la roulette

Så är det, Holland är ett ganska platt land. Det är David Winner som konstaterar det i ’Brilliant Orange’. Vi får ge Winner att han har ett öga för att se det uppenbara. Som tur är ser han andra saker också. Tydligen gillar holländarna sitt platta land. Landskapet sticker inte ut, och det gör invånarna bäst i att låta bli också. Det heter att så fort ditt huvud sticker upp ovanför gräset så hugger någon av det. Och då ska ni veta att de klipper sitt gräs kort, holländarna. Låg profil och samarbete är vad som gäller. Det nya Holland samarbetade sig till en silvermedalj i VM, och med Sneijder och Robben som ’uppstickarna’ får vi väl säga att man höll rätt låg profil ändå.

Det där med samarbete var visst en överlevnadsfråga från början. Eftersom landet var speciellt utsatt för översvämningar tvingades man samarbeta och gräva diken för att leda undan vattnet, och sen blev man duktiga på det och tog det med sig, in i politiken och ut på fotbollsplanen. Holland (nej, jag tänker inte kalla det ’Nederländerna’, ni fattar ändå och Simon Kuper har sagt att man får skriva ’Holland’, så det så) har mängder av politiska partier, elva som nu sitter i riksdagen och en hel drös mindre partier strax under spärren, så det är klart att de tvingas samarbeta för att få igenom några beslut. Men det är långsamma processer, och politiken har ett rykte om sig att vara särskilt tråkig i Holland, något som landets komiker brukar skämta om. Inte alls som i England alltså, där det är politikerna som står för komiken, och komikerna för politiken. När Frihetspartiet med rasisten Geert Wilders i spetsen fick drygt 15 procent av rösterna i senaste valet, och då blev landets tredje största parti, kanske politiken i Holland blev mer händelserik. Men den blev knappast roligare.

Landslaget så. Att man fick kritik i somras berodde knappast på att man inte släppte lös divan Robben, utan helt enkelt för att man inte spelade lika underhållande och sevärd fotboll som publiken vant sig vid. Man var destruktiva och defensiva snarare än konstruktiva och offensiva. För på 70-talet, när man senast spelade en VM-final var samarbetet och kollektivet inte mindre viktigt än nu, men då hade man en spelare som bröt normen, och som kom att förknippas med hela den holländska fotbollen – trots att han var det extrema undantaget. Motsägelsen var total när Cruyff pratade om kollektivet, laget och samarbetet, samtidigt som han själv hade tidernas friaste roll och stack upp både huvud, axlar, knä och tå ovanför gräset. Men kanske var det just för att han ständigt missionerade kollektivets och lagets mission, som han själv kom undan med att agera utanför samma principer. För där jantelagen är stark gör den starke bäst i att inte sticka upp huvudet alltför ofta. Och kanske inte prata om sig själv i tredje person, men det gjorde i alla fall inte Cruyff.

Man har alltså svårt för starka ledare i Holland, och det är i mångt och mycket en fransmans fel. Jean Cauvin, mer känd som John Calvin, var en pastor på 1500-talet som bröt sig ur den katolska kyrkan för att sprida en alternativ syn på det kristna budskapet. Han menade att den traditionella kyrkan, och prästens roll var överflödig, och att människorna själva borde läsa och tolka Bibeln, och hitta sin egen mening i den. Det där slog i Holland. Det är alltså ingen som bestämmer (precis som i politiken), utan alla är sin egen chef. Därför är tränarens roll i holländsk fotboll förhållandevis svag. Han har elva spelare som hellre skaffar sig en egen uppfattning om spelet, än att lyssna på ’prästens’ tolkning av det. I det engelska samhället, för att kontrastera, som är präglat av klass och titlar är chefen chef, och chefen bestämmer. Punkt. I Holland, menar Winner, måste tränaren förtjäna spelarnas respekt, den kommer inte med titeln. Bara tanken på den gammalengelska katolska präst-tränaren Harry ’jorden är platt om jag säger att den är det’ Redknapp som holländsk förbundskapten kittlar ju därför lite extra.

Men om det å ena sidan är tränarens mardröm att ha spelare som helst går sin egen väg, borde det å andra sidan vara varje tränares dröm att ha spelare som värdesätter kollektivet. För de verkar ju snarare säga att tanken är fri än själva utförandet. Du får se på spelet hur du vill men du ska göra det som är bäst för laget. Och då är det ju inte lika kontroversiellt längre. Om det inte vore för den där allmänna holländska skeva självbilden – den som säger att de var goda under förintelsen, och den som säger att den orangea fotbollen står över all annan fotboll. Leo Beenhakker förklarar: När det är VM eller EM, är 90 procent av lagen där för att vinna. Men det är alltid ett lag som bara är där för att visa hur bra de är. Och det är Holland. Det är vårat drama. Med all den talang vi har, både teknisk och taktisk, vår offensiva fotboll, har vi bara vunnit ett mästerskap, och det var av misstag. Vi älskar spelet, men vi saknar någonting. Vi är som en boxare som boxas väl men som saknar en knockout...

Nu håller nog inte de Jong med om det sista där, men annars har det blivit lite av en holländsk tradition att vara bäst i kvalet och gruppspelet för att sedan förpassas ur mästerskapen av en mer cynisk motståndare. Men den bilden grusades, stämplades och tvåfotstacklades sönder och samman i somras, och i stället blev man boxaren med njurslag, öronbett och slag under bältet. Men fortfarande utan en knockout när det gällde som mest. Identitetskrisen har dock avtagit något efter de inledande kvalmatcherna, och man har redan ena foten i EM-slutspelet nästa år.

Bortser vi från koloniöar mäter Hollands högsta ’berg’ Vaalserberg 322 meter. Polens högsta berg heter Rysy och mäter 2 499 meter, så man hoppas nog få sina matcher i det lite plattare Ukraina där det högsta berget Hora Hoverla bara mäter 2 061 meter. Men först möter man ett annat ganska platt land, med en bergstopp på dryga 1000 meter, en VM-silvermedalj, och med en målvakt i grå mjukisbyxor – Ungern.

Han är engelsmannen som är född i Uganda, uppvuxen i Holland och som nu bor i Frankrike. Så här kan det se ut när Simon Kuper sitter hemma och knåpar ihop de finaste av böcker, artiklar och kolumner som rör fotbollsämnet.

I Ajax, the Dutch, the War: Football in Europe during the Second World War försöker han slå ihjäl den holländska myten att man var goed (goda) under andra världskriget. Holland var kanske inte den största boven men man lät sig ockuperas utan några större protester och fick sedan anpassa sig efter nazisternas styre, och ibland till och med ställa upp på det, menar Kuper. Procentuellt förlorade bara Polen fler judar än Holland under förintelsen, ett faktum som knappast stödjer självuppfattningen att man gjorde så gott man kunde. Men att man var så medgörlig innebar också att man skonades från de värsta våldsamheterna på hemmaplan, vardagen kunde fortgå i förhållandevis stor utstreckning, och bollen rullade vidare. Fast kanske skulle inte Hollands judiska befolkning, och de var rätt många, ställa upp på den beskrivningen. För dem innebar ockupationen vissa omständigheter att förhålla sig till, som till exempel att de inte längre var välkomna till sin gamla hemmarena. Det var fallet för supportrarna till Sparta Rotterdam, en klubb med många judiska medlemmar. Klubben fick år 1941 ett brev där det förkunnades att en skylt skulle hängas upp på alla arenans serveringsställen, och vid huvudingången. Flera av de judiska medlemmarna lämnade Sparta, och föreningen tappade merparten av sina judiska sponsorer. Kuper citerar J. Posners brev till föreningen där han förklarar sitt avhopp; På grund av omständigheterna känner jag mig tvungen att sluta som sponsor. Om saker och ting förändras hoppas jag kunna komma tillbaka som medlem så snart som möjligt. ’Omständigheterna’ såg ut ungefär som nedan.

Den klubb som oftast förknippats med judarna i Holland är Ajax (även om klubben själv inte erkänner sig som en judisk klubb). Det kommer sig främst av att Ajax kommer från Amsterdams judiska kvarter och att man vid 1900-talets mitt hade sin hemmaarena där. Men även i Ajax sades judiska medlemsskap upp, efter vissa påtryckningar från kluuben. Först efter krigets slut knöts banden samman igen mellan Ajax och Amsterdams judiska befolkning, vars investeringar i klubben hjälpte dem att komma tillbaka starkare än någonsin.

Alla framgångsrika storklubbar får leva med att många kommer avsky dem, sån är fotbollskulturen och Ajax är inget undantag. Rivalerna, framför allt Feyenoord, kallar Ajaxfansen ’judar’ (något de själva också gör för övrigt, om än med andra intentioner) och efter några läktarskandaler är mötet nu ’endast för hemmafans’. I Feyenoords repertoar finner vi till exempel de här sångerna och ramsorna;

Där kommer Ajaxtåget från Auschwitz...

Sieg, Sieg, Sieg... (med tillhörande gester)

Ssssssssssssssssssss... (gaskammarramsan).

Kuper träffar mängder med människor som upplevde Holland under andra världskriget. En av dem är Micha Gelber, en gammal judisk man med säsongskort på Feijenoordstadion. Kuper frågar honom vad han tycker om sångerna som Feyenoordfansen sjunger. Jag var i flera av koncentrationslägren. Det är klart att jag upplever sångerna som smärtsamma. Mer smärtsamma vore knappast möjligt. Men efter allt jag har upplevt har jag blivit riktigt hårdhudad. Antisemetism intresserar mig inte. Det enda som hade varit värre än det jag upplevde är gaskammaren.

Däremot beklagade Gelber sig över att ’judeskämt’ blivit vanliga bland Rotterdams medelklass. För det är klart det är skillnad på vad ungdomarna på läktaren skriker till bortafansen, och vad man skämtar om i gemene holländskt hem. Men sångerna slutar inte med Feyenoord. Haagklubben Ado Den Haags fans har sjungit liknande sånger i decennier. 1986 marcherade ett tusental Den Haag-supportrar genom Amsterdams judiska kvarter och sjöng antisemitiska sånger. En av sångerna, ’Juden, wir kommen’, var en gammal nazistlåt som tyskarna sjöng under andra världskriget. I vanlig ordning söktes klubbens ordförande upp för att kommentera (be om ursäkt för) supportrarnas uppförande. De här yttringarna är ett resultat av att Ajax tydligt profilerat sig som en judisk klubb, svarade den rika affärsmannen tillika Den Haags ordförande Dé Stoop, för att sedan anklaga Amsterdams borgmästare van Thijn (som reagerat på sångerna) för att vara alldeles för känslosam. Att van Thijn som barn smugglades ut ur den judiska teatern Hollandsche Schouwburg när kriget rasade kan ha legat som delvis grund till varför han reagerade så känslosamt, men det bekom inte Den Haags starke man. Först efter att det talats om att utesluta Den Haag ur ligan lyckades han få fram någon slags ursäkt, eller åtminstone en bättre bortförklaring.

Men nu har de sjungit igen, och den här gången var det Den Haagspelaren Lex Immers som hördes mest. Ursäkten består även den här gången av en bortförklaring, han ’rycktes med i stämningen’ och ’förstod inte innebörden av sångerna’, heter det från klubbens håll. Det blir förstås lite böter och någon slags avstängning för Immers, kanske tvingas han till och med läsa upp en text om ’alla människors lika värde’ och donera en veckolön till en judisk organisation. Men det gör väl detsamma egentligen. För de kommer fortfarande dra samma skämt vid middagsbordet hemma hos familjen Immers.