Rebellerna
Det finns rebeller och det finns rebeller. Vi hittar dem i Misrata, Como, New Jersey och i Belfast. Vi hittar dem i öknen, i musiken och i fotbollen. Några drar runt i pick up-bilar, beväpnade med lite för omoderna vapen och akustiska gitarrer. De offrar sina liv i kampen för demokrati. Andra vägrade klippa sig och skaffa riktiga jobb. Det här är en kort berättelse om några av de senare - de som vägrade klippa sig.
I försnacket till The River berättar Bruce Springsteen för publiken om när han som ung var med om en motorcykelolycka. Medan han låg i sjuksängen passade hans pappa på att låta en frisör klippa av hans långa hår – and man, I can remember telling him that I hated him, and that I would never ever forget... Och att Beatlespojkarnas lockar debatterades flitigt i de konservativa delarna av England på 60-talet är vida känt.
Men de är fler, de långhåriga pojkarna som utlöst moralpanik i de konservativa kretsarna i sina respektive hemländer. Ni känner ju till gossen som varit i alla Manchesters klubbar, förutom City. När George Best skulle förklara varför han inte drog jämnt med sin tränare gjorde han det med orden att tränaren var the headmaster type (rektorstypen). Ord som åtminstone får mig att tänka att Best nog var the Bart Simpson type (Bart Simpson-typen). Han jämförde sig med Muhammad Ali, Jack Nicholson och Tiger Woods (innan... men han kunde likväl gjort det efter); jag gjorde samma sak som dom gjorde, och jag gillade det när jag höll på... jag älskade det. Och på frågan om vilken Beatle han hade varit svarade han; probably John Lennon. I'd be the one that got shot. I'd be the controversial one... I Manchester öste Best in mål, vann två ligatitlar, festade, försov sig och fick sparken. Han var den långhårige omslagspojken som på riktigt utmanade bilden av den ’ordentlige idrottaren’. För han kunde verkligen leva rövare på stan och samtidigt göra the cheekiest of all cheeky little things på planen.
Annars är Italien på många sätt konservatismens högborg. Därför avslutar vi där, med de lockar som tillhörde ett av de stora italienska fotbollsgenierna - och den som en myt återuppstådde pojken – Luigi ’Gigi’ Meroni. Det syntes tidigt att den här tunna killen från Como i norra Italien hade något som de andra saknade. Han såg saker andra inte såg, och han kunde utföra saker andra spelare inte kunde fantisera om att göra. Han var en uppfinnare och en hantverkare i ett. Med sina krokiga ben och nummer sju på ryggen sprang han åttor kring de italienska försvararna på 60-talet. Ändå var det Gigi som alltid fick försvara sig. Han spelade fotboll som han såg – rebelliskt. Han lär ha varit en av de första som kavlade ner strumporna under vaderna. Skandal förstås med strumporna, men än mer diskuterade man hans långa (som man tyckte då) hår och skägg. Det här var ju samtidigt som den långhåriga och skäggiga Che Guevara härjade borta i sydamerika. Så nog skulle pojken klippa sig. Men i Gigis fall var det inte pappa som tog till saxen, han hade gått bort redan när Gigi var två år gammal, i stället var det landslagstränaren som tvingade honom att klippa sig. Något år efter det hade håret växt ut igen (som hår gör ibland) och samma tränare ville skicka stjärnan till barberaren på nytt, men Gigi vägrade och sa till pressen; jag hoppas jag kan spela bra även i långt hår.
Han kom till ett Superga-sörjande Torino 1964 (det var förvisso 15 år efter olyckan men att glömma och gå vidare har aldrig funnits i Torinos vokabulär) och blev direkt en publikfavorit bland de vinröda, som kallade honom la farfalla granata (den vinröda fjärilen). John Foot berättar att när Juventus lagt ett bud (som Torinos president accepterat) på Meroni gick Torinofansen man ur huse i protester och FIAT-arbetarna (som många av dem höll på Torino, trots de täta banden till Juve) hotade med strejk, och affären gick aldrig igenom. Men trots att han stannade skulle han inte få ge Torinofansen deras scudetto tillbaka. Den 15 oktober 1967 blev den 24-årige landslagsstjärnan påkörd på Corso Re Umberto i Turin, han dog på sjukhuset sent på kvällen. 20 000 Torinobor närvarade vid Gigis begravning, och fansen hängde upp ett foto på honom vid dödsplatsen – som blev ett slags monumnt över ännu en fallen Torinospelare.
Ni har kanske redan hört den bisarra tvisten i berättelsen om Meronis död tidigare. Chauffören i den bil som körde på honom var Meronis kanske största beundrare. Han hade bilder på spelaren i sitt pojkrum, och han hade försökt efterhärma Gigis rebellfrisyr. Han heter Attilio Romero och blev år 2000 president i Torino (en post han satt på i fem år). Han hade alltså ett riktigt jobb (mer eller mindre) - och nog hade Romero sett ut som något av en headmaster type om det inte vore för att även han vägrat klippa sig?
