la roulette

Jag gav nyligen den här bloggen en underrubrik som antyder att jag tänker avhandla fotbollens historia här. Fotbollen är lika global som den är rund, och rimligen bör dess historia föregått den var den än finns. Jag inser nu att det var en ambitiös underrubrik. Men har jag bäddat sängen och gett mig in i leken o.s.v. Saker och ting är som de är, så det är väl bara att packa väskan och ge sig av igen...

Historia var det.

Ja, först kom England och sen kom Skottland, det kan vi vid det här laget. Nästa fotbollsnations historia har sällan lämnat arkiven för att vi ska få ta del av den, men den går långt tillbaka och innehåller det mesta av det vi vill ha – så det är klart att den är värd ett par rader här. Med det sagt tar vi och gör det som Columbus inte klarade av, och drar till Indien. Glöm inte tandborsten och rena underkläder – det är ändå över 150 år av fotbollsspelande vi ska ta igen här.

Calcutta år 1854. Där och då spelades den första ’riktiga’ fotbollsmatchen på indisk mark, som vi känner till. Ett lag av lokala civila pojkar mötte ett lag engelska gentlemän. Inte sällan sågs unga engelsmän spela fotboll vid hamnen i Calcutta, där även vanliga soldater och andra militära tjänstemän deltog i spelet. Det skulle dock dröja ett tag innan leken formaliserades och i någon bredare mån nådde landets faktiska befolkning, för det ska sägas, den indiska fotbollshistorien är i på många sätt engelsk fotbollshistoria – i Indien. Calcutta FC är landets äldsta fotbollsklubb, grundad 1872, men David Goldblatt skriver i ’The ball is round’ att den ursprungliga tanken var att man skulle spela rugby, men övergick senare till fotboll då det attraherade fler.

Engelsmännen hade i slutet av 1800-talet varit i Indien i över 300 år, så man tyckte nog att tiden var mogen att göra något av all den fritid kolonialmaktens soldater och utsända hade. Cricket, rugby och fotboll kom väl till pass. Den första officiella fotbollstävlingen var The Durand Cup – som spelades redan 1888 i Shimla i norra Indien. Det gör cupen till världens tredje äldsta, efter engelska och skotska FA-cupen. För att ni inte ska tro att det här med fotboll var en angelägenhet för någon annan än britterna kan jag bjuda på de tidiga finallagen och resultaten.

Idel britter och militärer alltså. Och som om det inte räckte skapade engelsmännen ett (engelskt) indiskt fotbollsförbund i Calcutta fyra år senare. Då hade fotbollen hunnit spridas i landet alltmer, framför allt genom de tjänstgörande militärerna som ofta startade upp klubbar i de städer där de verkade – det blev tydligt att engelsmännen inte skulle få behålla spelet för sig själva. Indierna spelade redan spelet, men engelsmännen höll hårt i de formella formerna för det – det vill säga själva tävlingarna. Calcutta hade 1898 nog med klubbar för att ha en egen fotbollsliga, och där ser vi samma militära tendenser igen gällande de tidiga mästarklubbarna.

Och så vidare...

I mitten av 1800-talet hade det folkliga missnöjet med den engelska regimen tagit ny fart, den politiska medvetenheten ökade, manifestationer hölls och studenter engagerade sig i frågan om ett självstyrande Indien. Allt kulminerade med Sepoyupproret 1857 – som ledde till att det tidigare Östindiska Kompaniet ersattes med Brittiska Indien, som det hette t.o.m. 1947 (tre år innan man blev självständiga). Den här texten kommer inte vara särskilt tung på Indiens koloniala historia (det skulle bli ett boksläpp av det, snarare än ett blogginlägg) men vissa historiska politiska skeenden måste vi ha med oss för att göra vår fotbollsberättelse rättvisa. Och att vara med och organisera sporten, eller i vissa fall bara utöva den, kunde vara en genväg till att bli en ’gentleman’, med allt vad det innebar. Här är vi ganska nära ’fotboll som opium för folket’-grejen, där den syftade till att uppehålla indierna från att komma med synpunkter till kolonialmakten. Framför allt i Västbengalen var fotbollen i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet en arena för en ny nationalistisk ungdomskultur.

I Calcutta, huvudstad i regionen Västbengalen, hittar vi landets två mest framgångsrika klubbar. Antagonisterna East Bengal och Mohun Bagan har dominerat den indiska fotbollen under större delen av 1900-talet, och de har tagit dominansen med sig in på 00-talet. Storebror Mohun Bagan grundades redan 1889 och är en av landets äldsta klubbar. Redan från början var man en indisk klubb – med en indisk ordförande. Man har 29 Calcutta-mästerskapstitlar, den senaste 2009, men sin allra största och viktigaste spelade man redan 1911. Fotbollen var segregerad i Indien vid det förra sekelskiftet, det hoppas jag varit tydligt såhär långt. Men det fanns även tävlingar där indiska lag kunde delta, den första så kallade öppna cupen – The Trades Cup (senare  – spelades redan 1889. Och redan på cupens tredje år såg landet sin första inhemska mästare i Sovazabar, som slog militärerna East Surrey Regiment i finalen. I engelska tidningar uttrycktes viss oro över vilka följder segern skulle kunna få för kolonialmakten. Vilka de direkta följderna blev vet jag inte, men när Mohun skulle spela final i samma cup nitton år senare visste man iallafall att engelsmännen kunde slås. Inför 60 000 nationalistiska hemmafans vände Mohun ett 0-1-underläge till seger med 2-1 mot East Yorkshire Regiment, och cupen var deras. Barfotaspelarna hade slagit engelsmännen – i deras egen sport. Det är klart att det firades. 29 juli varje år firar klubben The Mohun Bagan Day, till minne av matchen. Om knappt två månader är det alltså 100-årsjubileum av matcen. Det är klart det kommer firas.

Hjältarna från matchen 1911, utan någon särskild ordning (jag vill mest understryka att det var ett indiskt lag som vann, och man gjorde det barfota); Hiralal Mukherjee, Bhuti Sukul, Sudheer Chatterjee, MonMohun Mukherjee, Rajen Sengupta, Neelmadhav Bhattacharya, Kanu Roy, Habul Sarkar, Abhilash Ghosh, Bijoydas Bhaduri, Shibdas Bhaduri

1920 fick Mohun så se sin framtida eviga motståndare födas – klubben vars grundare kom från de östra delarna av Bengal fick det lämpliga namnet East Bengal Football Club. Östra Bengalen är det område som idag är Bangladesh, och att man tog det regionala namnet var ett medvetet drag att locka support hos de ofta diskriminerade östbengaler som bodde i Västbengalen. Klubben upptogs snart i Calcuttas andraliga och spelade där under sina första år. Nu skulle den ambitiösa unga klubben se sig om efter en ny kostym, och ett viktigt led var – som det alltid är – arenan. East Bengals klubbledning hittade en sliten gammal arena som man förörde sig om möjligheten att spela på, vilket myndigheterna godkände. De enda protesterna kom från den klubb som redan spelade på arenan – Mohun Bagan. Man ’löste’ problemet genom att tilldela klubbarna var sin halva av arenan.

1925 skulle man dock flyttas upp till förstaligan – men under något kontroversiella former. Det fanns en regel som sa att inte mer än två indiska klubbar fick delta i ligan – i ligan fanns redan indiska Aryan, och storebror Mohun Bagan hade ju spelat där i över tjugo år. Men East Bengal hade goda kontakter med förbundet och ett möte hölls i oktober 1924 där regeln diskuterades, och till slut avskaffades. Istället infördes ett vanligt system med uppflyttning och nedflyttning – trots ihärdiga protester från både Aryan och Mohun Bagan. Förutom bråket från några år tidigare kan vi tänka oss att det fanns fördelar i att representera hela (eller halva)  den indiska befolkningen i stan. Rivaliteten går således långt och är djupt rotad i klubbarnas respektive identitet. På East Bengals hemsida har man en egen sida med lagens inbördes möten genom åren – under  rubriken ’EB vs. MB’. För den som undrar leder East Bengak med 112 segrar mot 87, 102 matcher har slutat oavgjort. Det innebär alltså att man mötts 301 gånger (eller 298 enligt EB:s hemsida), om det nu var någon som undrade.

1934 kom en slags brytpunkt i Calcutta League, det var en ny tid för nya (gamla) klubbar. Bara för att illustrera;

Mohammedan Sporting Club är en muslimsk klubb – den första i sitt slag. Vi får gå tillbaka till 1880-talet för att finna dess ursprung, hos de fotbollsspelande muslimska unga studenterna i Calcutta. Det dröjde inte länge innan man, år 1891, organiserade sig och grundade klubben. Man hade gjort försök med några föregångare till Mohammedan SC, men det tog alltså några år innan organisationen höll. Och sen kom, som synes, våra huvudpersoner in i matchen – och sedan 1939 har man vunnit 61 titlar sinsemellan. Mohammedan SC har, från och med första titeln 1934 vunnit elva. Vi behöver inte räkna länge för att förstå att få andra Calcuttaklubbar ens brytt sig om att snickra ihop ett prisskåp. Faktum är rent av att ingen annan vunnit Calcutta League sedan 1934, ligan har gjort några korta uppehåll varför ett par titlar saknas. Och de senaste 30 åren har det stått mellan EB och MB.

1950 var ett stort år för Indien. Man hade kvalat in till VM i Brasilien då de andra lagen i kvalgruppen – Burma, Indonesien och Fillipinerna – dragit sig ur. Det var till och med lottat och klart, man skulle möta Italien, Paraguay och Sverige i VM-gruppen. Men det blev ingen resa till Brasilien, och den så många gånger återberättade anledningen var att FIFA inte tillät att man spelade utan skor, varpå Indien ställde in resan. Även om det är sant att FIFA hade en sådan regel är anledningen inte fullt så enkel som att det bara handlade om skor eller inte skor. Trots att Brasilien erbjöd att flyga över det indiska landslaget är en VM-turnering kostsam och den unga nationen med det unga fotbollsförbundet hade ingen vidare ekonomi. Just det, jag höll på att glömma. Tre år innan VM-turneringen förklarades Indien slutligen självständigt från britterna, och ett eget nationellt fotbollsförbund bildades. AIFF – The All Indian Football Federation. Framför allt hade man underskattat värdet av att vara med i ett VM-slutspel. Landslagets kapten när det begav sig, Sailen Manna, förklarar i indiska Sports Illustrated så sent som förra (VM-)sommaren hur det låg till.

Vi hade ingen aning om något världsmästerskap då, hade vi varit bättre informerade hade vi säkert tagit initativet att åka själva. För oss var OS allt. Det fanns inget större.

Två år tidigare, 1948 hade man spelat OS-fotboll i London, och man skulle göra det igen fyra år senare – barfota som vanligt. Något VM-slutspel har man inte varit i närheten av sedan dess.

1984 gör vi nästa avstamp. Då fick trion – East Bengal, Mohun Bagan och Mohammedan SC (idag i andradivivsionen) – ett nytt hem. Yuva Bharati Krirangan, eller Salt Lake Stadium om ni så vill, är med sina 120 000 sittplatser världens näst största fotbollsarena. Publikrekordet sägs ligga på ca 160 000 åskådare. Hur som helst gillar dom sin fotboll, indierna. Idag spelar ytterligare en klubb på arenan -  Chirag United SC. Bilden kanske inte gör bygget rättvisa, men jag hoppas det framgår att det är en stor arena staden gett sina klubbar.

Den uppmärksamme frågar sig säkert om det överhuvudtaget spelades någon fotboll utanför Calcutta på 1900-talet. Och jo, det gjorde det väl. Men det dröjde till 1996 innan man fann formerna för en nationell professionell liga. The National Football League spelades 1996-2007, och heter sedan dess I-League. Här tänker jag bjuda er på ytterliggare en tabell med mästare, från de fyra åren som gått med I-League.

Salgaocar, från Goa i västra Indien, säkrade mästerskapet i helgen som gick, och inte sedan säsongen 2003-04 har någon av EB och MB vunnit ligan. Eller rättare sagt, man har inte vunnit den nationella ligan. I-League spelas från december till maj, sen gör klubbarna ett uppehåll, och på senhösten till december spelas Calcutta League. Och den har de givetvis fortsatt att vinna. Regerande mästare från 2010 är East Bengals. Båda klubbarna har trupper som till största del består av indier, och båda klubbarna har – liksom de flesta indiska klubbar verkar ha – importer från Nigeria och Brasilien. Fråga mig inte varför, det får jag kolla upp till nästa gång vi gör Indien.

Det här får räcka som en lite hoppig, rörig och aningen tankspridd introduktion till den indiska fotbollshistorien. En kort sammanfattning för den som börjar läsa nerifrån; vi tar framför allt med oss engelsmännens enorma inflytande på den indiska fotbollen, Calcuttas två klubbars långa dominans och att man länge spelade utan skor, men att det inte var därför man drog sig ur VM 1950. Nu räcker det med att titta på bilderna så är ni ikapp oss andra.

En sak till förrresten, East Bengals (som från och med 1998 heter Kingfishers East Bengal, efter att ölproducenten klev in som huvudsponsor) och Mohun Bagans fans har en alldeles särskild kulinarisk segerritual. East Benglas fans firar gärna en derbyseger med att äta fisken ’hilsa’, medan Mohun Bagans fans firar med räkor. Bara så ni vet.

Senast jag skrev om Allsvenskan försvarade jag mig med att ’vi trivs hemma på mammas gata’. Och det gör vi ju allt som oftast, men nu fick vi återigen lämna leken i förtid och springa hem och upp på våra rum och slänga igen dörren. Kanske kommer vi ut igen när det lugnat ner sig. Men ibland räcker det inte med att stoppa huvudet i sanden. Nej, jag tar fram sandlådans bästa grävskopa – det är en sån där man sitter på och styr med två spakar – och gräver tills jag kommer ut på andra sidan. Och då vet ni ju vart vi ska nånstans.

...till Amerikas Förenta Stater ska vi.

Men den här gången blir det inga amerikanska filmproducentspampar eller italienska mafiosos. Det blir inga Pelés och inga Cantonas. Vi ska faktiskt träffa fansen, för att a) se om de finns, och b) om de finns, se vad de pysslar med.

Först och främst. Fotboll är inte nummer ett där borta, det är ni med på va? Vi måste acceptera det faktumet om vi ska ha förståelse för dem vi träffar på, och det vi ser dem göra. Jag har inga kvantitativa studier som stöder det här påståendet, men i stort kan vi säga att fotbollen mest tilltalat den vindrickande Hollywoodeliten av amerikanerna, typ skådespelarna och artisterna, samt de latinamerikanska invandrarna förstås. Vi börjar resan i Bellevue Park i Silverlake, Los Angeles. L.A. har en ganska stor del latinamerikaner, och parkförvaltningen i stan är inte dummare än att de vet vad latinamerikaner gör på öppna gräsytor, så de bestämde sig för att sätta upp en skylt, bland en hel drös andra skyltar ska sägas, men just den här stack ut något. (Bilderna kommer från den amerikanska fotbollsbloggen From a Left Wing)

Eftersom bilderna blev så suddiga så de knappt går att läsa ska jag förklara. På de fyra första framgår att det är förbjudet att ha lösa hundar i parken, spela golf, cykla runt, köra go cart eller motorcykel, samt att skräpa ner. Detta framgår på engelska, bara på engelska (och genom de hyfsat tydliga bilderna då). Genom den sista skylten får vi också veta att det är förbjudet att spela fotboll i parken. Detta framgår också på engelska - no soccer - och sen står det på spanska; no se permite aqui (tillåts inte här). Det fanns faktiskt en till skylt med spansk översättning, på den stod det ’no bebidas alcoholicas’. Under det stod det på engelska; ’no alcoholic beverages’. Skyltarna hjälper oss att förstå fotbollens plats i USA. De hjälper oss också att förstå latinamerikanernas plats i USA, men där har vi redan varit och nosat tidigare. Hur många av dem som går på fotboll låter jag vara osagt, men vi kan ändå konstatera att L.A. är den enda derbystaden i MLS – lagen heter Chivas och Galaxy. Eller förresten, vi kan dessutom konstatera att Chivas fullständiga namn är Club Deportivo Chivas USA, och att deras största supportergrupps hemsida ser ut så här. Och lagets ägare får vi ju också presentera när vi ändå är där. Han heter Jorge Vergara, och är filmproducentspamp. Men precis som utlovat är han ingen amerikansk sådan. Han är från Mexiko.

Med det lämnar vi L.A. och drar norrut, till en klubb som aldrig vunnit ligan. Men trots att Seattle Sounders inte blivit en fotbollens stormakt i landet, har fansen gjort Sounders till mer än bara en MLS-klubb. För det där med att vara supporter till en klubb är ju ett inte lika enkelt kapitel i ett franchise-system, när klubben kan flyttas om någon annan lovar en lite större arena, något högre löner och lite grönare gräs. Framför allt inte i den något svajiga MLS-fotbollen. Då är det ingen som tänker på dem som köpt en halsduk och tagit klubben till sig. Men helt svältfödda är inte Soundersfansen, klubben har faktiskt vunnit cupen – the U.S. Open Cup – två år i rad, och därmed betalat tillbaka för lite av fansens support. Här är en kort film om när man vann 2009, med rätt fina bakom kulisserna-bilder på en ambitiös coach och ett gäng unga 'soccer enthusiasts', och med en hel del svenskt.

Avslutningsvis ska jag försöka säga någonting om klubbidentitet – och det är lite extra knivigt att diskutera identitet i en fotboll där det finns allt mindre plats för den, dessutom i det här fallet i en liga där man har satt ett pris på precis allt och alla. Mycket av Chivas identitet handlar om att vara någonting annat än den andra klubben i stan. Om Galaxy nu svävat iväg och blivit fullkomligt onåbara för oss på jorden, så hittar vi förhoppningsvis Chivas på en grusplan, inhägnad av ett trasigt stängsel. Där kan man vara hur latinamerikansk man vill, och inga skyltar i världen kommer ta bollen ifrån dem. Laget ? Man har som bäst tagit sig till kvartsfinal i slutspelet, men man har iallafall gjort det utan David Beckham. Typ.

När det gäller Sounders finns också en rival att motsätta sig, i Portland Timbers. Och här får vi faktiskt (trots att vi är med Sounders idag) ge Timbersfansen beröm för deras ’animerade’ och kreativa Timber Jim-tifo i cupen -09. Sounders å sin sida har ju mer än bara The Space Needle att hänga upp sin identitet på. De sitter på ett alldeles eget unikt kulturellt trumfkort. Ni har säkert hört det förut (större fotbollsbloggar än denna har haft den uppe), det låter så här. Och det ser ut så här.

Till Skottland ska vi, och till Glasgow. Där firar man snart en ny ligatitel, vilket har blivit något av en tradition i staden. 97 gånger har en Glasgowklubb vunnit den skotska ligan. Men bara 96 av gångerna har det varit Rangers (54 titlar) eller Celtic (42) som vunnit. Här har ni historien om den 97:e gången, och om landets alla klubbars föregångare – som en gång i tiden var ett av världens bästa fotbollslag, men som aldrig vunnit ligan. Och här har ni historien om arenan som knyter klubbarna samman.

Historien om Queens Park Football Club börjar den 9 juli 1867. De är alltså bara fem år yngre än världens äldsta klubb, och äldst i sitt land – så vill ni veta något fotbollen på 1800-talet, då är Queens Park er klubb. Men innan vi går vidare med klubben ska jag snabbt säga något om miljön som fotbollen och klubbarna på den här tiden verkade i. Den moderna fotbollen som växte fram under 1800-talets andra hälft, var genomsyrad av de gentlemannaideal som fanns hos den övre medelklassen i Storbritannien. Det är samma konservativa amatörideal som långt tidigare, och sen igen lite senare låg till grund för de Olympiska Spelen – mens sana in corpore sano (en sund själ i en sund kropp) och allt det där. I alla fall, det var ett gäng, eller sällskap gentlemän som de nog föredragit att kallas, från det lokala KFUM som beslöt sig för att bilda en sån där fotbollsklubb – som alltså bara fanns i England och Wales sen tidigare. Att Queens Parks storhetstid kom omedelbart är därför ingen sensation (bilden nedan är tagen efter en cupseger år 1873).

Vi hoppar fram fem år i tiden. Vad de sysslade med under de första åren vet jag inte riktigt, det dröjde ju något år innan det fanns några inhemska klubbar att möta. Och träna gjorde man knappast, det låg inte alls i linje med amatörernas syfte att spela spelet. 1972 var det hur som helst dags för tidernas första landskamp, och de engelska lejonen hade plockat ihop sin starkaste elva, med spelare från åtta olika klubbar, och gjort resan till Glasgow. Eftersom att ett skotskt fotbollsförbund ännu inte fanns, kunde de inte kalla ihop ett landslag, utan det blev upp till Queens Parks målvakt och lakgapten att ta ut ett lag – sitt lag. Så istället för att spela i svartvita tröjor tog man på sig de mörkblå, och sen mötte Queens Park England på Hamilton Crescent, och på St. Andrews Day till råga på allt. Det fanns två tydligt skilda fotbollsfilosofier vid den här tiden, lika många som det fanns landslag alltså. Från DVD:n History of football förklarar en historiker skillnaden: Skottland hade utvecklat ett passa och spring-spel i sin äldsta klubb Queens Park, medan Enlgand alltsomoftast spelade ett dribblingsspel, där bara individuell skicklighet räknades. Man kan tänka vilken kulturkrock det blev i den första matchen, när en engelsman gick på en skotsk spelare – och skotten sparkade iväg bollen! De engelska spelarna måste ha tänkt ”vad gör han?”...

Om ni undrat var man uppfann bredsidan, så vet ni det nu. Men några mål uppfann man inte, inte där och då iallafall. 0-0 blev det inför fyratusen åskådare. Vi skyndar vidare, till 1884 som var ett stort år i Queens Parks historia. Man hade redan i början av 1880-talet spelat vänskapsmatcher för ca tiotusen åskådare på Hampden Park, men laget växte snabbt ifrån sin hemmaplan och flyttade 1884 in på nybyggda multisportarenan, namnet Hampden Park tog man med sig i flytten. Den andra stora milstolpen det året var att laget tog sig till final i den  engelska FA-cupen, en final man förlorade, bara för att göra samma sak året efter. Då gick det bättre i den skotska cupen – där är man tredje bästa lag genom tiderna med tio titlar. Den senaste tog man 1893. Tio år senare hade man växt ifrån ännu en arena och man tog sina amatörer med sig och flyttade till världens då största fotbollsarena, namnet Hampden Park tog man med sig ännu en gång. Den gamla arenan – vi kan kalla den gamla Hampden Park – sålde man till en kollega i stan, Third Lanark Atheltic Club (bildade 1872), som då döpte om den till Cathkin Park (som den heter än idag).

1890 startar det skotska förbundet en nationell liga – till Queens Parks stora förtret. Som ledande klubb i landet, och som fotbollens pionjärer, motsatte man sig syftet med en liga som uppenbarligen syftade till att i förlängningen generera pengar och professionalisera spelet. Man befarade att ligan skulle cementera fast maktstrukturer som gjorde de små klubbarna mindre, och de stora större – och det ville man inte vara del  i. Istället spelade man kvar i ett lokalt Glasgowmästerskap i tio år innan man till slut gav sig in i den professionella ligan. Men man höll hårt på sina amatörregler, och hade förbundets välsignelse i och med en dispens som gjorde dem immuna mot nedflyttning. Klubbens motto Ludere Causa Ludendi (att spela för spelandets skull) svaldes alltså av hela det skotska fotbollsetablissemanget.

1903 spelar alltså våra amatörer i Queens Park på nya stora Hampden Park (som är samma som dagens skotska nationalarena Hampden Park), och Third Lanark flyttade in på Cathkin Park. Third Lanark var ett slags fotbollssällskap bestående av unga gentlemän från Frivilliga Armén, och man skulle nå omedelbar framgång efter flytten till Cathkin Park. Säsongen 1903/04 gjorde man det som ingen annan Glasgowklubb utanför de två dominanterna mäktat varken förr eller senare – och vann ligan. Eftersom Rangers och Celtic ännu inte seglat ifrån och lämnat resten av Skottland i kölvattnet insåg man kanske inte det historiska värdet av sin bragd, men vi apploderar det såhär i efterhand. Man vann dessutom ett par cuptitlar kring sekelskiftet, och var en av de stora i stan.

Queens Park blev aldrig någon sportslig utmanare i ligan. Sin bästa säsong gjorde man 1917/18, då kom man på en sjunde plats i en liga med 18 lag, under första världskriget dessutom så vi kan tänka oss att fotbollen var i allmän gungning. Sen kom en mellankrigstid, och då orkade inte våra glada amatörer stå emot sina professionella motståndare längre, och förbundet hade lyft sin välsignande hand från klubbens axel och man trillade ur ligan. Man kom förvisso snabbt tillbaka, men bara för att streta emot ytterligare några år och åka ur igen innan andra världskriget bröt ut. Sen kom en efterkrigstid, och man orkade upp för ytterligare två korta visiter i högstaligan, men har sedan 1958 tillhört andra- eller tredjedivisionen. Även Glasgows enda klubb med en titel hade det allt tyngre nu. Men det började bra, 1960/61 kom Third Lanark trea i ligan och gjorde smått otroliga hundra mål under säsongen. Sen gick det lite sämre sportsligt, och man åkte ur högstaligan 1966. Det gick ännu sämre ekonomiskt, och man gick i konkurs 1967. Den sista matchen på Cathkin Park spelade man den 25 april 1967.

Queens Park har aldrig varit en professinell klubb, och man har inte spelat i högstaligan på över 50 år, men man har lyckats behålla Hampden Park som sin hemmaarena – som man alltså fortfarande delar med landslaget. Tills Maracana byggdes var den störst i världen och har sett publiksiffror på över 100 000 åskådare. Efter de senaste renoveringarna i slutet på 90-talet är kapaciteten nere på drygt 50 000, och består i dag enbart av sittplatser – i sann UEFA-anda. Queens Park spelar i fjärdedivisionen, och har ett publiksnitt på knappt 1 000 åskådare. Queens Park har försökt ta med sig 1800-talsidealet in i 1900-talet, och de har betalat priset för att göra så. De kommer aldrig att fira en ligatitel igen, men de kunde nyligen stolt berätta att de förlängt med 17 spelare till nästa säsong. 17 amatörer som spelar för spelandets skull. 17 amatörer i en klubb som mer än någon annan försöker leva kvar i 1800-talets fotboll, och som har landets modernaste 2000-talsarena som sitt obestridliga hem.

Så ska vi då ta och knyta ihop den här skotska säcken, och det gör vi med hjälp av en av de yngsta klubbarna i Skottland – Lokomotiv Glasgow AFC. 2009 bestämde sig ett par grabbar (som de är, snarare än gentlemän) att starta ett lag och göra något vettigt av den där stora gräsplanen mitt i parken, som hade varit utan hyresgäst sedan 1967. Och tiden har sannerligen satt sina spår på Lokomotivs hemmaarena. Publikkapaciteten är inte längre 50 000, men det kan nog Lokomotiv Glasgow AFC leva med, då klubben spelar i division två i det som kallas Glasgow Colleges Football Association League. För ligatillhörighet, vinster och förluster är inte allt. Mer än någonting annat har den unga klubben hittat ett nytt hem – på gamla Cathkin Park.

I mitten av 1700-talet rangordnade Carl von Linné de olika människoraserna (som det hette) och tillskrev dem diverse egenskaper, önskvärda såväl som icke önskvärda. 1922 grundades Rasbiologiska Institutet i Uppsala, och Sverige befäste positionen som världsledande gällande forskning på människoraser (som det fortfarande hette). Man mätte skallar, korta och långa, och gav hundratusen svenskar varsin stämpel i pannan. Och man beslutade om tvångssterilisering av utvecklingsstörda. Det var i mångt och mycket en socialdemokratisk skapelse. Hösten 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 % av rösterna i riksdagsvalet. De är i mångt och mycket en en rasistisk skapelse.

Vilket leder oss in på det franska fotbollsförbundet. Franska fotbollsförbundet och franska invandrare. Kan vi få ut något av det tro? Av dem? (Jo, det blir nåt slags motvilligt ’vi och dom’-resonerande ändå nu).

De bygger landet i lika stort avseende som landets blancs. ’De’ är blacks och beurs, och jobbar på fabriker, skolor, i hamnen, på gatan och i politiken. Om någon undrar så jobbar fler på gatan än i politiken. Om någon undrar varför så gör ni rätt i det. De spelar fotboll också. Ibland vinner de VM och ibland vinner de inte VM. Det heter alltid att man vinner och förlorar som ett lag i fotboll, men det är inte alltid sant. Även när det gick bra spelade Deschamps, Thuram och Zidane med osynliga stämplar i pannan. Alla de andra i laget också för den delen. De osynliga stämplarna användes ofta och mycket i positiv bemärkelse efter triumferna -98 och -00. Det hette att de var en bild för ett enat Frankrike, de vita, svarta och bruna. Det där har vi läst oändligt många gånger nu, till och med den unge pop-politiske fotbollsbloggen la roulette har behandlat ämnet (som är tacksamt för den pop-politiskt lagda).

Och nu är det dags igen. För de osynliga stämplarna i spelarnas pannor har plötsligt blivit synliga. Stämplarna finns i svart på vitt, på papper som finns i pärmar som står i bokhyllor på det franska fotbollsförbundets kontor (om det är en bildlig liknelse eller fakta vet jag inte, men frågan är berättigad och det är allvarligt nog). Man stämplar, och ma rangordnar. Om mästerskapsgulden var ett steg framåt, och träningsmatchen mot Algeriet på Stade de France 2001 – som började med att publiken vistlade ut nationalsången och slutade med en planstormning i 76:e minuten – var två steg bakåt, då är det här att börja om från början. Från noll. Jag har varken material, språkliga kunskaper eller sakkunskaper i ämnet att göra den här orättvisan rättvisa, men jag kan alltid dra en historia eller två från förr. Det kan jag göra.

Precis som i Sverige kom engelsmännen först. Under den första säsongen med professionell fotboll år 1932 var de 43 st, och utgjorde nästan 12 % av landets fotbollsimmigranter, och drygt 40 % av icke-fransmännen i ligan. Sex säsonger senare var de 5 st och utgjorde knappt 7 % av ligans utländska spelare. De flesta engelska spelare som kom under perioden 1932-39 lämnade nästan omedelbart, bara 20 % stannade i mer än två år, och hela (knappt) 60 % i mindre än ett år. I slutet av 70-talet började vågen av spelarimporter från det forna Jugoslavien att nå Frankrike, den eskalerade tio år senare (precis som i Sverige) och under säsongen 1989-90 hade ligan 63 st spelare från regionen. Men de flesta utländska spelarna, de som fick barn som blev invandrare, kom från landets gamla kolonier. Och såna har Frankrike gott om. Och Ligue 1 har innehållit afrikanska spelare lika länge som den innehållit FC Sochaux-Montbéliard, det vill säga alltid. Landslaget hade när andra världskriget bröt ut haft trefaldig muslimsk (beur) närvaro, och en (black) invandrare från Senegal. Ligan har också haft en hel del svenska inslag, mellan åren 1948-65 var Frankrike det näst vanligaste landet (efter Italien) att emigrera till för svenska fotbollsspelare.

Matthew Taylor och Pierre Lanfranchi (som jag lånar både siffror och diverse resonemang från) menar att den tidiga invandringen i fransk fotboll berodde på att fotbollen i Frankrike inte var särskilt fransk. Eller för att konkretisera en aning; fotbollen var inte viktig för att skapa en nationell identitet (som den var i t.ex. England och Italien). Därför kunde man gott låta de nya fransmännen (de som var ’bruna’ och ’svarta’) vara del av den. Här någonstans tror jag att vi hittar en förklaring till varför vi sällan ser dem inom cyklingen – som har varit en extremt viktig sport för att skapa en nationell identitet. Hur det har gått till i praktiken kan jag inte svara på här. Kanske har cykelförbundet bokhyllor, pärmar och papper som kan ge klarhet i frågan så småningom. 1958 skrev Le Monde att det franska folket är mer känsligt för att offren (i Algeriets självständighetskrig, mot Frankrike) är fotbollsspelare än politiker.

Så kommer vi då till förbundets problemfråga, spelarna med dubbla (Afrika och Frankrike) medborgarskap. Jag har bara tillgång (om jag inte ska ut på internet och leta) till en tabell över Ligue 1 och Ligue 2 säsongen 1986-87. Då hade de båda ligorna 8 st (enbart) franska medborgare spelare som var födda i Afrika. 27 st afrikanska eller dubbla spelare som värvats inom landets gränser, 43 st afrikanska eller dubbla spelare värvade utifrån och 23 st dubbla spelare födda i Frankrike (av dessa var 16 från Algeriet).

Hur många de är i dag vet jag inte. Varför de inte finns i Spanien får någon på deras förbund svara på. När de blev ett problem för herrarna på förbundet vet jag inte heller, men det kan nog Simon Kuper hjälpa oss att förstå. Han skrev inför VM 2002; För ett decennium sedan var Frankrike det enda stora landet I Europa med litet intresse i fotbollen: den genomsnittliga publiken i Ligue 1 var bara drygt tiotusen. Den här säsongen var siffran ungefär det dubbla. Affischer på landslaget pryder kaféer överallt. Laget verkade ha enat landet. De var kanske inte populära överallt, och de kunde inte hålla högerextrema politiska partier borta från maktens rum, och de hade fortfarande osynliga stämplar i pannan (jo, jag inser hur skyldig jag är att bidra till det i och med denna text). Men de hade gått och blivit folkliga. De hade blivit en symbol för Frankrike – hur viktig den symbolen var kan i någon mån göra detsamma, landslaget var där och då så franskt som det någonsin varit. Sen började de förlora matcher.

Och då kom den där allra obehagligaste formen av rasismen upp till ytan igen. Den som är så svår att iaktta, då den inte har formen av ett institut, en öppet rasistisk reklamfilm eller skrivs ner som en rangordningslista av raser, utan istället fortgår i maktens korridorer när inga mikrofoner och kameror är på. Den bygger på föutfattade meningar och osynliga stämplar, och finns precis överallt. Det kommer vi såklart aldrig ifrån. Men stämmer Mediaparts avslöjanden, och det franska fotbollsförbundet är det institut för rasismen som man säger att de är, där man rangordnar raser svart på vitt och har satt i system att ta tillbaka fotbollen från de människor som varit med och byggt den, och håller så hårt i den – då ber jag att få återkomma i ämnet. Igen.

Det finns en alldeles särskilt bra anledning att skriva något om Milan i dag, inför det som är tänkt att bli deras konfettidränkta scudettofirande efter matchen i huvudstan. Men i och med att varenda fotbollsnation värd namnet har en utsänd på plats, och med tanke på att vissa av dessa delar flyg med dem som ska göra det, tycker jag att vi stället smiter ut från finrummets och frackarnas bankett och drar till Italiens Miami – Viareggio. Där finns ingen historia av 18 (som det snart blir) scudettos, mediamogul-premiärminister-klubbpresidenter med minderåriga tjejer i påskägget eller ens berättelser om de störa stjärnorna. Men där finns historien om en liten revolution, fascisternas organiserade av fotbollen, och vad det egentligen är för tävling Milan nu vinner. Det får räcka så länge.

Den toscanska semesterstaden, med de vita stränderna, de gamla fina husen och sina drygt 60 000 invånare, är rent av Serie A:s födelseplats. Men innan dess var det platsen för en fotbollsmatch som i förlängningen ledde till en lokal revolution. Italien var efter första världskrigets slut ett slaget land – trots att man tillhört det vinnande laget. En mindre depression rådde i det unga landet, vars ekonomi var körd i botten, arbetslösheten var hög det det politiska läget var extremt instabilt. Åren 1919-1920 kallas biennio rosso (de två röda åren) och präglades av arbetarrörelsens protester i form av masstrejker och krav på ökad arbetsrätt och arbetstrygghet. För att kunna slå ner upproren från folket bildades en militärgrupp bestående av ett par hundratusen gamla soldater - Milizia Volontaria per la Sicurezza Nazionale (Frivillga Militären för Nationens Säkerhet, typ). Inofficiellt kallades de camicie nere. Svartskjortorna.

Ett par mil öster om Viareggio ligger Lucca. I april 1920 var det derby mellan Lucca och gästerna Sporting Club Viareggio. (Nedan följer en mer eller mindre fri översättning, och sammanfatntning av John Foots text om matchen och dess konsekvenser, i Calcio) Gästerna ska ha fått ett hett mottagande, och till returmatchen som skulle spelas redan nästa månad i Viareggio avråddes alla Luccafans att åka dit. Om ni hade jobbat på det italienska fotbollsförbundet vid tiden för matchen, och skulle utse en domare, då hade ni sannolikt inte valt en herre från Lucca. Men ni jobbar inte där, och en domare från Lucca dömde matchen. Till hemmafansens stora missnöja tappade Viareggio en 2-0-ledning till 2-2 i matchens slutskede, störst skuld i tappet hade domaren. När en Lucca-spelare började tjafsa med en av linjemännen – Augusto Morganti, en lokal krigshjälte – tyckte vår domare att det var dags att blåsa av matchen, innan de 90 minuterna hade gått. Vår linjeman delade inte huvuddomarens åsikt, och mitt i den här soppan började de båda lagens spelare slåss med varandra. Hemmafansen stormade planen och militärpolisen på plats försökte skydda Luccaspelarna efter bästa förmåga. Militären (som de var – snarare än poliser) lyckades till och med få ut hemmafansen ur arenan och ut på gatan, man kallade på förstärkning utifrån för att komma till bukt med folkmassan och i tumultet sköt en polisman Morganti i nacken –  och dödade honom. Berättelserna går isär huruvida det var avsiktligt eller om polismannen var hotad och sköt i självförsvar.

I det våldsamma upploppet som följde jagade militärpolisen ut ur stan, och invånarna beslagtog nog med vapen att hålla undan och ’försvara’ sin stad. Man blockerade järnvägen, klippte av telefonlinjer och fick dessutom sällskap av anarkister (som Foot kallar dem) från närliggande städer (Livorno ligger bara fem mil söder om Viareggio). Efter en del trubbel och en jätteinsats av militären, både till land och sjöss, tog man åter kontrollen i stan efter några dagars kaos. Förbundet anordnade en fredsmatch i Viareggio året efter den lilla revolutionen, utan några större incidenter. Seriematchen i Lucca lite senare ska däremot ha varit en våldsam historia. Liksom de toscanska derbyna ofta har varit. Söder om Viareggio och Lucca, i botten av den uppochnervända pyramiden ligger Pisa – en klubb med stor del högerextrema fans – och någon mil söder om Pisa ligger alltså Livorno (matcherna lagen emellan får ofta konsekvenser och ges utrymme inte bara i sportpressen, om man säger så). Men det var det om den italienska fotbollens Honduras-El Salvador.

Det som hände sen var att Bennito Mussolini år 1922 tog sin svartskjortortade militär och promenerade till Rom, där han i en militärkupp tog makten över landet. (Men vi låter det vara något av en parentes, och försöker hålla oss till Viareggio här). Ett viktigt redskap i att förena nationen och folket var idrotten, man byggde idrottsplatser och arenor i varenda italiensk stad. Mest satsades på fotbollen. Men toppfotbollen var när Mussolini kom till makten fortfarande förhållandevis ostrukturerad, dessutom skakades den av ständiga publikskandaler – att vara fotbollsdomare i Italien på 20-talet lär ha varit ett av de farligaste jobb som funnits.

Antalet klubbar i de högsta regionala ligorna hade stigit från 67 till 88 mellan 1919-21 – men man tävlade fortfarande i ett mästerskap. Det var inte helt enkelt att tillmötesgå båda klubbarna och den fascistiska regimen i frågan om fotbollens utformning. Mussolini var något oroad över de inhemska konflikter som fotbollen skapade och underhöll i och med de politiska (regionala) derbyn. De stora klubbarna ville ha en mer avgränsad tävling, där man skulle slippa många av de mindre klubbarna. Lösningen blev två regionala mästerskap, där de stora klubbarna bröt sig loss från Federazion Italiana Giuoco del Calcio (FIGC)  och bildade det alternativa förbundet Confederazione Calcistica Italiana (CCI) till säsongen 1921-22. Pro Vercelli vann CCI-mästerskapet, och Novese blev  FIGC-mästare. Men det här formatet var ingenting för fascisterna.

För att lösa fotbollens ekonomiska problem, och de konflikter mellan klubbar och förbund som fanns skapades en rikstäckande liga – lega nazionale – år 1926. Detta skedde i Viareggio, och konstitutionen kom att kallas Carta di Viareggio (Viareggio-kontraktet). I ligan valde man in 20 lag, som fördelades i två grupper. 16 från norra Italien, tillika maktens Italien, tre lag från regionerna Lazio (Roma och Lazio) och Kampanien (Napoli), och en plats hölls öppen och skulle tillsättas efter kvalspel. De stora klubbarna hade fått som de ville – och fotbollen var nationaliserad, tyckte man. 1926 proffesionaliserades den italienska fotbollen officiellt (men det hade funnits pengar i sporten även tidigare). Man ömsom tillät ömsom förbjöd utländska spelare, och tränare fick bara komma utifrån om ingen lämplig italienare fanns tillgänglig. Från och med säsongen 1929 heter ligan Serie A, och formatet sedan dess har sett någorlunda likadant ut.

Sedan 1949 är Viareggio dessutom hem för Italiens största ungdomsturnering – Viareggio Cup – för klubbarnas primavera-lag (U20). Fiorentina och Milan är mesta mästare med 8 titlar vardera, och bästa utländska klubb är Dukla Prag med 6 (den senaste 1980). Ungdomsturneringen är i mångt och mycket vad som finns kvar av toppfotboll i staden i dag. Stadens egna klubb FC Esperia Viareggio spelar i Lega Pro 1 B (serien under Serie B). De ligger näst sist och slåss för att undvika nedflyttning. I morgon spelar de en av säsongens viktigaste matcher, hemma på Stadio dei Pini. Då är det derby mot Pisa.

Det var första maj i går, om ni undrar vad allt ståhej på stan handlade om. Arbetarklassens helgdag. Vi tar tillfället i akt och hälsar på fansen till några ’första maj-klubbar’ för att se hur de har det – såhär dagen efter. Vissa fotbollsklubbar är mer arbetarklasspräglade än andra – det tror jag inte är för mycket sagt. Och att sprickan mellan arbetarklassen och (i första hand den europeiska topp-) fotbollen växer är också ett bekant faktum. I styrelserummen på ambitiösa Champions League-klubbar ser man kommersialiseringen som en positiv ekonomisk utveckling, mer än något annat, då det är svårt att göra bra pengar på fiskare, fabriksarbetare eller för den delen arbetslösa supportrar.

Arsenal byggde effektivt bort sina gamla (arbetarklass-)supportrar på North Bank när de lämnade Highbury för det nyare, modernare, större och ofantligt mycket tråkigare skrytbygget Emirates Stadium. Och Marseille verkar vara på väg att göra något liknande (även om de till och med har bengaler med i promotionvideon). I Dortmund mår man alldeles utmärkt bra just nu, de får ses som ett litet ljus i mörkret på arbetarklassklubbarnas konkurrenskraft gentemot den nya världsfotbollen (som en journalist från Malmberget kallade den).

I den italienska fotbollen är det vanligt att supportrar till olika klubbar går samman i allianser, dessa bryts och det formas nya lite då och då, men vissa supporterallianser är långvariga och står sig starka. När Hellas Verona slog Milan i två matcher på 80-talet, matcher som delvis gjorde att Milan förlorade scudetton vid båda tillfällena, var Interfansen inte sena att bjuda in till en sådan allians. Genoa och Napoli såg till att kryssa i en match lagen emellan vilket innebar att båda lagen säkrade avancemang till Serie A inför säsongen 07/08, man firade tillsammans och sjöng till och med varandras sånger. På bilden nedan gör man gemensam sak och sluter upp i arenamarsch innan en ligamtach. Andra allianser är rent politiska. Inte sällan enas man mot gemensamma fiender – ännu mer sällan är fienden Juventus.

Det finns även supporterallianser som går över landsgränser – även såna som inte är direkt kopplade till huliganismen. Att Livorno är en klubb - och en stad - som kanske är mer politiskt färgad än någon annan i Europa framgår här och här. John Foot menar att de vinröda är världens mest vänsterextrema supportrar. Och det finns nog fler likheter än skillnader mellan Livorno och Marseille, men då tänker jag på de arbetarklasspräglade hamnstäderna, snarare än på klubbarna - som nästan är varandras motpoler då den ena spelar i Champions League och jagar sin tionde ligatitel, och den andra härvar i mitten av Serie B och jagar någon slags sportslig stabilitet. Ligatitlar har man mer eller mindre slutat drömma om i Livorno, det finns liksom viktigare saker att lägga energi på. Som att slå fast om sin identitet, och fortsätta vara en nagel i ögat på sina ofta övermäktiga fiender i maktens och fotbollens elitskikt. Och i grekiska AEK Aten har fransmännen och italienarna hittat sina likasinnande och de tre supportergrupperna utgör en ultras-allians. AEK är en gammal turkisk immigrantklubb, med rötter i arbetarklassens Aten. Marseille och AEK har stort publikstöd, Livorno är inte lika mankraftiga men de är å andra sidan de mest högljudda av de tre så tillsammans kan man nog få ihop ett hyfsat - semi-militant - demonstrationståg.

Det är tre av klubbarnas dominerande supportergrupper som initierat alliansen, och som i någon mån bär upp den. Commando Ultras 84 från Marseille, Brigate Autonome Livornesi 99 från Livorno och Original 21 från Aten. De kallar sig blodsbröder och alliansen går i realiteten ut på att man hänger upp varandras banderoller, är med i samma facebook-grupp och delar (i stort) samma politiska övertygelse. I Livorno och arbetarkvarteren av Aten förstår man den avsky som finns i Marseille för makten i Paris – men i det franska fallet är PSG bara de olyckliga symbolbärarna för den makten, de är verkligen inget franskt Juventus eller Milan i det avseendet. Det finns även lite vagare vänskapsband till Hamburgklubben St. Pauli, skotska Celtic och Omonia Nicosia på Cypern – främst från Livornos håll. Men det är inte fråga om några större konkreta samarbeten supportrarna emellan – och själva klubbarna har mycket litet med allianserna att göra, i bästa fall spelar man en träningsmatch eller två (det finns ju ekonomi i det också). Annars handlar det helt enkelt om att man sympatiserar med varandra, något som kan ta sig i uttryck på det här sättet.