Cykloner och symboler
Hinner man inte ses så ofta som man önskar får man göra det bästa möjliga av de tillfällen som ges. Därför tar vi en liten svängom med Olympique de Marseille. En svängom med OM ska egentligen aldrig behövas motiveras, men jag gör det lite sådär halvhjärtat ändå.
De bygger ju nytt där nere. Ett sprillans nytt hem till dem som redan älskar sitt gamla hem mest av allt i hela världen. Vi börjar med att lyssna på vad de säger där ute om staden Marseille, Marseilles invånare och invånarnas knastokiga sjörövarskepp till fotbollsklubb.
Erik Niva, 2006, när det brann i 274 franska städer, men inte i vår stad:
I grund och botten handlade förortskravallerna om integration och diskriminering, och Marseille är Frankrikes invandrartätaste stad. Rent statistiskt borde det finnas mer uppdämd integrationsilska här än på annat håll, men där andra städer bara har några årtiondens erfarenhet av att ta emot immigranter har Marseille flera århundradens. Under de senaste 150 åren har våg efter mänsklig våg sköljt över staden; greker, armenier, spanjorer, palestinier och hundratusentals afrikaner från de gamla kolonierna. Med tiden har staden svalt dem alla, och Marseille har blivit en stuvning som inte finns någon annanstans i Europa. Drygt 550 000 av stadens drygt 800 000 invånare har så kallat utländskt påbrå. Mellan 25 och 30 procent är muslimer. (...) Spelare, ledare och fans. Tillsammans är de Olympique Marseille, en nästan symmetriskt perfekt avbild av en säregen stad.
Författaren Simon Rance, 2006, som under ett år följde FC Nantes land och rike runt, besökte Stade Vélodrome:
Virage Nord verkar vara något mer hardcore av de två läktarna och dom börjar sjunga, ramsor till Virage Sud som genast svarar. Jag tror inte att jag någonsin sett en sån vild publik förut. Inte ens Lazios ökända IRR var så här uppspelta, och inte ens på Maracana i Rio var atmosfären så synlig. Den passion Marseilleborna har för sin klubb är väldigt speciell och unik. Den fungerar som brännpunkten i den kokande gryta av olika etniciteter som gör Marseille till deras hem, tunisier, algerer och marockaner för att nämna några. I en del av Frankrike där stödet för Front National är utbrett, har ’Velodrome’ blivit en tillflyktsort där alla är välkomna, så länge de håller på OM.
Historikern Geoff Hare, 2003, skriver om Marseillefansens eviga och svurna fiende och ger oss en lite mer dynamisk bild av fansens support:
I det lokala stödet för stadens fotbollsklubb lever den här bitterheten kvar från stadens historia och dess stukade stolthet, riktad mot resten av Frankrike, men framför allt mot huvudstaden Paris, som representerar makten, i motsats till Marseille som snarare representerar maktlöshet. Så alla OM:s stora segrar ses som en braskande hämnd på ödet och ett upphävande av stadens naturliga gång. En motgång, såsom ett domslut mot OM återuppväcker de här känslorna av ständiga orättvisor och används som bevis för att stärka fallet om en konspiration från en arrogant huvudstad.
Jag tror att den här – för att använda Eriks ord – säregna trion ger en bra, om än spretig bild av vad vi har att göra med här. Sen ska det ju sägas att ingenting är konstant när det gäller OM. Det är ingen klubb som trivs på lugna vatten. Nej, de här piraterna har byggt sitt skepp för de oändligt stora, och de olidligt stormiga världshaven. Nu tänker ni kanske att vi är på väg att segla in i den där mutskandalscyklonen som förpassade OM till fotbollens bakvatten, men så är inte fallet. Och att den främsta piraten i besättningen tänkt lämna skeppet just innan det lämnar hamnen är i sammanhaget att betrakta som en svallvåg (kanske från någon romersk förbiseglande skuta?). Jag iklär mig kaptenenens papepgojas fjädrar och återger er (jag tror det ska vara i plural) en gammal berättelse från en sån där galen seglats från förr, när inget var som det ska men allt var som vanligt. Det känns aktuellt igen.
Vi kommer in i historien slutet av 1950-talet. OM hade problem både ekonomiskt och sportsligt. Man hade trillat ur högstaligan 1959 och spelade fem av de sex följande säsongerna i Ligue 2 (man gick upp till 1962/63 men kom sist i ligan trillade ur direkt igen). Spelarna flydde och den stolta klubben fick till och med se sig omseglad en säsong av den annars så blyga grannen AS Aix-en-Provence från någon mil norr om stan. OM fick 1964 stryk av amatörerna Gazélec Ajaccio i cupen med 1-5 hemma på Stade Vélodrome. I april 1965 kom Forbach, en liten stad på gränsen till Luxemburg, på besök i ligan med sitt fotbollslag. Vem som inte kom på besök? Fansen. 434 betalande åskådare kom till den väldiga cykelvelodromen. Och det var ingen engångsföreteelse, strejk eller protestaktion. Eller ja, indirekt var det väl det sistnämnda kanske. 16 maj 1965 kom 758 åskådare för att se OM-Besançon. Fotbollen har sällan varit en stor publiksport i Frankrike, men Marseille har oftast utgjort undantaget för den sanningen. Nu var man mer skyldiga än någon annan.
Det är nog inget de rekommenderar när du ska ta din skepparexamen men i Marseilles fall var lösningen att kaptenen lämnade det sjunkande skeppet i sin egen personliga livbåt. Det gick till såhär. Den nya presidenten Marcel Leclerc tog klubben till den gamla nedgångna arenan Stade de l’Huveaune, som låg i närheten av hamnen i de södra delarna av stan. För att överhuvudtaget göra arenan spelbar mobiliserade han en armé av arbetare som byggde, rev, målade och putsade OM:s nygamla hem. Arenakännaren Simon Inglis beskrev det som att klubben hittade tillbaka till sina rötter. Tillbaka till hamnarbetarna och tillbaka till de pirater som en gång byggt skeppet. Ändå var det bara en flytt på några hundra meter. Så vi får anta att det finns en symbolik i den här flytten. För folk kom på matcherna, klubben gick upp igen, flyttade tillbaka till Vélodrome, byggde sittplatser på den rosa cykelbanan som omgav planen. Och så vann man de där stora segrarna mot ödet, domarna och huvudstaden.
1998 revs Stade l’Huveaune, samma år spelades det VM-fotboll på Vélodrome, när vi ändå är inne på det där med symbolik. 2014 är tanken att OM ska inviga nya Stade Velodrome. Då fyller Commando Ultras ’84 30 år. CU’84 är en supportergrupp bland många andra på gamla nedgångna Stade Velodrome (ni hittar dem på Virage Sud). Och de är i alla avseenden högst bidragande till att grytan kokar. CU84:s frontman heter Santos, och här är en av hans berättelser.
Om den nya arenan fortfarande kommer vara brännpunkten i den kokande grytan Marseille vet jag inte, kanske kommer man bygga bort några av alla dem som älskar den där gamla cykelarenan. Kanske kommer den nya moderna ’mötesplatsen’ bli en lite mindre symmetriskt perfekt avbild av den där säregna staden. Och kanske kommer man till och med bygga sig bort från sitt öde som världens största underdog och ta steget till att bli en maktens representant. En sån där arrogant stormakt som vinner slag efter slag och härskar på haven utan att ens få en repa på skrovet. Det vore verkligen tragiskt.
På vänster axel har sjörövaren Santos en tatuering som föreställer en dödskalle. Det finns en symbolik där också.
