la roulette

På kvällen, den 18 maj 2004, samtidigt som israeliska trupper stormade palestisnka flyktingförläggningar i Gazaremsan för att slå ner på de senaste upproren och protesterna mot ockupationen, fann både Israels premiärminister Ariel Sharon och Palestinas president Yasser Arafat tid att ringa varsitt telefonsamtal rörande till synes triviala saker. Sharon ringde ordföranden till ett israeliskt fotbollslag och gratulerade honom till segern i den israeliska cupen, som i sin tur ledde till att klubben skulle representera Israel i UEFA-cupen nästa år. Premiärminister Sharon betonade att han hade fullt förtroende att klubben skulle representera Israel på ett hedersfullt sätt i Europa. Samma kväll ringde president Arafat presidenten till en arabisk fotbollsklubb för att gratulera till deras framgångar, och för att säga att klubben skänkt stolthet till den arabiska nationen.

Tamir Sorek heter mannen bakom orden, som inleder ett kapitel i Soreks studie Arab Football in a Jewish State – The integrative enclave. Titeln är lika enkel som genialisk, för redan där får vi ta del av studiens kanske viktigaste slutsats – att fotbollen för araberna i Israel kan fungera som en integrerande enklav. Jag ska såklart utveckla vad Sorek menar med det, och jag ska dela med mig av fler av hans berättelser från fotbollen i världens mest politiskt laddade konfliktområde, men just det begreppet är något vi måste ha med oss från början och under hela resan.

Fotbollen är ett av få områden där araber kan integreras och verka på någorlunda samma villkor som övriga befolkningen i Israel. Det finns andra exempel också menar Sorek, som till exempel inom teater- och musikbranchen, eller inom sjukvården där en arabisk doktor kan behandla en judisk patient. Faktiskt också inom den undre världen kan arbiska och judiska kriminella enas kring gemensamma intressen och gemensamma fiender. Anledningen till att sociologen valde att studera frågan (arabisk integration) i en fotbollskontext, och inte i en musik- eller sjukvårdkontext, är främst fotbollens poularitet – att den når ut till och berör så många människor i så stora delar av landet (Israel), samt att de mediala strålkastarna oftare belyser fotbollsämnet än gangsters, sångare och doktorer.

Men även om fotbollen alltså erbjuder integrationsmöjligheter kallar Sorek den för en enklav. Det vill säga att integrationen framför allt gäller på fotbollsarenan, men aldrig per automatik också utanför den. Den ger inte landets arabiska minoritet några större möjligheter till att finna arbete eller utbilda sig, eller att identifiera sig med staten och dess symboler. Sen är detta heller ingen solskensberättelse. Det är en studie. Eller, det här är ju inte ens en studie, det här är faktiskt bara ett inlägg om en studie på en blogg – en blogg där det nog skrivs mer än det läses. Men det är svårt att vara kortfattad här, för det kräver en djup förståelse för konflikten i stort och för Soreks studie i smått. Och min förståelse är i bästa fall långgrund, men jag ska försöka att inte bli alltför långrandig.

Om den arabiska fotbollshistorien i Israel lär vi oss främst att den över huvud taget inte uppstod eller verkar som en palestinsk motståndsrörelse. Det är en så pass viktig del i studien att jag hade skrivit det i versaler om det här varit en annan typ av blogg (en sån där som läses mer än det skrivs på den). Vi var nyss på Korsika, där man gärna pratar om att frigöra sig från den franska tyrannen, tidigare har jag diskuterat Barcelonas rebelliska arv och här hemma i lilla Sverige sjunger vissa sydsvenska fans (förvisso lite skämtsamt) ’...befria Skåne från Svea Rike Land.’ Men den arabiska fotbollen i Israel har alltså inte någon sån här funktion. Den är helt enkelt inte en arena för de yttringarna. Sedan staten Israels bildande 1948 dröjde det ett par decennier innan det ens blev tillåtet att bilda arabiska fotbollsklubbar. Anledningen var att man från statligt håll var rädd för att fotbollen skulle främja en arabisk nationalism, som man var nog rädd för som det var. Med tiden startade man ändå upp ett flertal klubbar – de flesta under namnet Hapoel – i arabiska städer. Bakom fotbollssatsningen fanns den mäktiga israeliska fackföreningen Histadrut (motsvarande LO i Sverige) och landets styrande sionistiska parti Mapai (motsvarande gamla Socialdemokraterna). Att de två aktörerna var tätt förknippade behöver jag knappast understryka, och man var såklart intresserad av arabiska röster i valen. Sen är det inte helt enkelt vilka klubbar som är ’arabiska’ och vilka som är ’judiska’, de flesta har trots allt spelare från båda folkgrupperna. Oftast benämns man efter staden man kommer ifrån, om majoriteten är judisk eller arabisk, men det kan också röra sig om klubbens ägare eller grundare.

Däremot finns det också en muslimsk icke-sekulariserad fotbollsliga – The Islamic Soccer League – som knyter nära band mellan fotbollen och religionen. Den är att betrakta som en parentes rent sportsligt, det är ingen proffsliga, och jag kommer inte behandla den vidare här. Det går att läsa vidare om den för den som vill det, bl.a. i Soreks bok.

Studiens överlägset största svaghet är att det här med få sidors undantag en studie enbart om en manlig rörelse (även om Sorek träffar en del kvinnliga fans, sannolikt är studien rent av mer jämställd och än verkligheten). En krönikör skrev år 1945 en text som uppmanade kvinnor att idrotta. Come gather at the sports field... Bara två dagar senare skrev samma skribent en ny text under rubriken Housework = Sports! där det noggrannt förklarades att hushållsarbete var det bästa sättet för kvinnor att aktivera sig fysiskt. And when she prepares food she is doing sports, which strengthens the muscles in her arms – and when she cleans the floor of her house she is doing her daily sports. Det måste ha varit två mycket händelsefulla dagar för skribenten, vars idéer om kvinnor och sport naturligtvis inte hängt med till idag – men som hjälper oss att förstå vilket enormt motstånd de kvinnliga fotbollsspelarna levt och i någon mån lever med.

Vid millennieskiftet var ca en tredjedel av klubbarna i det israeliska ligasystemet arabiska, men fördelningen var sådan att det var fler arabiska klubbar i de lägre divisionerna och färre i toppdivisionen – Israeli Premier League. Och här kan jag ju bara flika in med att den arabiska befolkningen i Israel utgör ca 20%.  En intressant iaktagelse Sorek gjorde var att kommunerna i de arabiska städerna ofta investerade mer pengar i fotbollsklubben än de gjorde i judiska städer. Att sporten, och framför allt den mest folkliga sporten, blir viktigare för den annars så exkluderade delen av befolkningen ligger helt i linje med vilka städer det normalt är som utmärker sig även i de fotbollsnationer vi oftare besöker.

Av de stora judiska klubbarna vill jag nämna två stycken som valt lite olika vägar att profilera sig. Den första är också landets största – Maccabi Haifa. ’De Gröna’ har flest fans i landet, enligt någon undersökning håller ca var fjärde fotbollssupporter på klubben, och man är störst både bland den judiska och den arabiska befolkningen. Haifa är en stad med 270 000 invånare, och bara ca 10% arabisk befolkning, men staden har också ett rykte om sig att vara tolerant och något ’ödmjuk’, vad det nu innebär. Och klubben sägs spegla denna bilden väl, och har en historia av arabiska spelare i laget som tillsammans med att de vunnit en herrans massa matcher och titlar alltså gjort dem till Israels största klubb.

På andra änden ödmjukhets- och toleransskalan hittar vi Beitar Jerusalem. Det är också en populär klubb i Israel klubb ska sägas, men det är en klubb som samtidigt bedriver en högerextrem politisk agenda. Man har en policy att inte värva arabiska spelare, och man har vid flertalet tillfällen fått disciplinära straff för fansens politiska ställningstaganden. Klubbens ultras kallas La Familia och hemmaarenan kallas Gehinom (Helvetet), vilket nog framför allt för arabiska spelare känns lika logiskt som tråkigt efter att ha besökt den. Inför en bortamatch i en arabisk stad (som vi strax ska besöka) förbjöd polisen Beitars fans att ta med israeliska flaggor in på arenan, för att inte röra upp den redan hetska stämningen ytterligare. Och man fick heller inte med sig någon flagga in. Däremot sågs en israelisk flagga bland hemmafansen istället, den hade polisen inte mage att konfiskera. Annars är Beitars fans aldrig sena att påminna oss om att de gärna är en symbol för ett så homogent Israel som möjligt. Att läktarna ibland bli rum för politiska och rasistiska smädelser åt båda håll förvånar oss tyvärr inte, men här har man alltså en organisation som mer eller mindre stöder och främjar de motsättningarna – i rasistklubben Beitar Jerusalem.

Innan vi åker och hälsar på hos landets främsta arabiska klubb tänkte jag lyfta upp några andra av Soreks slutsatser. Det här får väl bli någon slags blandning mellan en bokrecension, en sammanfattning och i vissa lata partier en översättning av studien. Landslaget och andra nationella symboler som ständigt finns i fotbollen är givetvis en brännhet fråga när det gäller arabisk integration på fotbollsarenan. På frågan om vilka folk håller på om Israel möter ett europeiskt lag, svarar 69% att de håller på Israel när det finns minst en arab i laget. 17% håller ändå på motståndare, vem det än är. Utan en arab i laget håller ’bara’ 49% på Israel, men 27% på motståndaren. Övriga svarade att de inte håller på något lag. Jag hade inte tänkt att redovisa en massa siffror men just de här är ju så talande för det koplexa förhållandet den arabiska minoriteten har till ’sitt’ landslag – och det kan såklart gälla andra nationella symboler också. Om man ska sitta eller stå när nationalsången spelas är också en känslig fråga vad det verkar. Känslig för att man (generellt sett) inte vill demonstrera missnöje på arenan genom att ’sittprotestera’ samtidigt som inte vill resa sig upp för den israeliska nationalsången. En grupp fans kom på lösningen att redan långt innan nationalsången skulle spelas vara på fötter, och sen bara fortsätta att stå upp. Vi kan väl kalla det för en kompromiss.

Fotbollen som ett integrerande fält. Den sagan har vi läst så många gånger så vi kan den utantill. Och visst finns det intressanta iaktagelser att göra även i Israel bland arabiska fans, även om en matchbiljett alltså inte är en biljett som gör dem rättvisa i samhället. Sorek visar bland annat att det är mer sannolikt att de arabiska fotbollsfansen röstar i valen än dem som inte går på fotboll, och det är dessutom mer sannolikt att de röstar på ett sionistiskt parti. Sen finns det såklart andra saker som också påverkar resultaten, och det är svårt att svara på om fotbollen är hönan eller ägget i det fallet.

Välkommen till Sakhnin, i hjärtat av Galileen. Geografiskt ligger den arabiska staden (med en klar majoritet muslimer) ’inklämd’ mellan ett par judiska orter och en militäranläggning, och då regeringen har ett uttalat mål att genomföra en ’Judaization of the Galilee’ vill man heller inte att den lilla staden med ca 25 000 invånare ska växa. Om Sakhnin kan vi annars säga att staden i mångt och mycket saknar inkomstkällor och industrier vilket gjort att arbetslöseheten är hög. Infrastrukturen är dålig och man har ingen vidare fungerande välfärd. Men människorna här älskar sin stad, och de älskar sin fotboll. Den lokala patriotism är oerhört stark visar Sorek, då Sakhnin-identiteten var en störra källa till stolthet än till exempel den palestinska identiteten. Framför allt finns den här stoltheten i de städer som genom historien haft en aktiv roll i den palestinska motståndsrörelelsen - vilket lett till att där funnits ett martyrskap (eftersom motståndet alltid slås ner å det kraftfullaste) som staden och dess invånare kan identifiera sig med.

Några årtal ska vi ha med oss från den här konflikten, som hjälper oss att förstå Sakhnins historia och martyrskap. Först och främst är det 1948 års krig som ledde fram till grundandet av staten Israel. Och sen har vi 1976 års rikstäckande palestinska uppror – en reaktion på de landskonfiskeringar som den israeliska militären genomförde – där sex demonstranter sköts ihjäl och hundratals andra sårades och arresterades. Tre av de omkomna kom just från Sakhnin, och för att hedra offren gjorde man dagen till en minneshögtid – Yaum Al Ard (Land Day). Det är en dag av protestmarscher och demonstrationer bland det palestinska folket i hela landet numer, men det var i Sakhnin det började. Och det var då – efter 1976 som Sakhnin gjorde ett namn för sig som en symbol för Palestinas kamp för självständighet. Och i oktober år 2000, på den första dagen av det andra palestinska upproret i Västbanken Gazaremsan dödades 13 demonstranter av militären. Den här gången kom två av dem från Sakhnin. De begravdes så nära det gamla Land Day-monumentet som det var möjligt, och ett nytt monument restes till deras minne. Händelserna nämns över huvud taget inte i stadens officiella turistbroschyr över ’historiska händelser’ och ’historiska sevärdheter’.

Innan 1991 hade Sakhnin två klubbar, Maccabi och Hapoel Sakhnin. Hapoel var äldre, och tilltalade främst de mer välbärgade, Mapai-vänliga fansen. Maccabi bildades senare, och hade mer av en arbetarklassprägel, men också en nationalistisk image, och med fans som stod närmare kommunistpartiet. Trots de uppenbara motsättningarna mellan klubbarna gick sammanslagningen 1991 förhållandevis smidigt, och den nya klubben Ittihad Abnaa Sakhnin (eller Bnei Sakhnin) hade snabbt ett stort publikunderlag. Klubben gick i upp i högstaligan i slutet av 1990-talet. Bara det avancemanget sågs som en mot-alla-odds-bedrift.

Sakhnins fotbollsklubb är den överlägset starkaste ambassadören för staden, men den har ändå inte , trots stadens historia, anammat rollen som en palestinsk och arabisk upprorsklubb. Alla palestinska flaggor och andra nationella symboler som används i massor på till exempel ’Land Day’ (se bilden ovan) har inte kommit in på fotbollsläktarna. Där sluter man upp kring klubbens egna symbol i stället, den röda hästen (som inofficiellt även kommit att bli stadens symbol). För samtidigt som klubben har ett ursinnigt stöd från den stolta lokalbefolkningen motsätter man inte Israel just därför att man inte påtagit sig en nationalistisk identitet i sitt supporterskap – däremot uttrycks stödet som sagt väldigt lokalpatriotiskt. Men trots det använder man inte 'sitt' språk på läktarna. De flesta vuxna araber i Israel pratar både arabiska och hebreiska, men på Sakhnins fotbollsläktare sjunger fansen framför allt på hebreiska. Sorek menar att man har ett omfattande användande av den judiska majoritetens språk på fotbollsläktarna för att förstärka känslan av delaktighet och tillhörighet – i den israeliska ligan. Sakhnins supportrar har också ett rykte om sig att mer heja på sin egen klubb än att häckla motståndarna. Även om man vid vissa tillfällen i stridens hetta (mot till exempel Beitar) hamnat i konflikt med både motståndarfans och polisen. Jag ska absolut inte helgonförklara de rödvita supportrarna, utan vi fortsätter röra oss i gråzoner här.

Som en liten arabisk klubb med små resurser kommer man aldrig utmana Maccabi Haifa eller Tel Aviv-klubbarna som maktfaktor i den israeliska fotbollen. Men 2004 gjorde klubben det ingen arabisk klubb i Israel mäktat med varken förr eller senare när man vann en stor titel - The Israeli State Cup. För att komma från en stad med bara 25 000 åskådare fick man ihop ett hyfsat följe till finalen. Och Sakhnins lag som vann den bestod av såväl judiska och arabiska spelare som europeiska och afrikanska importer. Orkar man inte läsa hela det här inlägget finns det en dokumentärfilm om klubben där ett filmteam följer laget året efter bragden. After The Cup: Sons of Sakhnin United heter den. Laget som vann spelade en fysisk och tuff fotboll, som har jämförst med Wimbledons 90-talsfotboll i England. Hur mycket det ligger i jämförelserna vet jag inte, men Sakhnins fotboll ska ställas i kontrast till den ofta tekniska spelstilen som dominerar i regionen. Klubbens framgångar fick stort genomslag runt om i hela landet – och i hela arabfotbollsvärlden – och gratulationerna från andra klubbars supportrar (kanske mest från Maccabi Haifas fans) lät inte vänta på sig.

Men det var inte bara gemene fotbollsfans som hörde av sig och gratulerade Sakhnin till segern. För som ni redan listat ut fick klubbens ordförande Mazen Ghnayem samtal från både Israels premiärminister och Palestinas president på kvällen efter bragden. Och visst representerade klubben Israel på ett hedersfullt sätt, samtidigt som man skänkte stolthet åt den arabiska befolkningen i landet. På det sättet är man en lika speciell som viktig fotbollsklubb, de förenade sönerna i Sakhnin.

Här är det lag som vann cupen 2004. Om någon av dem finns kvar och spelade i 3-0-segern hemma mot Beitar Jerusalem i förrgår kväll? Det vet jag inte.