la roulette

Nationer och mästare, klubbar och städer. Vi är inte nära klara med dem här.

 

Varför ska vi veta hur många olika klubbar och städer som vunnit ligan i Europa de senaste elva säsongerna? För endast då kan vi räkna ut vilken som är Europas bästa liga, egentligen.

 

33 länder och ligor har vi med. Först ska jag säga hur många de är under elvaårsperioden, mästarna och städerna, i varje liga. Och i sann kvällstidningsanda kommer svaret i en väl förpackad lista. Typ ’Här har du hela listan!’

 

Att valet föll just på 33 ligor var inget självklart. Men på så sätt fick jag in både Bosnien och Irland. Slovenien, Litauen och Moldavien får vänta på att jag gör någon slags bottenlista. Kanske sämsta laget i sämsta ligorna lagom till jul? Vi får väl se vad som ryms under granen eller i strumporna. Eftersom listan på ligorna och mästarna inte ryms på 20 sidor kommer jag inte bli alltför långrandig i mina kommentarer. I bästa fall får ni något intressant till den aktuella ligan, men i de flesta fall får ni något panikgooglat. Annars får man hitta sina egna russin i den här lussebullen.

 

Jag börjar räkna på 2000-talet (med ligor inledda på 2000-talet), men för att få lika många mästare hos varje land har jag tagit bort 2000-mästarna från de ligor som spelar vår-höst (HBK får ursäkta). Ibland står det bara ett årtal trots att ligan spelas över två, vad det beror på får ni fråga www.rsssf.com. Alltihop kommer därifrån. Elva år känns överkådligt nog för att kunna tala om trender, och dessutom för att kunna se om en trend har brutits. För det kan gå fort att etablera nya stormakter i de ligor där ’51%-regel’ inte finns översatt. I de fall där antalet mästare är lika har jag tittat på den geografiska spridningen av titlarna. Är det också lika har jag tillämpat ett slags sudden death, där jag räknat hur längesen det var en andra klubb vann. Två olika mästare de senaste två åren går alltså före en försvarad titel, oasett hur det sett ut de åtta åren innan dess. Hoppas det var tydligt nog.

 

Och när vi är klara med den här genomgången ska jag en gång för alla alltså slå fast vilken som är Europas bästa liga ur en rent objektiv underhållningssynpunkt. Det är en matematiskt säkerställd rangordning som jag överhuvudtaget inte kommer diskutera utgången av. Men eftersom det tog åtskilliga timmar att resonera mig fram till vilken liga som faktiskt är nummer ett ber jag er att inte ta den lätta vägen och scrolla dit direkt, utan att åtminstone skumma igenom den långa listan först. Tack på förhand.

 

33. Serbien (27)

2 mästare, från Belgrad.

 

2000/01 Crvena Zvezda Belgrad

2001/02 Partizan Belgrad

2002/03 Partizan Belgrad

2003/04 Crvena Zvezda Belgrad

2004/05 Partizan Belgrad

2005/06 Crvena Zvezda Belgrad

2006/07 Crvena Zvezda Belgrad

2007/08 Partizan Belgrad

2008/09 Partizan Belgrad

2009/10 Partizan Belgrad

2010/11 Partizan Belgrad

 

Serbien vinner alltså jumboplatsen, men det krävdes nästan målfoto. Partizans titel 2007/08 fällde avgörandet. Här kan man läsa varför de två är så förkrossande dominanta. Jag kan avslöja att det handlar om ekonomi.

 

32. Skottland (17)

2 mästare, från Glasgow.

 

2001   Celtic

2002   Celtic

2003   Rangers

2004   Celtic

2005   Rangers

2006   Celtic

2007   Celtic

2008   Celtic

2009   Rangers

2010   Rangers

2011   Rangers

 

Rangers är på god väg att ta sin fjärde raka titel nästa vår, Celtic är just nu fyra poäng efter. Men det skotska rekordet är ändå en bit bort. Två gånger har en klubb vunnit nio raka mästerslap. Senast var det Rangers, mellan 1989 och 1997, och innan dess gjorde Celtc samma bedrift mellan 1966 och 1974. De är oskiljaktiga, de struliga bröderna från Glasgow.

 

31. Grekland (10)

2 mästare, från Aten.

 

2000/01  Olympiakos

2001/02  Olympiakos

2002/03  Olympiakos

2003/04  Panathinaïkos

2004/05  Olympiakos

2005/06  Olympiakos

2006/07  Olympiakos

2007/08  Olympiakos

2008/09  Olympiakos

2009/10  Panathinaïkos

2010/11  Olympiakos

 

Olympiakos har med sina nio titlar flest på listan. På det sättet borde man kanske vunnit det här egentligen, men eftersom Panathinaikos vann så sent som i förfjol räcker det bara till en tredjeplats.

 

30. Kroatien (20)

3 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 Hajduk Split

2001/02 NK Zagreb

2002/03 Dinamo Zagreb

2003/04 Hajduk Split

2004/05 Hajduk Split

2005/06 Dinamo Zagreb

2006/07 Dinamo Zagreb

2007/08 Dinamo Zagreb

2008/09 Dinamo Zagreb

2009/10 Dinamo Zagreb

2010/11 Dinamo Zagreb

 

Dinamo är våra just nu mest överlägsna mästare, med sina sex raka titlar (och just nu är man sex poäng före tvåan Hajduk Split). På 17 matcher har man i ligan släppt in sju mål (ett på hemmaplan), kanske kan Ajax använda det i sitt åtal mot våra kroatiska jättar.

 

29. Ukraina (8)

2 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 Dynamo Kyiv

2001/02 Shakhtar Donetsk

2002/03 Dynamo Kyiv

2003/04 Dynamo Kyiv

2004/05 Shakhtar Donetsk

2005/06 Shakhtar Donetsk

2006/07 Dynamo Kyiv

2007/08 Shakhtar Donetsk

2008/09 Dynamo Kyiv

2009/10 Shakhtar Donetsk

2010/11 Shakhtar Donetsk

 

Allt vi behöver veta i den här tvekampen ryms i The Other Chelsea. Har du inte sett den? Se den. Har du sett den? Se den igen.

 

28. Danmark (13)

3 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 FC København

2001/02 Brøndby IF

2002/03 FC København

2003/04 FC København

2004/05 Brøndby IF

2005/06 FC København

2006/07 FC København

2007/08 AaB

2008/09 FC København

2009/10 FC København

2010/11 FC København

 

FC Köpenhamn kan mycket väl göra en Dinamo Zagreb och sno åt sig ett tiotal raka titlar här. I år har FCK inte imponerat på någon, fansen vill att den svenske tränaren ska ’fyres’, och man har bara vunnit tre av sina åtta senaste matcher. Ändå går FCK till sitt drygt tre månader långa vinteruppehåll med fyra poängs försprång på tvåan FC Nordsjälland.

 

27. Schweiz (15)

3 mästare, från 2 städer.

 

2000/01   Grasshopper Club

2001/02   FC Basel

2002/03   Grasshopper Club

2003/04   FC Basel

2004/05   FC Basel

2005/06   FC Zürich

2006/07   FC Zürich

2007/08   FC Basel

2008/09   FC Zürich

2009/10   FC Basel

2010/11   FC Basel

 

Om man är David som välter Goliats ute i Europa är det något helt annat hemma i Schweiz. Basel leder ligan sju poäng före Luzern (en fjärde mästare, från en trejde stad alltså, om de kommer ikapp). Zürich och Grasshoppers hittar vi först på åttonde och nionde plats, vilket får beskrivas som varsitt praktfiasko då ligan bara innehåller tio lag.

 

26. England (1)

3 mästare, från 2 städer

 

2001   Manchester United

2002   Arsenal

2003   Manchester United

2004   Arsenal

2005   Chelsea

2006   Chelsea

2007   Manchester United

2008   Manchester United

2009   Manchester United

2010   Chelsea

2011   Manchester United

 

Nu har två Machester-klubbar i topp. Två gånger tidigare på 2000-talet har två klubbar från samma stad slutat i topp i ligan. Det var 2003/04 då Arsenal vann före Chelsea och 2004/05 då Chelsea vann före Arsenal.

 

25. Spanien (2)

3 mästare, från 3 städer.

 

2000/01  Real Madrid CF

2001/02  Valencia CF

2002/03  Real Madrid CF

2003/04  Valencia CF

2004/05  FC Barcelona

2005/06  FC Barcelona

2006/07  Real Madrid CF

2007/08  Real Madrid CF

2008/09  FC Barcelona

2009/10  FC Barcelona

2010/11  FC Barcelona

 

Här försvann Deportivos titel från 1999/00 med minsta marginal. Som att blåsa ut det enda ljuset i ett annars bäckmörkt rum. Väck mig när Valencia vinner igen. Ändå ska vi inte vara alltför elaka mot La Liga, det är faktiskt hyfsat jämnt mellan den galet överlägsna duon.

 

24. Bulgarien (28)

4 mästare, från 2 städer.

 

2000/01 Levski

2001/02 Levski

2002/03 CSKA

2003/04 Lokomotiv

2004/05 CSKA

2005/06 Levski

2006/07 Levski

2007/08 CSKA

2008/09 Levski

2009/10 Litex

2010/11 Litex

 

Levski, Lokomotiv och CSKA kommer allihop från huvudstaden Sofia. Enda huvudstadsklubb i ligan som inte vunnit under perioden är således Slavia. Ingen annan stad har mer än en klubb med, så det är bra spridning på klubbarna ändå, även om inte alla får vara Lucia. Jämnt är det också i år, de åtta första lagen ryms inom elva poäng. Nykomlingen Ludogorets leder på målskillnad före CSKA.

 

23. Portugal (5)

4 mästare, från 2 städer.

 

2000/01  Boavista FC

2001/02  Sporting CP

2002/03  FC Porto

2003/04  FC Porto

2004/05  SL Benfica

2005/06  FC Porto

2006/07  FC Porto

2007/08  FC Porto

2008/09  FC Porto

2009/10  SL Benfica

2010/11  FC Porto

 

Om ett par år är det Porto och Benfica för hela slanten här, över en elvaårsperiod. I år är de två ligans enda obesegrade lag med varsinn tabellrad på 9-3-0. Sporting hänger med hyfsat än så länge, fyra poäng efter de två. Vi ska vara glada att de kommer från olika städer iallafall, det ger ju en extra krydda till ligan.

 

22. Turkiet (11)

4 mästare, från 2 städer.

 

2000/01  Fenerbahçe

2001/02  Galatasaray

2002/03  Beşiktaş

2003/04  Fenerbahçe

2004/05  Fenerbahçe

2005/06  Galatasaray

2006/07  Fenerbahçe

2007/08  Galatasaray

2008/09  Beşiktaş

2009/10  Bursaspor

2010/11 Fenerbahçe

 

Kommer ni ihåg nu att Istanbul inte är huvudstad? Fotbollshuvudstad kanske. Vem i trion som vinner i år? Det kan nog bli jämnt, ’Gala’ och ’Fener’ leder på 31 poäng efter 15 omgångar, Besiktas jagar, tre poäng bakom. Annars säger vi stort tack till Bursaspor från Bursa för deras påhälsning för två år sedan.

 

21. Italien (4)

4 mästare, från 3 städer.

 

2000/01  AS Roma

2001/02  Juventus FC

2002/03  Juventus FC

2003/04  Milan AC

2004/05  Juventus

2005/06  Juventus

2006/07  FC Internazionale

2007/08  FC Internazionale

2008/09  FC Internazionale

2009/10  FC Internazionale

2010/11  Milan AC

 

Jo, Juventus fuskade och dömdes men jag vill inte ha några blanka årtal här, speciellt inte som det ändå spelades en hel del del fotboll de åren. Eftersom Roma försvinner ur listan nästa säsong är det nog bäst för Italien om Napoli, Udinese eller Lazio tar hem det i år. Men det struntar nog Juventus och Milan blankt i.

 

20. Cypern (16)

4 mästare, från 3 städer.

 

2000/01    Omonia Nicosia

2001/02    APOEL Nicosia

2002/03    Omonia Nicosia

2003/04    APOEL Nicosia

2004/05    Anorthosis Famagusta

2005/06    Apollon Limassol

2006/07    APOEL Nicosia

2007/08    Anorthosis Famagusta

2008/09    APOEL Nicosia

2009/10    Omonia Nicosia

2010/11    APOEL Nicosia

 

Cypern har den sämst rankade ligan med ett lag i åttondelsfinal i Champions League. Vi håller en tumme att APOEL:s finalmotståndare heter Basel. Men Cypern är ändå Europas främsta fotbollsnation, minns väl.

 

19. Israel (18)

4 mästare, från 3 städer

 

2000/01   Maccabi Haifa

2001/02   Maccabi Haifa

2002/03   Maccabi Tel-Aviv

2003/04   Maccabi Haifa

2004/05   Maccabi Haifa

2005/06   Maccabi Haifa

2006/07   Beitar Jerusalem

2007/08   Beitar Jerusalem

2008/09   Maccabi Haifa

2009/10   Hapoel Tel-Aviv

2010/11   Maccabi Haifa

 

Mitt favoritlag har ändå aldrig vunnit ligan så varför skulle jag bry mig? Israel ligger inte ens i Europa.

 

18. Polen (23)

4 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 Wisla Kraków

2001/02 Legia Warszawa

2002/03 Wisla Kraków

2003/04 Wisla Kraków

2004/05 Wisla Kraków

2005/06 Legia Warszawa

2006/07 Zaglebie Lubin

2007/08 Wisla Kraków

2008/09 Wisla Kraków

2009/10 Lech Poznan

2010/11 Wisla Kraków

 

Polen borde vi ju bekanta oss ordentligt med nu inför stundande mästerskap. Tills jag hittar tid för det kan vi titta på några bilder på hur det kan gå när man glömmer.

 

17. Belgien (12)

4 mästare, från 4 städer

 

2001 Anderlecht

2002 Racing Genk

2003 Club Brugge

2004 Anderlecht

2005 Club Brugge

2006 Anderlecht

2007 Anderlecht

2008 Standard

2009 Standard

2010 Anderlecht

2011 Racing Genk

 

Om vi får en femte mästare nästa år? Det verkar inte så. Anderlecht och Brugge toppar, men Standard och Genk ligger bara sexa och sjua. Däremellan har vi några uppstickare att följa under våren.

 

16. Holland (9)

4 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 P.S.V.

2001/02 Ajax

2002/03 P.S.V.

2003/04 Ajax

2004/05 P.S.V.

2005/06 P.S.V.

2006/07 P.S.V.

2007/08 P.S.V.

2008/09 A.Z.

2009/10 F.C. Twente

2010/11 Ajax

 

Det här är den liga där nere i Europa (Norge och Danmark ligger här uppe i Europa) med flest svenskar. Det borde tala för att den skulle vara lite jämnare. Är det något vi kommer lära oss av det här är det att alla svenska spelare är lika bra. Det är förstås lite roligt att Holland och Belgien följs åt här också. När ska det belgiska landslaget komma ikapp kan man undra.

 

15. Ryssland (7)

5 mästare, från 3 städer.

 

2001    Spartak Moskva

2002    Lokomotiv Moskva

2003    CSKA Moskva

2004    Lokomotiv Moskva

2005    CSKA Moskva

2006    CSKA Moskva

2007    Zenit Sankt Peterburg

2008    Rubin Kazan

2009    Rubin Kazan

2010    Zenit Sankt Peterburg

(2011   Zenit Sankt Peterburg)

 

Ja, jag har tagit mig friheten att utse ligaledarna Zenit till 2011 års mästare. Här är en liten text om de ryska oligarkerna på hemmaplan för den som vill fördjupa sig.

 

14. Irland (33)

5 mästare, från 3 städer.

 

2001/02 Shelbourne

2002/03 Bohemians

2003    Shelbourne

2004    Shelbourne

2005    Cork City

2006    Shelbourne

2007    Drogheda United

2008    Bohemians

2009    Bohemians

2010    Shamrock Rovers

2011    Shamrock Rovers

 

Dublin har Shamrock, Shelbourne och Bohemians på mästarlistan. Den uppmärksamme ser också att ligan bytte från höst-vår till till vår-höst och har således två stycken 2003-mästare. Därför strök jag också Bohemians 2000/01-titel.

 

13. Ungern (29)

5 mästare, från 3 städer.

 

2000/01  Ferencváros

2001/02  Zalaegerszegi TE

2002/03  MTK-Hungária

2003/04  Ferencváros

2004/05  Debreceni VSC

2005/06  Debreceni VSC

2006/07  Debreceni VSC

2007/08  MTK

2008/09  Debreceni VSC

2009/10  Debreceni VSC

2010/11  Videoton FC

 

Mästarna från 2001/02 ligger sist, de har efter 17 omgångar fortfarande inte vunnit. Debrecen leder, de har efter 17 omgångar inte förlorat. Stora, starka Ferencváros ligger nia. Där stormar det nog mer än lovligt nu.

 

12. Slovakien (25)

5 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 Internacional Bratislava

2001/02 MSK Zilina

2002/03 MSK Zilina

2003/04 MSK Zilina

2004/05 FC Artmedia Petrzalka

2005/06 MFK Ruzomberok

2006/07 MSK Zilina

2007/08 FC Artmedia Petrzalka

2008/09 SK Slovan Bratislava

2009/10 MSK Zilina

2010/11 SK Slovan Bratislava

 

Såhär vill vi ha vår Slovakiska Super Liga. Sex klubbar inom fem poäng. Zilina, Slovan och Ruzomberok finns alla med där uppe. Men kanske är det Spartak Trnavas, Senicas eller Zlaté Moravces tur den här gången? Jag vet verkligen inte.

 

11. Tjeckien (19)

5 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 AC Sparta Praha

2001/02 FC Slovan Liberec

2002/03 AC Sparta Praha

2003/04 FC Baník Ostrava

2004/05 AC Sparta Praha

2005/06 FC Slovan Liberec

2006/07 AC Sparta Praha

2007/08 SK Slavia Praha

2008/09 SK Slavia Praha

2009/10 AC Sparta Praha

2010/11 FC Viktoria Plzen

 

De fyra mästarstäderna kvalar samtliga in på topp 5-listan. Endast Brno, Tjeckiens näst största stad, saknar en mästare på 2000-talet. Sparta, Slovan Liberec och Plzen toppar i år. Slavia Prag återfinns först på tionde plats. Tjeckien och Slovakien följs också åt, grannar som man är.

 

10. Vitryssland (22)

5 mästare, från 5 städer

 

2001   BelShyna (Babruisk)

2002   BATE (Barysau)

2003   FK Homel (Homel)

2004   Dynama (Minsk)

2005   Shakhtyor (Salihorsk)

2006   BATE (Barysau)

2007   BATE (Barysau)

2008   BATE (Barysau)

2009   BATE (Barysau)

2010   BATE (Barysau)

2011   BATE (Barysau)

 

Det är städernas namn inom parentes. Om ni listat ut det utan huvudstadens hjälp är ni värda ett diplom. Men bara en Minsk-klubb alltså, det är klart anmärkningsvärt. Hade jag bara haft med Vitryssland på vår huvudstadsturné kanske vi närmat oss ett svar på den vitryska gåtan där. Nu får vi fortsätta fundera ett tag till. Ligan är färdigspelad för i år, BATE vann alltså, fem poäng före Shakhtyor. Men bottenstriden var åtminstone jämn, med sex klubbar inom fem poäng.

 

9. Finland (30)

5 mästare, från 5 städer.

 

2001  United Tampere

2002  HJK Helsinki

2003  HJK Helsinki

2004  FC Haka Valkeakoski

2005  MyPa Anjalankoski

2006  United Tampere

2007  United Tampere

2008  Inter Turku

2009  HJK Helsinki

2010  HJK Helsinki

2011  HJK Helsinki

 

Vi har redan sett när Litmanen firar titeln, även om det egentligen var fel klubb som vann. Men fel klubb vann iallafall ordentligt. Utan att veta helt säkert drar jag till med att HJK hade den största segermarginalen i Europa förra säsongen, med 24 löjliga poäng ner till tvåan Inter Turku.

 

8. Norge (26)

5 mästare, från 5 städer.

 

2001    Rosenborg BK

2002    Rosenborg BK

2003    Rosenborg BK

2004    Rosenborg BK

2005    Vålerenga IF

2006    Rosenborg BK

2007    SK Brann

2008    Stabæk Fotball

2009    Rosenborg BK

2010    Rosenborg BK

2011    Molde FK

 

Vi gläds med Molde. Men Rosenborg lär spänna musklerna till nästa år. Jag kan lika gärna fortsätta att länka till mina egna texter om mästarna. Det sparar både tid och energi, och tid är pengar och energi är tid.

 

7. Tyskland (3)

5 mästare, från 5 städer.

 

2000/01   FC Bayern München

2001/02   BV Borussia Dortmund

2002/03   FC Bayern München

2003/04   SV Werder Bremen

2004/05   FC Bayern München

2005/06   FC Bayern München

2006/07   VfB Stuttgart

2007/08   FC Bayern München

2008/09   VfL Wolfsburg

2009/10   FC Bayern München

2010/11   BV Borussia Dortmund

 

Schalke och Borussia M’gladbach är med där uppe än så länge. Dortmund också såklart, och de lär hänga i. Men om ni tror att Bayern tänker lämna ifrån sig titeln två år i rad, ja då tror ni helt enkelt fel.

 

6. Frankrike (6)

5 mästare, från 5 städer.

 

2000/01   Football Club de Nantes

2001/02   Olympique de Lyon

2002/03   Olympique de Lyon

2003/04   Olympique de Lyon

2004/05   Olympique de Lyon

2005/06   Olympique de Lyon

2006/07   Olympique de Lyon

2007/08   Olympique de Lyon

2008/09   Girondins de Bordeaux F.C.

2009/10   Olympique de Marseille

2010/11   Lille Olympique Sporting Club

 

Och dessutom fyra olika mästare de fyra senaste åren, L1 är en liga i la roulettes smak. Åtminstone nu efter att Lyon lugnat ner sig en aning. Sen finns det väl en liten risk att PSG kommer förstöra den här fina ligan, men tills dess gillar vi Frankrike massor.

 

5. Österrike (14)

6 mästare, från 4 städer.

 

2000/01  FC Tirol Innsbruck

2001/02  FC Tirol Innsbruck

2002/03  Austria Wien

2003/04  Grazer AK

2004/05  Rapid Wien

2005/06  Austria Wien

2006/07  Salzburg

2007/08  Rapid Wien

2008/09  Salzburg

2009/10  Salzburg

2010/11  Sturm Graz

 

Det här var faktiskt en liten överraskning. Och på tal om sådana heter de österrikiska ligaledarna Ried. De kommer från Ried im Innkreis i norr, en ’stad’ med drygt tiotusen invånare. Hemmaarenan har plats för drygt sju av de tiotusen. Närmast jagar Rapid och Austria – vi sätter vårt skadeskjutna bevingade hopp till att lilleputten håller undan.

 

4. Rumänien (21)

6 mästare, från 4 städer.

 

2000/01 Steaua Bucureşti

2001/02 Dinamo Bucureşti

2002/03 Rapid Bucureşti

2003/04 Dinamo Bucureşti

2004/05 Steaua Bucureşti

2005/06 Steaua Bucureşti

2006/07 Dinamo Bucureşti

2007/08 C.F.R. Cluj

2008/09 Unirea Urziceni

2009/10 C.F.R. Cluj

2010/11 Oţelul Galaţi

 

Är huvudstadsdominansen bruten? Tja, de verkar åtminstone ha reagerat på titeltorkan på sistone. Efter 17 omgångar leder Dinamo, en poäng före Cluj, och tre poäng före Rapid. Steaua ligger sexa. Det är även härifrån de flesta konstiga Champions League-klubbar de senaste åren kommer från. Jag har för mig att de har funnits en och annan misstanke om ekonomiska oegentligheter här de senaste åren, men det är inget jag tänker utveckla nu.

 

3. Georgien (31)

6 mästare, från 5 städer.

 

2000/01 Torpedo Kutaisi

2001/02 Torpedo Kutaisi

2002/03 Dinamo Tbilisi

2003/04 WIT Georgia Tbilisi

2004/05 Dinamo Tbilisi

2005/06 Sioni Bolnisi

2006/07 Olimpi Rustavi

2007/08 Dinamo Tbilisi

2008/09 WIT Georgia Tbilisi

2009/10 Olimpi Rustavi

2010/11 FK Zestaponi

 

Zestafoni i topp, med Torpedo och Dinamo hack i häl, här bjuds inte på någon skräll. Men det är mitt stora nöje att flagga upp för georgisk stormatch i morgon kväll, när Zestafoni tar emot Dinamo hemma på David Abashidze Stadium. Men skynda om ni ska ha en biljet, arenan tar bara in 4 500.

 

2. Bosnien (32)

8 mästare, från 6 städer.

 

2000/01 Zeljeznicar (Sarajevo)

2001/02 Zeljeznicar (Sarajevo)

2002/03 Leotar (Trebinje)

2003/04 Siroki Brijeg (Siroki Brijeg)

2004/05 Zrinjski (Mostar)

2005/06 Siroki Brijeg (Siroki Brijeg)

2006/07 FK Sarajevo

2007/08 Modrica Maksima (Modrica)

2008/09 Zrinjski (Mostar)

2009/10 Zeljeznicar (Sarajevo)

2010/11 Borac (Banja Luka)

 

Jag kan inte säga någonting om någon av de här klubbarna, förutom att två av dem kommer från huvudstan. Men vilka de än är så gör dem det bra. Bara en försarad titel under vår period också. Fortsätt såhär, Bosnien, så kommer vi aldrig heller lära oss vem som är bäst på fotboll i landet.

 

1. Sverige (24)

8 mästare, från 6 städer.

 

2001   Hammarby IF

2002   Djurgårdens IF

2003   Djurgårdens IF

2004   Malmö FF

2005   Djurgårdens IF

2006   IF Elfsborg

2007   IFK Göteborg

2008   Kalmar FF

2009   AIK

2010   Malmö FF

2011   Helsingborgs IF

 

Och då har jag ändå inte fifflat med reglerna för att vi ska vinna. Hade HBK varit med hade vi inte behövt räkna ner till att det var sju år sen vi fick in en andra mästare här (MFF 2004). Malmö och Djurgården förstör en annars perfekt allsvensk mästarrad under de här elva åren. Frågan är om vi kan få en nionde mästare från en sjunde stad 2012? Känn pressen, Örebro SK (från Örebro).

 

Intressant va? Jag fick dessutom in en hel massa länkar till mina egna texter, i sann självgod roulette-anda. Sen kanske man inte enbart kan använda mitt index för att avgöra vilken liga som är ’bäst’. För det var ju inte ens det jag undersökte här, bara vilken som är mest spännande. Något som UEFA:s index inte tar minsta hänsyn till när de gör sin lista. Jag håller mina ligor högre än UEFA:s, och tar förgivet att ni gör likadant, men ska vi göra vetenskaplig fakta av tyckandet får vi nog ändå slå ihop roulettens och det europeiska förbundets index. Och det blir ju lätt som en plätt när det mesta jobbet redan är gjort. Jag lägger bara ihop mina poäng (först) med UEFA:s ranking, och lägst poäng vinner. Vi börjar med de sämsta ligorna. Vid lika poäng vinner går man efter roulettens ranking.

 

Jag vill inte vara övertydlig och dumförklara er läsare men det innebär alltså att två höga tal är en sämre liga där samma lag ofta vinner, medan två låga tal är en oförutsägbar liga med hög sportslig standard.

 

33. Serbien – 33 + 27 = 60

32. Bulgarien – 24 + 28 = 52

31. Kroatien – 30 + 20 = 50

30. Skottland – 32 + 17 = 49

29. Irland – 14 + 33 = 47

28. Schweiz – 27 + 15 = 42

27. Ungern – 13 + 29 = 42

26. Grekland – 31 + 10 = 41

25. Danmark – 28 + 13 = 41

24. Polen – 18 + 23 = 41

23. Finland – 9 + 30 = 39

22. Ukraina – 29 + 8 = 37

21. Israel – 19 + 18 = 37

20. Slovakien – 12 + 25 = 37

19. Cypern – 20 + 16 = 36

18. Norge – 8 + 26 = 34

17. Georgien – 3 + 31 = 34

16. Bosnien – 2 + 32 = 34

15. Turkiet – 22 + 11 = 33

14. Vitryssland – 10 + 22 = 32

13. Tjeckien – 11 + 19 = 30

12. Belgien – 17 + 12 = 29

11. Portugal – 23 + 5 = 28

10. England – 26 + 1 = 27

9. Spanien – 25 + 2 = 27

8. Italien – 21 + 4 = 25

7. Holland – 16 + 9 = 25

6. Rumänien – 4 + 21 = 25

5. Sverige – 1 + 24 = 25

4. Ryssland – 15 + 7 = 22

3. Österrike – 5 + 14 = 19

2. Frankrike – 6 + 6 = 12

1. Tyskland – 7 + 3 = 10

 

Tyskland och Frankrike alltså? Det hade vi ju på känn.

 

 

Efter två sömniga Champions League-dagar är det så äntligen dags för vår favorittävling igen. Cupen mellan de bästa mittenklubbarna och de sämsta mästarklubbarna i Europa.

 

Jag hade tänkt göra en liten genomgång av kaptenerna i alla 48 lag som spelar ikväll, men hann inte riktigt så långt. Kaptenen ska ju vara en slags kulturbärare för klubben. Eller ja, vår kulturminister hade väl alt att kalla det för 'underhållningsbärare', men vi gillar kultur här. Så till den grad att jag slängt in några gamla stenar, hus och träd i leken också, mest för skojs skull. Det blir alltså en finkulturell symbol från varje stad, jämte en fulkulturell lagkapten. Sen finns det ju även finkulturella klubbar, precis som det finns Red Bull Salzburg.

 

Det här blir inte en serie i tolv delar, det är jättejobbigt att hålla reda på alla kyrkor och stenar och jag vet ärligt talat inte vad vi ska med den här informationen till. Men gjort är gjort, så nu kör vi.

 

Och det börjar i öst. Hemmalaget finner vi i en stad centralt belägen i det europeiska Ryssland (vilket alltså innebär att stan ligger i västra Ryssland). Och med drygt en miljon invånare kvalar man in som landets åttonde största stad. Här finns ett stort universitet med över 140 000 studenter, och det verkar också finnas ett hyfsat utbud av så kallade sevärdheter. En sådan som nog pryder de flesta turistbroschyrers framsida är Söyembikä Tower (på engelska), döpt efter en gammal lokal hjälte. Skrönan säger att Ivan den förskräcklige lät bygga tornet åt drottningen av vår stad – Söyembikä – som en kärleksförklaring. Hon hade lovat att gifta sig med Ivan om han bara kunde bygga ett torn i sju etage på sju dagar. När Ivan så byggt tornet (som faktiskt bara består av sex våningar) gick Söyembikä de 58 metrarna upp till toppen, och när hon blickade ut över sin vackra hemstad och dess folk blev hon så överväldigad av känslor att hon bestämde sig för att hon inte kunde gifta sig med Moskvatyrannen – så hon hoppade. Detta var år 1554.

 

Men faktum är att historiker inte verkar vara helt ense om när tornet byggdes. Det mesta lutar nog åt att det var någon gång i skiftet mellan 1600- och 1700-talet. Faktum är också att tornet lutar. Två gånger på 1900-talet har man stabiliserat upp det för att det inte ska ramla omkull, men en liten charmig lutning har det kvar än i dag – Söyembikäs förlovningstorn.

 

Gästerna då, har de något att komma med? Jovars. Man har väl inga självmordstorn eller så, men väl en väldigt gammal kyrka. Angilikanska kyrkan All Hallows Church ligger i norra London, och församlingen hör till vår klubbs stadsdel. Den byggdes på 1100-talet och ska ha varit en gåva från den skotska regenten Daivid I av Skottland, för att stärka relationen mellan kungahusen. I kyrkans trädgård har man en massa idegranar, som importerades från Irland för över tusen år sen.

 

Det var absolut inte meningen när jag började med detta men just i norra London finns en särskilt tydlig koppling mellan det fina och det fula. För i All Hallows fanns en bibelklass, som leddes av E. L. Sprylions, och i den klassen fanns grundarna till den fotbollsklubb som bildades år 1882 i norra London.

 

 

Rubin Kazan                                            -                Tottenham

 

 

Och så var det kaptenerna, orkar de bära kulturen på sina axlar? Roman Sharamov är som de flesta andra ryssar i Kazan från Moskva - vilket så klart ringer illa i Söyembikäs öron. Och han gör sin andra sejour i klubben, det kan ju både vara till hans fördel och nackdel. Men 35-åringen har ändå 222 matcher i Rubin så visst får man godkänt här. Tottenhamkaptenen är född i London och har aldrig haft en annan klubblagströja på sig än Spurs. I den mån han faktiskt spelar fotboll är han dessutom en duglig försvarare. Ledley King - kulturbäraren.

 

 

 

Italien och gamla byggnader är en väg vi vandrat längs många gånger förut. Därför tar jag ingen byggnad i huvudstaden – utan väljer istället en gammal väg. Via Appia kopplade samman Rom med Brindisi i Apulien i söder. Det är väl inget vägbygge man hade skrytit med i dag kanske men när den byggdes ett par hundra år före år 0 var det en stor grej. Vägen är döpt efter Appius Claudius Caecus, en censor (högt uppsatt politiker som sysslar med skatteindrivning och grejer) i det gamla Romarriket. Det ska ju sägas förstås att landmärket är varken specifikt för vår stad (även om den såklart utgick härifrån) eller för vår klubbs geografiska läge i staden. Men den var viktig ur både militär och affärsmässig synpunkt. Och den kommer dessutom med en fin slogan.

 

Appia teritur regina longarum viarum.

Via Appia är drottningen av långa vägar.

 

Jag tror nog inte gästerna från bergen tar Via Appia till kvällens match. Delvis för att det skulle bli en omväg, men också för att det inte är en 'väg' i dagens bemärkelse. Österrikarna verkar lämna en hel massa kultur efter sig hemma i landets största stad. Jag har valt en sten på en plats där det en gång fanns ett slott. Det låter kanske alltför upphetsande, men det finns en koppling i det att slottet som inte finns kvar byggdes av dem som står på andra sidan mittlinjen i kväll när domaren blåser för avspark. Det är ingen högoddsare så klart att det finns en romersk byggnad i stan (det finns till och med romerksa byggnader i lösgodispåsen) men det passar lite extra bra att lyfta fram en sådan just i dag. Lindenhof heter hur som helst platsen.

 

På 1700-talet fann man en gammal gravsten på platsen med romarnas namn på vår stad inristat - Turïcum. När det begav sig var platsen en skatteinsamlingspunkt (minns vår vän Appius). Slottet ska ha förfallit någon gång innan år 1000, och då byggdes det om till ett (rätt exklusivt) bostadshus till Ludvig den tyske. 1798 svors eden till den Helvetiska republikens konstutition på platsen, det är väl också ärt att nämna antar jag.

 

Lazio                                                      -                            Zürich

 

 

Laziokaptenen Tommaso Rocchi är en sån där rivig anfallarkapten, lite som vår favoritkapten Fabrizio Miccoli, men han är också en symbol för lite andra värderingar. Kaptenen är född i Venedig i norr och hade aldrig representerat en sydklubb innan flytten till huvudstan. Men Rocchi har varit i Lazio sedan 2004 och han gör sin 222:a match i kväll - så det är klart han får godkänt här. Bortalaget hade till och med förra säsongen Hannu Tihinens finska vänsterarm innanför bindeln, men nu kör man med en hemmakapten igen efter att Tihinen lagt av. Silvan Aegerter, 31-årig mittfältare som kom till Zürich från FC Thun 2007. Han har hunnit göra 93 matcher för de Laziofärgade schweizarna. Jag ska ju ärligt erkänna att jag varken känner honom eller klubben väl nog att ge ett omdöme här, men jag hittade i alla fall en bra kaptensbild på honom. Håll till godo.

 

 

Och blir vi trötta av att bära runt på en massa kultur hela dagen kan vi släppa det och bara kolla på lite fotboll istället.

Informationssamhället alltså, och vi lever mitt i det. Då vore det väl fy skam om vi inte faktiskt tog till vara på det och skaffade oss lite sån där information emellanåt. Somliga kopplar ihop sina bärbara datorer, uppmanar alla i sin omgivning att beväpna sig med kunskap och granatgevär, för att sedan ge sig ut och vända uppochner på odemokratiska regimer. Informationssamhället underlättar revolutionen. Och det gillar vi såklart. Men det är inte vår grej. Vår grej är mer att lite nyfiket undra över något som vi inte riktigt vet vad vi ska med svaret till, och istället för att diskutera saken efter eget huvud så kollar vi upp det, förutsatt att det går snabbt och enkelt, för att sedan ha det ur världen. Det leder varken till väpnad revolution eller ens någon kunskapsrevolution. Men vi gillar att få saker ur världen, eller åtminstone ur vårt eget huvud. Och även om det här blir en snabb, lättsmält och lätt haltande studie (vad kommer efter högmod?), med osäkra källor och otydligt resultat så består den ändå av information. Och det är ju det som är poängen. Sen kan vi gå vidare.

 

Om det var att likna vid en inledning bör rimligen den där frågan ställas nu som inlägget ämnar svara på. Och ägnar man, som vi gör, varje reklamavbrott åt att fundera i cirklar på fotbollsämnet i olika hänseenden kommer vi ganska snabbt ha frågelådan full. Det mesta slänger vi direkt för att det är dumt eller för jobbigt att ta reda på. Men någon gång ibland kommer vi över en överkomlig fråga, och då vore det fy skam om vi inte avsatte femton minuter och skrapade lite på ytan till svaret.

 

Vilka är Europas bästa huvudstäder i fotboll?

 

Innan vi drar ut i den lilla stora världen vill jag i vanlig ordning förklara vad jag egentligen undersökt här, och lite kort hur (det här är ett sånt avsnitt vi oftast hoppar över i ivern över att komma åt det snabba svaret). Alla länder finns inte med, men de flesta av de bästa gör det. Turkiet var med men efter att jag (tack José) lärde mig att Istanbul med alla titlar (man kom på tredje plats) inte alls är huvudstad så diskas man och stryks, ingen pardon. Som en notis kan ändå sägas att Ankara, som ligger i Asien, är huvudstad och att de sällan vinner några mästerskap. UEFA-Israel är inte heller med.

 

Och när det gäller tideräkningen var det inte alldeles självklart när jag skulle börja räkna. Hade jag börjat från början, när ligorna bildades, hade det ju haltat mer än lovligt, då någon började redan på 1800-talet men de flesta kom först igång på riktigt någon gång mellan världskrigen. År 0 är således 1945 (oftast har det inneburit säsongen 1945/46 som start), efter andra världskrigets slut, vilket gett oss mer eller mindre 66 titlar att slåss om, i de flesta länder. Något land blev sig själva först på 1990-talet, och då får man använda lite sunt förnuft i analysen huruvida huvudstaden skött sig eller ej.

 

Det som är spännande med huvudstäder är att det är där makten sitter, staden är med få undantag störst och brukar ha ett stort kulturellt utbud. Landets bästa stad, helt enkelt. Men är det den bästa fotbollsstaden? Ibland.

 

Är man inte nöjd med det korta svaret kan man fortsätta läsa. Det verkligt intressanta är ju att se hur det skiljer sig, och var det skiljer sig. Varför det ser ut som det gör tar vi inte tag i här. Det projektet är övermäktigt applikationerna på min telefon, så den frågan stoppar vi genast tillbaka i frågelådan. Jag har listat huvudstäderna från den mest framgångsrika till den mest usla, och för säkerhets skull står landet (eller länderna!) staden ligger i inom parentes. Studien avser herrfotboll, och titlar avser endast ligatitlar. Jag kan inte svära på att siffrorna stämmer till hundra procent, risken finns att jag missat någon obskyr liten huvudstadsklubb som råkat vinna en titel på 50-talet i en lite klenare liga, i så fall får ni hojta till. Men nu tror jag vi är redo för avfärd.

 

Aten (Grekland) – 60 titlar

Olympiakos – 32

Panathinaikos – 19

AEK Aten – 9

 

Fyra titlar har Aten undgått att vinna sedan 1945/46 (då Aris vann för övrigt). Och två mästerskap har uteblivit (1949/50 och 1951/52). Om Grekland och den grekiska fotbollen inte alltid mått alldeles utmärkt är ändå huvudstan ständigt välmående ur titelhänseende. Att man dessutom haft tre någorlunda dugliga inbördes kombatanter försärker bilden av att det är här det händer. Sen är ju rangordningen grannarna emellan tydlig, men det här är inget annat än en lagseger där alla tre bidragit med vad man kunnat. 60 titlar. Det är ett förkrossande facit, som naturligtvis räcker för att hålla den klara tvåan på öarna bakom sig. Borgmästare Nikítas Kaklamánis lär ägna all tid han inte ägnar åt ekonomiska frågor till att skriva grattis-tal till klubbarna i stan. Vi skickar istället en tanke till alla fotbollssupportrar i övriga grekiska städer.

 

Glasgow (Skottland) – 53 titlar.

Rangers – 30

Celtic – 23

 

Tolv titlar har man låtit de andra dela på sedan 1946, i vad som bara kan liknas vid någon slags svårmotiverad välgörenhet. Och det var faktiskt fler än jag trott. Här finns egentligen inte så mycket övrigt att säga. Vad som ryms i stadskampen är vi redan bekanta med, det är väl först om Glasgow skulle slå sig in i engelska Premier League som det här bli intressant igen. Då skulle den ständiga maj-kortegen, som halva stan i taget tycker så mycket om, nog få göra några års uppehåll.

 

Wien (Österrike) – 43 titlar

Austria Wien - 21

Rapid Wien - 19

Weiner Sportsclub – 2

First Vienna FC - 1

 

Här är det två klubbar som dominerat bade stan och landet, och först hotats på riktigt på 2000-talet, då man bara vunnit fyra gånger. Och de har varit med ett tag allesammans i den österrikiska huvudstaden. Wiener SC bildades 1883, First Vienna 1894, Rapid 1899 och Austria 1911. Att Innsbruck och Salzburg sprattlat till lite på sistone är därför inget som oroar nämnvärt, det är fortfarande långt kvar till Wienklubbarnas gemensamma prisskåp.

 

Moskva (Sovjet och Ryssland) – 41 titlar

Spartak Moskva - 18

CSKA Moskva – 10

Dynamo Moskva – 8

Torpedo Moskva – 3

Lokomotiv Moskva – 2

 

Här är det lite speciellt för vi behandlar ju mer än ett land. I det gamla Sovjet har vi den alltid lika spännande kampen mellan Moskva och (Dynamo) Kiev, där Moskva vann som stad, men Kiev som klubb (med sina 13 titlar). Sedan 1992 heter det Russian Premier Legaue och där har Spartak dominerat stort med nio titlar, dock senast 2001. Moskva, utan titel sen 2006, får se sig omsprungna av nyrika provinsklubbar – allra senast Anzhi. Undrar vad de gamla KGB-agenterna, poliserna och militärerna tycker om det?

 

Lissabon (Portugal) – 41 titlar

Benfica – 25

Sporting – 15

Belenenses – 1

 

Portugal gjorde faktiskt inget krigsuppehåll, men vi börjar räkna direkt från säsongen 1945/46 då Belenenses vann. Och precis då hade vi det festliga läget att huvudstadsklubbarna Sporting och Benfica, och Porto från provinsen, alla stod på sex titlar vardera. Sedan dess har Benfica 25, Porto 20 och Sporting 15. Boavista från Porto knep 2000/01-mästerskapet. Inga andra klubbar har vunnit ligan varken förr eller senare. Ynka två mästarstäder bör vara något slags europeiskt rekord, åtminstone om vi bortser från blåbärsligorna.

 

Nicosia (Cypern) – 39 titlar

Omonia – 20

APOEL – 16

Olympiakos Nicosia - 3

 

Cypern är en intressant fotbollsnation. Det tåls att påminna om. Och nog är huvudstan Nicosia dominant, men man är som synes inte förkrossande överlägsen. Drygt varannan titel tar man hem, och det är nog i sin ordning i ett så litet land, med en stark huvudstad (med mer än en tredjedel av landets befolkning på ca 800 000). Vi har ju varit i Cypern tillsammans tidigare och lärt oss att de gröna Omonia är arbetarnas klubb, medan APOEL hämtar support främst från medelklassen. Olympiakos har inte vunnit sedan 1971 så någon hjälp därifrån lär huvudstan inte få inom den närmsta tiden.

 

Prag (Tjeckien och Tjeckoslovakien) – 39 titlar

Sparta Praha – 23

Dukla Praha – 11

Slavia Praha – 5

 

Prag gör ingen besviken. Snart fyrtio titlar på drygt sextio år är såklart mer än godkänt. Gamla Sparta är nog den mest framgångsrika vinröda klubb i Europa, och det är intressant för att man från början spelade i svartvit-randiga tröjor. Visste man att Juve skulle vinna sönder den tröjan redan för drygt hundra år sen? Sin vinröda tröja tog man faktiskt från Arsenal (som ju spelade i vinrött i början av 1900-talet). Slavia bildades 1892, ett år innan Sparta, och har tillsammans med ynglingen Dukla (1959) hjälpt till att hålla övriga tjeckiska städer på behörigt avstånd. En bra fotbollsstad, Prag.

 

Köpenhamn (Danmark) – 38 titlar

Bröndby – 10

FC Köpenhamn – 9

Köpenhamns Boldklub – 5

Akademisk Boldklub – 4

Hvidovre – 3

Boldklubben 1903 – 3

Lyngby – 2

Boldklubben af 1893 – 1

 

Köpenhamn har haft så många klubbar genom åren att det blivit ett problem, med konekvensen att en hel del sammanslagningar gjorts. Åtta olika mästarkubbar från samma stad måste vara ett rekord under vår period. Men bara FCK, Bröndby och Lyngby finns kvar i högstaligan i dag, och Akademisk Boldklub (AB) spelar i andraligan. Stan har hela åtta olika mästare sedan 1945, vilket är flest i Europa (även om det inte var det vi tävlade i). Ett parantes-grattis till Köpenhamn kan vi ändå bjuda på, innan vi drar vidare.

 

Madrid (Spanien) – 36 titlar

Real Madrid – 29

Atletico de Madrid – 7

 

Inget uppehåll under andra världskriget, men väl under inbördeskriget 1937-39. Från 1945/46 således. Och inte för att det är så relevant när huvudstadsklubbarna tävlar tillsammans här, men det är ändå värt att nämna att Atletico ledde den inbördes matchen med 2-0 1951. Drygt varannan titel har hamnat i huvudstan, och det känns väl rimligt i en så centraliserad stat som Spanien. Att den ena klubben i stan mer symboliserat makten, och därigenom haft sina privilegier genom åren behöver knappast sägas.'

 

Bryssel (Belgien) - 31 titlar

Anderlecht - 30

Racing White Daring de Molenbeek - 1

 

Anderlecht grundades redan 1908, men med kuslig känsla för att den här studien skulle göras väntade man tills efter andra världskriget innan man började vinna ligan. Även om andra städer också hävdat sig, och gjort det bra, har titeln alltid studsat tillbaka till huvudstaden. Att en klubb som kallas RWDM, efter några sammanslagningar med andra Brysselklubbar, vann ligan en gång på 70-talet är anmärkningsvärt, men mer hjälp än så fick inte den belgiska giganten. RWDM finns inte längre kvar, så nu för Anderlecht huvudstadens talan själva. Att Belgien är ett knepigt land med två stycken nästan-huvudstäder orkar vi inte brottas med nu.

 

Amsterdam (Holland) – 24 titlar

Ajax - 23

Door Wilskracht Sterk – 1

 

Att Ajax varit bra visste vi såklart. De har dessutom gjort något slags anspråk på ’bra fotboll’. Men att amatörklubben Door Wilskracht Sterk snodde åt sig titeln 1963/64 är desto mer anmärkningsvärt. DWS grundades 1907 och bland klubbens kändare profiler finner vi Frank Rijkaard och Ruud Gullit. Det luktar lite farmaklubb om DWS. Den uppmärksamme ser nog en och annan likhet mellan det holländksa fallet och det belgiska. Den största skillnaden i städernas, och de båda klubbarnas, fall är nog att nivån är lite högre här i Holland, och motståndet lite bättre. Men mer än var tredje titel till huvudstan är helt ok.

 

Berlin (Östtyskland och Tyskland) – 16 titlar

Dynamo Berlin - 10

Vorwärts Berlin - 6

Bonn (Västtyskland, 1949-1991) – 0

 

Jaha, hur ska vi tolka det här då?  Det lättaste är väl att försöka strunta i landsdelningen och bara räkna Berlin som huvudstad för hela Tyskland, hela perioden. Vi får ändå ha i åtanke att de åren en Berlinklubb vann i öst, vann samtidigt en annan klubb i väst – så det är egentligen bara halva titlar (och västklubbarna var oftast bättre). Berlin var trots allt hyfsade i gamla öst med 16 titlar, sen rår man såklart inte på fotbollsstäderna i det nya Tyskland. Fotbollsskämtet Bonn ger oss inget att jobba med. Det är ingen riktig huvudstad, ingen riktig fotbollsstad, och knappt ens en riktig stad. Krångligt land, det där, vi drar vidare.

 

London (England) – 14 titlar

Arsenal – 8

Chelsea – 4

Tottenham – 2

 

14 segrar alltså, och tre mästare. Nej, det är naturligtvis inte godkänt, och speciellt inte om vi betänker stans storlek. London må vara spelarfruarnas drömstad, men någon vidare fotbollsstad är man definitivt inte. Man har en hel massa deltagande klubbar, men vad hjälper det om de fattiga industristäderna i norr jämt och ständigt lägger sina ärrade fabriksnävar på guldmedaljerna. London får verkligen gaska upp sig, här förväntar vi oss fler mästare, och att de vinner oftare. Vi ger stan 20 år, sen återkommer vi och ser hur det ser ut.

 

Kiev (Ukraina) – 13 (av 20) titlar

Dymano Kiev – 13

 

Här räknar vi bara från 1992, när Ukraina blev självständigt. Kiev vann ju flest titlar i det gamla Sovjet, men inte i egenskap av huvudstad så de är inte värda mer än luft här. Någon annan klubb i huvudstan är inte värd att nämnas i sportsligt avseende, för i Ukraina är kampen mellan huvudstad och nästa stad (Shakhtar) så oerhört tydligt symboliserad genom fotbollen – och de två klubbarna Dynamo och Donetsk. Man kan faktisk lära känna Dynamo lite bättre genom det eminenta Donetsk-porträttet ’The Other Chelsea – A Story from Donetsk’. Sammanfattningsvis kan vi säga att Kiev såg rasamnde överlägsna ut tills Akhmatov, med sina oljiga händer (bildligt talat, Akhmatov har inte oljiga händer) välsignade Shakhtar. Just nu är Kiev tvåa i Ukraina, och det svider naturligtvis. Det är klart att Kiev på många sätt förtjänar en högre plats här, men i konsekvensens tecken räknas bara antalet titlar man tagit hem som huvudstad, så de får helt enkelt betala priset för att de inte varit självständiga längre än ett par decennier. Orättvist? Jo, kanske, men det där med rättvisa är relativt i fallet Dynamo.

 

Stockholm (Sverige) – 12 titlar

Djurgården – 7

AIK – 4

Hammarby – 1

 

Inget krigsuppehåll. Och här har jag egentligen berövat AIK från titeln 1983, då man vann serien, men inte guldet. Anledningen att jag var tvungen att gå efter förbundets mästare här, och inte de riktiga mästarna, är för att vissa andra ligor också experimenterat med vår fotboll och att jag där inte har... Jag ångrar mig, och ändrar igen. Stockholm får 12 och AIK fyra. Rätt ska vara rätt. Däremot förändrar det inte bilden av Stockholm som en rätt svag fotbollsstad. Vi får alltså stryk av Ukraina, som inte ens var ett land under större delen av perioden. Tre olika mästarklubbar är ett helt ok facit, men de har vunnit på tok för sällan. Kanske står man lite i vägen för varandra här... Får man föreslå en sammanslagning?

 

Warzawa (Polen) – 10 titlar

Legia Warszawa – 8

Polonia Warszawa – 2

Legia bildades under första världskriget (1916) som en militärklubb av polska armén, vilket namnet också antyder. Hemmaarenans namn översätts till Polska Arméns Stadion, eller Pepsi Stadion om det ska vara sponsormässigt korrekt. Polonia är faktiskt fem år äldre än Legia, och namnet berättar om en nationalistisk gammal skolklubb som grundades i ett icke-självständigt Polen, lite av en gammal upprorsklubb alltså. Polonia vann 1946, första året efter uppehållet, och igen år 2000. Men hur intressanta klubbarna än är kan vi inte bortse från att de vunnit på tok för lite. Vi stiger inte av tåget i huvudstan när vi luffar oss genom Polen nästa sommar, EM till trots.

 

Oslo (Norge) – 8 titlar

Vålerenga Fotball – 5

FK Lyn – 2

Skeid Fotball – 1

 

2005 vann Vålerenga, innan dess hade Oslo ingen mästare sedan 1984 (också Vålerenga). Men såväl societetsklubben Lyn som lilla Skeid har vunnit titeln efter andra världskriget. Dock är det bara Vålerenga som vunnit Tippeligaen (som högstadivisionen hetat sedan 1991). Både Lyn, som nu gått i konkurs, och Skeid är något så speciellt som skid- och fotbollsklubbar från början. Det hjälper oss om inte annat att förstå varför vinter-OS är större än fotbolls-VM i vår gamla koloni. Och Oslo är sämre än underkända Stockholm, då är det illa ställt med huvudstadsfotbollen.

 

Bern (Schweiz) – 5 titlar

Young Boys – 5

 

Gamla Young Boys har varit med i 114 år, men på senare tid har man inte haft så där våldsamt mycket att fira, ja förutom en massa födelsedagar då. Totalt har man elva titlar, men efter 1929 är de bara fem – så det är de fem vi dömer dem och huvudstan efter i den här tävlingen. I Berns försvar får vi ju säga att man är en rätt svag huvudstad. Med ca 350 000 invånare i storstadsområdet är man bara fjärde största stad i landet, och då är det bara logiskt att Basel, Genéve och Zürich har fler mästarklubbar. Kanske borde man byta huvudstad, Europas Australien.

 

Rom (Italien) – 4 titlar

Roma – 2

Lazio – 2

 

Italien alltså, och huvudstaden Rom tillhör ju tyvärr den del av landet som sällan får vara med i de fina salongerna. Fotbollen är inget undantag. Ynka fyra titlar sedan kriget (som inte heller gjorde någon italienare på bättre humör) är naturligtvis inte bra eller ens hyfsat. Storstadsområdet är bara marginellt större än Milanos, men prisskåpet betydligt mindre (eller mindre välfyllt, för visst känns det ändå som att högmodiga romare byggt landets största prisskåp, bara för att...?) Det enda man får godkänt för är att klubbarna i stan solidariskt delat på smulorna som nordklubbarna lämnat efter sig.

 

Paris (Frankrike) – 2 titlar

Paris Saint-Germain – 2

 

Det här är ju ett alldeles särskilt ämne, som egentligen förtjänar sin C-uppsats för att förklaras, men vi ger det väl ett försök ändå här. Paris är en världsstad, huvudstad i ett av Europas mest centraliserade länder, man har över tio miljoner invånare i storstadsregionen, men man är alltså mer eller mindre värdelösa i världens största sport. Och att enda mästarklubben PSG bildades över en natt, nästan som en panikåtgärd för att lindra huvudstadens uselhet i fotbollssporten, stärker inte stans aktier. Nu har man gett klubben en ekonomisk injektion igen i hopp att åter sätta Paris på den enda karta man inte redan finns med på. Jag tror att jag kallat Paris för Europas mest underpresterande fotbollstad tidigare, men det tåls att upprepas. Uselt.

 

Aten är bäst och Paris sämst. Ändå känns det väl som att vi kan hitta fler likheter än skillnader mellan städernas roll i respektive land? Samtliga huvudstäder vi undersökt har vunnit minst en titel och Köpenhamn har flest olika mästare. Köpenhamn har nog också gjort sig av med flest gamla mästarklubbar, så vi ska vara försiktiga med hyllningarna. Flera öststater har ruskigt starka huvudstäder, som väntat, och då har jag inte tagit med nära alla. Balkan lyser med sin frånvaro, jag vet, men det är ett svårt område att behandla i det här ämnet. Jag hade nog problem med Sovjet och Tyskland.

 

Som avslutning kan vi invertera hela den här genomgången och konstatera att även om staden Aten blev en vinnare och Paris en jätteförlorare, så vill jag mena att Frankrike som fotbollsnation i det långa loppet och i verkligheten där ute är den faktiska vinnaren, att Sverige och Allsvenskan står sig mycket bra och att Grekland är en ledsen förlorare.

 

Se där, vi kan också vända uppochner på saker och ting.

Sponsorer alltså. Vi kommer ju inte ifrån dem, så vi kan lika gärna ta tag i dem. Jag tänkte att vi skulle titta lite kort på vem som sponsrar vem, och vem som sponsrar bäst. Jag har bara tagit med klädestillverkarna, av den enkla anledningen till att det bara är dem jag får tag på, och det är bara dem jag vet vilka det är. Själva tröjsponsorerna är en djungel jag överhuvudtaget inte är redo för. Naturligtvis har klubbarna en drös andra sponsorer omkring sig också, men det uppmärksammar vi inte här. Inte den här gången iallafall.

 

Först kommer en lista som jag tagit rakt upp och ner från The Offside över de 50 bästa spelarna i slutet av förra säsongen (jag kortade ner den från 100 spelare). Det gör egentligen detsamma om vi håller med juryn, poängen är att de flesta av det bästa ska vara med. För det mesta tycker jag nog att de är bra på det, men vissa invändningar känns befogade, som t ex att Reina inte var Europas 26:e bästa spelare (han verkar ju inte ens ha någon sponsor). Sen följer en lista på de 20 främsta klubbarna i Europa, den kommer från UEFA, så har ni invändningar är det bara att höra av sig dit. Och slutligen går vi igenom de fem stora ligorna i Europa. Det här är en klassisk wikipediastudie, så jag reserverar mig för en del felaktigheter redan nu, några har jag rättat till och uppdaterat men om Roman Weidenfeller skriver på för en ny sponsor är jag inte den första att få veta det, så ha lite överseende är ni snälla.

 

Och just det, för att göra det här lite roligare tänkte jag ge någon kort kommentar efter varje lista, och dessutom utse en vinnare (bland sponsorerna alltså).

 

Den här första kategorin kan man ju skumma igenom lite snabbt (man får såklart lusläsa den också, om man vill). Det mest intressanta är väl annars att se hur väl det rimmar mellan individuell sponsor och klubbsponsor. Och framför allt när det blir någon riktigt tung värvning, om spelaren går till en klubb rätt logga på tröjan. Parenteserna betyder lite olika saker, någon har slutat, någon är utlånad, och någon har alldeles nyligen bytt klubb.

 

Spelarna

50. Jack Wilshere                    Nike – Nike                   Arsenal

49. Fernando Torres                Nike – Adidas                Chelsea

48. Mario Gómez                     Puma – Adidas              Bayern Munchen

47. Roman Weidenfeller           Nike – Kappa                Borussia Dortmund

46. Luka Modric                       Nike – Puma                 Tottenham

45. Angel Di Maria                   Adidas – Adidas             Real Madrid

(44. Edwin van der Sar            Adidas – Nike                 Manchester United)

43. Hulk                                 ? – Nike                         Porto

42.  Dani Alves                       Adidas – Nike                 Barcelona

41. Yaya Touré                       Nike – Umbro                 Manchster City

 

40. Dimitar Berbatov              Adidas – Nike                  Manchester United

39. Neymar                           Nike – Umbro                  Santos

38. Gareth Bale                     Adidas – Puma                 Tottenham

37. Steven Gerrard                Adidas – Adidas               Liverpool

36. Gonzalo Higuain               Nike – Adidas                   Real Madrid

35. Edinson Cavani                Adidas – Macron               Napoli

34. Frank Lampard                Adidas – Adidas                Chelsea

33. Eden Hazard                   Nike – Umbro                    Lille

32. David Silva                     Adidas – Umbro                Manchester City

31. Javier Hernandez            Nike – Nike                       Manchester United

 

30. Neven Subotic                Puma – Kappa                  Borussia Dortmund

29. Alexis Sanchez               Nike – Nike                       Barcelona (Udinese, Legea)

28. Franck Ribéry                 Nike – Adidas                   Bayern Munchen

27. Ashley Cole                   Nike – Adidas                    Chelsea

26. Pepe Reina                    ? – Adidas                         Liverpool

25. Kaká                             Adidas – Adidas                 Real Madrid

24. David Villa                     Adidas – Nike                    Barcelona

23. Marcelo                         Nike – Adidas                    Real Madrid

22. Thomas Müller               Adidas – Adidas                 Bayern Munchen

21. Cesc Fàbregas               Nike – Nike                       Barcelona (Arsenal, Nike)

 

 

20. Gerard Piqué                Nike – Nike                        Barcelona

19. Arjen Robben               Adidas – Adidas                  Bayern Munchen

18. Luis Suarez                  Adidas – Adidas                  Liverpool

17. Nani                            Adidas – Nike                      Manchester United

16. Robin van Persie          Adidas – Nike                      Arsenal

15. Zlatan Ibrahimovic       Nike – Adidas                      Milan (Barcelona, Nike)

14. Mario Götze                 Nike – Kappa                       Borussia Dortmund

13. Mesut Özil                   Nike – Adidas                       Real Madrid

12. Wesley Sneijder          Nike – Nike                           Inter

11. Samir Nasri                Adidas – Umbro                     Manchester City

 

 

10. Iker Casillas                Reebok (Adidas) – Adidas       Real Madrid

9. Xabi Alonso                   Adidas – Adidas                     Real Madrid

8. Wayne Rooney              Nike – Nike                            Manchester United

7. Samuel Eto’o                 Puma – Adidas                       Anzhi (Inter, Nike)

6. Andrés Iniesta               Nike – Nike                            Barcelona

5. Nemanja Vidic               Puma – Nike                           Manchester United

4. Carlos Tevez                 Nike – Umbro                         Manchester City

3. Xavi                             Adidas – Nike                          Barcelona

2. Cristiano Ronaldo          Nike – Adidas                          Real Madrid

1. Lionel Messi                  Adidas – Nike                          Barcelona

 

• Nike och Adidas är precis toköverlägsna här, som väntat.
• Om vi bortser från Nemanja Vidic på femteplats (han är bra, men knappast så, med betoning på 'så', intressant ur sponsorsyn) har vi bara Eto’o som inte är Nike eller Adidas (Casillas Reebok ägs alltså av Adidas) med på listan. Man skulle nästan kunna tro att de båda jättarna själva satt ihop listan, men jag antar att de bara är såhär överlägsna just nu.
• Det mest intressanta annars är såklart att de två ohotat största och mest attraktiva spelarna spelar i fel klubb. Naturligtvis borde de bara göra ett byte rakt av, det skulle alla vinna på.

 

Vinnare: Nike. Egentligen behöver jag inte motivera mig, men jag gör det lite kort ändå. Amerikanerna vinner helt enkelt för att de har fler av de bästa just nu: Ronaldo, Rooney, Aguero (som inte ens är med på listan), Sneijder, Özil och Zlatan. Dessutom har man de här tokiga ungdomarna som snart tar över världen, typ Hazard och Neymar. Det är inget snack egentligen. Men Adidas är klar tvåa.

 

Europa

1. Manchester United FC                               Nike

2. FC Barcelona                                           Nike

3. Chelsea FC                                              Adidas

4. FC Bayern München                                 Adidas

5. Arsenal FC                                              Nike

6. FC Porto                                                 Nike

7. Real Madrid CF                                        Adidas

8. FC Internazionale                                    Nike

9. Liverpool FC                                           Adidas

10. Olympique Lyonnais                               Nike

11. FC Shakhtar Donetsk                             Nike

12. Villarreal CF                                          Puma

13. AC Milan                                               Adidas

14. Olympique de Marseille                          Adidas

15. SV Werder Bremen                                Nike

16. Valencia CF                                           Joma

17. Hamburger SV                                       Adidas

18. SL Benfica                                             Adidas

19. AS Roma                                               Kappa

20. Club Atlético de Madrid                           Nike

 

• Först och främst säger vi gratis till Joma som får vara med och leka med de stora barnen på skolgården.
• Sen kommer Umbro snart slå sig in här när Man City plockat ihop lite poäng där ute i de europeiska cuperna. Annars är det samma tröttsamma kamp mellan Nike och Adidas här som det är bland spelarna.

 

Vinnare: Nike. De har vunnit fyra raka CL, och har sex klubbar bland de tio främsta. Adidas enda riktigt starka kort i sammanhanget är Real Madrid och Milan. Men de kommer tvåa igen, tyskarna. Som de brukar göra.

 

Italien

 

• Adidas har bara alltid prydliga Milan och lilla Cesena i Serie A.
• Nike har två tunga klubbar i Juventus och Inter. De mindre har man inte brytt sig om.
• Här har alltså de två giganterna haft svårast att sälja in sina ränder och sin swoosch, bara fyra klubbar totalt.
• Puma har Lazio.
• Annars är det flera klubbar som kör hemmavävt. Kappa från Turin har flest klubbar i ligan med Roma, Siena och Cagliari. Legea (från Napoli) har Udinese och Palermo (tunga klubbar ändå), Erreà från Parma har stans klubb och Atalanta.  Givova har Chievo och Catania. Macron (nära Bologna) har Napoli och Bologna. Och Lotto har bara Fiorentina.
• Spanska Joma har lilla Novara.
• Japanska Asics har Lecce, jag vet faktiskt inte vad vi ska utläsa av det.

 

Vinnare: Nike. Jag hade hemskt gärna utsett en annan vinnare här, allra helst en italiensk. Men har man bara två klubbar i ligan, och de två är Juve och Inter, då har man ändå valt rätt. Juve är tillbaka på Europascenen redan nästa år, förmodligen i CL. Tyvärr är konkurrensen för utspridd för att på allvar hota. Men vi gillar såklart att så många spelar i italienska tröjor.

 

England

• I den största ligan (ekonomiskt) är de största aktörerna starka, som sig bör.
• Adidas har flest med Chelsea, Liverpool, Stoke, Swansea och West Brom.
• Nike har två elefanter i Manchester United och Arsenal, och dessutom hyfsade Aston Villa.
• Engelska Umbro har Man City, Sunderland och Blackburn. Jag kan inte tänka mig något annat än att Umbro tappar City när avtalet går ut. Ska vi tro att Adidas ger sig in i matchen om Manchester, mot United och Nike?
• Wigan kör på stans egna MiFit, från JJB Sports.
• Sen har vi såklart några italienska skräddare här med. Kappa (Fulham), Erreá (Norwich) och Lotto (QPR) är alla med i The Premiership.
• BURRDA från Schweiz har Wolves. Och kanske något otippat, jättefranska Le Coq Sportif har gamla urengelska Everton.

 

Vinnare: Adidas. Faktiskt. Nike har något bättre klubbar (sportsligt),  men tyskarna har faktiskt två fler, och det måste vara värt nåt. De är med i varannan match varje omgång, om de inte möts inbördes vill säga, i vad som då blir rena vänskapsmatcherna. Får Umbro behålla City (och City vinner lite) och de kan snappa upp ytterligare någon Europa League-klubb kan de vara med på allvar här snart.

 

Uppdatering: Dotterbolag, systerbolag, brödra- och kusinföretag - det är rena inaveln detta, och på tok för svårt att hålla reda på för en gammal samhällsvetare. Men såhär är det: Nike har tydligen haft sina pommes frites-flottiga vantar på engelska Umbro sen en tid tillbaka, det måste vi såklart ta hänsyn till i den här sponsorsoppan. Däremot förändrar det inte juryns beslut. Så länge det står Umbro på tröjan låter vi dem tro att de är självständiga och bedömer dem därefter. Men visst, leker vi med tanken och slår ihop Umbro och Nike här, ja då är plötsligt England en amerikansk koloni utan dess like. Det är ju lite festligt.

 

Spanien

• La Liga består av 2 + 18 lag.
• Nike har fyra klubbar. Eller 1 + 3 om ni så vill. Barcelona, Atlético Madrid (din fiendes fiende är din vän), nyrika Málaga och Real Sociedad.
• Adidas har ’bara’ Real Madrid och Real Zaragoza.
• Barcelona och Real Madrid har haft Nike respektive Adidas som tröjsponsor ända sedan 1998.
• Real Betis spelar i klubbens egna tröja, minsann.
• Kinesiska Li Ning har Espanyol och Sevilla. Och Xtep (också Kina) har Villareal. Kanske får vi se en kines i La Liga snart?
• Spanien har tre aktörer i sin liga. Luanvi (från Paterna) och Joma (från Toledo). Luanvi har Levante och Joma har Getafe och Valencia. Astore (inte säker på att det är spanskt dock) har Osasuna.
• Italienarna har Royal (Rayo Vallecano), Legeá (Granada), Macron (Mallorca) och Kappa (Gijón).
• Umbro har baskerna från Bilbao.
• Kanada är med sitt Slam med på ett hörn (Santander).

 

Vinnare: Nike. På knock. Barcelona och Real Madrid går väl på ett ut. Men att man dessutom har Atlético och Málaga (här gnuggar de händerna på andra sidan Atlanten) gör valet enkelt. Och med Sociedad har man flest klubbar också. Real Betis syr sina egna tröjor, det räcker för att sno andraplatsen framför Adidas.

 

Tyskland

• Adidas är inte helt oväntat en tung tysk, med sex klubbar. Och det är inte vilka byalag som helst. Bayern Munchen, Leverkusen, Hamburg, Nürnberg, Schalke och Wolfsburg.
• Antagonisten Puma har bara Hoffenheim och Stuttgart, klart underkänt i sitt eget land.
• Nike har Bremen, Mainz, Hertha Berlin och Freiburg.
• Tyska Jako har nykomlingen Augsburg och Hannover, och Uhlsport (också tyskt) har Kaiserslautern.
• Kappa har Dortmund och Lotto har Mönchengladbach, så här är italienarna svaga.
• Och Reebok har Köln.

 

Vinnare: Adidas. På hemmaplan är tyskarna omutliga. Man har flest och man har bäst klubbar. I Bundesliga kommer man aldrig vara hotade. Nike tar andraplatsen, Puma får skämmas att de inte förmår göra bättre ifrån sig här. Kappa och Dortmund är ett fint äktenskap, de får en guldstjärna och ett diplom (det är väl sånt man ger till gifta par?)

 

Frankrike

• Här har Nike iklätt hela fem lag sina tröjor. PSG, succén Montpellier, Dijon, Caen och Brest. PSG är såklart en hit, men sen är det fyra rätt svaga klubbar.
• Adidas har Marseille, Lyon och Saint-Étienne. Alla tre ständigt bra publiklag.
• Umbro har mästarna Lille och Nancy. Och vi har ligans enda engelsman (Joe Cole) i Lille, lämpligt nog.
• Två mindre franska tröjor har vi också, och det är såklart trvligt. Airness har Auxerre, Duarig har Ajaccio från Korsika.
• Fyra lag kör italienskt. Kappa har vattenklubben Evian och rugbyklubben Toulouse, Lotto har Sochaux och Macron Lorient.
• Uhlsports (Tyskland) har Valenciennes, och BURRDA (Schwiz) har Nice.

 

Vinnare: Adidas. Tyskarna vinner i Frankrike, och det är väl anmärkningsvärt. Nike har flest, men för många småklubbar för att riktigt göra match av detta. Adidas har satsat klokt på två europeiska jättar och fina och alltid populära ASSE där hemma. Det räcker gott för att vinna Ligue 1.

 

Det var det, Sponsormästerskapet 2011 är över. Och de som spelar fotboll med händerna måste ses som totala vinnare, hur mycket det än tar emot att säga det. Till nästa års mästerskap håller jag en tumme för Le Coq Sportif.

 

Skymtar ni augusti där på andra sidan helgen? Har ni ett riktigt jobb kanske ni inte ens skymtar helgen än, men den är på väg. Och sen kommer augusti. Och med det kommer ligabilagorna. Där får vi veta allt om alla klubbar i alla viktiga ligor i alla viktiga länder i den viktiga delen av världen. Det är ofta rätt bra genomgångar, väl värda en plats på den där lilla bordsskivan under den stora bordsskivan på kaffebordet augusti till maj. Har ni inget tvåvåningskaffebord får ni gömma undan bilagan, det är i regel rätt ohyggliga omslag på dessa guider, biblar, superguider och granskningar.

 

Men eftersom vi lärt oss att man inte ska döma boken efter omslaget eller hunden efter håren är lite konstruktiv kritik på sin plats. Men innan jag börjar svära, sparka och spotta vill jag bara säga att jag ju också förstår att det inte är Mats Olssons fel att den europeiska toppfotbollen ser ut som den gör. Men de skyldiga, de riktigt stora skurkarna, kommer jag aldrig åt. De sitter många våningar upp. Så högt upp att inte ens om vi skriker och svär för full hals hör de oss. Vår allra bästa hoppspark når dem inte över knäna, och om man försöker spotta på dem blir man själv offer för ammunitionen. Och gravitationen. Och det vill vi ju inte så, därför väljer vi ut några jämnstora offer på skolgården istället och ger oss på.

 

Expressen således. Och nu till min dom. De där bilagorna är elaka byrackor för att de slätar över så mycket av det som gör fotbollen så speciell. Man gör ingen som helst skillnad på klubbar, och vad som gör klubbarna unika, utan packeterar allt i färdiga mallar – redo för oss att välja favoritlag efter snyggast tröja. Och dessutom pryder man boken med ett fult omslag. Nu ska det ju sägas att framför allt de svenska klubbarna verkar rätt dåliga på att ens berätta sina egna berättelser när tillfälle ges. Och det är klart att det här slaget är förlorat för längesen. Det ökade individfokuset finns inte bara i fotbollen, även i musiken och i politiken ser vi samma sak. Vad vi inte ser är en tioåring med en allsvensk klubbs tröja på sig. De tröjsäljande spelarna saknas helt enkelt. Namnet på ryggen (ingen tioåring har en fotbollströja utan namn på ryggen) är långt intressantare än kladdet på framsidan. Om det var bättre förr? Äh, jag lånar den kloke poetartistfilosofen Emil Jensens ord.

 

Nej, det var inte bättre förr. Men framtiden var bättre förr.

 

Alltså, om man växer upp med Messi i tv-spel, på fotbollskort, i bilagor, ja, rent av kanske ser honom spela match ibland också, då kanske det är svårt att ta till sig de där allsvenska klubbarna på riktigt. Det är viktigare att ha en stjärna på ryggen än en stjärna vid klubbskölden på bröstet. Och framför allt förstärks problemet om man behandlar Allsvenskan på samma sätt som Premier League i bilagorna. Nu har jag snackat snacket ett tag, men det är klart att jag gillar Premier League (och Messi), bara inte på bekostnad av allt det andra – det som är på riktigt. Så, ska vi dansa dansen? Palla det ruttnaste äpplet och vara det sämsta laget på PES 2011? Klart vi ska. Vi ska till Isle of Man.

 

 

Och vi ska göra en sån där härligt vetenskaplig wikipediastudie. Eftersom man ligger inklämd mellan England, Skottland, Irland och Nordirland har man liksom inte kommit undan. Ligan grundades redan 1896, det är nästan 30 år innan Allsvenskan bildades. Trots sina bara drygt 80 000 invånare är man självstyrande på flera områden. Man har tidigare hållt huvudet ovanför vattenytan (bildligt nu) genom jordbruk och gruvindustri, men när det gick ur tiden har man övergått till att satsa på turismen och att göra pengar på pengar. Idag är Isle of Man något av ett skatteparadis, i stil med kungadömet Monaco. I brist på vettiga sysselsättningar har man dessutom satsat på rymden, och kunna konkurrera med all världens Goliats på den fronten.

 

Skatteparadiset till trots, ligan är, och har alltid varit en amatörliga. Jag tänkte att vi skulle göra ett nedslag i fyra städer och klubbar på ön, det är liksom som upplagt för det. Huvudstaden Douglas (eller Doolish som de gamla kallar den) ligger mitt på östkusten och  rymmer en knapp tredjedel av öns befolkning.  Douglas är öns finanscenter, shoppingstad och den främsta underhållningsstaden (fotbollen hör aldrig dit i turistbroschyrerna, och tack för det). Stans främsta klubb heter St Georges AFC grundades 1919 har  vunnit elva ligatitlar, fem av dem har man tagit på 2000-talet. Varför man skriver på sin hemsida att man bara vunnit ligan fyra gånger kan jag inte svara på, men det stämmer alltså inte. De menar nog sen ligan bytte namn till ’Canada Life (ett försäkringsbolag) Premier League’, men så räknar man inte, högstaligan är högstaligan. Bara så ni vet, St Georges. Nu höll jag på att glömma bort det viktigaste under vårt stopp i huvudstaden. Här är St Georges U11 och de söker en tröjsponsor inför säsongen. Kanske känner du nån som känner nån? Iallafall, sina matcher spelar man på Glencrutchery Road, och allt ser ut precis som vi vill att det ska göra hos Isle of Mans främsta huvudstadsklubb.

 

 

Nu lämnar vi huvudstan och drar söderut. Port Erin (Purt Chiarn) är ett av öns främsta turistparadis, orten är känd bland annat för sin sandstrand och sina solnedgångar (här skulle det sitta en wikipediareferens om jag jobbat med noter). I samhället bor bara drygt 3 000 människor, men de har haft tio anledningar att jubla genom fotbollshistorien, och senast för två säsonger sen när Rushen United FC vann sig rätten att sy på den där stjärnan på klubbskölden. Sin främsta rivalitet har man med Peel, västkustklubben som vi snart ska besöka, och det verkar vara fiskarrelaterat på något sätt. Städerna kanske konkurreat om fångsten genom historien eller något liknande. Eftersom deras hemsida verkar ligga nere får vi nöja oss med kuriosa som att klubben är bildad i en kyrka och att mottot lyder Moryn Vannin, det bytyder typ Pride of Mann. På Isle of Mans domarförbunds sida kan vi ändå hitta en bild på Rushens klubbhus, och ett exempel på en klubb som tar samhällsansvar. Hatten av, Rushen.

 

 

Så till maktens centrum. Väst. Fotbollsmakten regerar åtminstone här i Peel (Purt ny hInshey). På grund av att man har öns enda katedral kallar man sig öns ’only city’. ’City’ har drygt 4 000 invånare och är alltså en gammal fiskarort. Belägen i väst kallas Peel också ’sunset city’, och kanske är det egentligen det som stör grannarna i syd – att Peel gjort officiellt anspråk på solnedgången. Peel AFC är rasande framgångsrika och fångade i fjol in sin tredje stjärna att sy på tröjan. Grundad redan 1888 har man varit med så gott som från början. På wikipedia står St. Georges som regerande mästare men det är såklart helt uppåt väggarna, Peel vann sin 30:e titel och ingenting annat (även om titeln 1907 verkar omges av vissa kontroverser). Det finns en intressant detalj i mönstret för när Peel (och även andra klubbar) vunnit ligan. Man vinner ofta ett par titlar i taget på Isle of Man, bara fem av de 30 gulden står ’ensamma’. En rimlig förklaring är nog att det inte köps och säljs så mycket i amatörligan, så när du väl får ihop ett bra gäng kan du vinna ett par titlar i stöten. Nedan ser ni ’stans’ katedral och mesta mästarnas huvudläktare på Peel Football Ground.

 

 

Vilket trevligt sammanträffande att öns fyra bästa klubbar kommer från fyra olika samhällen från varsin del av ön. Vi fortsätter resan motsols och landar uppe i norr (eller ja, vi får åka runt krönet och ner ett par mil på östkusten, men ändå), i Ramsey  (Rhumsaa). Stan är med sina drygt 7 000 invånare näst störst i landet. Man har en hamn och en pir, som är ett slags landmärke för staden. För ett par år sedan skickade man ut över 3 000 brev till folk på ön och frågade vad de tyckte man skulle göra med den gamla piren. Jag vet inte vad svaret blev. Ramsey FC är elva år äldre än ligan, grundad 1885, och etablerade sig som en stormakt omgående. Storhetstiden hade man 1899-1902 då man vann fyra raka mästerskap. Seanst man vann var 1952, och de senare decennierna har verkligen prövat Ramseys supportrar då man pendlat fram och tillbaka mellan högstaligan och andraligan. Men nu är man uppe igen, och förra säsongen tog man en fin tredjeplats, vilket säkert ger lite framtidshopp till den gamla dominanten. Och på tal om att pröva supportrar kan vi väl ta en liten titt på Ramseys hemmaplan Ballacloan Stadium.

 

 

 

 

Ibrahimovic kommer aldrig fortsätta sin europeiska ligavinnarsvit i St Georges. Messi och Cristiano Ronaldo kommer aldrig tukampas om skytteligan hos antagonisterna Rushen och Peel. Och Gerrard kommer aldrig ge Ramsey (eller Liverpool) den där efterlängtade titeln de väntat så länge på. Och det är fyra mer än fina anledningar att älska den tolkning av fotbolssporten de gjort på Isle of Man.

Det hade varit intressant att plocka upp bitarna efter besöket i Vancouver och ge sig på att analysera hur det kommer sig att den kanadensiska hockeypubliken kan bjuda på ett upplopp  värdigt en europeisk fotbollspublik, men det sparar vi till nästa gång de spelar en avgörande final på hemmaplan. Det finns andra bitar som behöver plockas upp och analyseras innan vi tar helg. Mästarna är ju korade ute i den europeiska fotbollen, och det  förtjänar åtminstone en kort genomgång av vilka städer som vann i de fem största ligorna. Det heter ibland att vinna inte är allt, och det kan jag nog hålla med om, men ska jag ge mig på en jämförelse av samtliga representerade städer i de fem främsta fotbollsländerna i Europa blir den här microstudien (som jag tänkte ta helg med) ett veckoprojekt för ett helt forskarlag. Eftersom jag varken har en vecka eller ett forskarlag avgränsar jag mig till mästarstäder. Hoppas det är ok.

 

Jag är alls ingen expert på städer eller stadstyper, men ambitionen är att kunna säga någonting kort om vilken typ av stad det rör sig om. Länderna listas i ordning efter UEFA:s (herr-)ranking på ligorna, och bäst går först. Men vi nöjer oss faktiskt inte med att jämföra land för land. En inhemsk jämförelse mellan mästarstaden på dam- och herrsidan kanske kan resultera i några intressanta liknelser eller skillnader, vi får väl se. När det gäller befolkningsmängd skriver jag storstadsregionens befolkning, och inte bara stadens, det ger ofta en sannare bild av miljön inom vilken klubben verkar.

 

England är först ut, som brukligt är när vi avhandlar fotbollsämnet.

Mästare herr: Manchester United, Manchester.

Mästare dam: Sunderland A.F.C. Women Football Club, Sunderland.

 

Manchester har vi väl hyfsad koll på? En gammal textilstad som exploderade under industrialiseringen på 1800-talet, men som klarat att vitalisera sig efter att fabrikerna lades ner – till skillnad från grannen Liverpool. Det är nog inte uppåt väggarna att jämföra Manchesters resa de senaste hundra åren med Malmös, trots att storstadsregionen har ca två och en halv miljoner invånare. Sunderland ligger längst upp i norr på östkusten. Regionen har drygt 280 000 invånare, och den industrilla historien har mest handlat om skeppstillverkning, kolbrytning och glastillverkning. Själva staden Sunderland har 180 000 invånare, och verkar vara en av de mest etniskt homogena storstäderna i landet – med drygt 98 % vit befolkning. Föga överraskande då kanske att mästarlaget inte har en enda utländsk import. Man är del i herrklubben med samma namn. Sina hemmamatcher spelar man på Hetton Centre, jag kan inte hitta information om publikkapacitet någonstans, men den är inte stor.

 

Spanien är tvåa, och den spanska fotbollen är en duett i alla avseenden.

Mästare herr: FC Barcelona, Barcelona

Mästare dam: Rayo Vallecano, Madrid

 

Här handlar precis allt om Madrid och Barcelona. På herrsidan spelas moraliska finaler mellan Real Madrid och FC Barcelona, vinnaren vinner ligan. På damsidan spelades faktiska finaler i ett dubbelöte om ligatiteln, Madridklubben Rayo Vallecano vann sammanlagt med 3-2 mot Espanyol från Barelona. Jag ska inte dra upp Barcelonas katalanska arv kontra Madrids fascisthistoria igen, men det ska sägas om Rayo Vallecano att de kommer från en stadsdel – Valleco – som blev känd för att ha stor del arbetklass och många invandrare, och man ska tydligen ha gjort en del motstånd mot regimen när Franco styrde. Termen 'Vallekas' används stolt av lokalbefolkningen, som har en språklig egenhet i att stava ord med k:n istället för c:n (hur det skiftar i uttal vet jag inte). Annars är man väl bäst på allting egentligen i de båda städerna, och inte bara på fotboll alltså. Det är landets två klart största städer, Madrid med omnejd har över fem miljoner invånare och Barcelona har över fyra (Valencia kommer en bit efter med ca en och en halv) och där finns nog det mesta man kan önska sig i kulturväg (dit ju fotbollen också hör, glöm inte det). Rayo Vallecano har enligt wikipedia mina källor en import i truppen, Jade från Ekvatorialguniea, och hemmaarenan Estadio Teresa Rivero spelar både dam- och herrlaget på, den tar ca 15 000. Arenan är döpt efter klubbens förre president Teresa Rivero, den första kvinnliga klubbpresidenten (för en herrklubb) i landet. Hon avgick i våras efter 17 år på posten.

 

Motstånd som det ser ut idag.

 

Tyskland kniper bronset, det kan vi vid det här laget.

Mästare herr: Ballspiel-Verein Borussia 1909 e. V. Dortmund, Dortmund

Mästare dam: 1. Frauen-Fußball-Club Turbine Potsdam 71 e. V., Potsdam

 

Jag hoppas det framgår där någonstans i röran vilka klubbar som faktiskt vann ligan. Dortmund och Potsdam är hur som helst våra städer. Den här fina texten skrev Erik Niva om BvB i vintras, läs den så ligger ni helt i fas vad gäller herrmästarna. En kort sammanfattning av stan bara; Dortmund är äggulan som glidit ut till höger i stekpannan, och utgör den östra delen av Ruhrområdet (ägget), som allt som allt har drygt tio miljoner invånare. Det är fortfarande i stor utsträckning en klassisk arbetarstad, det visar sig inte minst genom det hysteriska intresset för klubben som finns i stan (vilket Niva är inne på i texten).

Potsdam tillhör Berlins storstadsområde, som har knappt sex miljoner invånare, själva staden har drygt 150 000. FFC Potsdam, eller Turbinerna som de kallas, har vunnit tre raka titlar nu, och är på väg att jaga ikapp mesta mästarna (sedan muren föll) Frankfurt, som har sju. Potsdam en universitetsstad. Universität Potsdam (nedan) öppnade 1991 (det hette något annat innan) och har i dag ca 20 000 studenter. Även i Sverige har universitetsstäderna utmärkt sig på damsidan, framför allt med Umeå och Linköping (och kanske Malmö i någon mån, även om det heter Högskola här). I Sverige har det förklarats att det varit en bra kombination att studera och spela på elitnivå samtidigt, då damfotbollen inte varit proffesionell fullt ut, och kanske kan man tillämpa samma teori på det tyska fallet, även om själva klubben FFC klubben grundades så sent som 1999. De tyska ligamästarna är således typiska i fallet att herrarna kommer från en gammal industristad och damerna från en universitetsstad, dessutom nära till kulturhuvudstaden Berlin. Antalet importer säger något om ligans och lagens styrka, men i det tyska fallet är Potsdams tre importer (från Namibia, Makedonien och Japan) nog snarare ett tecken på det stora underlaget inhemska klasspelare.

 

 

Italien är fyra, precis som sina VM-titlar.

Mästare herr: AC Milan, Milano

Mästare dam: Sassari Torres Calcio Femminile, Sassari

 

Jag har inga vetenskapliga studier som stöder detta påståendet, men en hyfsat kvalificerad gissning är att klyftan mellan herr- och damfotboll i Italien är större än någon annanstans. Då tänker jag på landslagets och klubblagens resultat, publiksiffror, ligornas ekonomiska omsättning samt deras respektive mediala utrymme. Och jag skulle tro att föregående säsongs mästarstäder speglar den bilden väl. Milan är Italiens ekonomiska och kulturella huvudstad, och räknar vi in storstadsregionerna är man störst också – drygt fyra miljoner invånare mot Roms ca 2,7 miljoner. Med premiärminister Silvio Berluscno i ryggen förstärks bilden av AC Milan som maktens klubb i Italien, nu när Juventus fortfarande renoverar.

 

Torres Calcio å andra sidan kommer från ön Sardinien, och och deras vardag påminner nog ganska lite om herrmästarnas.  Serie A Feminina grundades så sent som 1968, från 1950 fanns ett inofficiellt mästarskap. Nu är jag inne och nosar på macrostudien jag inte skulle göra men jag kunde inte hålla mig. Ligan har ingen stad representerad söder om Rom på fastlandet, våra mästare Torres är alltså ligans sydligaste klubb. Man har vunnit ligan fem gånger, det är man bäst på tillsammans med huvudstadsklubben Lazio, och nu senast gjorde man det med tre amerikanskor i truppen. Sassaris storstadsområde har ca 300 000 invånare, och hemmaarenan Stadio Vanni Sanna tar in ca 10 000. Även här finner vi ett stort universitet, Università degli Studi di Sassari är Sardieniens äldsta, grundat redan på 1500-talet och hem för 18 000 studenter.

 

När vi är här måste vi nämna lagets, och ligans, stora stjärna – Patrizia Panico. Hon har vunnit skytteligan tio gånger på tolv år. Och visst kan man prata om en ojämn liga med många svaga lag, eller att hon floppade i USA, men har man gjort 459 mål i ligan förtjänar man ändå ett omnämnande.

 

Una calciatrice italiana.

 

Frankrike, den femte republiken.

Mästare herr: Lille Olympique Sporting Club Lille Métropole, Lille

Mästare dam: Olympique Lyon, Lyon

 

Från I.B. Thompsons Modern France: Lille-Roubaix-Tourcoing var den enda väl utvecklade och industrialiserade storstadsregionen i 1800-talets Frankrike, och kolgruvedistriktet, med över en miljon invånare, är det mes utvecklade urbana området i landet efter Paris. Storstadsområdet har drygt en miljon invånare och är på det fjärde största storstadsområdet i landet. Precis som i Manchester var Lille en klassisk textilstad med över hundra fabriker under glansdagarna i slutet på 1800-talet. Den tidigare presidenten Charles de Gaulle, som tog fram den nya konstitution som trädde i kraft 1959 och kallas den femte republiken, kommer från stan, det måste vi ju nämna. Annars har Lille gått och blivit en universitetsstad, med över 100 000 studenter – därför är det värt att notera att man saknar ett damlag i Ligue 1. Man var europeisk kulturhuvudstad 2004, det är inte illa för en gammal industristad. Klubben Lille OSC vann det första nationella mästerskapet 1932, och man är resultatet av en sammanslagning år 1944 mellan Olympique Irish Club och SC Fivois.

 

Lyon är näst störst i landet med sina 1,7 miljoner invånare i storstadsregionen. Klubben Olympique Lyon har inget som helst inhemskt sportsligt motstånd, på 22 matcher gjorde man 106 mål och släppte in sex, ett sånt facit brukar räcka för att vinna ligan. Lyon ska vara något av Frankrikes kulinariska huvudstad, och där är konkurrenses desto tuffare. Och ett par av stadens historiska platser finns sedan 1998 med på UNESCO:s världsarvslista, till exempel den hyfsade basilikan Notre-Dame de Fourvière. Klubben grundades som FC Lyon 1970 men upptogs i Olympique Lyons verksamhet 2004, då hade Jean-Michel Aulas stora planer för klubben. Aulas har storsatsat och i år fick han maxutdelning då klubben vann både sin femte raka ligatitel och Champions League. Förutom en svensk anfallare har man spelare från Norge, Shweiz och Costa Rica, men fortfarande bara fyra importer så det är i högsta grad en fransk satsning. Publiken däremot lämnar mycket övrigt att önska. Hemmaarenan Plaine des Jeux de Gerland har plats för 2 200 åskådare, de största matcherna spelas på Stade de Gerland (herrlagets arena), men det är inte ofta det krävs fler platser än tusentalet platser när europamästarna spelar hemma. Här får man i alla fall fira på förhoppningsvis k-märkta Craven Cottage.