom också var det lite att ta i, för när det gällde just fixandet av matcher gjorde våra romare inga större framgångar. Man köpte spelarna, man kom överrens om resultaten, man la sina bud – precis som fixarmanualen säger att man ska göra. Däremot fick man inte in resultaten, trots att de kostat en hel del. För det framgår tydligt bland de 60 skandalsidorna att matchfixandet är en sällsynt konst, där en hel massa aspekter måste tas hänsyn till. Våra romare tog ingen hänsyn alls, de lämnade mängder av fixarspår efter sig, och de gjorde sig ovänner med bookmakers som planerat odds i tron att de fixade matcherna skulle sluta som Trinca och Cruciani lovat. Har ni sett er beskärda del maffiafilmer vet ni vad som händer härnäst. Crucianos familj fick ta emot hot av okända män, och en av deras grönsakslastbilar brändes upp – en subtil signal till vår matchfixare att ta sig i kragen, tyckte man.

Än så länge kanske ni tycker det är förhållandevis enkelt att peka ut skurkarna i den här historien. Det tyckte Trinca och Cruciani också, så de tog kontakt med en advokat – Geoffredo Giorgi – som skulle hjälpa våra vänner att få tillbaka sina förlorade pengar. Giorgi träffade folk från förbundet och hotade med att hänga ut de inblandade spelarna om man inte, som Foot uttrycker det gjorde något för att ställa saker och ting till rätta. När ingenting hände efter samtalen med fotbollens styrande män tog man ärendet vidare till åklagarmyndigheten i Rom, och här blir det krångligt igen. För vår restaurangägare och grönsakshandlare var inte (tillbaka) i huvudstan  för att bekänna skuld – utan för att åtala de spelare och klubbar som inte handlat enligt överenskommelsen för bedrägeri. Med sig hade de avlyssnade telefonsamtal med spelare och klubbledare och kopior av checkar till de inblandade. Foot kallar bara tanken att någon jury skulle se Trinca och Cruciani som offer i den här soppan för slightly ridiculous. Men bevisningen fanns där, så nog skulle huvuden rulla, oavsett hur stora skurkar de två var. Polisen kraftsamlade och gjorde gemensam sak i sex olika städer, vid exakt samma tidpunkt söndagen den 23 mars – i halvtid mitt i den pågående ligaomgången. Spelare arresterades i omklädningsrummen, på läktarna och på bänken. Bland de 33 spelare (av totalt 38 personer) som senare åtalades var den mest noterbara Paulo Rossi, då i Perugia. Rossi själv menar att han mest användes som ett avskräkande exempel.

I rättegångarna som följde kom mängder av nya anklagelser fram, som ofta görs när man inte längre har något att förlora för egen del. Bland annat att det var vanligt att fotbollsspelare spelade mot sitt lag i matcherna, inte nödvändigtvis för att följa upp med en dålig prestation, utan snarare som ett ekonomiskt skyddsnät. Vann laget fick spelarna en segerbonus, och förlorade man kunde man hämta ut ’vinsten’ hos bookmakern, en skattefri sådan dessutom. De som pratade under rättegången eller i pressen om Totonero sa samma sak som Montesi  sagt. Att alla visste vad som föregick, men att man var rädd om sitt eget skinn och därför höll tyst om det. Samtidigt som rättsystemets rättegång pågick kom en idrottsdomstol med sina domar. Faktum är att det trots skandalen med den försvunna scudetton 1927 inte fanns något inskrivet om fixade fotbollsmatcher i italiens lag – därför var själva fixandet inte heller olagligt. Men det hindrade ju som sagt inte idrottsdomstoeln att straffa spelarna och klubbarna. Milans president Felice Colombo stängdes av på livstid, och klubben flyttades ner till Serie B. Övriga klubbar som straffades med böter och/eller poängavdrag var Lazio (som också flyttades ner till Serie B), Avellino, Bologna, Perugia, Palermo och Taranto. Listan på de dömda spelarna tar jag direkt från wikipedia, så ni får hålla tillgodo med en engelsk version.

Stefano Pellegrini (Avellino); 6 years.

Massimo Cacciatori (Lazio); 5 years (disbar in original punishment).

Enrico Albertosi (Milan); 4 years (disbar in original punishment).

Bruno Giordano (Lazio); 3 years and 6 months (1 year and 6 months in original punishment).

Lionello Manfredonia (Lazio); 3 years and 6 months (1 year and 6 months in original punishment).

Carlo Petrini (Bologna); 3 years and 6 months.

Guido Magherini (Palermo); 3 years and 6 months (1 year and 6 months in original punishment).

Giuseppe Savoldi (Bologna); 3 years and 6 months.

Lionello Massimelli (Taranto); 3 years (1 year in original punishment).

Luciano Zecchini (Perugia); 3 years.

Giuseppe Wilson (Lazio); 3 years (disbar in original punishment).

Paolo Rossi (Perugia); 2 years (3 years in original punishment).

Franco Cordova (Avellino); 1 year and 2 months.

Carlo Merlo (Lecce); 1 year (1 year and 6 months in original punishment).

Giorgio Morini (Milan); 1 year.

Stefano Chiodi (Milan); 6 months.

Piergiorgio Negrisolo (Pescara); 5 months (1 year in original punishment).

Maurizio Montesi (Lazio); 4 months.

Franco Colomba (Bologna); 3 months.

Oscar Damiani (Napoli); 3 months (4 months in original punishment).

Det är svårt, på gränsen till omöjligt, att översätta till en svensk kontext, men lek med tanken och byt ut namn och klubbar mot svenska diton så förstår vi att det här var en stor skandal när det begav sig. Att Paulo Rossi sedemera fick straffet sänkt till två år kom  som en läglig nyhet för förbundskapten Enzo Bearzot som då kunde ta ut honom i truppen till Spanien-VM 1982 – där Allemandi Rossi hjälpte Italien till guld.

Misstankar om köpta matcher tog såklart inte slut med rättegången och domarna 1980. Än idag är det en utbredd misstanke att Napolis svaga säsongsavslutning 1988 med 1-3 mot Juventus, 1-1 mot Verona, 2-3 mot Milan, 2-3 mot Fiorentina och 1-2 mot Sampdoria ledde till att de gav bort en scudetto som sett mer eller mindre klar ut. Det sägs att det låg i camorrans intresse att Napoli skulle förlora titeln – då man haft pengar på en sådan utgång. Att lagets nummer tio, Diego Maradona, umgicks med några misstänksamma figurer ska ha spätt på ryktena. Maradona själv skriver inte mycket om det i sin självbiografi, men det lilla han skriver skriver han iallafall på Maradonas vis; ...om folk sa att laget hade sålt sig så sa de att Maradona hade sålt sig, och om de verkligen trodde det, då ville jag flytta. Än idag kan han inte sätta sin fot i landet utan att myndigheterna beslagtar allt av värde, i ett desperat försök att få tillbaka lite av de hundratals miljoner han är skyldig italienska staten. Ni har säkert hört historien om hans diamantörhängen som polisen sålde på aktion – och som Fabrizio Miccoli köpte.

Det här rann iväg lite känner jag, och egentligen har vi ju en meta-skandal kvar att avhandla – i väntan på hästhuvuden och rättegångar i den piller- och matchfixarskandal som nu liggeri sin vagga – Calciopoli 2006. Men nu har vi varken tid eller ork för en vända till med advokater, klubbpresidenter, köpta domare, oskyldiga spelare (som visste massor) och så många skumma förbundsskurkar att vi måste upprätta ett personregister i datorn för att hålla rätt på dem, så därför håller vi det här så länge – med den försvunna scudetton 1927 och Totonero 1980. Om några år har Calciopoli gått från att vara en historia till att bli historia, då kanske vi kan gå igenom den ordentligt.

Avslutningsvis vill jag skicka med er den sista av Thompsons förklaringar av skandalbegreppet, som har med de inblandades trovärdighet att göra. Om ni sen vill applicera orden på den italienska fotbollen, landets president eller någon statschef ni känner är ni fria att göra så.

Ryktet riskerar att skadas. Personerna som är inblandade i händelsen riskerar att få sina rykten skadade. En persons rykte är viktigt för att skapa och utöva symbolisk makt. Skadas ryktet förlorar man alltså bitar av sin symboliska makt.