Slott och koja
En gammal dam ska ha inflyttningsfest, och dagen till ära har man bjudit in en ännu äldre hedersgäst från öarna. Det blir en fin och värdig tillställning, även om den äldsta gamlingen nog inte orkar med att dansa natten lång. Jag har (tröttsamt ihärdigt) kritiserat flera nybyggen tidigare, inte minst i de två senaste texterna. Att bygga nya arenor är i sig är såklart ingen synd. Men om man för 50 år sen byggde nytt för att kunna ta in fler av dem som var som dem som redan fanns på läktarna, så bygger man idag snarast bort dem som behöver fotbollen mest, till förmån för en ny - uppgraderad - fotbollspublik. Men det är fullt logiskt i ett fotbollseuropa där Champions League-hysterin spridit sig som pesten de senaste 15 åren, och tvingat klubbarna att ta på sig så stora spenderarbyxor att inte ens dubbla bälten håller dem på plats. Men den mjölken är spilld och glömd för länge, länge sen. De flesta 'kunderna' har har trots allt accepterat läget och nöjer sig med att bara följa sitt lag hemma från soffan, eller på puben, även om priset för TV-rättigheterna till arbetarnas sport också skenat iväg. Vi är ju mitt uppe i ett kallt krig där klubbarna rustar ikapp för att mjölka den korrupta kossan. Och när kossan väl kommer ut i hagen står vi där igen med en näve grönt i ena handen och klappar den medhårs med den andra.
Men jag ska inte sitta här och skälla och gnälla, speciellt inte när det är fest i stan. Och det här inlägget ska faktiskt inte handla om vare sig Juventus eller någon ny arena. Det ska heller inte handla om kossor eller pengar. Det här en text jag tänkt dela med mig av ända sedan jag skrev det allra första inlägget här, om Bari och Inter – Puglia och Lomardiet – och om de 80 milen som skiljer dem åt. Det ska handla om en klubb i Turin och en gammal arena. Om en tjur, och om sorg och kärlek. Och inte minst handlar det om en kamp som förlorats så många gånger om att det är en seger i sig att det fortfarande finns en kamp att förlora. Allt ryms i den allra finaste godnattsagan man kan berätta för den som inte kräver att pojken och flickan är prins och prinsessa, att rucklet är ett slott och att slutet är gott. Här är sagan om Stadio Filadelfia.
För drygt 60 år sedan var det hem till ett av de bästa klubblag världen sett. Il Grande Torino spelade över hundra matcher i rad på Stadio Filadelfia utan att förlora, och mellan åren 1946-1949 vann man fyra raka ligatitlar, ett italienskt rekord som står sig än i dag. Det fanns tillfällen då en landskamp för Italien i praktiken innebar att Torinos spelare iklädde sig en blå tröja i stället för den vinröda (’granata’) de normalt spelade i. Men det var före Superga.
Den 4 maj 1949, på väg hem från en träningsmatch i Portugal omkom hela Grande Torino i en flygplansolycka – som döptes efter platsen där planet kraschade – Basilikan Superga i utkanten av Turin (ni känner ju igen det såklart, men det tåls att upprepas). Grande Torino och Superga tillhör det förflutna, men för Torino och deras fans är är historien en del av vardagen. Olyckan har förvandlat spelarna till odödliga ikoner i Turin, än i dag sjunger publiken sånger om dem när Torino spelar. Superga måste naturligtvis nämnas för att Filadelfias betydelse för folket kring Torino ska kunna förstås, men jag ska försöka att hålla mig till ’Fila’ så gott jag kan här. Torinos historiska bagage är helt enkelt alldeles för tungt för att jag ska kunna packa ner allt i samma ryggsäck och orka gå vidare.
Jag lånar några rader från en gammal uppsats som jag och en klasskamrat skrev om Filadelfia. Vi får inte glömma mitt i allt nostalgiskt och gråtfärdigt att det i grund och botten är en fotbollsarena i cement vi behandlar här. Vill ni bara ha en snyfthistoria utan något matnyttigt och konkret får ni hålla er till bilderna och skippa texten, det är helt ok.
Filfiadelfia stod klar år 1926, i vad som då var utkanten av Turin. Det var en arena av gammal engelsk typ, med tre öppna läktare och en sittplatsläktare med tak, allt i ett etage av tegel och cement, som låg tätt inpå planen. Bakom ena långsidan hade man en inhängnad träningsplan, både träningar och matcher bedrevs alltså på Via Filadelfia, som området heter. Bara ett par stenkast från arenan låg FIAT-fabrikerna vars arbetare utgjorde kärnan av Torinosupportrarna (vissa höll som bekant på stans andra lag). Runt om Filadelfia finner vi enkla lägenhetskomplex, och från lägenheternas balkonger och fönster kunde man, och kan än i dag, se Filadelfias gräsmatta.
Att arenan ligger i arbetarklassens hjärta av Turin har bidragit till att Torinos image alltid varit mer jordnära än Juventus. Andra faktorer som hållit Torinofansen på jorden kan vara att de bara vunnit en ligatitel sedan 1949, att grannen har drygt ett tjog fler titlar och gärna påminner om det, samt att de är smärtsamt medvetna om farorna med att färdas där uppe i det blå.
Vinrött klotter, med ett tydligt budskap.
Bilden av Torino som arbetarnas klubb, och av Fila som arbetarnas hem, förstärks i en jämförelse med Juventus och klubbens historia som en maktfaktor i den italienska fotbollen. ’Juve’ hade starkast support i stadens aristokratiska och borgerliga centrum, och laget uppträdde i stil, med klass. I svart och vitt. Filadelfias läktare var packade med arbetarklassförorternas män, och laget spelade i ilskna blodröda hemmatröjor. Som mest såg 40 000 personer sitt lag på ’Fila’, en otrolig siffra sett till arenans litenhet. Då var den en sån där ointaglig borg, för att använda ett lite slitet uttryck. Idag (för ett par månader sen) ser borgen ut såhär. Klippet är några minuter för långt och det är tonsatt med en italiensk poplåt som kanske inte tilltalar alla, men det ger ändå en bra bild av vad vi har att göra med här.
Red Bull-burken fångades inte i klippet av en slump. Det gick rykten (som jag redan haft uppe här någon gång tidigare) förra året att Red Bull ville ge sig på gamla Torino också, och göra dem del i koncernen. Men det blev naturligtvis aldrig något av det.
Hade Grande Torinos spelare bara fått åldrats på ’Fila’, förlorat matcher på ’Fila’, och lagets storhetstid hade fått ta slut på naturlig väg hade platsen sannolikt inte haft samma betydelse för Torinofansen. Men i och med olyckan blev spelarna myter och Filadelfia närmast helig mark för såväl fanatiska supportrar som famlijemedlemmar till de omkomna, eller ’fallna’ som Torinofansen säger, och liknar spelarna vid änglar. Även för vanliga Turinbor verkar platsen ha en speciell innebörd. På arenan kunde man 2003 finna upphängda plakat från fans med tydliga budskap till de lokala politikerna; ’Folkets vinröda hem’ och ’Ingen bebyggelse på Filadelfia’. I det här vinröda folkets hem finns inte sällan bilder på ’Grande Torinos’ spelare. På bilderna bevarades och förstärktes ofta spelarnas ungdomlighet, så som man gör vid avbildandet av helgon. De gamla fansen har kallats ’Supergamen’, då olyckan liksom följt med dem och format dem från topp till tå.
Torinofansen verkar ändå ha ett komplext förhållande till Filadelfia. Å ena sidan är det en naturlig mötesplats för fansen, som 2003 startade en pilgrimsfärd mot Supergabasilikan vid Filadelfias ruiner, som man kallade det. Fansen brukar också ses på någon av Torinobarerna i närheten av Filadelfia innan laget spelar match. Å andra sidan är Filadelfia en skamfläck, dels för staden med dess politiker och beslutsfattare, men också för de styrande i Torino och för supportrarna till laget. När Turin sökte OS 2006 täckte man över de gamla ruinerna och försökte gömma undan platsen. Kontrasten mellan den dåtida ointagliga hemmaborgen för Grande Torino och de nutida ruinerna är total, och vore det inte för Superga hade marken säkerligen redan bebyggts för länge sen.
Laget flyttade ifrån Fila 1963. Redan då ansågs arenan omodern och för liten för Torino, som då fortfarande hade ambitionen att åter bli en stormakt i italiensk fotboll. I stället skulle man spela sina matcher på den betydligt större Comunale (tidigare Stadio Benito Mussolini), ett jättelikt cementblock till arena med plats för 60 000 åskådare, men som helt saknade den inimitet som fanns på Filadelfia. Trots att man inte längre spelade sina matcher där övergav inte laget Filadelfia helt, utan man fortsatte använda den som en träningsarena ända in på 80-talet, alltså 20 år efter att man flyttat därifrån. Den gamle Torinotränaren Emilio Mondonico kallade Filadelfia för Ett hem, ett monument, ett näste, och menade att magin kring platsen berodde på platsens tillgänglighet. Att vanliga människor levde i symbios med spelarna och historien.
I slutet på 80-talet revs de slitna läktarna, med löften om att ett nybygge snart skulle vara igång. Men trots att allt sades vara klart med bygglov och finansiering av en ny arena hände inte mycket efter att man rivit de gamla läktarna, och sedan dess har platsen sett mer eller mindre oförändrad ut. Torinos fans beskrev den förhastade rivningen som skamlig och när vi ser de kvarstående läktarruinerna i dag förstår vi varför. 1994 stängdes Filadelfia också som träningsarena, med motiveringen att det inte var säkert att ha fans inne på arenan när laget tränade, istället flyttade man till utkanten av Turin och en ny träningsanläggning. Trots det samlades 1000 fans på Filadelfia i en sorts protest, medan bara ca 200 tog sig ut till platsen där laget faktiskt tränade.
1994 startades en stiftelse för att bygga en ny arena på Via Filadelfia, en av stiftelsens grundare var ex-borgmästaren och kommunisten Diego Novelli. Arenan skulle ha en publikkapacitet på 15 000, och dessutom skulle man bygga ett museum och ett bibliotek i anslutning till den. Ett annat förslag var en ny matcharena för hela 30 000 på platsen, men även där brast det när den skulle finansieras. Det har också diskuterats olika typer av träningsarenor för laget, med bara två sittplatsläktare för ett par tusen personer. De senaste decennierna har Torinos luttrade fans alltså matats med löften om den ljusnande framtid, men precis som med byborna och pojken som ropade ’varg’ har man lärt sig att känna igen lögnen när den alltid är samma och man hört den å så många gånger (några av dem illustreras nedan).
Vad det blivit av alla planer vet vi redan, då planen fortfarande bara omges av ruiner som smärtsamt symboliserar Torinos fall. På lördag inleder Torino en ny säsong i Serie B, och på onsdag har man hemmapremiär mot Cittadella. Så heter det officiellt.
Men sanningen är att Torino inte spelat hemma på många år nu.
