la roulette

I mitten av 1700-talet rangordnade Carl von Linné de olika människoraserna (som det hette) och tillskrev dem diverse egenskaper, önskvärda såväl som icke önskvärda. 1922 grundades Rasbiologiska Institutet i Uppsala, och Sverige befäste positionen som världsledande gällande forskning på människoraser (som det fortfarande hette). Man mätte skallar, korta och långa, och gav hundratusen svenskar varsin stämpel i pannan. Och man beslutade om tvångssterilisering av utvecklingsstörda. Det var i mångt och mycket en socialdemokratisk skapelse. Hösten 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 % av rösterna i riksdagsvalet. De är i mångt och mycket en en rasistisk skapelse.

Vilket leder oss in på det franska fotbollsförbundet. Franska fotbollsförbundet och franska invandrare. Kan vi få ut något av det tro? Av dem? (Jo, det blir nåt slags motvilligt ’vi och dom’-resonerande ändå nu).

De bygger landet i lika stort avseende som landets blancs. ’De’ är blacks och beurs, och jobbar på fabriker, skolor, i hamnen, på gatan och i politiken. Om någon undrar så jobbar fler på gatan än i politiken. Om någon undrar varför så gör ni rätt i det. De spelar fotboll också. Ibland vinner de VM och ibland vinner de inte VM. Det heter alltid att man vinner och förlorar som ett lag i fotboll, men det är inte alltid sant. Även när det gick bra spelade Deschamps, Thuram och Zidane med osynliga stämplar i pannan. Alla de andra i laget också för den delen. De osynliga stämplarna användes ofta och mycket i positiv bemärkelse efter triumferna -98 och -00. Det hette att de var en bild för ett enat Frankrike, de vita, svarta och bruna. Det där har vi läst oändligt många gånger nu, till och med den unge pop-politiske fotbollsbloggen la roulette har behandlat ämnet (som är tacksamt för den pop-politiskt lagda).

Och nu är det dags igen. För de osynliga stämplarna i spelarnas pannor har plötsligt blivit synliga. Stämplarna finns i svart på vitt, på papper som finns i pärmar som står i bokhyllor på det franska fotbollsförbundets kontor (om det är en bildlig liknelse eller fakta vet jag inte, men frågan är berättigad och det är allvarligt nog). Man stämplar, och ma rangordnar. Om mästerskapsgulden var ett steg framåt, och träningsmatchen mot Algeriet på Stade de France 2001 – som började med att publiken vistlade ut nationalsången och slutade med en planstormning i 76:e minuten – var två steg bakåt, då är det här att börja om från början. Från noll. Jag har varken material, språkliga kunskaper eller sakkunskaper i ämnet att göra den här orättvisan rättvisa, men jag kan alltid dra en historia eller två från förr. Det kan jag göra.

Precis som i Sverige kom engelsmännen först. Under den första säsongen med professionell fotboll år 1932 var de 43 st, och utgjorde nästan 12 % av landets fotbollsimmigranter, och drygt 40 % av icke-fransmännen i ligan. Sex säsonger senare var de 5 st och utgjorde knappt 7 % av ligans utländska spelare. De flesta engelska spelare som kom under perioden 1932-39 lämnade nästan omedelbart, bara 20 % stannade i mer än två år, och hela (knappt) 60 % i mindre än ett år. I slutet av 70-talet började vågen av spelarimporter från det forna Jugoslavien att nå Frankrike, den eskalerade tio år senare (precis som i Sverige) och under säsongen 1989-90 hade ligan 63 st spelare från regionen. Men de flesta utländska spelarna, de som fick barn som blev invandrare, kom från landets gamla kolonier. Och såna har Frankrike gott om. Och Ligue 1 har innehållit afrikanska spelare lika länge som den innehållit FC Sochaux-Montbéliard, det vill säga alltid. Landslaget hade när andra världskriget bröt ut haft trefaldig muslimsk (beur) närvaro, och en (black) invandrare från Senegal. Ligan har också haft en hel del svenska inslag, mellan åren 1948-65 var Frankrike det näst vanligaste landet (efter Italien) att emigrera till för svenska fotbollsspelare.

Matthew Taylor och Pierre Lanfranchi (som jag lånar både siffror och diverse resonemang från) menar att den tidiga invandringen i fransk fotboll berodde på att fotbollen i Frankrike inte var särskilt fransk. Eller för att konkretisera en aning; fotbollen var inte viktig för att skapa en nationell identitet (som den var i t.ex. England och Italien). Därför kunde man gott låta de nya fransmännen (de som var ’bruna’ och ’svarta’) vara del av den. Här någonstans tror jag att vi hittar en förklaring till varför vi sällan ser dem inom cyklingen – som har varit en extremt viktig sport för att skapa en nationell identitet. Hur det har gått till i praktiken kan jag inte svara på här. Kanske har cykelförbundet bokhyllor, pärmar och papper som kan ge klarhet i frågan så småningom. 1958 skrev Le Monde att det franska folket är mer känsligt för att offren (i Algeriets självständighetskrig, mot Frankrike) är fotbollsspelare än politiker.

Så kommer vi då till förbundets problemfråga, spelarna med dubbla (Afrika och Frankrike) medborgarskap. Jag har bara tillgång (om jag inte ska ut på internet och leta) till en tabell över Ligue 1 och Ligue 2 säsongen 1986-87. Då hade de båda ligorna 8 st (enbart) franska medborgare spelare som var födda i Afrika. 27 st afrikanska eller dubbla spelare som värvats inom landets gränser, 43 st afrikanska eller dubbla spelare värvade utifrån och 23 st dubbla spelare födda i Frankrike (av dessa var 16 från Algeriet).

Hur många de är i dag vet jag inte. Varför de inte finns i Spanien får någon på deras förbund svara på. När de blev ett problem för herrarna på förbundet vet jag inte heller, men det kan nog Simon Kuper hjälpa oss att förstå. Han skrev inför VM 2002; För ett decennium sedan var Frankrike det enda stora landet I Europa med litet intresse i fotbollen: den genomsnittliga publiken i Ligue 1 var bara drygt tiotusen. Den här säsongen var siffran ungefär det dubbla. Affischer på landslaget pryder kaféer överallt. Laget verkade ha enat landet. De var kanske inte populära överallt, och de kunde inte hålla högerextrema politiska partier borta från maktens rum, och de hade fortfarande osynliga stämplar i pannan (jo, jag inser hur skyldig jag är att bidra till det i och med denna text). Men de hade gått och blivit folkliga. De hade blivit en symbol för Frankrike – hur viktig den symbolen var kan i någon mån göra detsamma, landslaget var där och då så franskt som det någonsin varit. Sen började de förlora matcher.

Och då kom den där allra obehagligaste formen av rasismen upp till ytan igen. Den som är så svår att iaktta, då den inte har formen av ett institut, en öppet rasistisk reklamfilm eller skrivs ner som en rangordningslista av raser, utan istället fortgår i maktens korridorer när inga mikrofoner och kameror är på. Den bygger på föutfattade meningar och osynliga stämplar, och finns precis överallt. Det kommer vi såklart aldrig ifrån. Men stämmer Mediaparts avslöjanden, och det franska fotbollsförbundet är det institut för rasismen som man säger att de är, där man rangordnar raser svart på vitt och har satt i system att ta tillbaka fotbollen från de människor som varit med och byggt den, och håller så hårt i den – då ber jag att få återkomma i ämnet. Igen.