'Lille Sandro' och 'Stora Inter'
Vad ska du bli när du blir stor?
Under hela din uppväxt får du stå till svars. Skolan, vare sig det är förskola eller högskola, undrar vad det ska bli av dig. Släktingar konstaterar att du växt en decimeter sen sist för att i nästa andetag spekulera i vad du gör om ytterliggare två decimeter. Och det brukar ju ge sig med tiden, sånt där. Man växer upp, och så blir man nåt. Men ganska sällan blir det vad som var tänkt från början. Man hinner ångra sig, ändra sig, tänka om och tänka nytt utan att veta vart det till slut landar, om det någonsin gör det.
Alessandro ’Sandro’ Mazzola växte upp och blev en blåsvart legend. Han har vunnit allt man kan vinna med ett klubblag. Hans Inter, som under tränare Helenio Herrera kom att kallas Grande Inter, var på 60-talet ett av de bästa lag den italienska fotbollspubliken sett. Bland Sandros bedrifter brukar Europacupfinalen 1964 lyftas fram som den allra främsta, då han avgjorde matchen med två mål när Real Madrid besegrades med 3-1. Han var Inter trogen hela sin aktiva fotbollskarriär. På 18 säsonger gjorde han 116 mål. Även i landslaget var han given under en tioårsperiod på 60- och 70-talet. Som spelare ska han ha varit snabb, teknisk och kylig framför mål. Men det är inte bara för sitt fotbollsspelande och sina triumfer på planen Sandro var – och är – berömd.
Sandros pappa, Valentino Mazzola, var lagkapten och den stora stjärnan i Il Grande Torino, som inte sällan beskrivs som tidernas bästa klubblag. Och inte ’bara’ i Italien. Mazzola var både lagets spelfördelare och dess främste målskytt, givetvis med nummer tio på ryggen. I diskussionen om vem som är den bästa italienska spelaren genom tiderna nämns hans namn alltid. Valentino fick två söner, Ferruccio är Sandros två år yngre bror, och även han en duglig spelare. Men vi håller oss till storebror här, och hans berättelse.
Sandrino - lille Sandro - var bara sex år gammal den fjärde maj 1949, när flygplanet med hela Grande Torino kraschade in i Basilikan Superga utanför Turin. De var på väg hem från Portugal, där de spelat en träningsmatch, när piloten sent på natten flög in i dimman och ovädret, med bara några minuter kvar av resan. Ingen ombord på planet överlevde - Valentino Mazzola blev 30 år gammal. Betydelsen av Superga - som olyckan kom att kallas - och följderna för klubben Torino är för omfattande för att avhandla här, men kort kan sägas att Italien befann sig i chock och landssorg. ”ITALIEN GRÅTER FÖR SINA MÄSTARE – MÄSTARE FÖR EVIGT” löd en av de många svarta rubrikerna dagen efter olyckan. Det italienska landslaget, som hade varit en av favoriterna vid nästa års VM i Brasilien, bestod vid den här tiden nästan uteslutande av Torinospelare.
Redan innan olyckan hade Sandro levt under struliga hemförhållanden. Han bodde för det mesta hos mamma Emilia, då Valentino tidigt lämnat familjen för en yngre kvinna. Och skilsmässor togs inte lätt på i 40-talets Italien. Elaka rykten omgärdade familjen under många år och rättstvisterna fortsatte även efter Valentinos död. Att hela landet ville sörja tillsammans med Sandro och familjen gjorde inte saken lättare. Runtomkring honom hyllades hans pappa som ett helgon, och han blev Stackars lille Sandro med en hel nation. Han tvingades iväg på flera ceremonier åren efter olyckan. Något han vantrivdes med. ”Det är väldigt svårt för mig att prata om min far, för jag kände honom knappt... Jag gillar inte minneshögtider... Jag sörjer hellre själv...” skrev Sandro i vuxen ålder, för att förklara varför han till slut stannade hemma från alla tillställningar som rörde hans pappa.
Som ung ska han ha varit duktig på många idrotter, och särskilt duktig var han på basket. Kanske hade han kunnat bli en framgångsrik basketspelare. Kanske, om det inte vore för att den där frågan plötsligt fick en helt ny innebörd för Sandro. Det var inte bara skolan och släktingar som frågade, utan hela Italien. Samstämmigt, om och om igen. Och frågan var inte längre en fråga. Det var en uppmaning - en förhoppning - att den lille pojken skulle kunna fylla det enorma tomrum som egentligen inte kunde fyllas. Att han en dag skulle få ett sörjande folk att torka sina tårar...
-Sandrino, vad ska du bli när du blir stor?
