la roulette

Jag hittade en lös tråd där ute på internet. Nu var jag alls ingen hejare på syslöjd, men vill det sig väl kanske jag kan skapa något litet av den. En tunn scarf eller så, såhär när höstvindarna tvingar oss att ta på ett lager till innan vi går ut.

Hur det är med vindarna i London vet jag inte, och de kanske har andra bekymmer nu än om man ska ha vår eller höstjackan på sig när man går ut. Många går nog inte ut alls, andra måste gå ut för att någon tänt eld på huset de bor i. 16 000 (det är en riktigt bra allsvensk publiksiffra) poliser har gett sig ut på gatorna för att sätta hårt emot hårt. Kanske har de lånat över fransmannens högtrycksspruta, kanske räcker det med gummikulor och blykulor, jag vet inte. Att varje enskild krossad ruta eller stulen platt-tv, kastad kullersten eller anlagd brand är en kriminell handling är nog de flesta överrens om. Men det är inte enbart enskilda kriminella handlingar vi ser. England har ända sedan landet industrialiserades, först av alla, byggt upp och förstärkt en samhällsstruktur som bygger osynliga och synliga murar mellan människor. Klassidentiteten är stark i England, förmodligen mer än i något annat europeiskt land, och det är klart att när farfars far, farfar och far jobbade på stålfabriken – ja, då bär du med dig ett visst bagage (man väljer inte själv om man ska gå på Bramall Lane eller Hillsborough, till exempel). Det är svårt att göra klassresor i USA också, men där har man skickligt odlat illusionen om den ’amerikanska drömmen’. Tron på att ett mirakel kan ta dig hur långt som helst, ’the sky’s the limit’ och allt det där.

I Italien tror man inte på mirakel, man tror på konspirationer. Så där byggde Mussolini tusentals arenor där folk kunde vara folk (även om det inte var hans avsikt). Fotbollen kallades för ett opium för folket, men det håller man nog inte med om i Egypten eller i f.d. Jugoslavien, till exempel. Och i England var den ett par decennier in på 1900-talet själva symbolen för (manlig) folklighet. En annan folklig symbol var den gamla fotbollsklubben från ammunitionsfabriken i Plumstead, precis söder om Themsen i östra London. Man jobbade på fabriken i veckorna och spelade i Royal Woolwich Arsenal på helgerna, men det behövs inga romantiseringar kring det för klubben ville snart investera, etablera och expandera.

Då krävdes att man blev professionell, och att man flyttade ifrån den gamla Manor Ground. Det blev en hel del kontroverser kring Arsenals beslut att gå ifrån amatöridealet, men det var ingenting mot vad som komma skulle. Klubbens ekonomi var körd i botten när man tog in bygghereen Henry Norris i organisationen. Han hade varit aktiv i Fulham tidigare och hade planer att slå ihop klubbarna, alternativt låta dem dela på Fulhams arena Craven Cottage – men ligaledningen sa nej. När Woolwich Arsenal åkte ur ligan 1913 gjorde man det som en urfattig och marginaliserad klubb. Norris gjorde då som byggherrar så ofta gör, och byggde nytt. Han köpte en (rätt stor) tomt alldeles i närheten av Gillespie Road Tube Station, där han tänkt bygga klubbens nya hem. Det var viktigt att infrastrukturen var utvecklad så att folk snabbt och enkelt kunde ta sig till arenan. Namnet ’Woolwich’ lämnade han kvar på andra sidan floden, nu var man bara ’The Arsenal’. För Norris personligen innebar flytten en ström av dödshot och högjudda protester från stans andra klubbar. Han hade nämligen byggt Highbury i kärnan av den del av norra London som varit Tottenham Hotspurs ohotade revir sedan 1882. Den nya rödklädde grannen var inte välkommen.

Nu när han klätt klubben i en ny stor kostym var uppflyttning till Division 1 (högsta serien) en absolut nödvändighet. Men när säsongen 1914/15 slutade låg Arsenal bara på femte plats i Division 2 – och sen kom ett världskrig i vägen. Tottenham hade kommit sist i D1, Chelsea näst sist och Manchester United trea från slutet (när händer det igen?), det skulle normalt innebära att Spurs och Chelsea åkt ur, och att ettan och tvåan i D2 (Derby och Preston) gått upp. Men till återuppstarten 1919 beslutades att D1 skulle utökas med två klubbar. Om ni tror att man helt sonika flyttade upp trean och fyran i D2 (Barnsley och Wolves) också, då känner ni inte byggherre Norris. Chelsea fick behålla sin plats i högsta serien, Preston och Derby flyttades upp och sen hade man en omröstning om den sista platsen – mellan Arsenal och Tottenham. Norris spelade ut varenda kort i kortleken och efter handuppräckning bland beslutsfattarna var Arsenal tillbaka i högsta serien till säsongsstarten 1919. Spurs fick börja om i D2. Inte ens när Arsenal själva fick skriva historien höll man igen. ”The arguments used were, of course, complete and utter nonsense. The League is not (and never has been) run on the basis of the most experienced clubs being given the higher places…” Vi kan lida med Wolves än idag, 92 år senare.

Douglas Beattie skriver om derbyt i The Rival’s Game och menar att klubbarna och fansen i grund och botten är rätt lika varandra. Fansen kommer från samma områden, går på samma skolor och dricker öl på samma hak. Tottenham har sitt judiska arv, något som rivalens fans sjungit om en gång eller två, framför allt under 80-talet då de nya skinhead-fansen lyckades nästa sig in på Highbury under en period. Men på senare år har Arsenal haft judisk närvaro i styrelsen, så det är ingen jättekrok att hänga upp rivaliteten på. Däremot muttrades det lite när Arsenal tecknade ett sponsoravtal med Fly Emirates, som haft ett kyligt förhållande till Israel. Den konflikten löste man diplomatiskt genom att låta en israelisk resebyrå annonsera på ’Emirates’. Sol Campbell-konflikten upptar stor plats i texten om klubbarnas nutida förhållande, men det räcker med att jag nämnt den här känner jag.

För att behandla grannanrna i norra London har den här texten varit rätt tung på den stökige grannen – den som flyttar in sent, bråkar, river och bygger nytt. Tottenham å sin sida har spelat i kvarteren sedan begynnelsen, och på White Hart Lane sedan 1899, deras förhållande till kvarteret är därför lite mer okomplicerat.

Om Arsenals flytt på några mil från Plumstead till Highbury var en flytt till fansen och ett sätt att göra sig tillgänglig, så var den 500 meter långa flytten från Highbury till Emirates någonting helt annat. Där gjorde Arsenal den där klassresan som är omöjlig att göra för många av dem som växte upp på North Bank. Och sen vände klubben sig aldrig om. Och som det konstateras i den där lösa tråden jag snappade upp, det är ju inte så att Tottenhams rötter i kvarteret verkar starkare än att man kan slita upp dem för att göra större kulor på annat håll. Hos ett annat folk. För när man väl släckt eldarna och sopat upp glassplittret hemmavid ska ni se att man börjar snegla mot den där arenan där ute i stans ytterkant igen. Det ska ju sägas här förstås att det inte verka skilja mycket i pris mellan att se fotboll på White Hart Lane och Emirates, men det finns ju andra värden i de här husen än bara vad stolen du sitter på kostar.

Och det är klart att blivit en förutsättning att du måste betala mer för en fotbollsbiljett än vad en arbetslös fyrabarnsförälder i norra London klarar av, om man vill se Modric och Nasri älska med bollen på lördageftermiddagarna. Annars går inte cirkusen runt. Men att det blivit en förutsättning att betala mer för utbildning och vård än vad man klarar av, det är svårare att hantera. Såväl det engelska samhället som den engelska fotbollen har blivit en angelägenhet för allt färre. En reaktion på det såg vi ju redan för ett par år sedan när Manchester Uniteds och gamla Wimbledons fans bröt sig ur och bildade egna klubbar – och nog kändes det som ett kreativt och givande sätt att visa sitt missnöje? Man skapade ju någonting.

Det vi nu ser i flera engelska städer handlar väldigt lite om att skapa, och väldigt mycket om motsatsen. Jag har läst om ’bråkstakar’, ’slynglar’ och ’kriminella ungdomsgäng’ som slår sönder stadsdelar, bränner bilar och hus, och skadar sina samhällen å det grövsta. 1981, för trettio år sedan, såg England liknande upplopp. Vi behöver inte leta efter anledningar att försvara deras handlingar, varken då eller nu. Men gummikulor, kravallpolis och den franska högtryckssprutan är inte lösningen på problemet. Då står de där igen om trettio år, med sönerna och döttrarna till dem de burar in idag. Och då finns nog inte White Hart Lane kvar.

Till Skottland ska vi, och till Glasgow. Där firar man snart en ny ligatitel, vilket har blivit något av en tradition i staden. 97 gånger har en Glasgowklubb vunnit den skotska ligan. Men bara 96 av gångerna har det varit Rangers (54 titlar) eller Celtic (42) som vunnit. Här har ni historien om den 97:e gången, och om landets alla klubbars föregångare – som en gång i tiden var ett av världens bästa fotbollslag, men som aldrig vunnit ligan. Och här har ni historien om arenan som knyter klubbarna samman.

Historien om Queens Park Football Club börjar den 9 juli 1867. De är alltså bara fem år yngre än världens äldsta klubb, och äldst i sitt land – så vill ni veta något fotbollen på 1800-talet, då är Queens Park er klubb. Men innan vi går vidare med klubben ska jag snabbt säga något om miljön som fotbollen och klubbarna på den här tiden verkade i. Den moderna fotbollen som växte fram under 1800-talets andra hälft, var genomsyrad av de gentlemannaideal som fanns hos den övre medelklassen i Storbritannien. Det är samma konservativa amatörideal som långt tidigare, och sen igen lite senare låg till grund för de Olympiska Spelen – mens sana in corpore sano (en sund själ i en sund kropp) och allt det där. I alla fall, det var ett gäng, eller sällskap gentlemän som de nog föredragit att kallas, från det lokala KFUM som beslöt sig för att bilda en sån där fotbollsklubb – som alltså bara fanns i England och Wales sen tidigare. Att Queens Parks storhetstid kom omedelbart är därför ingen sensation (bilden nedan är tagen efter en cupseger år 1873).

Vi hoppar fram fem år i tiden. Vad de sysslade med under de första åren vet jag inte riktigt, det dröjde ju något år innan det fanns några inhemska klubbar att möta. Och träna gjorde man knappast, det låg inte alls i linje med amatörernas syfte att spela spelet. 1972 var det hur som helst dags för tidernas första landskamp, och de engelska lejonen hade plockat ihop sin starkaste elva, med spelare från åtta olika klubbar, och gjort resan till Glasgow. Eftersom att ett skotskt fotbollsförbund ännu inte fanns, kunde de inte kalla ihop ett landslag, utan det blev upp till Queens Parks målvakt och lakgapten att ta ut ett lag – sitt lag. Så istället för att spela i svartvita tröjor tog man på sig de mörkblå, och sen mötte Queens Park England på Hamilton Crescent, och på St. Andrews Day till råga på allt. Det fanns två tydligt skilda fotbollsfilosofier vid den här tiden, lika många som det fanns landslag alltså. Från DVD:n History of football förklarar en historiker skillnaden: Skottland hade utvecklat ett passa och spring-spel i sin äldsta klubb Queens Park, medan Enlgand alltsomoftast spelade ett dribblingsspel, där bara individuell skicklighet räknades. Man kan tänka vilken kulturkrock det blev i den första matchen, när en engelsman gick på en skotsk spelare – och skotten sparkade iväg bollen! De engelska spelarna måste ha tänkt ”vad gör han?”...

Om ni undrat var man uppfann bredsidan, så vet ni det nu. Men några mål uppfann man inte, inte där och då iallafall. 0-0 blev det inför fyratusen åskådare. Vi skyndar vidare, till 1884 som var ett stort år i Queens Parks historia. Man hade redan i början av 1880-talet spelat vänskapsmatcher för ca tiotusen åskådare på Hampden Park, men laget växte snabbt ifrån sin hemmaplan och flyttade 1884 in på nybyggda multisportarenan, namnet Hampden Park tog man med sig i flytten. Den andra stora milstolpen det året var att laget tog sig till final i den  engelska FA-cupen, en final man förlorade, bara för att göra samma sak året efter. Då gick det bättre i den skotska cupen – där är man tredje bästa lag genom tiderna med tio titlar. Den senaste tog man 1893. Tio år senare hade man växt ifrån ännu en arena och man tog sina amatörer med sig och flyttade till världens då största fotbollsarena, namnet Hampden Park tog man med sig ännu en gång. Den gamla arenan – vi kan kalla den gamla Hampden Park – sålde man till en kollega i stan, Third Lanark Atheltic Club (bildade 1872), som då döpte om den till Cathkin Park (som den heter än idag).

1890 startar det skotska förbundet en nationell liga – till Queens Parks stora förtret. Som ledande klubb i landet, och som fotbollens pionjärer, motsatte man sig syftet med en liga som uppenbarligen syftade till att i förlängningen generera pengar och professionalisera spelet. Man befarade att ligan skulle cementera fast maktstrukturer som gjorde de små klubbarna mindre, och de stora större – och det ville man inte vara del  i. Istället spelade man kvar i ett lokalt Glasgowmästerskap i tio år innan man till slut gav sig in i den professionella ligan. Men man höll hårt på sina amatörregler, och hade förbundets välsignelse i och med en dispens som gjorde dem immuna mot nedflyttning. Klubbens motto Ludere Causa Ludendi (att spela för spelandets skull) svaldes alltså av hela det skotska fotbollsetablissemanget.

1903 spelar alltså våra amatörer i Queens Park på nya stora Hampden Park (som är samma som dagens skotska nationalarena Hampden Park), och Third Lanark flyttade in på Cathkin Park. Third Lanark var ett slags fotbollssällskap bestående av unga gentlemän från Frivilliga Armén, och man skulle nå omedelbar framgång efter flytten till Cathkin Park. Säsongen 1903/04 gjorde man det som ingen annan Glasgowklubb utanför de två dominanterna mäktat varken förr eller senare – och vann ligan. Eftersom Rangers och Celtic ännu inte seglat ifrån och lämnat resten av Skottland i kölvattnet insåg man kanske inte det historiska värdet av sin bragd, men vi apploderar det såhär i efterhand. Man vann dessutom ett par cuptitlar kring sekelskiftet, och var en av de stora i stan.

Queens Park blev aldrig någon sportslig utmanare i ligan. Sin bästa säsong gjorde man 1917/18, då kom man på en sjunde plats i en liga med 18 lag, under första världskriget dessutom så vi kan tänka oss att fotbollen var i allmän gungning. Sen kom en mellankrigstid, och då orkade inte våra glada amatörer stå emot sina professionella motståndare längre, och förbundet hade lyft sin välsignande hand från klubbens axel och man trillade ur ligan. Man kom förvisso snabbt tillbaka, men bara för att streta emot ytterligare några år och åka ur igen innan andra världskriget bröt ut. Sen kom en efterkrigstid, och man orkade upp för ytterligare två korta visiter i högstaligan, men har sedan 1958 tillhört andra- eller tredjedivisionen. Även Glasgows enda klubb med en titel hade det allt tyngre nu. Men det började bra, 1960/61 kom Third Lanark trea i ligan och gjorde smått otroliga hundra mål under säsongen. Sen gick det lite sämre sportsligt, och man åkte ur högstaligan 1966. Det gick ännu sämre ekonomiskt, och man gick i konkurs 1967. Den sista matchen på Cathkin Park spelade man den 25 april 1967.

Queens Park har aldrig varit en professinell klubb, och man har inte spelat i högstaligan på över 50 år, men man har lyckats behålla Hampden Park som sin hemmaarena – som man alltså fortfarande delar med landslaget. Tills Maracana byggdes var den störst i världen och har sett publiksiffror på över 100 000 åskådare. Efter de senaste renoveringarna i slutet på 90-talet är kapaciteten nere på drygt 50 000, och består i dag enbart av sittplatser – i sann UEFA-anda. Queens Park spelar i fjärdedivisionen, och har ett publiksnitt på knappt 1 000 åskådare. Queens Park har försökt ta med sig 1800-talsidealet in i 1900-talet, och de har betalat priset för att göra så. De kommer aldrig att fira en ligatitel igen, men de kunde nyligen stolt berätta att de förlängt med 17 spelare till nästa säsong. 17 amatörer som spelar för spelandets skull. 17 amatörer i en klubb som mer än någon annan försöker leva kvar i 1800-talets fotboll, och som har landets modernaste 2000-talsarena som sitt obestridliga hem.

Så ska vi då ta och knyta ihop den här skotska säcken, och det gör vi med hjälp av en av de yngsta klubbarna i Skottland – Lokomotiv Glasgow AFC. 2009 bestämde sig ett par grabbar (som de är, snarare än gentlemän) att starta ett lag och göra något vettigt av den där stora gräsplanen mitt i parken, som hade varit utan hyresgäst sedan 1967. Och tiden har sannerligen satt sina spår på Lokomotivs hemmaarena. Publikkapaciteten är inte längre 50 000, men det kan nog Lokomotiv Glasgow AFC leva med, då klubben spelar i division två i det som kallas Glasgow Colleges Football Association League. För ligatillhörighet, vinster och förluster är inte allt. Mer än någonting annat har den unga klubben hittat ett nytt hem – på gamla Cathkin Park.

Kan vi delvis förklara Carraghers tackling på Nani genom ett över hundra år gammalt kanalbygge? Tja, om vi låter Robert Aschberg möta Herman Lindqvist kan vi åtminstone ge det ett försök.

Liverpool och Manchester. Sida vid sida där uppe i nordvästra England. Gamla grannar som tycker genuint illa om varandra, och har gjort så längre än vad någon kan minnas. De har säkert flera anledningar att göra så, bland annat har ju stadens respektive fotbollslag (framför allt de i rött) eldat på den där fejden ordentligt de senaste 50 åren. Men rivaliteten går längre tillbaka än till matcherna mellan polisonger och korta shorts, ja den är till och med äldre än klubbarna själva. Jag tror inte jag behöver fotbollskontextualisera den här texten (allt som finns att säga om rivaliteten lagen emellan är redan sagt, flera gånger om), utan den får i stället ses lite som punschpralinen i Alladinasken.

Andra hälften av 1800-talet var England i händelsernas centrum. Man byggde järnvägar och tillverkade prylar, det kallades nog inte för industrialisering då men kom att göra det senare. Arbetarklassen jobbade på fabrik och överklassen skissade på reglerna till den nya bollsporten som sedemera skulle adopteras av blåkragarna på bandet. Liverpool och Manchester var industrialiseringens och den engelska ekonomins huvudstäder. Manchester för all sin tillverkning (staden var först att industrialiseras), man hade över hundra bomullsfabriker vid 1800-talets mitt och kallades därför Cottonopolis. Liverpool hade Europas största hamn, och var Englands port mot väst – mot USA. Frasen ’Manchester made and Liverpool trade’ beskrev städernas olika roller väl. Båda städerna hade stor arbetskraftinvandring, framför allt från Irland. Man hade en slags vänskaplig rivalitet mellan städerna och dess invånare.

Men världshandelsdeprissionen på 1870-talet drabbade Liverpool hårt, och fick som följd att man höjde avgifterna gentemot engelska industrier som var beroende av att nyttja hamnen. Något som i sin tur drabbade närliggande Manchester hårdare än någon annan engelsk stad. Lösningen på problemet hade man skissat på i ett par hundra år och nu var tekniken och pengarna tillgängliga, och på 1894 års första dag invigdes The Manchester Ship Canal. Den knappt sex mil långa kanalen går från Manchesters hamn längs motorvägen M6 och ut i Merseyflodens södra bank, vid Eastham Lock. Kanalen innebar ett rejält uppsving för Manchester, som plötsligt hade sin egen expressväg mot västvärldens alla möjligheter. Trots att Manchester ligger ett par mil från kusten var stadens hamn den tredje största i landet. Kanalen raderade dessutom effektivt bort behovet av att ta vägen via Liverpool, och i stället kunde Manchester profitera sig på delar av den handeln som Liverpool tidigare haft ensamrätt på. I dag är det den enda engelska kanalen som fortfarande är privatägd. Men kanalens glansdagar är passerade, mycket på grund av att industrierna flyttat ut ur landet eller försvunnit, på femtio år har lasten minskat från drygt 18 000 ton till drygt 7 000, och den lär fortsätta att minska i framtiden.

Nu var det nog ingen kanalhämnd i första hand från Jamie Carragher, men bygget av kanalen är absolut en ingrediens (om än inte särskilt aktuell eller relevant när lagen möts nuförtiden) som gör att M6-derbyt, oavsett tabellposition och formkurvor alltid kommer att vara högintressant. Jag tror att åtminstone fem av Carraghers skruvdobbar kan tillskrivas att Nani påminner honom om Ronaldo (och andra duktiga spelare), men den sjätte, den som rev upp såret, kanske var för att illustrera vad kanalen en gång innebar för staden Liverpool.