la roulette

På kvällen, den 18 maj 2004, samtidigt som israeliska trupper stormade palestisnka flyktingförläggningar i Gazaremsan för att slå ner på de senaste upproren och protesterna mot ockupationen, fann både Israels premiärminister Ariel Sharon och Palestinas president Yasser Arafat tid att ringa varsitt telefonsamtal rörande till synes triviala saker. Sharon ringde ordföranden till ett israeliskt fotbollslag och gratulerade honom till segern i den israeliska cupen, som i sin tur ledde till att klubben skulle representera Israel i UEFA-cupen nästa år. Premiärminister Sharon betonade att han hade fullt förtroende att klubben skulle representera Israel på ett hedersfullt sätt i Europa. Samma kväll ringde president Arafat presidenten till en arabisk fotbollsklubb för att gratulera till deras framgångar, och för att säga att klubben skänkt stolthet till den arabiska nationen.

Tamir Sorek heter mannen bakom orden, som inleder ett kapitel i Soreks studie Arab Football in a Jewish State – The integrative enclave. Titeln är lika enkel som genialisk, för redan där får vi ta del av studiens kanske viktigaste slutsats – att fotbollen för araberna i Israel kan fungera som en integrerande enklav. Jag ska såklart utveckla vad Sorek menar med det, och jag ska dela med mig av fler av hans berättelser från fotbollen i världens mest politiskt laddade konfliktområde, men just det begreppet är något vi måste ha med oss från början och under hela resan.

Fotbollen är ett av få områden där araber kan integreras och verka på någorlunda samma villkor som övriga befolkningen i Israel. Det finns andra exempel också menar Sorek, som till exempel inom teater- och musikbranchen, eller inom sjukvården där en arabisk doktor kan behandla en judisk patient. Faktiskt också inom den undre världen kan arbiska och judiska kriminella enas kring gemensamma intressen och gemensamma fiender. Anledningen till att sociologen valde att studera frågan (arabisk integration) i en fotbollskontext, och inte i en musik- eller sjukvårdkontext, är främst fotbollens poularitet – att den når ut till och berör så många människor i så stora delar av landet (Israel), samt att de mediala strålkastarna oftare belyser fotbollsämnet än gangsters, sångare och doktorer.

Men även om fotbollen alltså erbjuder integrationsmöjligheter kallar Sorek den för en enklav. Det vill säga att integrationen framför allt gäller på fotbollsarenan, men aldrig per automatik också utanför den. Den ger inte landets arabiska minoritet några större möjligheter till att finna arbete eller utbilda sig, eller att identifiera sig med staten och dess symboler. Sen är detta heller ingen solskensberättelse. Det är en studie. Eller, det här är ju inte ens en studie, det här är faktiskt bara ett inlägg om en studie på en blogg – en blogg där det nog skrivs mer än det läses. Men det är svårt att vara kortfattad här, för det kräver en djup förståelse för konflikten i stort och för Soreks studie i smått. Och min förståelse är i bästa fall långgrund, men jag ska försöka att inte bli alltför långrandig.

Om den arabiska fotbollshistorien i Israel lär vi oss främst att den över huvud taget inte uppstod eller verkar som en palestinsk motståndsrörelse. Det är en så pass viktig del i studien att jag hade skrivit det i versaler om det här varit en annan typ av blogg (en sån där som läses mer än det skrivs på den). Vi var nyss på Korsika, där man gärna pratar om att frigöra sig från den franska tyrannen, tidigare har jag diskuterat Barcelonas rebelliska arv och här hemma i lilla Sverige sjunger vissa sydsvenska fans (förvisso lite skämtsamt) ’...befria Skåne från Svea Rike Land.’ Men den arabiska fotbollen i Israel har alltså inte någon sån här funktion. Den är helt enkelt inte en arena för de yttringarna. Sedan staten Israels bildande 1948 dröjde det ett par decennier innan det ens blev tillåtet att bilda arabiska fotbollsklubbar. Anledningen var att man från statligt håll var rädd för att fotbollen skulle främja en arabisk nationalism, som man var nog rädd för som det var. Med tiden startade man ändå upp ett flertal klubbar – de flesta under namnet Hapoel – i arabiska städer. Bakom fotbollssatsningen fanns den mäktiga israeliska fackföreningen Histadrut (motsvarande LO i Sverige) och landets styrande sionistiska parti Mapai (motsvarande gamla Socialdemokraterna). Att de två aktörerna var tätt förknippade behöver jag knappast understryka, och man var såklart intresserad av arabiska röster i valen. Sen är det inte helt enkelt vilka klubbar som är ’arabiska’ och vilka som är ’judiska’, de flesta har trots allt spelare från båda folkgrupperna. Oftast benämns man efter staden man kommer ifrån, om majoriteten är judisk eller arabisk, men det kan också röra sig om klubbens ägare eller grundare.

Däremot finns det också en muslimsk icke-sekulariserad fotbollsliga – The Islamic Soccer League – som knyter nära band mellan fotbollen och religionen. Den är att betrakta som en parentes rent sportsligt, det är ingen proffsliga, och jag kommer inte behandla den vidare här. Det går att läsa vidare om den för den som vill det, bl.a. i Soreks bok.

Studiens överlägset största svaghet är att det här med få sidors undantag en studie enbart om en manlig rörelse (även om Sorek träffar en del kvinnliga fans, sannolikt är studien rent av mer jämställd och än verkligheten). En krönikör skrev år 1945 en text som uppmanade kvinnor att idrotta. Come gather at the sports field... Bara två dagar senare skrev samma skribent en ny text under rubriken Housework = Sports! där det noggrannt förklarades att hushållsarbete var det bästa sättet för kvinnor att aktivera sig fysiskt. And when she prepares food she is doing sports, which strengthens the muscles in her arms – and when she cleans the floor of her house she is doing her daily sports. Det måste ha varit två mycket händelsefulla dagar för skribenten, vars idéer om kvinnor och sport naturligtvis inte hängt med till idag – men som hjälper oss att förstå vilket enormt motstånd de kvinnliga fotbollsspelarna levt och i någon mån lever med.

Vid millennieskiftet var ca en tredjedel av klubbarna i det israeliska ligasystemet arabiska, men fördelningen var sådan att det var fler arabiska klubbar i de lägre divisionerna och färre i toppdivisionen – Israeli Premier League. Och här kan jag ju bara flika in med att den arabiska befolkningen i Israel utgör ca 20%.  En intressant iaktagelse Sorek gjorde var att kommunerna i de arabiska städerna ofta investerade mer pengar i fotbollsklubben än de gjorde i judiska städer. Att sporten, och framför allt den mest folkliga sporten, blir viktigare för den annars så exkluderade delen av befolkningen ligger helt i linje med vilka städer det normalt är som utmärker sig även i de fotbollsnationer vi oftare besöker.

Av de stora judiska klubbarna vill jag nämna två stycken som valt lite olika vägar att profilera sig. Den första är också landets största – Maccabi Haifa. ’De Gröna’ har flest fans i landet, enligt någon undersökning håller ca var fjärde fotbollssupporter på klubben, och man är störst både bland den judiska och den arabiska befolkningen. Haifa är en stad med 270 000 invånare, och bara ca 10% arabisk befolkning, men staden har också ett rykte om sig att vara tolerant och något ’ödmjuk’, vad det nu innebär. Och klubben sägs spegla denna bilden väl, och har en historia av arabiska spelare i laget som tillsammans med att de vunnit en herrans massa matcher och titlar alltså gjort dem till Israels största klubb.

På andra änden ödmjukhets- och toleransskalan hittar vi Beitar Jerusalem. Det är också en populär klubb i Israel klubb ska sägas, men det är en klubb som samtidigt bedriver en högerextrem politisk agenda. Man har en policy att inte värva arabiska spelare, och man har vid flertalet tillfällen fått disciplinära straff för fansens politiska ställningstaganden. Klubbens ultras kallas La Familia och hemmaarenan kallas Gehinom (Helvetet), vilket nog framför allt för arabiska spelare känns lika logiskt som tråkigt efter att ha besökt den. Inför en bortamatch i en arabisk stad (som vi strax ska besöka) förbjöd polisen Beitars fans att ta med israeliska flaggor in på arenan, för att inte röra upp den redan hetska stämningen ytterligare. Och man fick heller inte med sig någon flagga in. Däremot sågs en israelisk flagga bland hemmafansen istället, den hade polisen inte mage att konfiskera. Annars är Beitars fans aldrig sena att påminna oss om att de gärna är en symbol för ett så homogent Israel som möjligt. Att läktarna ibland bli rum för politiska och rasistiska smädelser åt båda håll förvånar oss tyvärr inte, men här har man alltså en organisation som mer eller mindre stöder och främjar de motsättningarna – i rasistklubben Beitar Jerusalem.

Innan vi åker och hälsar på hos landets främsta arabiska klubb tänkte jag lyfta upp några andra av Soreks slutsatser. Det här får väl bli någon slags blandning mellan en bokrecension, en sammanfattning och i vissa lata partier en översättning av studien. Landslaget och andra nationella symboler som ständigt finns i fotbollen är givetvis en brännhet fråga när det gäller arabisk integration på fotbollsarenan. På frågan om vilka folk håller på om Israel möter ett europeiskt lag, svarar 69% att de håller på Israel när det finns minst en arab i laget. 17% håller ändå på motståndare, vem det än är. Utan en arab i laget håller ’bara’ 49% på Israel, men 27% på motståndaren. Övriga svarade att de inte håller på något lag. Jag hade inte tänkt att redovisa en massa siffror men just de här är ju så talande för det koplexa förhållandet den arabiska minoriteten har till ’sitt’ landslag – och det kan såklart gälla andra nationella symboler också. Om man ska sitta eller stå när nationalsången spelas är också en känslig fråga vad det verkar. Känslig för att man (generellt sett) inte vill demonstrera missnöje på arenan genom att ’sittprotestera’ samtidigt som inte vill resa sig upp för den israeliska nationalsången. En grupp fans kom på lösningen att redan långt innan nationalsången skulle spelas vara på fötter, och sen bara fortsätta att stå upp. Vi kan väl kalla det för en kompromiss.

Fotbollen som ett integrerande fält. Den sagan har vi läst så många gånger så vi kan den utantill. Och visst finns det intressanta iaktagelser att göra även i Israel bland arabiska fans, även om en matchbiljett alltså inte är en biljett som gör dem rättvisa i samhället. Sorek visar bland annat att det är mer sannolikt att de arabiska fotbollsfansen röstar i valen än dem som inte går på fotboll, och det är dessutom mer sannolikt att de röstar på ett sionistiskt parti. Sen finns det såklart andra saker som också påverkar resultaten, och det är svårt att svara på om fotbollen är hönan eller ägget i det fallet.

Välkommen till Sakhnin, i hjärtat av Galileen. Geografiskt ligger den arabiska staden (med en klar majoritet muslimer) ’inklämd’ mellan ett par judiska orter och en militäranläggning, och då regeringen har ett uttalat mål att genomföra en ’Judaization of the Galilee’ vill man heller inte att den lilla staden med ca 25 000 invånare ska växa. Om Sakhnin kan vi annars säga att staden i mångt och mycket saknar inkomstkällor och industrier vilket gjort att arbetslöseheten är hög. Infrastrukturen är dålig och man har ingen vidare fungerande välfärd. Men människorna här älskar sin stad, och de älskar sin fotboll. Den lokala patriotism är oerhört stark visar Sorek, då Sakhnin-identiteten var en störra källa till stolthet än till exempel den palestinska identiteten. Framför allt finns den här stoltheten i de städer som genom historien haft en aktiv roll i den palestinska motståndsrörelelsen - vilket lett till att där funnits ett martyrskap (eftersom motståndet alltid slås ner å det kraftfullaste) som staden och dess invånare kan identifiera sig med.

Några årtal ska vi ha med oss från den här konflikten, som hjälper oss att förstå Sakhnins historia och martyrskap. Först och främst är det 1948 års krig som ledde fram till grundandet av staten Israel. Och sen har vi 1976 års rikstäckande palestinska uppror – en reaktion på de landskonfiskeringar som den israeliska militären genomförde – där sex demonstranter sköts ihjäl och hundratals andra sårades och arresterades. Tre av de omkomna kom just från Sakhnin, och för att hedra offren gjorde man dagen till en minneshögtid – Yaum Al Ard (Land Day). Det är en dag av protestmarscher och demonstrationer bland det palestinska folket i hela landet numer, men det var i Sakhnin det började. Och det var då – efter 1976 som Sakhnin gjorde ett namn för sig som en symbol för Palestinas kamp för självständighet. Och i oktober år 2000, på den första dagen av det andra palestinska upproret i Västbanken Gazaremsan dödades 13 demonstranter av militären. Den här gången kom två av dem från Sakhnin. De begravdes så nära det gamla Land Day-monumentet som det var möjligt, och ett nytt monument restes till deras minne. Händelserna nämns över huvud taget inte i stadens officiella turistbroschyr över ’historiska händelser’ och ’historiska sevärdheter’.

Innan 1991 hade Sakhnin två klubbar, Maccabi och Hapoel Sakhnin. Hapoel var äldre, och tilltalade främst de mer välbärgade, Mapai-vänliga fansen. Maccabi bildades senare, och hade mer av en arbetarklassprägel, men också en nationalistisk image, och med fans som stod närmare kommunistpartiet. Trots de uppenbara motsättningarna mellan klubbarna gick sammanslagningen 1991 förhållandevis smidigt, och den nya klubben Ittihad Abnaa Sakhnin (eller Bnei Sakhnin) hade snabbt ett stort publikunderlag. Klubben gick i upp i högstaligan i slutet av 1990-talet. Bara det avancemanget sågs som en mot-alla-odds-bedrift.

Sakhnins fotbollsklubb är den överlägset starkaste ambassadören för staden, men den har ändå inte , trots stadens historia, anammat rollen som en palestinsk och arabisk upprorsklubb. Alla palestinska flaggor och andra nationella symboler som används i massor på till exempel ’Land Day’ (se bilden ovan) har inte kommit in på fotbollsläktarna. Där sluter man upp kring klubbens egna symbol i stället, den röda hästen (som inofficiellt även kommit att bli stadens symbol). För samtidigt som klubben har ett ursinnigt stöd från den stolta lokalbefolkningen motsätter man inte Israel just därför att man inte påtagit sig en nationalistisk identitet i sitt supporterskap – däremot uttrycks stödet som sagt väldigt lokalpatriotiskt. Men trots det använder man inte 'sitt' språk på läktarna. De flesta vuxna araber i Israel pratar både arabiska och hebreiska, men på Sakhnins fotbollsläktare sjunger fansen framför allt på hebreiska. Sorek menar att man har ett omfattande användande av den judiska majoritetens språk på fotbollsläktarna för att förstärka känslan av delaktighet och tillhörighet – i den israeliska ligan. Sakhnins supportrar har också ett rykte om sig att mer heja på sin egen klubb än att häckla motståndarna. Även om man vid vissa tillfällen i stridens hetta (mot till exempel Beitar) hamnat i konflikt med både motståndarfans och polisen. Jag ska absolut inte helgonförklara de rödvita supportrarna, utan vi fortsätter röra oss i gråzoner här.

Som en liten arabisk klubb med små resurser kommer man aldrig utmana Maccabi Haifa eller Tel Aviv-klubbarna som maktfaktor i den israeliska fotbollen. Men 2004 gjorde klubben det ingen arabisk klubb i Israel mäktat med varken förr eller senare när man vann en stor titel - The Israeli State Cup. För att komma från en stad med bara 25 000 åskådare fick man ihop ett hyfsat följe till finalen. Och Sakhnins lag som vann den bestod av såväl judiska och arabiska spelare som europeiska och afrikanska importer. Orkar man inte läsa hela det här inlägget finns det en dokumentärfilm om klubben där ett filmteam följer laget året efter bragden. After The Cup: Sons of Sakhnin United heter den. Laget som vann spelade en fysisk och tuff fotboll, som har jämförst med Wimbledons 90-talsfotboll i England. Hur mycket det ligger i jämförelserna vet jag inte, men Sakhnins fotboll ska ställas i kontrast till den ofta tekniska spelstilen som dominerar i regionen. Klubbens framgångar fick stort genomslag runt om i hela landet – och i hela arabfotbollsvärlden – och gratulationerna från andra klubbars supportrar (kanske mest från Maccabi Haifas fans) lät inte vänta på sig.

Men det var inte bara gemene fotbollsfans som hörde av sig och gratulerade Sakhnin till segern. För som ni redan listat ut fick klubbens ordförande Mazen Ghnayem samtal från både Israels premiärminister och Palestinas president på kvällen efter bragden. Och visst representerade klubben Israel på ett hedersfullt sätt, samtidigt som man skänkte stolthet åt den arabiska befolkningen i landet. På det sättet är man en lika speciell som viktig fotbollsklubb, de förenade sönerna i Sakhnin.

Här är det lag som vann cupen 2004. Om någon av dem finns kvar och spelade i 3-0-segern hemma mot Beitar Jerusalem i förrgår kväll? Det vet jag inte.

Jag gav nyligen den här bloggen en underrubrik som antyder att jag tänker avhandla fotbollens historia här. Fotbollen är lika global som den är rund, och rimligen bör dess historia föregått den var den än finns. Jag inser nu att det var en ambitiös underrubrik. Men har jag bäddat sängen och gett mig in i leken o.s.v. Saker och ting är som de är, så det är väl bara att packa väskan och ge sig av igen...

Historia var det.

Ja, först kom England och sen kom Skottland, det kan vi vid det här laget. Nästa fotbollsnations historia har sällan lämnat arkiven för att vi ska få ta del av den, men den går långt tillbaka och innehåller det mesta av det vi vill ha – så det är klart att den är värd ett par rader här. Med det sagt tar vi och gör det som Columbus inte klarade av, och drar till Indien. Glöm inte tandborsten och rena underkläder – det är ändå över 150 år av fotbollsspelande vi ska ta igen här.

Calcutta år 1854. Där och då spelades den första ’riktiga’ fotbollsmatchen på indisk mark, som vi känner till. Ett lag av lokala civila pojkar mötte ett lag engelska gentlemän. Inte sällan sågs unga engelsmän spela fotboll vid hamnen i Calcutta, där även vanliga soldater och andra militära tjänstemän deltog i spelet. Det skulle dock dröja ett tag innan leken formaliserades och i någon bredare mån nådde landets faktiska befolkning, för det ska sägas, den indiska fotbollshistorien är i på många sätt engelsk fotbollshistoria – i Indien. Calcutta FC är landets äldsta fotbollsklubb, grundad 1872, men David Goldblatt skriver i ’The ball is round’ att den ursprungliga tanken var att man skulle spela rugby, men övergick senare till fotboll då det attraherade fler.

Engelsmännen hade i slutet av 1800-talet varit i Indien i över 300 år, så man tyckte nog att tiden var mogen att göra något av all den fritid kolonialmaktens soldater och utsända hade. Cricket, rugby och fotboll kom väl till pass. Den första officiella fotbollstävlingen var The Durand Cup – som spelades redan 1888 i Shimla i norra Indien. Det gör cupen till världens tredje äldsta, efter engelska och skotska FA-cupen. För att ni inte ska tro att det här med fotboll var en angelägenhet för någon annan än britterna kan jag bjuda på de tidiga finallagen och resultaten.

Idel britter och militärer alltså. Och som om det inte räckte skapade engelsmännen ett (engelskt) indiskt fotbollsförbund i Calcutta fyra år senare. Då hade fotbollen hunnit spridas i landet alltmer, framför allt genom de tjänstgörande militärerna som ofta startade upp klubbar i de städer där de verkade – det blev tydligt att engelsmännen inte skulle få behålla spelet för sig själva. Indierna spelade redan spelet, men engelsmännen höll hårt i de formella formerna för det – det vill säga själva tävlingarna. Calcutta hade 1898 nog med klubbar för att ha en egen fotbollsliga, och där ser vi samma militära tendenser igen gällande de tidiga mästarklubbarna.

Och så vidare...

I mitten av 1800-talet hade det folkliga missnöjet med den engelska regimen tagit ny fart, den politiska medvetenheten ökade, manifestationer hölls och studenter engagerade sig i frågan om ett självstyrande Indien. Allt kulminerade med Sepoyupproret 1857 – som ledde till att det tidigare Östindiska Kompaniet ersattes med Brittiska Indien, som det hette t.o.m. 1947 (tre år innan man blev självständiga). Den här texten kommer inte vara särskilt tung på Indiens koloniala historia (det skulle bli ett boksläpp av det, snarare än ett blogginlägg) men vissa historiska politiska skeenden måste vi ha med oss för att göra vår fotbollsberättelse rättvisa. Och att vara med och organisera sporten, eller i vissa fall bara utöva den, kunde vara en genväg till att bli en ’gentleman’, med allt vad det innebar. Här är vi ganska nära ’fotboll som opium för folket’-grejen, där den syftade till att uppehålla indierna från att komma med synpunkter till kolonialmakten. Framför allt i Västbengalen var fotbollen i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet en arena för en ny nationalistisk ungdomskultur.

I Calcutta, huvudstad i regionen Västbengalen, hittar vi landets två mest framgångsrika klubbar. Antagonisterna East Bengal och Mohun Bagan har dominerat den indiska fotbollen under större delen av 1900-talet, och de har tagit dominansen med sig in på 00-talet. Storebror Mohun Bagan grundades redan 1889 och är en av landets äldsta klubbar. Redan från början var man en indisk klubb – med en indisk ordförande. Man har 29 Calcutta-mästerskapstitlar, den senaste 2009, men sin allra största och viktigaste spelade man redan 1911. Fotbollen var segregerad i Indien vid det förra sekelskiftet, det hoppas jag varit tydligt såhär långt. Men det fanns även tävlingar där indiska lag kunde delta, den första så kallade öppna cupen – The Trades Cup (senare  – spelades redan 1889. Och redan på cupens tredje år såg landet sin första inhemska mästare i Sovazabar, som slog militärerna East Surrey Regiment i finalen. I engelska tidningar uttrycktes viss oro över vilka följder segern skulle kunna få för kolonialmakten. Vilka de direkta följderna blev vet jag inte, men när Mohun skulle spela final i samma cup nitton år senare visste man iallafall att engelsmännen kunde slås. Inför 60 000 nationalistiska hemmafans vände Mohun ett 0-1-underläge till seger med 2-1 mot East Yorkshire Regiment, och cupen var deras. Barfotaspelarna hade slagit engelsmännen – i deras egen sport. Det är klart att det firades. 29 juli varje år firar klubben The Mohun Bagan Day, till minne av matchen. Om knappt två månader är det alltså 100-årsjubileum av matcen. Det är klart det kommer firas.

Hjältarna från matchen 1911, utan någon särskild ordning (jag vill mest understryka att det var ett indiskt lag som vann, och man gjorde det barfota); Hiralal Mukherjee, Bhuti Sukul, Sudheer Chatterjee, MonMohun Mukherjee, Rajen Sengupta, Neelmadhav Bhattacharya, Kanu Roy, Habul Sarkar, Abhilash Ghosh, Bijoydas Bhaduri, Shibdas Bhaduri

1920 fick Mohun så se sin framtida eviga motståndare födas – klubben vars grundare kom från de östra delarna av Bengal fick det lämpliga namnet East Bengal Football Club. Östra Bengalen är det område som idag är Bangladesh, och att man tog det regionala namnet var ett medvetet drag att locka support hos de ofta diskriminerade östbengaler som bodde i Västbengalen. Klubben upptogs snart i Calcuttas andraliga och spelade där under sina första år. Nu skulle den ambitiösa unga klubben se sig om efter en ny kostym, och ett viktigt led var – som det alltid är – arenan. East Bengals klubbledning hittade en sliten gammal arena som man förörde sig om möjligheten att spela på, vilket myndigheterna godkände. De enda protesterna kom från den klubb som redan spelade på arenan – Mohun Bagan. Man ’löste’ problemet genom att tilldela klubbarna var sin halva av arenan.

1925 skulle man dock flyttas upp till förstaligan – men under något kontroversiella former. Det fanns en regel som sa att inte mer än två indiska klubbar fick delta i ligan – i ligan fanns redan indiska Aryan, och storebror Mohun Bagan hade ju spelat där i över tjugo år. Men East Bengal hade goda kontakter med förbundet och ett möte hölls i oktober 1924 där regeln diskuterades, och till slut avskaffades. Istället infördes ett vanligt system med uppflyttning och nedflyttning – trots ihärdiga protester från både Aryan och Mohun Bagan. Förutom bråket från några år tidigare kan vi tänka oss att det fanns fördelar i att representera hela (eller halva)  den indiska befolkningen i stan. Rivaliteten går således långt och är djupt rotad i klubbarnas respektive identitet. På East Bengals hemsida har man en egen sida med lagens inbördes möten genom åren – under  rubriken ’EB vs. MB’. För den som undrar leder East Bengak med 112 segrar mot 87, 102 matcher har slutat oavgjort. Det innebär alltså att man mötts 301 gånger (eller 298 enligt EB:s hemsida), om det nu var någon som undrade.

1934 kom en slags brytpunkt i Calcutta League, det var en ny tid för nya (gamla) klubbar. Bara för att illustrera;

Mohammedan Sporting Club är en muslimsk klubb – den första i sitt slag. Vi får gå tillbaka till 1880-talet för att finna dess ursprung, hos de fotbollsspelande muslimska unga studenterna i Calcutta. Det dröjde inte länge innan man, år 1891, organiserade sig och grundade klubben. Man hade gjort försök med några föregångare till Mohammedan SC, men det tog alltså några år innan organisationen höll. Och sen kom, som synes, våra huvudpersoner in i matchen – och sedan 1939 har man vunnit 61 titlar sinsemellan. Mohammedan SC har, från och med första titeln 1934 vunnit elva. Vi behöver inte räkna länge för att förstå att få andra Calcuttaklubbar ens brytt sig om att snickra ihop ett prisskåp. Faktum är rent av att ingen annan vunnit Calcutta League sedan 1934, ligan har gjort några korta uppehåll varför ett par titlar saknas. Och de senaste 30 åren har det stått mellan EB och MB.

1950 var ett stort år för Indien. Man hade kvalat in till VM i Brasilien då de andra lagen i kvalgruppen – Burma, Indonesien och Fillipinerna – dragit sig ur. Det var till och med lottat och klart, man skulle möta Italien, Paraguay och Sverige i VM-gruppen. Men det blev ingen resa till Brasilien, och den så många gånger återberättade anledningen var att FIFA inte tillät att man spelade utan skor, varpå Indien ställde in resan. Även om det är sant att FIFA hade en sådan regel är anledningen inte fullt så enkel som att det bara handlade om skor eller inte skor. Trots att Brasilien erbjöd att flyga över det indiska landslaget är en VM-turnering kostsam och den unga nationen med det unga fotbollsförbundet hade ingen vidare ekonomi. Just det, jag höll på att glömma. Tre år innan VM-turneringen förklarades Indien slutligen självständigt från britterna, och ett eget nationellt fotbollsförbund bildades. AIFF – The All Indian Football Federation. Framför allt hade man underskattat värdet av att vara med i ett VM-slutspel. Landslagets kapten när det begav sig, Sailen Manna, förklarar i indiska Sports Illustrated så sent som förra (VM-)sommaren hur det låg till.

Vi hade ingen aning om något världsmästerskap då, hade vi varit bättre informerade hade vi säkert tagit initativet att åka själva. För oss var OS allt. Det fanns inget större.

Två år tidigare, 1948 hade man spelat OS-fotboll i London, och man skulle göra det igen fyra år senare – barfota som vanligt. Något VM-slutspel har man inte varit i närheten av sedan dess.

1984 gör vi nästa avstamp. Då fick trion – East Bengal, Mohun Bagan och Mohammedan SC (idag i andradivivsionen) – ett nytt hem. Yuva Bharati Krirangan, eller Salt Lake Stadium om ni så vill, är med sina 120 000 sittplatser världens näst största fotbollsarena. Publikrekordet sägs ligga på ca 160 000 åskådare. Hur som helst gillar dom sin fotboll, indierna. Idag spelar ytterligare en klubb på arenan -  Chirag United SC. Bilden kanske inte gör bygget rättvisa, men jag hoppas det framgår att det är en stor arena staden gett sina klubbar.

Den uppmärksamme frågar sig säkert om det överhuvudtaget spelades någon fotboll utanför Calcutta på 1900-talet. Och jo, det gjorde det väl. Men det dröjde till 1996 innan man fann formerna för en nationell professionell liga. The National Football League spelades 1996-2007, och heter sedan dess I-League. Här tänker jag bjuda er på ytterliggare en tabell med mästare, från de fyra åren som gått med I-League.

Salgaocar, från Goa i västra Indien, säkrade mästerskapet i helgen som gick, och inte sedan säsongen 2003-04 har någon av EB och MB vunnit ligan. Eller rättare sagt, man har inte vunnit den nationella ligan. I-League spelas från december till maj, sen gör klubbarna ett uppehåll, och på senhösten till december spelas Calcutta League. Och den har de givetvis fortsatt att vinna. Regerande mästare från 2010 är East Bengals. Båda klubbarna har trupper som till största del består av indier, och båda klubbarna har – liksom de flesta indiska klubbar verkar ha – importer från Nigeria och Brasilien. Fråga mig inte varför, det får jag kolla upp till nästa gång vi gör Indien.

Det här får räcka som en lite hoppig, rörig och aningen tankspridd introduktion till den indiska fotbollshistorien. En kort sammanfattning för den som börjar läsa nerifrån; vi tar framför allt med oss engelsmännens enorma inflytande på den indiska fotbollen, Calcuttas två klubbars långa dominans och att man länge spelade utan skor, men att det inte var därför man drog sig ur VM 1950. Nu räcker det med att titta på bilderna så är ni ikapp oss andra.

En sak till förrresten, East Bengals (som från och med 1998 heter Kingfishers East Bengal, efter att ölproducenten klev in som huvudsponsor) och Mohun Bagans fans har en alldeles särskild kulinarisk segerritual. East Benglas fans firar gärna en derbyseger med att äta fisken ’hilsa’, medan Mohun Bagans fans firar med räkor. Bara så ni vet.

Det är uppehåll i J.League. Nu räknar man offer i tusental, kyler ner kärnkraftsreaktorer och hoppas att mer hjälp är på väg. Man tänker på mat och vatten, för en dag i taget. Och sen måste man börja om från början. Bygga upp hela samhällen som sköljts bort med vågen - skolor, sjukhus, bostäder och kontor. Man försöker hitta tillbaka till sin vardag, till sitt hem och sina jobb. Sen går man kanske på fotboll igen. Och det är någonstans där vi kommer in. För tanken är att vi ska göra det lite bättre förberedda, med lite insyn i den japanska fotbollen (vilken i sin tur ska ge lite insyn i det japanska samhället, i vanlig ordning). Men framför allt ska vi göra det med all världens sympatier.

Fotbollen är stor i Japan. Men till skillnad från i andra (fotbolls-)länder är den japanska fotbollen ett sällsynt medvetet konstruerat fenomen. Den växte alltså inte fram med industrialiseringen på samma sätt som i England, utan i likhet med den japanska högteknologiska industrins uppkomst skapades den blixtsnabbt (men decennier efter industriboomen), för att man identifierade ett behov av den. Historiskt sett har både baseball och sumo-brottning varit större sporter än fotboll. Det fanns visserligen en semiprofessionell liga (JSL – Japan Soccer League) med fotbollsspelande företag (typ Mazda FC och Sumotomi Metals), där ligans syfte snarare var företagens än själva fotbollens. Men 1993 startade J.League, och det är två personer och två företag som förtjänar ett omnämnande i samband med det.

Den första är skaparen, den gamle landslagsmannen Saburo Kawabuchi. Han hade sett hur den europeiska professionella fotbollen spelades inför tiotusentals åskådare, med klubbar som omsätter hundratals miljoner eller (ett par miljarder) kronor och tänkte att han ville ha något liknande hemma på ön. Till sin hjälp anlitades ett av Japans största företag inom marknadsföring – Hakuhodo – som drog igång en reklamkampanj som saknar motstycke i japansk historia. Kanske rent av i hela världen, spekulerar Jonathan Burchill (som skrivit boken Ultra Nippon, på det sällsynta ämnet japansk fotboll). Fotbollen är casual, speedy och active, sa man, och tänkte att det skulle tilltala den japanska ungdomen. För att packetera innehållet togs ett annat företag in – Sony Creative Products – som skulle ansvara för att designa klubbarnas tröjor, maskotar och logotyper. Bilfabriken FC var ett minne blott – PUL var redo att ta över.

Hoping to build bridges between S-Pulse and supporters, the mascot "PUL" was named after English "PAL", the similar sound and spelling of PULSE. PUL was born as a modern, elegant, charming and energetic character with such necessary skills for football as quickness, strength and wisdom. Plumage of its ears symbolizes S-Pulse players flying quickly in the field.

Det här går alltså att läsa på klubbens startsida. Kan det vara så att man faktiskt börjar med maskoten, och dess tillskrivna nonsens-egenskaper, för att sedan forma klubben och allt runt omkring så att det passar in i bilden av maskoten? Det här är ju inte vilket dragplåster för de allra yngsta som helst, utan snarare verkar maskotarna vara en viktig del av klubbens identitet. Men vi är inte klara med seriefigurer där. Den andra (eller tredje blir det ju, om vi räknar in vår nya kompis PUL) figuren vi ska nämna är den elvaåriga fotbollsfantomen Captain Tsubasa. Tidningarna om honom var en slags japansk Buster och huvudpersonen blev något av en kultfigur på 80-talet. Något som gav fotbollsintresset en rejäl skjuts framåt bland japanska pojkar – de som skulle fylla arenorna 20 år senare.

Rom kanske inte byggdes på en dag. Men (proffs)fotbollen i Japan skapades på ungefär lika lång tid som det tog för Mr. Kawabuchi att knäppa med fingrarna. Och själv tog han jobb på fotbollsförbundet, som president. De utländska influenserna har varit påtagliga i den japanska fotbollen. För med pengarna kom brassarna. De flesta för att varva ner och dryga ut pensionen givetvis, men det höjde ändå intresset för den nya optimistiska ligan med alla gamla brasilianska landslagsstjärnor som köptes in (det köps fortfarande in flitigt med brassar - idag är de ca ett trettiotal i högstadivisionen). Och utan en etablerad proffsfotboll sen tidigare var det även naturligt att värva in en hel del europeiska tränare.

Och fansen sen då. Egentligen är de ett helt eget kapitel. För även de var ju tvungna att skapa sig själva efter att Kawabuchi knäppt med fingrarna. Hemmafansen (åtminstone de på kortsidan) är någon slags blandning mellan cheerleaders och europeiska ultras, med prydliga tifon och intressanta sångval. På arenorna förundrades Burchill över att toaletterna var rena, halvtidskorven var ersatt med en risrätt med fisk och skaldjur (serverat i en liten papplåda, med tillhörande ätpinnar), men allra mest reagerade han på att man källsorterade soporna. Det hade nog inte fungerat på St. James’. Inför hemma-VM hade man i och för sig varit oroliga för vad den engelska supporterkulturen (även kallad huliganismen) kunde ställa till med, hur den skulle påverka de lokala ungdomarna. Men när man efter mästerskapet räknade samman oordningen (bland hemmafansen) fann man att åtta personer arresterades för att de blottade sig (fyra i samband med firandet när de gick vidare från gruppen och fyra när de åkte ut ur mästerskapet), två tonårstjejer anmälde två andra fans för att ha stulit deras biljetter utanför en av arenorna, och fyra Tokyograbbar arresterades efter Japans uttåg då de dränkte sina sorger i alkohol, vandaliserade en telefonkiosk och gick mot rött på övergångsstället.

Där har ni en liten del av den japanska fotbollen. Och med tusentals döda, hundratusentals evakuerade och med kärnkraftverk på gränsen till härdsmälta har man nu alltså gjort uppehåll i J.League. En serieomgång är spelad, 33 återstår. Med vetskapen om vad som föregår fotbollen hoppas vi att den kan återupptas så snart som möjligt.