la roulette

Jag tror att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen.

Allt som existerar passerar här, skrev Roberto Saviano i Gomorra. Det var han som lärde mig att om man ska säga något om Neapel så ska man börja i hamnen. På några få timmar passerar genom denna hamn de kläder som ungdomar i Paris kommer att bära i en månad, fiskpinnarna som kommer att ätas i Brescia under ett år, de armbandsur som kommer att sitta runt katalanernas handleder, sidenet i alla engelska kläder under en hel säsong. Med en kuststräcka på en dryg mil är hamnen som en egen stad utanför staden. Och Saviano målar upp en bild av hamnen som en spökstad, där allt konkret – som fiskpinnar, skor, klockor, jeans, tv-spel, färdbevis, tullpapper och kvitton – förvandlas till något abstrakt eller till och med försvinner helt. Tricket är att leverera varan till beställaren utan att någon byråkrati eller administration kommer emellan. En ljudlös snabbhet, skriver han om hamnens effektivitet, och dess totala avsaknad av mänsklig närvaro. Allt är ett myller av enorma fartyg, truckar och hundratusentals containrar. Människorna som faktiskt arbetar i hamnen kommer, precis som varorna i containrarna, i en strid ström från Kina. Men i samma stund som de tar jobb i hamnen upphör de att vara individer. Utan giltiga papper, precis som fartygen som passerar, är de lika utbytbara som de är många. För en liten avgift kan de få sina kroppar tillbakaskickade till Kina för en riktig begravning efter att de avlidit. Ingen lämnar hamnen i livet. Vad man gör med kropparna som inte skeppas till Kina vill vi inte veta.

Nu vill vi resa vidare norrut, in mot stan. Men eftersom den här bloggen ännu inte omsätter nog med euros att skicka mig på studiebesök i Sydeuropa får jag nöja mig med att lyssna på någon som varit där, och kursivera deras text.

Vi åker i ett nedklottrat tunnelbanetåg. När vi kommer ut ur tunnlarna skakar vi fram längs ett betonglandskap. Viadukter, påfarter, broar och bostadshus, allt i en betong som blivit lätt gul av solskenet. Tågets oväsen gör det omöjligt att prata med varandra. Vi sitter tysta och ser på omgivningen där väggarna är sprejade med slagord i svart och blått. Det står att klubbägarna till Napoli är skurkar. På en vägg har någon skrivit en fråga: ”Var är jobben du lovade oss Silvio?” Vi är på väg mot en krigszon...

Orden inleder Malena Johansson och Mats Lernbys ’Disamore’. De börjar sin italienska fotbollsresa i Neapel, och jag tror det är ett bra sätt att introducera själva fotbollen här –  genom graffitin i den napolitanska betongen. Inte för att graffarna är Napolifans och för kampanjer på stans betong, utan för att det är i betongbranchen, även kallad byggbranchen, många av dem som tillhör camorran verkar. Napolis gamle klubbpresident Ferlaino, han som tog Maradona till klubben, och han vars farbror blivit mördad i en camorrauppgörelse, kom därfifrån.

Vi är på väg mot en krigszon. I området Secondigliano strider maffiaklanerna om makten och folk mördas dagligen, men det är inte därför vi är på väg dit. Vi vill se hur man överlever, hur vanligt folk orkar leva i ett sådant helvete, varifrån kraften hämtas för att orka gå upp varje morgon. En utlänning kan helt enkelt inte förstå den oerhörda kraft fotbollen och laget Napolis blå färg skänker sina medborgare. Vi vill se det med egna ögon. Vi vet att fotbollen ingen annanstans i Europa betyder så mycket som just här i Neapel. Så samtidigt som vi är på väg mot en krigszon är vi också på väg mot den största av kärlekar.

Fina ord såklart, men allt det där vet vi ju redan. Jag ska ge en annan, något mörkare bild av hur man överlever och varifrån kraften hämtas. Inte för att Johansson och Lernby blundar för Neapels problem, tvärtom, men vi har fått se så mycket av den sidan myntet att jag helt enkelt vill vända på det (även om jag också har för avsikt att gå i den där fotbollsfällan till slut). Och då är vi tillbaka på Saviano igen.

För om byggbranchen utåt sätt kan erbjuda en hyfsad fasad, papper med siffror på, namnunderteckningar och vita (tvättade) pengar, är det något helt annat med den affärsverksamhet som dominerar här i Secondigliano. Det finns inte en enda sorts narkotika som introduceras i Europa som inte först tar vägen om Secondigliano. Jag kan inte översätta klippet, men bilderna berättar allt vi behöver (och vill) veta. Tabletter som kostar en euro att tillverka säljs i ’rätt’ kretsar för över femtio euro. I norra Napoli, där Secondigliano ligger, kostar de femton. Drogerna håller invånarna i ett stenhårt grepp, och även om alla såklart inte ’använder’ är de fler här än någon annanstans. Och den största av kärlekar (om författarna ovan ursäktar att jag lånar deras fina ord för att beskriva något fult), den som fick självaste Maradona på fall, det var varken fotbollen eller fansen i stan, utan alla drogers moder. La cocaína.

Kokainet har gjort samma klassresa i Secondigliano som fotbollen gjorde i England. Det är inte längre en lyxdrog, den är inte exklusiv och den är aldrig otillgänglig. Det är för studenter och arbetare. Det tas efter några timmars övertid för att koppla av, för att fortfarande orka göra något som liknar en mänsklig och levande handling och inte ett surrogat för slit och släp. Kokainet tas av lastbilsförare som ska köra på natten, det tas för att orka sitta i timmar i sträck framför datorn, för att kunna arbeta oavbrutet i veckor utan någon som helst paus. Det är något som tar bort trötthet, ett smärtstillande medel, en hjälp till lycka. Som om det inte räcker med att texten är kursiverad vill jag understryka att det är Savianos ord och inte mina, jag vill inte anklagas för någon olovlig marknadsföring här.

För att lyckas göra klassresan hela vägen var man tvungna att ta kokainet från den strikt kriminella marknaden till den enorma gråzon av småhandel som präglar hela stans kriminella karusell. Ett resultat av det är att de flesta som åker dit för att sälja narkotika är ostraffade sen tidigare och polisen kan omöjligt identifiera några nätverk av droghandlare på gatan - det finns inga. Det finns inte heller längre någon kontroll av droghandeln i Secondigliano utan här gäller total, absolut frihandel. Det tilltalar alla som vill bedriva lite handel vänner emellan, som vill köpa för femton och sälja för hundra och på så sätt tjäna ihop till en semesterresa, en masterexamen eller betala tillbaka på ett lån. Den totala liberaliseringen av narkotikamarknaden har lett till att priserna sjunkit.

Poängen Saviano vill göra är alltså att man inte är del av camorran bara för att man dealar lite. Det är vardag här i norra Napoli. Och för dem som faktiskt är del i camorran finns den inte ens. 'Camorra' är ett begrepp som polisen, journalister och jurister uppfunnit. Man tillhör Systemet. Författaren kallar det för ett maskineri, snarare än en struktur. Sen namnger han fler familjer och klaner som får det här maskineriet att gå runt än vad vi någonsin kan lägga på minnet. Han ägnar ett helt kapitel åt att berätta om vapnet som tagit så många naplitanska liv. Hålen efter en kalasjnikov är perfekta. De gör våldsamma avtryck på pansarglaset, de gröper ur och hackar sönder, de är som trämaskar som tuggar och lämnar efter sig en tunnel. Våldet är så närvarande genom hela historien att det till slut är lätt att glömma att Gomorra inte är en fiktiv John McClane-berättelse, utan att de som dött som flugor genom åren faktiskt varit människor - i eller utanför Systemet - för ett lik kvittar det. Det finns annars en romantiserad bild av maffian som vi fått genom mängder av böcker, filmer och tv-serier. En bild av familjemän, entreprenörer med heder och stolthet som bara använder våldet som en sista utväg. Den bilden raserar Saviano fullständigt, och det är nog en av bokens viktigaste uppgift. Våldet är inte bara en sista utväg, det är lika mycket en förebyggande metod att försäkra sig om sin plats i den infekterade näringskedjan.

Saviano lyckas faktiskt med bedriften att berätta en nästan 400 sidor lång berättelse från Neapel utan att ge fotbollen mer plats än några parenteser. Och det gör ju inte så mycket egentligen. Vi vet att den finns där. Att den är minst lika närvarande som våldet, drogerna, fiskpinnarna och klockorna. Och tillsammans med alla dokument och reportage vi matas med om Napoli, staden och fansen ger Saviano oss en verklighetens käftsmäll av vad som försegår i stan mellan matcherna på San Paolo. Och därför ville jag med den här samlingen citat lite lätt konkretisera vad som ryms i det där maffiabegreppet som man alltid slänger sig med när man diskuterar Neapel.

Och förhoppningen är väl någonstans att bilden av allt det fula – det genomkorrupta samhället och den hopplösa kampen mot drogerna och våldet – kan hjälpa oss att förstå varför man håller så otroligt hårt i det finaste man har.