Folkfotboll
Jag hittade en lös tråd där ute på internet. Nu var jag alls ingen hejare på syslöjd, men vill det sig väl kanske jag kan skapa något litet av den. En tunn scarf eller så, såhär när höstvindarna tvingar oss att ta på ett lager till innan vi går ut.
Hur det är med vindarna i London vet jag inte, och de kanske har andra bekymmer nu än om man ska ha vår eller höstjackan på sig när man går ut. Många går nog inte ut alls, andra måste gå ut för att någon tänt eld på huset de bor i. 16 000 (det är en riktigt bra allsvensk publiksiffra) poliser har gett sig ut på gatorna för att sätta hårt emot hårt. Kanske har de lånat över fransmannens högtrycksspruta, kanske räcker det med gummikulor och blykulor, jag vet inte. Att varje enskild krossad ruta eller stulen platt-tv, kastad kullersten eller anlagd brand är en kriminell handling är nog de flesta överrens om. Men det är inte enbart enskilda kriminella handlingar vi ser. England har ända sedan landet industrialiserades, först av alla, byggt upp och förstärkt en samhällsstruktur som bygger osynliga och synliga murar mellan människor. Klassidentiteten är stark i England, förmodligen mer än i något annat europeiskt land, och det är klart att när farfars far, farfar och far jobbade på stålfabriken – ja, då bär du med dig ett visst bagage (man väljer inte själv om man ska gå på Bramall Lane eller Hillsborough, till exempel). Det är svårt att göra klassresor i USA också, men där har man skickligt odlat illusionen om den ’amerikanska drömmen’. Tron på att ett mirakel kan ta dig hur långt som helst, ’the sky’s the limit’ och allt det där.
I Italien tror man inte på mirakel, man tror på konspirationer. Så där byggde Mussolini tusentals arenor där folk kunde vara folk (även om det inte var hans avsikt). Fotbollen kallades för ett opium för folket, men det håller man nog inte med om i Egypten eller i f.d. Jugoslavien, till exempel. Och i England var den ett par decennier in på 1900-talet själva symbolen för (manlig) folklighet. En annan folklig symbol var den gamla fotbollsklubben från ammunitionsfabriken i Plumstead, precis söder om Themsen i östra London. Man jobbade på fabriken i veckorna och spelade i Royal Woolwich Arsenal på helgerna, men det behövs inga romantiseringar kring det för klubben ville snart investera, etablera och expandera.
Då krävdes att man blev professionell, och att man flyttade ifrån den gamla Manor Ground. Det blev en hel del kontroverser kring Arsenals beslut att gå ifrån amatöridealet, men det var ingenting mot vad som komma skulle. Klubbens ekonomi var körd i botten när man tog in bygghereen Henry Norris i organisationen. Han hade varit aktiv i Fulham tidigare och hade planer att slå ihop klubbarna, alternativt låta dem dela på Fulhams arena Craven Cottage – men ligaledningen sa nej. När Woolwich Arsenal åkte ur ligan 1913 gjorde man det som en urfattig och marginaliserad klubb. Norris gjorde då som byggherrar så ofta gör, och byggde nytt. Han köpte en (rätt stor) tomt alldeles i närheten av Gillespie Road Tube Station, där han tänkt bygga klubbens nya hem. Det var viktigt att infrastrukturen var utvecklad så att folk snabbt och enkelt kunde ta sig till arenan. Namnet ’Woolwich’ lämnade han kvar på andra sidan floden, nu var man bara ’The Arsenal’. För Norris personligen innebar flytten en ström av dödshot och högjudda protester från stans andra klubbar. Han hade nämligen byggt Highbury i kärnan av den del av norra London som varit Tottenham Hotspurs ohotade revir sedan 1882. Den nya rödklädde grannen var inte välkommen.
Nu när han klätt klubben i en ny stor kostym var uppflyttning till Division 1 (högsta serien) en absolut nödvändighet. Men när säsongen 1914/15 slutade låg Arsenal bara på femte plats i Division 2 – och sen kom ett världskrig i vägen. Tottenham hade kommit sist i D1, Chelsea näst sist och Manchester United trea från slutet (när händer det igen?), det skulle normalt innebära att Spurs och Chelsea åkt ur, och att ettan och tvåan i D2 (Derby och Preston) gått upp. Men till återuppstarten 1919 beslutades att D1 skulle utökas med två klubbar. Om ni tror att man helt sonika flyttade upp trean och fyran i D2 (Barnsley och Wolves) också, då känner ni inte byggherre Norris. Chelsea fick behålla sin plats i högsta serien, Preston och Derby flyttades upp och sen hade man en omröstning om den sista platsen – mellan Arsenal och Tottenham. Norris spelade ut varenda kort i kortleken och efter handuppräckning bland beslutsfattarna var Arsenal tillbaka i högsta serien till säsongsstarten 1919. Spurs fick börja om i D2. Inte ens när Arsenal själva fick skriva historien höll man igen. ”The arguments used were, of course, complete and utter nonsense. The League is not (and never has been) run on the basis of the most experienced clubs being given the higher places…” Vi kan lida med Wolves än idag, 92 år senare.
Douglas Beattie skriver om derbyt i The Rival’s Game och menar att klubbarna och fansen i grund och botten är rätt lika varandra. Fansen kommer från samma områden, går på samma skolor och dricker öl på samma hak. Tottenham har sitt judiska arv, något som rivalens fans sjungit om en gång eller två, framför allt under 80-talet då de nya skinhead-fansen lyckades nästa sig in på Highbury under en period. Men på senare år har Arsenal haft judisk närvaro i styrelsen, så det är ingen jättekrok att hänga upp rivaliteten på. Däremot muttrades det lite när Arsenal tecknade ett sponsoravtal med Fly Emirates, som haft ett kyligt förhållande till Israel. Den konflikten löste man diplomatiskt genom att låta en israelisk resebyrå annonsera på ’Emirates’. Sol Campbell-konflikten upptar stor plats i texten om klubbarnas nutida förhållande, men det räcker med att jag nämnt den här känner jag.
För att behandla grannanrna i norra London har den här texten varit rätt tung på den stökige grannen – den som flyttar in sent, bråkar, river och bygger nytt. Tottenham å sin sida har spelat i kvarteren sedan begynnelsen, och på White Hart Lane sedan 1899, deras förhållande till kvarteret är därför lite mer okomplicerat.
Om Arsenals flytt på några mil från Plumstead till Highbury var en flytt till fansen och ett sätt att göra sig tillgänglig, så var den 500 meter långa flytten från Highbury till Emirates någonting helt annat. Där gjorde Arsenal den där klassresan som är omöjlig att göra för många av dem som växte upp på North Bank. Och sen vände klubben sig aldrig om. Och som det konstateras i den där lösa tråden jag snappade upp, det är ju inte så att Tottenhams rötter i kvarteret verkar starkare än att man kan slita upp dem för att göra större kulor på annat håll. Hos ett annat folk. För när man väl släckt eldarna och sopat upp glassplittret hemmavid ska ni se att man börjar snegla mot den där arenan där ute i stans ytterkant igen. Det ska ju sägas här förstås att det inte verka skilja mycket i pris mellan att se fotboll på White Hart Lane och Emirates, men det finns ju andra värden i de här husen än bara vad stolen du sitter på kostar.
Och det är klart att blivit en förutsättning att du måste betala mer för en fotbollsbiljett än vad en arbetslös fyrabarnsförälder i norra London klarar av, om man vill se Modric och Nasri älska med bollen på lördageftermiddagarna. Annars går inte cirkusen runt. Men att det blivit en förutsättning att betala mer för utbildning och vård än vad man klarar av, det är svårare att hantera. Såväl det engelska samhället som den engelska fotbollen har blivit en angelägenhet för allt färre. En reaktion på det såg vi ju redan för ett par år sedan när Manchester Uniteds och gamla Wimbledons fans bröt sig ur och bildade egna klubbar – och nog kändes det som ett kreativt och givande sätt att visa sitt missnöje? Man skapade ju någonting.
Det vi nu ser i flera engelska städer handlar väldigt lite om att skapa, och väldigt mycket om motsatsen. Jag har läst om ’bråkstakar’, ’slynglar’ och ’kriminella ungdomsgäng’ som slår sönder stadsdelar, bränner bilar och hus, och skadar sina samhällen å det grövsta. 1981, för trettio år sedan, såg England liknande upplopp. Vi behöver inte leta efter anledningar att försvara deras handlingar, varken då eller nu. Men gummikulor, kravallpolis och den franska högtryckssprutan är inte lösningen på problemet. Då står de där igen om trettio år, med sönerna och döttrarna till dem de burar in idag. Och då finns nog inte White Hart Lane kvar.
