la roulette

En sån här fotbollshelg lämnar precis hur många berättelser som helst efter sig att plockas upp och basuneras ut.

I Manchester pratar man om maktbalans och nya tider. Jag konstaterar att makt ofta har väldigt god balans, men att den här helgen också lärt oss inte ens ett par decennier på tronen gör dig immun mot stridsplan och italienska prickskyttar. Jag vet inte om Anzhi nere vid den georgiska gränsen kan kallas för granne till någon av sina konkurrenter – framför allt inte till dem i Moskva – men högjudda har man sannerligen varit. CSKA var hur som helst på besök och nöp dem i armen, hårt. I Spanien räddade Kanouté en straff på stopptid i en tuff bortamatch, och Rayo Vallecano vann en annan tuff bortamatch – det hade man absolut kunnat koka lite soppa på. I Italien reste Milan söderut till Apulien, men var 45 minuter försenade till matchen. Och vi fick ett inte så lite politiskt intressant möte mellan Bologna och Lazio. I Frankrike vann Marseille en ligamatch. Och Brest spelade oavgjort, det är man förmodligen bäst på i hela Europa. Ajax – Feyenoord. Och på andra sidan bron förlorade Bröndby igen, och ligger nu trea från slutet. Här i Sverige sprang vi i mål med vår säsong och jag tror de flesta lag fick en medalj efteråt. Det är ju lite fint.

Men med tanke på att jag är siste man till kvarn får jag artigt och tacksamt hålla till godo med det som lämnats kvar. Och godbitarna ovan var förstås slut sen länge. Jag fick inte ens en riktig helgmatch, utan en sån där fredagkvällsmatch som bara spelas för att tv-bolagen vill erbjuda ett alternativ till sång- och dansprogrammen som annars dominerar tablån.

Stabaek – Molde. En förlorare och en vinnare.

2008 blev Stabaek norska mästare för första gången. Och till säsongen därpå skulle man flytta in till det nya skrytbygget Telenor Arena. Vilket innebar att man bytte utomhus till inomhus, dubblade publikkapaciteten, fick loger och all världens möjligheter att ’ta nästa steg’ som det brukar heta från klubbhåll. Man har tagit flera steg sen dess, men alla i fel riktning verkar det som. Man har en ny svensk tränare, hela fyra av klubbens fem senaste tränarna är svenskar, men det verkar inte hjälpa nämnvärt. Just nu är Stabaek ligans tredje sämsta hemmalag, publiken sviker och konstgräset inne på arenan är mest i vägen för andra mer lukrativa evenemang, resonerar husets ägare Kjell Christian Ulrichsen. Så nu vill han att fotbollslaget ska flytta ut. Innerplanen ska asfalteras efter säsongens slut, om ca tre veckor, säger man. Och kommunen är inte särskilt pigga på att rädda klubben ur knipan, de behöver pengarna till andra saker.

Men klubben och merparten av fansen och tänker inte lämna sitt nya fina hem och ge sig ut i blåsten och kylan utan att ta strid. Inför hemmamatchen mot Molde sänkte man biljettpriserna till 50 kronor, och även om 50 norska kronor är mer (inte fler) än 50 svenska så är det inte så fasligt mycket för en match. Som om det inte räckte knackade fansen dörr för att försäkra sig att den allra sista åskådaren också skulle dyka upp, och innan matchen gav man sig på en symbolisk demonstration utanför arenan – där man ställde sig hand i hand i en jättering. Om man nådde hela vägen runt vet jag inte men budskapet gick nog fram.

Det är fortfarande inte klart var Stabaek ska spela nästa år. Det är heller inte helt klart vilka som är regerande norska mästare nästa år, men jag vågar mig ändå på en riktad mästartext.

Och det var väl på tiden? Molde fyllde hundra år i somras, men har aldrig vunnit ligan. 1974, 1987, 1995, 1998, 1999, 2002 och 2009 slutade man tvåa. Och det är klart, rent teoretiskt kan man fortfarande vinna silvret igen, men det blir svårt i år. På bilden nedan kan vi se att Molde spelar sina hemmamatcher utomhus på naturgräs (titta noga), och att man inte är en Osloförort (som Stabaek, det glömde jag kanske säga när vi var där?). Det ska visst vara en gammal textilstad men till skillnad från de flesta andra textilstäder har man fortfarande inte (formellt) vunnit några fotbollsmästerskap alltså. Jag vet inte hur mycket av själva stan (som heter som klubben) vi ser, men en hel del gissar jag då Molde bara har ca 25 000 invånare. Aker Stadion, som klubben äger och driver, stod klar 1998 och rymmer nästan varannan Moldebo. Och i år har man ett snitt på nästan 10 000 åskådare per match, men är ändå bara femma i publikligan. Även Molde har haft svenskt på tränarbänken på sistone, med både Bo Johansson och Kjell Jonevret på 2000-talet. Men efter bara ytterligare ett par silvermedaljer tänkte man om från ledningens sida.

För 15 år sedan lämnade en 23-årig skyttekung Molde för Drömmarnas Teater. Till den här säsongen flyttade Ole Gunnar - tränaren - hem igen, med mer än hyfsade erfarenheter från öarna. Och bara ett år senare är tiotusen drömmar i Molde på god väg att bli verklighet.

Så. Det var smulorna som gamarna lämnade efter sig för den här gången. Historierna om de båda klubbarna hänger inte alls ihop, och de kunde lika gärna berättats separat, men så passade de på att möta varandra just den här helgen, förlorarna i Sabaek och vinnarna i Molde. Hur det gick?

1-1.