la roulette

Ett litet livstecken kanske kan lugna alla fans där ute.

 

Medan vi precis rott i land kvalet till EM nästa sommar har de fullt upp där ute i den stora världen (kolla en jordglob, Europa är inte så stort som Merkel och Sarkozy vill göra gällande) att kvala in till det stora världsmästerskapet. Och i Rio rensar, städar och pyntar värden redan nu favelan inför festen. Tanken är att VM ska bli mer som Copacabana än Guds Stad. Vad mer som hänt sen sist? Tja, England har vunnit över Sverige för första gången sen typ månlandningen och Tipsextra, och det känns väl rimligt att tro att vi promenerar på Mars innan vi slår öborna igen. FIFA:s president Blatter är rasist. Men det gör ingenting, för det finns ingen rasism. Bosnien förlorade, men Erik Niva kan ändå hämta ut ett bosniskt hederspass på ambassaden i dagarna. Rasisten och tjejtjusaren Blatter har inte heller någon aning om hur en jordglob ser ut, och Australien leder sin kvalgrupp före Saudiarabien, Oman och Thailand.

 

Våra fienders fiender är våra vänner, brukar det inte heta så? Australien var ju också sugna på att hålla den där festen om sisådär tio år, och man nöjde sig inte med att rynka på näsan och ställa besvärliga frågor när det stod klart att Qatars partyprinsar placerat fler bruna kuvert innanför FIFA-kavajerna än man själva mäktat med. Man krävde hela VM-kampanjsinsatsen tillbaka, på x antal hundra miljoner i en valuta jag inte minns vilken – det var en principfråga tyckte man. Bäst i PR-videon är när Nicole Kidman trycker på att Australien är en 'strong, stable demcracy.' Man kommer naturligtvis inte få en dollar tillbaka, men man kommer heller inte behöva skicka ut militären i slummen med högtrycksspruta. Och man kommer inte behöva bygga nya dyra och för stora arenor än på ett tag, vilket för mig in på den lilla berättelse jag tänkte berätta här (se det som något att ha vid sidan av det man har vid sidan av kaffet på sin eftermiddagsfika). Hela storyn och bilderna kommer från finfina Pitch Invasion.

 

Den här texten är kanske inte så aktuell just nu, den borde egentligen skrivits för några månader sen när det lottades, alternativt om tio år när det är dags (och då är la roulette nerlagd). Å andra sidan, lite FIFA-bashing och trasiga arenor har vi alltid tid för.

 

Vi är i Sydney, hos en gammal ungersk invandrarklubb – som i likhet med alla andra invandrarklubbar i landet tvingats putsa om fasaden en aning. Från början hette man bara Budapest verkar det som, sen St Georges-Budapest och sen bara St George – hur som helst bildades klubben strax efter andra världskriget och var en av pionjärklubbarna på den australiensiska scenen. När scenen skulle renoveras blev man St Georges Saints istället. I början av 1970-talet var klubben en dominant maktfaktor i landet. Man vann en internationell cup i Tokyo med andra inbjudna klubblag – en bedrift som klubben själv säger är den största någonsin av ett australiensiskt lag. Man skickade fem spelare till landslagets VM-äventyr i Västtyskland 1974, och man vann fyra regionala mästerskap i New South Wales på 1960- och 1970-talet innan National Soccer League (NSL) bildades 1977. Klubben nämner bara de tre gånger man vann grundserien på sin officiella hemsida, men officiellt blev man ändå mästare efter slutspel vid fyra tillfällen. Jag kan gilla klubbens tolkning. Nationella mästare blev man trots allt bara en gång – 1983, med en poängs marginal före giganten Sydney City.

 

Sin arena – St Georges Stadium – har man i Barton Park i stadsdelen Banksia i södra Sydney, med bara kanalen mellan sig och Sydneys flygplats. Den stod klar till klubbens andra säsong i NSL år 1978, och var alltså mästarna hem fem år senare. Den tog 15 000 åskådare och St Geroges publik har beskrivits som både livlig och passionerad. Inte ens 30 år har gått sedan dess och St George har tagit ett par stora steg tillbaka i seriesystemet där man nu spelar i den regionala andradivisionen.

 

När vi ser arenan känns 30 år genast som en väldigt lång tid. Precis som i fallet Filadelfia har det diskuterats nybyggen och finansiärer lite då och då, men utan att det fått någon synlig effekt på platsen. Tydligen spelar Tim Cahills bror i klubben idag, men man kan ju undra om bröderna talar samma språk när de snackar om helgens matcher.

 

Samtidigt räcker de här bilderna på en förortsarenas totala förfall för att jag, om jag haft en FIFA-kavaj, lagt min retroaktiva röst på Australien som VM-värd. Den här bunten bråte och sprucken cement är hem till en hel del fotbollshistoria, och till ett högst mediokert förortslag, det kan vara värt att påminna m medan ruinerna fortfarande finns kvar, nästan likt gravstenar kring den gamle och sjuka klubben. Arenorna man bygger och renoverar i Qatar kommer inte bli mål för de lokala graffarna – de ska visst monteras ner och skeppas iväg någonstans efter att festen tagit slut. Vi håller en tumme för att ingen av dem hamnar i Barton Park.

 

 

 

 

 

 

Eftersom det sällan är kö till den här jukeboxen hinner alla få sin låt spelad. Landslag således.

 

Det blir en liten uppföljning på popstudien från igår, men idag kikar vi på vad herrarna iklär sig när det vankas mästerskap. Och det är ju lite speciellt såklart, eftersom de natinella förbunden sällan är i närheten av de resurser som de stora europeiska klubbarna är. Men Messi är fortfarande Messi, även i en argentinsk tröja... Eller ja, det stämmer ju inte riktigt, men ni fattar. Man vill synas på Argentinas rasande vackra tröja, hur mycket laget än underpresterar. Kan man sen skaka hand med någon på Kanadas eller Singapores förbund och skäppa dit en låda matchställ också så är det väl bra, men det är inte samma provision där kan vi tänka oss.

 

Jag tror att anledningen att det här är så kul – för det är väldigt roligt – är att det så många gånger var här det började. Med tröjan. Och det är klart, man var ju en ytlig supporter på det sättet. Ingenstans samlas väl så många snygga ställ på samma plats som i hockeyligan på andra sidan Atlanten. Det fanns  nästan 30 (eller om det var 28 på den tiden?) lag att välja på när man skulle in i hockeykortsbytarbranchen på lågstadiet – och i förlängningen bli livstidssupporter (vilket i praktiken innebär att man kollar in text-tv, sida 362 varannan vecka) till den här tröjan – men ändå blev valet så enkelt till slut. NHL:s svar på Grekland 2004. Med den ödmjukaste av superhjältar, som lämnade Hockeyville (det är franska) för Sopranoland. Allt för den där tröjan. Så. Det kändes bra ändå att få smyga in en hockeynotis här (igen), när säsongen precis sparkat skrinnat igång. Och att vi fick ta tillfället i akt och uppmärksamma en fin målvakt när vi precis fråntagits den allra finaste av målvakter.

 

Men tillbaka till landslagströjorna. Eller till landslagströjtillverkarna. Och här blir det ju lite kul att se om det finns några mönster i var man profilerat sig mest. Lite har vi ju på känn hur det ser ut med landslagen, men vi behöver inte spekulera, snart har vi facit.

 

Först lite kort men nödvändig metodredovisning. Det känns ju rimligt att gå efter FIFA:s världsranking (inom parentes efter länderna), så vi får med alla de stora, så långt som vi orkar leta upp vad för krumilurer de sytt på tröjan. Jag hade tänkt mig de hundra främsta, så får vi se vad vi kan få med där. Och samtidigt vill vi naturligtvis stycka upp det i (typ) världsdelar, precis så som FIFA gör. Och med FIFA:s indelning hamnar Australien i Asien och Israel i Europa, vad kartboken än säger. I presentationen tar vi sen kontinenterna var för sig, och länderna i ordning efter var på rankingen de finns. Europa får inleda, det känns som det är mest konkurrens om lagen här. Och just det, jag orkar inte översätta, så länderna står på engelska. Vissa länders tröjor har varit nära på omöjliga att spåra, så ett och annat långskott har det blivit - några har nog gått in, men knappast alla.

 

Europa - UEFA Adidas

1. Netherlands (1)                            Nike

2. Spain (2)                                       Adidas

3. Germany (3)                                 Adidas

4. England (4)                                  Umbro

5. Italy (7)                                        Puma

6. Portugal (8)                                  Nike

7. Croatia (10)                                  Nike

8. Norway (12)                                 Umbro

9. Russia (13)                                    Nike

10. Greece (14)                                   Adidas

 

11. France (16)                                   Nike

12. Sweden (18)                                 Umbro

13. Montenegro (19)                          Legea

14. Denmark (21)                               Adidas

15. Slovenia (23)                                Nike

16. Turkey (24)                                   Nike

17. Slovakia (27)                                Adidas

18. Serbia (29)                                    Nike

19. Switzerland (30)                           Puma

20. Republic of Ireland (31)              Umbro

 

21. Israel (32)                                     Adidas

22. Belgium (37)                                 Burrda

23. Bosnia-Herzegovina (39)             Legea

24. Belarus (41)                                  Puma

25. Czech Republic (42)                     Puma

26. Hungary (45)                                Adidas

27. Ukraine (48)                                 Lotto

28. Bulgaria (51)                                 Kappa

29. Romania (54)                                Adidas

30. Scotland (55)                                Adidas

 

31. Lithuania (56)                               Hummel

32. Albania (57)                                  Legea

33. Northern Ireland (59)                   Umbro

34. Georgia (63)                                 Jako

35. Poland (65)                                   Puma

36. Austria (68)                                  Puma

37. Armenia (71)                                Hummel

38. Cyprus (76)                                  Adidas

39. Finland (79)                                  Adidas

40. Latvia (84)                                    Adidas

41. Estonia (86)                                  Nike

42. Moldova (88)                               Jako

43. FYR Macedonia (90)                     Puma

 

• Adidas har tolv lag, Nike nio, Puma sju och Umbro fem. Efter igår har vi lärt oss att Umbro och Nike är släkt, men vi delar ändå på dem i utgångsläget här.
• Lika rätt som det känns att Grekland har Adidas, lika fel känns det att Danmark inte har Hummel.
• Italienska Legea har sålt in sin tröja till Albanien, Bosnien och Montenegro, dessutom har man Kosovo. Kanske gör man ett försök att klippa någon tyngre Balkannation snart.
• Jako har Moldavien och Gerogien. Vågar vi gissa att tröjan reats ut i sista stund?
• Nike har Kroatien, Ryssland, Slovenien, Serbien och Estland i öst. Det är ju lite intressant på något sätt.
• Umbro har alla utom Skottland på öarna. Där får Adidas vara nöjda att de brutit sig in.
• Fina Kappa satsade allt på ett europeiskt kort, Bulgarien. Det förklarar varför Dimitar inte vill svetta ner den tjusiga tröjan.

 

Vinnare: Adidas. Men det var inte alls självklart. Nike har satsat bättre i Europa egentligen, och världsetan Holland är en riktig jackpot. Men man skulle behövt någon av England, Frankrike, Tyskland eller Italien för att vinna detta. Adidas lag imponerar egentligen inte, men man har UEFA (det är ett plus i de här sammanhangen) och man har flest. Vi ger dem medaljen, men höjer samtidigt ett varningens finger inför framtida mästerskap.

 

Nordamerika - CONCACAF Nike

1. Mexico (20)                                  Adidas

2. USA (28)                                      Nike

3. Jamaica (43)                                  Kappa

4. Honduras (50)                              Joma

5. Costa Rica (60)                            Lotto

6. Panama (62)                                 Lotto

7. El Salvador (75)                           Mitre

8. Trinidad and Tobago (91)           Adidas

9. Cuba (99)                                     Adidas

 

• Adidas och Nike lämnar ju egentligen bara smulor efter sig här.
• Men att Lotto har två lag gillar vi såklart.
• Mitre från England har snott åt sig El Salvador, jag finner ingen logik alls i det. Att Honduras har spanska Joma känns mer rimligt.
• Hade ni också gillat om Kuba haft Nike?
• Jamaica - The Reggae Boyz - och Kappa är precis så fint som en sponsorrelation någonsin kan bli.

Vinnare: Adidas. Att Nike förutom CONCACAF bara har sina egna amerikaner är lika nonchalant som det är underkänt. Det här är ju deras hemmaplan, vi hade förväntat oss att man snappat upp några mindre länder också. Då hade man vunnit detta klart. Nu har man istället förargat juryn, som ger förstapriset till Adidas. Mexiko, Trinidad och Tobago och Kuba är dessutom en småtrevlig komposition. Och Kappa väljer helt rätt efter sina resurser, som vanligt. De får en bronsmedalj, med guldkant.

 

Sydamerika - CONMEBOL Nike

1. Uruguay (5)                                  Puma

2. Brazil (6)                                      Nike

3. Argentina (9)                                Adidas

4. Chile (11)                                     Puma

5. Paraguay (25)                               Adidas

6. Peru (26)                                       Umbro

7. Colombia (35)                               Adidas

8. Venezuela (44)                             Adidas

9. Ecuador (66)                                Marathon (Ecuador)

10. Bolivia (85)                                  Walon (Peru)

 

• Nike och Adidas har lagt beslag på Brasilien och Argentina, men det var väl rätt väntat.
• Adidas har hela fyra lag här (och Puma två), trots att detta också borde vara Nike-land.
• Ecuador verkar ha en lokal tröja, det gillas alltid.
• Walon från Peru verkar ha tappat sitt eget lag, men håller kvar vid Bolivia.

Vinnare: Puma. De två tyngsta kunde man omöjligt få, men man är ju så rätt på det med Uruguay och Chile. VM:s moraliska vinnare och Copa Americas både moraliska och faktiska vinnare. Det här gjorde de bra. Riktigt, riktigt bra.

 

Afrika - CAF                                   Adidas

1. Côte d'Ivoire (15)                         Puma

2. Egypt (34)                                    Puma

3. Ghana (36)                                    Puma

4. Nigeria (38)                                  Adidas

5. Burkina Faso (40)                         Puma

6. Algeria (46)                                  Puma

7. South Africa (47)                         Puma

8. Senegal (49)                                  Puma

9. Cameroon (52)                             Puma

10. Tunisia (57)                                  Nike

 

11. Morocco (61)                                Puma

12. Libya (64)                                     Adidas

13. Gabon (67)                                   Puma

14. Guinea (69)                                  Airness (Frankrike)

15. Cape Verde (72)                           Erreá

16. Malawi (73)                                  Puma

17. Zimbabwe (74)                             Legea

18. Zambia (76)                                  Nike

19. Botswana (78)                              All Kali (Botswana)

20. Uganda (80)                                 Adidas

 

21. Mali (81)                                       Airness

22. Benin (83)                                    Airness

23. Sierra Leone (92)                          Hummel

24. Angola (96)                                  Puma

25. Sudan (98)                                    Puma

26. Mozambique (99)                         Puma

 

• Först och främst är det såklart ett hån att Adidas har CAF. Lämna det bara, ge upp och åk hem.
• Annars gör dem det helt ok, Adidas. De kan inte vinna matchen, men de står ändå upp här med Nigeria, nya (!) Libyen och fina Uganda.
• Botswana kör hemmasytt och Guinea franskt. Sierra Leone har Hummel, det hade vi gärna fått förklarat för oss.
• Annars har Puma kört ner sin tröja i halsen på hela kontinenten, och det är snygga tröjor för det mesta.

Vinnare: Puma.

 

Oceanien - OFC                             Puma

1. New Zeeland (94)                        Nike

 

• Nya Zeeland halkar in på 94:e plats, och det är ju kul för Oceanien förstås.
• Här är de andra lagen i OFC: American Samoa, Cook Islands, Fiji, New Caledonia, Papua New Guinea, Solomon Islands, Samoa, Tahiti, Tonga, Vanuatu. Lägg det på minnet.

Vinnare: Nike. Puma har förvisso loggan på pyramidens topp, men Nya Zeeland är VM 2010:s enda obesegrade lag, så det var inget snack egentligen. Sen tror jag inte man förlorar mot de andra 'länderna' någonsin, i någon sport.

Asien - AFC                                     Nike

1. Japan (17)                                     Adidas

2. Australia (22)                                Nike

3. Korea Republic (33)                     Nike

4. Iran (53)                                       Legea

5. China (69)                                    Adidas

6. Uzbekistan (82)                            Puma

7. Saudi Arabia (87)                         Nike

8. Qatar (88)                                     Burrda

9. Jordan (92)                                   Adidas

10. Kuwait (95)                                  Burrda

11. Syria (97)                                      Adidas

 

• Det här var en intressant grupp. Och en viktig sådan, man når ju till en del folk om man väljer rätt här.
• Nike kändes starka här på förhand, och med Australien och Sydkorea har man en bra grund.
• Schweiziska Burrda har kontor i Geneve och Qatar, så det känns logiskt att man är starka här.

Vinnare: Adidas. Hade det varit 2006 hade Nike sopat hem detta utan vidare (med Australiens mästerskap och Sydkoreas -02 i hyfsat färskt minne). Men det har hänt en del sen dess och det är omöjligt att bortse från att Adidas når över en miljard människor med sina ränder på den röda tröjan. Att man kryddar det med världens mest sympatiska Japan (också de med hyfsat många hundra miljoner fans), som dessutomn är bäst på kontinenten gör att tyskarna vinner här.


Sammanfattningsvis måste Adidas ses som totalvinnaren. Man tar hem Europa, där alltså 43 av de 100 främsta anses finnas, och det väger såklart tungt. Lite otippat tar man dessutom hem Nordamerika och Asien, där Nike verkar legat på latsidan. Puma gör mycket rätt, men når ändå inte riktigt upp till Nike på silverplatsen. Till nästa gång hoppas vi på Kappa. Det gör vi alltid.

 

 

Dessutom är de dåliga på att göra mål, grekerna. Eller bra på att försvara sig (vi sparkar bara en gång på dem som ligger ner, sen hjälper vi dem upp). Säsongen som gick blev det bara 2,2 mål per match i högstaligan – minst av de nästan 20 europeiska ligorna som jämförs på soccerstats.com. Flest mål gjordes i Holland (3,23 mål per match), men det visste vi ju redan. Näst flest gjordes i holländska andradivisionen (3,21). Flest mål i matchen mellan Australien och Somoaöarna den 11 april 2001 gjorde Archie Thompson. 13 stycken hann han med i 31-0 segern. Det bor en massa rekord i den där matchen, men sånt som står i Guinness Rekordbok försöker vi att hålla oss ifrån här, av ren princip. Vi går vidare och tar en svängom med Australien, Austaliens fotboll och Australiens fotbolls etnicitet istället.

 

Tajmingen av den här texten är ingen slump. Sverige spelar kvartsfinal lagom till söndagsbrunchen och ’dom där under’ står för motståndet. Nu kommer jag inte kunna säga särskilt mycket matnyttigt om damfotbollens historia i landet, den berättelsen verkar tämligen svårtillgänglig. Men någonting om landets generella fotbollshistoria ska jag nog kunna krama ur bokhyllan. Och med generell fotbollshistoria är det som med generell krigshistoria – den är skriven av män, om män, för män. Men det visste vi ju redan.

 

Jag har nämnt Gabriel Kuhn här förut. Den tyske före detta semi-proffessionella fotbollsspelaren är numera bosatt i Stockholm, där han jobbar som författare och översättare. Han har skrivit en hel bok i affekt – Tackling football and radical politics. Mest arg är han över att den moderna toppfotbollen mest bara blivit en ekonomisk verksamhet. Bokens omslag – ett par leriga svarta läderdojor på en gyttjig gräsmatta med kravallpolis i bakgrunden – fångar väl vår väns ilska. Han har samlat in en massa texter från olika håll om klubbar, personer och länder om fotboll och politik. Bland annat finns Erik Nivas text om Cristiano Lucarelli från Liven längs linjen med i boken. Men nu slirar jag från vårt ämne. Från Australien.

 

Kuhn gör en intervju med en anarkist, lärare och anarkistbokshandlare i Sidney om landets fotbollshistoria, vi får bara lära känna honom som Nick A. Även han är arg, inte minst på landets racist capitalist media, men han levererar också intressanta åsikter om landets fotbollshistoria ur etnicitetssynpunkt. Vi kan väl börja med att problematisera begreppet fotboll. För i Australien, precis som i USA, lever fot-fotbollen i skuggan av hand-fotbollen och kallas vanligen för antingen soccer – laget kallas ju för ’Socceroos’ – eller association football. Vi kan snabbt göra en jämförelse mellan publiksiffrorna i fotbollen och Australian rules football för att illustrera skillnaderna. Den senare hade ett publiksnitt i grundserien på över 30 000 per match, i slutspelet över det dubbla och i finalen över 100 000. Fotbollen har haft ett snitt kring 10 000, men tappat drastiskt de senare åren från över 14 000 i snitt 2007 till bara drygt 8 000 i fjol. Nästan samtliga klubbar har svårt att ens fylla sin hemmaarena till hälften. Och Nick vet varför – fotbollen har en historia av att vara en utpräglad invandrarsport i Australien.

 

Han nämner turkar, greker, italienare, portugiser, serber, bosnier, kroater, makedoner och ungrare, bland andra, som startade fotbollens andra våg i Australien på 1950-talet. Den som kom efter den tidiga brittiska vågen – som kom i slutet av 1800-talet men aldrig riktigt tog fart på grund av konkurrens från andra kolonialsporter sporter som cricket och rugby. Men nu dök en hel massa invandrarklubbar upp i storstäderna, stolta över både sina klubbar och sin historia. Även de invandrare som senare kom från Mellanöstern och Sydostasien startade klubbar och byggde nätverk genom fotbollen i Australien. Men hela tiden fanns ett kraftigt och utbrett motstånd från anlgo-Australien och rasist-kapitalist-media, menar Nick. Man kallade spelet för ’wogball’ – ’wogs’ är en nedsättande term för att beskriva invandrare från syd- eller östeuropa. ’Wogball’ gick till och med att slå upp i någon konservativ ordbok. Nick berättar vidare att när företagen diskriminerade de arbetare som inte behärskade det inhemska språket full ut, sökte man sig till fotbollen – som enligt klyschan är ett globalt språk. Som en parentes i nämner Nick också att han gläds åt att klyftan mellan herr- och damfotboll minskat i Australien, men att avståndet fortfarande är väldigt stort. Han säger ocksp att han nog skulle vilja demonstrera mot det då aktuella världsmästerskapet om man fått det, delvis på grund av mästerskapets skeva genusfokus.

 

En skuggsida av de tydligt nationalistiska kopplingarna i klubbarna var att fotbollen hade visst problem med supportervåld, till exempel vid matcher mellan greker och makedoner, eller mellan serber och kroater. Men detta uppförstorades i media, som tog tillfället i akt att slå ner på fotbollssporten. Fotbollen överlevde de mediala överfallen, men de etniska influenserna har med proffessionaliseringen effektivt tvättats bort. Högstaligan A-League bildades 2004. Namnrättigheterna såldes dyrt, i dag heter ligan Hyundai A-League och innehåller tio klubbar, nio från Australien och en från Nya Zeeland. Av ligans nuvarande klubbar är åtta bildade, eller återbildade med nytt namn, på 2000-talet. Perth Glory bildades 1995 och regerande mästarna Brisbane Roar 1957 – vilket alltså gör dem äldst i ligan.

 

Jag tänkte vi skulle avsluta med att trotsa ligans förbud att inte blanda in etnicitet i klubbnamnen, för att se vilka de var innan de blev vad de är. Och den uppmärksamme lägger nog märke till att klubbarna behållt delar av sin historia synlig för oss alla att beskåda.

 

 

 

Adelaide Juventus grundades 1946 och bytte namn 1977 till Adelaide City. Sina (Juventus (Notts Countys)) färger har man behållt. I dag spelar man i South Australian Super League, en slags andradivision.

 

 

 

Sydney Croatia grundades 1957, och bytte 1993 namn till Sydney United FC. Man spelar i New South Wales Premier League, en annan andradivision.

 

 

SC Croatia bildades 1953, när man bytte namn till Knights vet jag inte säkert. På 90-talet var man en australiensk stormakt, men i dag spelar man i Victorian Premier League (också direkt under A-League). Man är systerklubb till ovan nämnda Sydney United.

 

 

Preston Macedonia är den äldsta av våra klubbar, grundad redan 1947. Man har vunnit Victorian Premier League två gånger på 2000-talet, men trillade 2009 ner till division 1. Sedan mitten av 90-talet har man hetat Lions.

 

 

 

Så var det då mästarnas tur. Hollandia-Inala Soccer Club grundades 1957 och är alltså den enda av våra klubbar som spelar i högstaligan. Det är också den klubb som mest effektivt tvättat och skrubbat bort sitt arv. På klubbens hemsida finns en rubrik med namnet 'History'. 'Historien' börjar 2005, där man berättar hur Queensland Roar blev Brisbane Roar efter en sammanslagning. Sitt holländska arv tiger man effektivt ihjäl. Annars är nog klubben stolt som vann mästerskapet både på herr- oc damsidan 2011.

 

Och vi kan ändå skymta de europeiska immigranternas berättelser i tröjan hos ligans äldsta klubb.