la roulette

Det finns en alldeles särskilt bra anledning att skriva något om Milan i dag, inför det som är tänkt att bli deras konfettidränkta scudettofirande efter matchen i huvudstan. Men i och med att varenda fotbollsnation värd namnet har en utsänd på plats, och med tanke på att vissa av dessa delar flyg med dem som ska göra det, tycker jag att vi stället smiter ut från finrummets och frackarnas bankett och drar till Italiens Miami – Viareggio. Där finns ingen historia av 18 (som det snart blir) scudettos, mediamogul-premiärminister-klubbpresidenter med minderåriga tjejer i påskägget eller ens berättelser om de störa stjärnorna. Men där finns historien om en liten revolution, fascisternas organiserade av fotbollen, och vad det egentligen är för tävling Milan nu vinner. Det får räcka så länge.

Den toscanska semesterstaden, med de vita stränderna, de gamla fina husen och sina drygt 60 000 invånare, är rent av Serie A:s födelseplats. Men innan dess var det platsen för en fotbollsmatch som i förlängningen ledde till en lokal revolution. Italien var efter första världskrigets slut ett slaget land – trots att man tillhört det vinnande laget. En mindre depression rådde i det unga landet, vars ekonomi var körd i botten, arbetslösheten var hög det det politiska läget var extremt instabilt. Åren 1919-1920 kallas biennio rosso (de två röda åren) och präglades av arbetarrörelsens protester i form av masstrejker och krav på ökad arbetsrätt och arbetstrygghet. För att kunna slå ner upproren från folket bildades en militärgrupp bestående av ett par hundratusen gamla soldater - Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale (Frivillga Militären för Nationens Säkerhet, typ). Inofficiellt kallades de camicie nere. Svartskjortorna.

Ett par mil öster om Viareggio ligger Lucca. I april 1920 var det derby mellan Lucca och gästerna Sporting Club Viareggio. (Nedan följer en mer eller mindre fri översättning, och sammanfatntning av John Foots text om matchen och dess konsekvenser, i Calcio) Gästerna ska ha fått ett hett mottagande, och till returmatchen som skulle spelas redan nästa månad i Viareggio avråddes alla Luccafans att åka dit. Om ni hade jobbat på det italienska fotbollsförbundet vid tiden för matchen, och skulle utse en domare, då hade ni sannolikt inte valt en herre från Lucca. Men ni jobbar inte där, och en domare från Lucca dömde matchen. Till hemmafansens stora missnöja tappade Viareggio en 2-0-ledning till 2-2 i matchens slutskede, störst skuld i tappet hade domaren. När en Lucca-spelare började tjafsa med en av linjemännen – Augusto Morganti, en lokal krigshjälte – tyckte vår domare att det var dags att blåsa av matchen, innan de 90 minuterna hade gått. Vår linjeman delade inte huvuddomarens åsikt, och mitt i den här soppan började de båda lagens spelare slåss med varandra. Hemmafansen stormade planen och militärpolisen på plats försökte skydda Luccaspelarna efter bästa förmåga. Militären (som de var – snarare än poliser) lyckades till och med få ut hemmafansen ur arenan och ut på gatan, man kallade på förstärkning utifrån för att komma till bukt med folkmassan och i tumultet sköt en polisman Morganti i nacken –  och dödade honom. Berättelserna går isär huruvida det var avsiktligt eller om polismannen var hotad och sköt i självförsvar.

I det våldsamma upploppet som följde jagade militärpolisen ut ur stan, och invånarna beslagtog nog med vapen att hålla undan och ’försvara’ sin stad. Man blockerade järnvägen, klippte av telefonlinjer och fick dessutom sällskap av anarkister (som Foot kallar dem) från närliggande städer (Livorno ligger bara fem mil söder om Viareggio). Efter en del trubbel och en jätteinsats av militären, både till land och sjöss, tog man åter kontrollen i stan efter några dagars kaos. Förbundet anordnade en fredsmatch i Viareggio året efter den lilla revolutionen, utan några större incidenter. Seriematchen i Lucca lite senare ska däremot ha varit en våldsam historia. Liksom de toscanska derbyna ofta har varit. Söder om Viareggio och Lucca, i botten av den uppochnervända pyramiden ligger Pisa – en klubb med stor del högerextrema fans – och någon mil söder om Pisa ligger alltså Livorno (matcherna lagen emellan får ofta konsekvenser och ges utrymme inte bara i sportpressen, om man säger så). Men det var det om den italienska fotbollens Honduras-El Salvador.

Det som hände sen var att Bennito Mussolini år 1922 tog sin svartskjortortade militär och promenerade till Rom, där han i en militärkupp tog makten över landet. (Men vi låter det vara något av en parentes, och försöker hålla oss till Viareggio här). Ett viktigt redskap i att förena nationen och folket var idrotten, man byggde idrottsplatser och arenor i varenda italiensk stad. Mest satsades på fotbollen. Men toppfotbollen var när Mussolini kom till makten fortfarande förhållandevis ostrukturerad, dessutom skakades den av ständiga publikskandaler – att vara fotbollsdomare i Italien på 20-talet lär ha varit ett av de farligaste jobb som funnits.

Antalet klubbar i de högsta regionala ligorna hade stigit från 67 till 88 mellan 1919-21 – men man tävlade fortfarande i ett mästerskap. Det var inte helt enkelt att tillmötesgå båda klubbarna och den fascistiska regimen i frågan om fotbollens utformning. Mussolini var något oroad över de inhemska konflikter som fotbollen skapade och underhöll i och med de politiska (regionala) derbyn. De stora klubbarna ville ha en mer avgränsad tävling, där man skulle slippa många av de mindre klubbarna. Lösningen blev två regionala mästerskap, där de stora klubbarna bröt sig loss från Federazion Italiana Giuoco del Calcio (FIGC)  och bildade det alternativa förbundet Confederazione Calcistica Italiana (CCI) till säsongen 1921-22. Pro Vercelli vann CCI-mästerskapet, och Novese blev  FIGC-mästare. Men det här formatet var ingenting för fascisterna.

För att lösa fotbollens ekonomiska problem, och de konflikter mellan klubbar och förbund som fanns skapades en rikstäckande liga – lega nazionale – år 1926. Detta skedde i Viareggio, och konstitutionen kom att kallas Carta di Viareggio (Viareggio-kontraktet). I ligan valde man in 20 lag, som fördelades i två grupper. 16 från norra Italien, tillika maktens Italien, tre lag från regionerna Lazio (Roma och Lazio) och Kampanien (Napoli), och en plats hölls öppen och skulle tillsättas efter kvalspel. De stora klubbarna hade fått som de ville – och fotbollen var nationaliserad, tyckte man. 1926 proffesionaliserades den italienska fotbollen officiellt (men det hade funnits pengar i sporten även tidigare). Man ömsom tillät ömsom förbjöd utländska spelare, och tränare fick bara komma utifrån om ingen lämplig italienare fanns tillgänglig. Från och med säsongen 1929 heter ligan Serie A, och formatet sedan dess har sett någorlunda likadant ut.

Sedan 1949 är Viareggio dessutom hem för Italiens största ungdomsturnering – Viareggio Cup – för klubbarnas primavera-lag (U20). Fiorentina och Milan är mesta mästare med 8 titlar vardera, och bästa utländska klubb är Dukla Prag med 6 (den senaste 1980). Ungdomsturneringen är i mångt och mycket vad som finns kvar av toppfotboll i staden i dag. Stadens egna klubb FC Esperia Viareggio spelar i Lega Pro 1 B (serien under Serie B). De ligger näst sist och slåss för att undvika nedflyttning. I morgon spelar de en av säsongens viktigaste matcher, hemma på Stadio dei Pini. Då är det derby mot Pisa.