la roulette

I våras skakade jorden om oss och flyttade våra perspektiv. Ett samhälle sköljdes bort och krävde fler offer än vi orkar eller kan räkna till. Då kände vi med det japanska folket. Jag minns att jag försökte översätta bilderna jag såg, men att min översättning inte klarade resan på de nästan tusen milen. Därför var det svårt att förstå innebörden av bilderna på ett trasigt Japan, på alla trasiga människor. Den här gången behöver ingen översätta bilderna. Vi förstår precis vad vi ser. I norrmännen ser vi oss själva, och det gör allting än mer obegripligt. Vi kallar det ena för naturkatastrof, vilket är ett hopplöst konstaterande att det inte är något vi kan påverka eller förebygga. Det är naturens gång. I fredags i Norge var det något helt annat vi såg. Sorgen är sig lik. Analyserna och diskussionen efteråt är det inte.

Den gången i våras skrev jag några rader om Japan och japans fotboll i ett slags försök att, om inte hedra eller plåstra om, så iallafall uppmärksamma. Det behövs inte nu. Det behövs inte skrivas något alls om norsk fotboll, men jag skriver ändå som jag gjorde då, när J-League gjorde uppehåll för att laga ett trasigt land, nu när Tippeligan gjort uppehåll. Med vetskapen om vad som föregår fotbollen hoppas vi att den kan återupptas så snart som möjligt.

Sådär. Har man citerat sig själv i text såhär är man antingen aningen högtravande, eller rimligen tämligen lågpresterande. Även om jag inte tänker sätta någon Norge-etikett på den här texten, kan vi ändå beröra de stora ämnena lite sådär på avstånd från den bottenlöst hemska katastrofen. Det är på en fascistoid ideologi som den norske terroristen hänger upp, och försvarar, sitt våld. Vi kan väl se på en tysk supporterorganisation som tagit avstånd från och bekämpat samma fascistoida ideologier de senaste knappa 20 åren. Bündnis Aktiver Fussballfans (typ Organisationen Aktiva Fotbollsfans) hette tidigare Bündnis Antifaschistischer Fussballfans (Organisationen Antifascistiska Fotbollsfans), men bytte fem år efter grundandet 1993 alltså ut ’antifascister’ mot ’aktiva’ för att tilltala en bredare massa fotbollsfans. Gabriel Kuhn, som jag haft uppe här ett par gånger tidigare, skriver om organisatioens kamp i Tyskland för behålla fotbollens folklighet. Eftersom fotbollen ständigt reproducerar nationalism och en destruktiv våldsromantiserande maskulinitet är den en bra arena att ta kampen mot diskriminering och främlingsfientlighet i, enligt BAFF.

BAFF skapades som en reaktion mot den alltmer neo-nazistiska läktarkulturen som brett ut sig i Tyskland på 80-talet. Det är ett nätverk av olika supporterorganisationer som står på liknande ideologiska grunder. En av sina första aktioner var att sätta stopp för en landskamp mellan Tyskland och England, som skulle ha spelats i Berlin den 20 april 1994. 20 april, Hitlers födelsedag. Som en del i protesterna mobiliserade man en manifestation när det tyska B-landslaget spelade på Millerntor-Stadion, St. Paulis hemmaarena, då 7 000 fans gav den planerade matchen varsitt rött kort. Gerd Dembowski från BAFF, som intervjuas i Kuhns Soccer vs the State, är noga med att påpeka att organisationen inte bildats av ’vänstermänniskor som kommit in i fotbollen utifrån’, utan av vanliga fotbollsfans som blivit politiskt intresserade och sedermera organiserade i egenskap av just fotbollsfans.

En av de frågor man drev som mest intensivt var den om arenornas ståplatssektioner på 1990-talet. I Tyskland, som i många andra länder, dök debatten upp i kölvattnet av de stora läktarkatastrofer som skedde på 1980-talet. Förbund och klubbar var positiva till att införa enbart sittplatser på arenorna. Som främsta skäl sades säkerheten, men vi har goda skäl att tro att det även fanns ett ekonomiskt intresse i att bygga bort ståplatspubliken. Man protesterade utanför fotbollsförbundets huvudkontor i Frankfurt 1994, utanför UEFA:s kontor i Genéve  året därpå, och sedan spreds sig protesterna över hela Europa. När Tyskland arrangerade VM 2006 var ämnet på tapeten igen, och då protesterade man igen med slogans som ’Four Weeks World Cup – Sitting for a Lifetime’. Dembowski är nöjd med utgången, att ståplatsläktarna i Tyskland bevarats, men han är kanske än nöjdare med att Tyskland ofta används som ett framgångsexempel när samma ämne debatteras i andra europeiska länder. Man har också haft återkommande protester mot TV-bolagens ökade inflytande över speldagar och tider.

Jämställdhetsfrågorna verkade till en början svåra för den unga, och manligt dominerande, paraplyorganisationen. Men i och med ’Women in Footballs’ grundande 2004 började man åtminstone problematisera den hyfsat ojämställda toppfotbollen. Man drev också en kampanjen ’Show Football the Pink Card’, som var den första nationsöverskridande allmänna protesten mot fotbollens ovilja att ens erkänna sina homofobiska miljöer. Är din tyska vid gott slag kan du ladda hem en 25-sidig rapport från BAFF:s hemsida som heter ’Kick it out – Homophobie im Fußball’ och läsa vidare i ämnet.

Så. Nu har vi bekantat oss så smått med de tyska fotbollsaktivisterna, och deras kamp för en bättre tillvaro för fotbollsfansen. I och med namnbytet 1998 sas det att man gick från att vara en närmast autonom extrem-vänsterorganisation till att ha en mer socialdemokratisk och lite bredare hållning.

Avslutningsvis tänkte jag skicka mer er en suddig bild från ett av gruppens läger för några år sedan, där man samlades i skogen utanför Kaiserslautern för att diskutera de frågor man brann allra mest för. Man gjorde upp en brasa, pratade orättvisor och rättvisor, fascistoida ideologier och demokratiska metoder att bekämpa dessa med, man drack öl och spelade fotboll. Jag tänker mig att det ser ut som på vilket läger som helst.

Den suddiga bilden behöver ingen översättning, ni känner nog igen er. Det är det som gör allting än mer obegripligt.