la roulette

I våras skakade jorden om oss och flyttade våra perspektiv. Ett samhälle sköljdes bort och krävde fler offer än vi orkar eller kan räkna till. Då kände vi med det japanska folket. Jag minns att jag försökte översätta bilderna jag såg, men att min översättning inte klarade resan på de nästan tusen milen. Därför var det svårt att förstå innebörden av bilderna på ett trasigt Japan, på alla trasiga människor. Den här gången behöver ingen översätta bilderna. Vi förstår precis vad vi ser. I norrmännen ser vi oss själva, och det gör allting än mer obegripligt. Vi kallar det ena för naturkatastrof, vilket är ett hopplöst konstaterande att det inte är något vi kan påverka eller förebygga. Det är naturens gång. I fredags i Norge var det något helt annat vi såg. Sorgen är sig lik. Analyserna och diskussionen efteråt är det inte.

Den gången i våras skrev jag några rader om Japan och japans fotboll i ett slags försök att, om inte hedra eller plåstra om, så iallafall uppmärksamma. Det behövs inte nu. Det behövs inte skrivas något alls om norsk fotboll, men jag skriver ändå som jag gjorde då, när J-League gjorde uppehåll för att laga ett trasigt land, nu när Tippeligan gjort uppehåll. Med vetskapen om vad som föregår fotbollen hoppas vi att den kan återupptas så snart som möjligt.

Sådär. Har man citerat sig själv i text såhär är man antingen aningen högtravande, eller rimligen tämligen lågpresterande. Även om jag inte tänker sätta någon Norge-etikett på den här texten, kan vi ändå beröra de stora ämnena lite sådär på avstånd från den bottenlöst hemska katastrofen. Det är på en fascistoid ideologi som den norske terroristen hänger upp, och försvarar, sitt våld. Vi kan väl se på en tysk supporterorganisation som tagit avstånd från och bekämpat samma fascistoida ideologier de senaste knappa 20 åren. Bündnis Aktiver Fussballfans (typ Organisationen Aktiva Fotbollsfans) hette tidigare Bündnis Antifaschistischer Fussballfans (Organisationen Antifascistiska Fotbollsfans), men bytte fem år efter grundandet 1993 alltså ut ’antifascister’ mot ’aktiva’ för att tilltala en bredare massa fotbollsfans. Gabriel Kuhn, som jag haft uppe här ett par gånger tidigare, skriver om organisatioens kamp i Tyskland för behålla fotbollens folklighet. Eftersom fotbollen ständigt reproducerar nationalism och en destruktiv våldsromantiserande maskulinitet är den en bra arena att ta kampen mot diskriminering och främlingsfientlighet i, enligt BAFF.

BAFF skapades som en reaktion mot den alltmer neo-nazistiska läktarkulturen som brett ut sig i Tyskland på 80-talet. Det är ett nätverk av olika supporterorganisationer som står på liknande ideologiska grunder. En av sina första aktioner var att sätta stopp för en landskamp mellan Tyskland och England, som skulle ha spelats i Berlin den 20 april 1994. 20 april, Hitlers födelsedag. Som en del i protesterna mobiliserade man en manifestation när det tyska B-landslaget spelade på Millerntor-Stadion, St. Paulis hemmaarena, då 7 000 fans gav den planerade matchen varsitt rött kort. Gerd Dembowski från BAFF, som intervjuas i Kuhns Soccer vs the State, är noga med att påpeka att organisationen inte bildats av ’vänstermänniskor som kommit in i fotbollen utifrån’, utan av vanliga fotbollsfans som blivit politiskt intresserade och sedermera organiserade i egenskap av just fotbollsfans.

En av de frågor man drev som mest intensivt var den om arenornas ståplatssektioner på 1990-talet. I Tyskland, som i många andra länder, dök debatten upp i kölvattnet av de stora läktarkatastrofer som skedde på 1980-talet. Förbund och klubbar var positiva till att införa enbart sittplatser på arenorna. Som främsta skäl sades säkerheten, men vi har goda skäl att tro att det även fanns ett ekonomiskt intresse i att bygga bort ståplatspubliken. Man protesterade utanför fotbollsförbundets huvudkontor i Frankfurt 1994, utanför UEFA:s kontor i Genéve  året därpå, och sedan spreds sig protesterna över hela Europa. När Tyskland arrangerade VM 2006 var ämnet på tapeten igen, och då protesterade man igen med slogans som ’Four Weeks World Cup – Sitting for a Lifetime’. Dembowski är nöjd med utgången, att ståplatsläktarna i Tyskland bevarats, men han är kanske än nöjdare med att Tyskland ofta används som ett framgångsexempel när samma ämne debatteras i andra europeiska länder. Man har också haft återkommande protester mot TV-bolagens ökade inflytande över speldagar och tider.

Jämställdhetsfrågorna verkade till en början svåra för den unga, och manligt dominerande, paraplyorganisationen. Men i och med ’Women in Footballs’ grundande 2004 började man åtminstone problematisera den hyfsat ojämställda toppfotbollen. Man drev också en kampanjen ’Show Football the Pink Card’, som var den första nationsöverskridande allmänna protesten mot fotbollens ovilja att ens erkänna sina homofobiska miljöer. Är din tyska vid gott slag kan du ladda hem en 25-sidig rapport från BAFF:s hemsida som heter ’Kick it out – Homophobie im Fußball’ och läsa vidare i ämnet.

Så. Nu har vi bekantat oss så smått med de tyska fotbollsaktivisterna, och deras kamp för en bättre tillvaro för fotbollsfansen. I och med namnbytet 1998 sas det att man gick från att vara en närmast autonom extrem-vänsterorganisation till att ha en mer socialdemokratisk och lite bredare hållning.

Avslutningsvis tänkte jag skicka mer er en suddig bild från ett av gruppens läger för några år sedan, där man samlades i skogen utanför Kaiserslautern för att diskutera de frågor man brann allra mest för. Man gjorde upp en brasa, pratade orättvisor och rättvisor, fascistoida ideologier och demokratiska metoder att bekämpa dessa med, man drack öl och spelade fotboll. Jag tänker mig att det ser ut som på vilket läger som helst.

Den suddiga bilden behöver ingen översättning, ni känner nog igen er. Det är det som gör allting än mer obegripligt.

Det finns ju ingenting som säger att bara för att man inte är med själv så kan man inte bjuda på en riktigt fin tillställning. För de är fortfarande obestridliga mästare när det gäller att arrangera mästerskap, tyskarna. Och nu är man till och med så artiga värdar att man lämnar medaljerna till dem som behöver dem mest. Men allt handlar inte om VM-fotboll i Tyskland. Och även om jag gärna skriver om VM-fotboll finns det andra viktiga saker att skriva om en sån här dag. Som till exempel att 2. Bundesliga sparkar igång igen och smygstartar den europeiska fotbollssäsongen 2011-12. I dag möter FSV Frankfurt Union Berlin och det är intressant av flera skäl.

Jag tänkte att det här kunde bli lite av en allmän genomgång – det slog mig nu hur mycket jag gillar allmänna genomgångar – av den tyska (herr-)fotbollen 2011. Tyskland är, i sin nuvarande form, något av en nygammal skapelse. Först var man ett land, sen blev man två och nu är man ett land igen. Det illustreras allra tydligast med den där muren man byggde och rev. Och fotboll spelade man, på båda sidor muren. Det finns ju en massa fina berättelser om spelare som smugglades fram och tillbaka för att spela matcher, och fanns som inte längre kunde se sitt lag spela på fel sida muren, så man samlades så nära arenan man kunde och lyssnade på matchen istället. Eller snarare lyssnade man på publiken som var på matchen. Men vi skulle ju inte ägna oss åt dramatiska och känslotunga återblickar i dag, så därför lämnar vi de berättelserna därhän och fångar dagen. Jag har kommit över en karta över den tyska fotbollen såsom den ser ut inför säsongen, och istället för att som vanligt spara på det bästa, så dukar vi upp hela buffén meddetsamma, sen får man liksom plocka ihop sin egen tallrik. Jag tänker iallafall plocka ihop min.

Den röda linjen skiljer gamla Östtyskland från gamla Västtyskland, för jag tänkte att vi skulle något av det också lite senare. Det första och allra mest upseendeväckande med klubbkartan måste ju vara att man bara har ett ’riktigt’ stadsderby i sina ligor. Frankfurt är den enda tyska stad med två klubbar i samma liga. Men innan ni ringer alla ni känner och berättar om scoopet får vi ta till saltkaret och nyansera det här en aning. Tyskland är inte Frankrike. Varken förr eller nu (ja, med undantag för Alsace då). Fotbollen är inte småstädernas och familjeföretagens, den är storstädernas och storindustriernas. Städerna räcker till mer än en klubb. Det tänkte jag illustrera bilden nedan på Tysklands demografiska utseende. Jämför den gärna med klubbkartan. Och i Ruhr, där man inte vetat var en stad tar slut och en annan tar vid om det inte vore för fotbollsarenorna, har man en hel massa fotbollsderbyn. Det främsta är nog det mellan Schalke från Gelsenkirchen och Borussia från Dortmund. Och trots att det i all väsentlighet är ett derby – det skiljer bara tre mil mellan städernna – kan vi klämma in Bochum däremellan.

Sen kanske ni tycker att den tyska fotbollen verkar något koncentrerad till just Ruhrområdet och de större städerna i syd, och att det är lite glesare i de centrala och östra delarna av landet. Och visst, det får man ju hålla med om. Hamburg, Bremen och Wolfsburg har såklart klubbar på högsta nivå. Och nytt för i år är att även huvudstaden Berlin får vara med I Bundesliga – som enda klubb från gamla Östtyskland. Jag inser nu att jag borde ringt alla jag känner förra säsongen och berättat om ett annat scoop, att den tyska huvudstaden var den enda i Europa som inte hade en klubb från huvudstaden i högstadivisionen. Men nu är Hertha Berlin alltså tillbaka. Och här vill jag ändå göra en kort tillbakablick. För i Berlin bor en gammal östtysk stormakt. Dynamo Berlin vann tio raka östtyska mästerskap mellan 1979-1988, och det är ju en sportslig bedrift värd att applåderas. Det gjorde i snitt 15 000 människor året då Dynamo vann sin första ligatitel. När man vann sin sista titel tio år senare hade en dryg tredjedel av dem tröttnat på sin klubb och stannade hemma. Ska vi göra det enkelt kan vi säga att det beror på Erich Mielke. Han var inte bara klubbens ordförande som köpte ihop ett stjärnspäckat lag och gav fansen tio titlar. Han var också den östtyske säkerhetspolisen Stasis högste chef i över 30 år, tillsatte domare till klubbens matcher, och ’köpte’ sig tio titlar. Det gick så långt att Dynamos spelare själva reagerade på det flyt man hade med domsluten. För även om man hade de bästa spelarna togs ett flertal av titlarna under skandalösa former, som Hesse-Lichtenberger uttrycker det i Tor!. Men rättvisan skulle hinna ikapp Mielke och Dynamo. Han dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två poliser 1931. Vi kan väl tänka oss att han begick ett och annat brott som Stasichef även efter 1931. Dynamo Berlin heter i dag Berliner Fussball Club Dynamo och spelar i femtedivisionen.

Sedan murens fall har det varit sisådär med de f.d. östtyska fotbollsframgångarna. Man har alltså bara en klubb i Bundesliga – och det är stans ’västklubb’ Hertha.

Vi kan se ett tydligt samband mellan var klubbarna finns och var städerna finns. Det finns också ett samband mellan var städerna finns och var folk bor. Men det vet jag inte hur man ska påvisa, så ni får helt enkelt lita på mig. Nu ska vi räkna lite och se om det bara är befolkningsmängd som avgör om man har klubbar i toppdivisionerna eller om det möjligenb finns andra saker som spelar in. Jag gör som tyskarna gjorde och skiljer på öst och väst.  I dag har de sex gamla östtyska regionerna tillsammans knappt 18 miljoner invånare, vilket är ca 22 procent av landets knappt 82 miljoner inånare. Man har tio klubbar i de tre högsta ligorna, som tillsammans rymmer 56 klubbar (18 i de två högsta och 20 i den tedje). Det blir nästan 18 procetn, och stämmer alltså hyfsat väl överrens med rikssnittet. I tredjedivisionen är var femte klubb östtysk, som sig bör om vi bara tittar på befolkning kontra klubb. I andradivisionen är hela fem av 18 klubbar från gamla DDR, vilket innebär att gamla öst är något överrepresenterat i 2. Bundesliga. Men så var det då Bundesliga, där vi alltså bara har Hertha - vilka utgör ca 5,5 procent av Bundesligas klubbar. Och vem vet, kanske dyker frågan upp som en orange tårtbitsfråga på Trivial Pursuit någon gång under säsongen, då kan det vara att veta.

Det här var kanske ingen slutsats att ringa runt om, men den tåls ändå att påpekas när vi ändå är här och rör oss i ämnet. Man spelar alltså (ungefär) lika mycket fotboll i öst som man gör i väst, men man har fasligt svårt att hävda sig på högsta nivå. Jag lämnar det fritt att spekulera i varför det ser ut som det gör. Men vi kan nog vara överrens om att städernas, befolkningens och klubbarnas ekonomiska förutsättningar spelar in. Och medan vi funderar vidare på saken kan vi väl se derbystaden Frankfurts FSV Frankfurt ta emot huvudstadens andraklubb Union Berlin. Matchen är intressant av flera skäl.

Eftersom man bara är 90 minuter (och ett tokigt italienskt lag utan italienare) från klubblagsfotbollens största semifinal får vi ju säga ett par ord om Schalke 04, och deras - ska vi kalla det - intressant tajmade storhetstid.

Vi börjar med den intressanta tajmingen.

Den 30 januari 1933 installerade sig den nya förbundskanslern i Tyskland, och avdemokratiseringen av landet lät inte vänta på sig. Man ändrade konstitutionen så till den grad att den nya regeringen med lagen i ryggen kunde arrestera sina politiska motsåndare, och alla andra man fann stod i vägen för förbundskanslerns idéer. För att läsa mer om hur det gick med det hänvisar jag er till vilken dokumentärkanal som helst - eller en historiebok, för den som gillar såna. Här gillar vi fotboll. Och liksom i de flesta diktaturer insåg man värdet av att låta fotbollsspelandet fortskrida, trots att läkatarna alltid varit svåra att kontrollera fullt ut är det, som bekant, ett sätt att få folket att fundera på annat än vad dom där uppe pysslar med.

Sex månader senare hade Schalke 04 tagit sig till sin första mästerskapsfinal (som alltså avgjordes i cup-form), en final man förlorade klart mot Fortuna Düsseldorf – som blev Tredje Rikets historiska första mästare. Men Schalke skulle få sina revanscher. Man hade redan 1927 påbörjat en medveten satsning, då man anställde en österrikisk tränare med en alldeles särskild idé om hur han skulle ta Schalke till toppen – och titlarna till Schalke. Gustav Wieser var inte kvar i klubben när Schalke väl skördade framgångarna, men det var utan tvekan hans frön och grödor som låg bakom dem. Försvararen Hans Bornemann menar att i 20-talets Schalke var det första gången i fotbollshistorien som den bollhållande spelaren inte i huvudsak beslutade spelets riktining, utan snarare hans närmaste lagkamrater. Spelet byggde på mycket rörelse utan boll, och ett snabbt passningsspel längs marken. Laget var ett hopkok med en och samma ingrediens – lokala arbetargrabbar från Ruhrområdet. De flesta jobbade kvar på stålverket eller fabriken under tiden de spelade hem mästerskapet året efter debaclet 1933, och många av dem kände varandra sedan barnsben.

Kanske har ni redan gjort kopplingen till Barcelona och deras fotboll, men det finns något mer här som gör att jag gärna jämför dagens FCB med 30-talets Schalke. Stålfabriken må vara ersatt med La Masía, Ruhrområdet (där få turistar) är ersatt med Barcelona (där fler turistar) och barndomsvännerna och de många familjebanden som fanns i Schalke är i dag bara fotbollsspelande barn (somliga äldre än andra) i FCB. Schalke var heller inte alls den där motsåndsrörelsen som Barcelona var – och i någon mån är. Kanske är det just de starka kontrasterna (förutom synen på fotboll) som får mig att tänka på Barcelona när jag läser om Schalke.

Och så vann man en massa titlar, förstås. Mellan åren 1934-44 vann Schalke den regionala ligan i Westfalen 11 gånger. Det är såklart ett imponerande facit, men det kräver också en närmare förklaring. Nazisterna delade in den tyska ligan i 16 provinsiella ligor - i något slags försök att värna om det provinsiella, som skulle leda till någon slags utbredd uppskattning av det tyska (gissar vi). Segrarna i de 16 ligorna möttes i fyra gruper om fyra, i vilka de segrande klubbarna spelade semifinaler och final om mästerskapstiteln. Varför göra det svårare än nödvändigt?, resonerade man. Schalke hade ju inte så mycket att säga om formatet på mästerskapet, så man koncentrerade sig på att fortsätta ta hem det i stället. Och 1934, -35, -37, 39, -40 och 42 gjorde man just det (1933, -38 och -41 kom man tvåa). Finalen 1939 är lite speciell, för i och med att Riket växte gjorde även fotbollsligan det, och i finalen mötte man Admira Vienna från det då nya Tyskland. Schalke minns nog finalen av sportsliga skäl också, då man krossade österrikarna och vann med 9-0.

När Tyskland genomlevde sin allra mörkaste tid historiskt sett firade Schalke titlar på löpande band, och när landet reste sig och började bygga för framtiden – ja, då hängde Schalke inte riktigt med. Man vann förvisso titeln 1958 och cupen 1974, men sen dröjde det till slutet av 90-talet innan man fick anledning att fira igen. Men då gjorde man ordentligt – efter att ha tagit hem UEFA-cupen i Köpenhamn, där man mötte just Inter i finalen. Sen dess har man blivit specialister på att komma tvåa i ligan. Fyra gånger på 2000-talet har man gjort det, den bittra silvermedaljen man ’vann’ på stopptid 2000 kan man tacka Patrik Andersson för. Men cuper kan man, sju inhemska cupfinaler (i DFB-Pokal och Ligapokal) har man hunnit med på 2000-talet, tre av dem har man vunnit.

Efter den här säsongen kan man stoltsera med en mittenplacering i ligan och ett osannolikt bra europaäventyr. Och just det, så ska man spela cup-final också.

Vi kan inte fortsätta låtsas som att landet inte finns. Herrarna har skopat hem tre världsmästersakp (1954, -74 och -90) och tre europamästerskap (1972, -80 och-96). Man har sammanlagt elva vm-medaljer, Brasilen har tio, Italien sju. Damerna har fem europatitlar och två vm-titlar, sedan 1984. Det är inte särskilt svårt att argumentera för att de är världens främsta fotbollsnation, historiskt sett – på landslagsnivå. Men det tänker jag inte göra. I stället plockar vi fram miniräknaren – och räknar mål.

För tydligen är det så att tyskarna (ni hade redan listat ut det va?) är särskilt duktiga på att göra mål. Vi kan jämföra med Brasilien och Italien igen; på 99 vm-matcher (genom tiderna) har Tyskland (och Västtyskland, jag kommer inte skilja på dem här) gjort 206 mål. Brasilien har på 97 matcher gjort 210 mål, och Italien har på 80 matcher gjort 126 mål. Det är inte så ofta man hör att Tysland är Europas brassar, men när det gäller att producera mål är de nästan där. Och när det gäller målskytte, och att spela en offensiv fotboll, i den inhemska ligan finns en alldeles särskild berättelse att lyfta fram – om två klubbar som mer än någonting annat tävlade i just det.

...och den andra klubben är Borussia Mönchengladbach. Ulrich Hesse-Lichtenberger beskriver i Tor! kampen mellan Bayern München och Gladbach som kampen mellan ’de Goda mot de Onda’. Redan på 70-talet, när man precis börjat att etablera sig som en storklubb (innan säsongen 68/69 hade Bayern bara en ligatitel, från 1932), fanns en utbredd och massiv avsky mot klubben. Vår författare kallar det för 'Machester United-syndromet' (Juventus funkar lika bra), att de förvisso har flest fans men framför allt är mest hatade. Men det var inte bara för sina framgångar Bayern hatades. Mellan 1968 och 1978 dominerade Bayern och Gladbach tysk fotboll, Bayern vann fyra titlar, Gladbach fem. Trots framgångarna var de senare en populär klubb, som många fans höll på vid sidan av sitt egna lag. Så var inte fallet med Bayern – vars 70-talsupplaga ändå inkluderade de hyllade landslagsstjärnorna Sepp Maier, Gerd Müller och Franz Beckenbauer. Vid något tillfälle hamnade man till och med i slagsmål med Werder Bremens fans som attackerat Bayerns spelarbuss efter en match.

Och så var det ju det där med målen.

Vi får börja med att bekanta oss med två herrar som båda – indirekt - legat bakom många av klubbarnas mål. Hans ’Hennes’ Weisweiler var som aktiv en parentes i den tyska fotbollshistorien, som tränare är han en av landets mest framgångsrika. När han tränade Cologne hade han en kroatisk semi-diva i truppen, han hette Zlatko ’Čik’ Čajkovski. Efter karriären tog han sin tränarlicens under ledning av just ’Hennes’. Både eleven och mästaren propagerade en offensiv fotboll. Framför allt Weisweiler var inspirerad av den engelska ’Hawaii-fotbollen’ där det svängde fram och tillbaka i ett alltför högt tempo. I mitten av 60-talet tränade Čajkovski Bayern och Weisweiler Gladbach, båda klubbarna låg då i andraligan. Båda lagen hade en snittålder på under 22 år och båda lagen spelade en offensiv och målglad fotboll. När Bayern gick upp till Bundesliga 1965 spelade man 42 matcher i liga och kval – och gjorde otroliga 164 mål, ett snitt på drygt 3,9 mål per match. Gladbach gjorde 109 mål samma säsong, vilket också är ett bra facit ska sägas.

Och så rullade det på, lagen gjorde ohyggligt många mål, men släppte också in många. Säsongen 73/74 släppte Bayern (under ledning av Udo Lattek – som förde Čajkovskis offensivarv vidare) in hela 53 mål på 34 matcher, men eftersom man gjorde 95 mål framåt – Gerd Müller gjorde 30 - kunde man ändå vinna ligatiteln. Müller var för övrigt Bayerns bäste målskytt 13 år i rad mellan 1966 och -78, under vilka år han gjorde 356 mål (totalt blev det 398 mål i Bayern). Men även om båda lagen var offensiva och unga fanns det skillnader i hur man genomförde sina matcher taktiskt. Bayern höll gärna i taktpinnen under matcherna, och skapade sina målchanser genom bollinnehav och mycket rörelse. Gladbach var mer ett kontringslag, som öppnade planen med snabba omställningar och fina låmgbollar (från lagets stjärna och symbol Günter Netzer). Bayern och Gladbach, de två 70-talsjättarna, höll hyfsat jämna steg decenniet ut – sen hände nåt. Medan Gladbach står kvar på sina fem titlar man vann under Weisweiler, har Bayern sytt på två stjärnor på klubbskölden – och de har fyra europacuptitlar i prisskåpet.

Men så var det det där med målskyttet, och målinsläppandet. Bundesliga är inne på sin 29:e omgång och båda klubbarna får sägas ha underpresterat. För Bayern innebär det att man ligger trea, och att man får inrikta sig på att ’vinna’ en CL-plats. För Gladbach innebär det att man ligger sist, på gränsen till att sågas av från Bundesligaspel nästa säsong. Men i ett avseende ligger de fortfarande i topp.

Och bara för att återkoppla till de inledande jämförelserna med Italien och Brasilien; Serie A har denna säsongen ett snitt på 2.42 mål per match och brasilianska högstaligan har ett snitt på 2.57. I Bundesliga är snittet 2.91 mål per match.

I skrivande stund möter Bayern München FC Nürnberg borta. Det står 1-0 till Bayern i paus. Målskytt?

Målskytt.