la roulette

Jag gav nyligen den här bloggen en underrubrik som antyder att jag tänker avhandla fotbollens historia här. Fotbollen är lika global som den är rund, och rimligen bör dess historia föregått den var den än finns. Jag inser nu att det var en ambitiös underrubrik. Men har jag bäddat sängen och gett mig in i leken o.s.v. Saker och ting är som de är, så det är väl bara att packa väskan och ge sig av igen...

Historia var det.

Ja, först kom England och sen kom Skottland, det kan vi vid det här laget. Nästa fotbollsnations historia har sällan lämnat arkiven för att vi ska få ta del av den, men den går långt tillbaka och innehåller det mesta av det vi vill ha – så det är klart att den är värd ett par rader här. Med det sagt tar vi och gör det som Columbus inte klarade av, och drar till Indien. Glöm inte tandborsten och rena underkläder – det är ändå över 150 år av fotbollsspelande vi ska ta igen här.

Calcutta år 1854. Där och då spelades den första ’riktiga’ fotbollsmatchen på indisk mark, som vi känner till. Ett lag av lokala civila pojkar mötte ett lag engelska gentlemän. Inte sällan sågs unga engelsmän spela fotboll vid hamnen i Calcutta, där även vanliga soldater och andra militära tjänstemän deltog i spelet. Det skulle dock dröja ett tag innan leken formaliserades och i någon bredare mån nådde landets faktiska befolkning, för det ska sägas, den indiska fotbollshistorien är i på många sätt engelsk fotbollshistoria – i Indien. Calcutta FC är landets äldsta fotbollsklubb, grundad 1872, men David Goldblatt skriver i ’The ball is round’ att den ursprungliga tanken var att man skulle spela rugby, men övergick senare till fotboll då det attraherade fler.

Engelsmännen hade i slutet av 1800-talet varit i Indien i över 300 år, så man tyckte nog att tiden var mogen att göra något av all den fritid kolonialmaktens soldater och utsända hade. Cricket, rugby och fotboll kom väl till pass. Den första officiella fotbollstävlingen var The Durand Cup – som spelades redan 1888 i Shimla i norra Indien. Det gör cupen till världens tredje äldsta, efter engelska och skotska FA-cupen. För att ni inte ska tro att det här med fotboll var en angelägenhet för någon annan än britterna kan jag bjuda på de tidiga finallagen och resultaten.

Idel britter och militärer alltså. Och som om det inte räckte skapade engelsmännen ett (engelskt) indiskt fotbollsförbund i Calcutta fyra år senare. Då hade fotbollen hunnit spridas i landet alltmer, framför allt genom de tjänstgörande militärerna som ofta startade upp klubbar i de städer där de verkade – det blev tydligt att engelsmännen inte skulle få behålla spelet för sig själva. Indierna spelade redan spelet, men engelsmännen höll hårt i de formella formerna för det – det vill säga själva tävlingarna. Calcutta hade 1898 nog med klubbar för att ha en egen fotbollsliga, och där ser vi samma militära tendenser igen gällande de tidiga mästarklubbarna.

Och så vidare...

I mitten av 1800-talet hade det folkliga missnöjet med den engelska regimen tagit ny fart, den politiska medvetenheten ökade, manifestationer hölls och studenter engagerade sig i frågan om ett självstyrande Indien. Allt kulminerade med Sepoyupproret 1857 – som ledde till att det tidigare Östindiska Kompaniet ersattes med Brittiska Indien, som det hette t.o.m. 1947 (tre år innan man blev självständiga). Den här texten kommer inte vara särskilt tung på Indiens koloniala historia (det skulle bli ett boksläpp av det, snarare än ett blogginlägg) men vissa historiska politiska skeenden måste vi ha med oss för att göra vår fotbollsberättelse rättvisa. Och att vara med och organisera sporten, eller i vissa fall bara utöva den, kunde vara en genväg till att bli en ’gentleman’, med allt vad det innebar. Här är vi ganska nära ’fotboll som opium för folket’-grejen, där den syftade till att uppehålla indierna från att komma med synpunkter till kolonialmakten. Framför allt i Västbengalen var fotbollen i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet en arena för en ny nationalistisk ungdomskultur.

I Calcutta, huvudstad i regionen Västbengalen, hittar vi landets två mest framgångsrika klubbar. Antagonisterna East Bengal och Mohun Bagan har dominerat den indiska fotbollen under större delen av 1900-talet, och de har tagit dominansen med sig in på 00-talet. Storebror Mohun Bagan grundades redan 1889 och är en av landets äldsta klubbar. Redan från början var man en indisk klubb – med en indisk ordförande. Man har 29 Calcutta-mästerskapstitlar, den senaste 2009, men sin allra största och viktigaste spelade man redan 1911. Fotbollen var segregerad i Indien vid det förra sekelskiftet, det hoppas jag varit tydligt såhär långt. Men det fanns även tävlingar där indiska lag kunde delta, den första så kallade öppna cupen – The Trades Cup (senare  – spelades redan 1889. Och redan på cupens tredje år såg landet sin första inhemska mästare i Sovazabar, som slog militärerna East Surrey Regiment i finalen. I engelska tidningar uttrycktes viss oro över vilka följder segern skulle kunna få för kolonialmakten. Vilka de direkta följderna blev vet jag inte, men när Mohun skulle spela final i samma cup nitton år senare visste man iallafall att engelsmännen kunde slås. Inför 60 000 nationalistiska hemmafans vände Mohun ett 0-1-underläge till seger med 2-1 mot East Yorkshire Regiment, och cupen var deras. Barfotaspelarna hade slagit engelsmännen – i deras egen sport. Det är klart att det firades. 29 juli varje år firar klubben The Mohun Bagan Day, till minne av matchen. Om knappt två månader är det alltså 100-årsjubileum av matcen. Det är klart det kommer firas.

Hjältarna från matchen 1911, utan någon särskild ordning (jag vill mest understryka att det var ett indiskt lag som vann, och man gjorde det barfota); Hiralal Mukherjee, Bhuti Sukul, Sudheer Chatterjee, MonMohun Mukherjee, Rajen Sengupta, Neelmadhav Bhattacharya, Kanu Roy, Habul Sarkar, Abhilash Ghosh, Bijoydas Bhaduri, Shibdas Bhaduri

1920 fick Mohun så se sin framtida eviga motståndare födas – klubben vars grundare kom från de östra delarna av Bengal fick det lämpliga namnet East Bengal Football Club. Östra Bengalen är det område som idag är Bangladesh, och att man tog det regionala namnet var ett medvetet drag att locka support hos de ofta diskriminerade östbengaler som bodde i Västbengalen. Klubben upptogs snart i Calcuttas andraliga och spelade där under sina första år. Nu skulle den ambitiösa unga klubben se sig om efter en ny kostym, och ett viktigt led var – som det alltid är – arenan. East Bengals klubbledning hittade en sliten gammal arena som man förörde sig om möjligheten att spela på, vilket myndigheterna godkände. De enda protesterna kom från den klubb som redan spelade på arenan – Mohun Bagan. Man ’löste’ problemet genom att tilldela klubbarna var sin halva av arenan.

1925 skulle man dock flyttas upp till förstaligan – men under något kontroversiella former. Det fanns en regel som sa att inte mer än två indiska klubbar fick delta i ligan – i ligan fanns redan indiska Aryan, och storebror Mohun Bagan hade ju spelat där i över tjugo år. Men East Bengal hade goda kontakter med förbundet och ett möte hölls i oktober 1924 där regeln diskuterades, och till slut avskaffades. Istället infördes ett vanligt system med uppflyttning och nedflyttning – trots ihärdiga protester från både Aryan och Mohun Bagan. Förutom bråket från några år tidigare kan vi tänka oss att det fanns fördelar i att representera hela (eller halva)  den indiska befolkningen i stan. Rivaliteten går således långt och är djupt rotad i klubbarnas respektive identitet. På East Bengals hemsida har man en egen sida med lagens inbördes möten genom åren – under  rubriken ’EB vs. MB’. För den som undrar leder East Bengak med 112 segrar mot 87, 102 matcher har slutat oavgjort. Det innebär alltså att man mötts 301 gånger (eller 298 enligt EB:s hemsida), om det nu var någon som undrade.

1934 kom en slags brytpunkt i Calcutta League, det var en ny tid för nya (gamla) klubbar. Bara för att illustrera;

Mohammedan Sporting Club är en muslimsk klubb – den första i sitt slag. Vi får gå tillbaka till 1880-talet för att finna dess ursprung, hos de fotbollsspelande muslimska unga studenterna i Calcutta. Det dröjde inte länge innan man, år 1891, organiserade sig och grundade klubben. Man hade gjort försök med några föregångare till Mohammedan SC, men det tog alltså några år innan organisationen höll. Och sen kom, som synes, våra huvudpersoner in i matchen – och sedan 1939 har man vunnit 61 titlar sinsemellan. Mohammedan SC har, från och med första titeln 1934 vunnit elva. Vi behöver inte räkna länge för att förstå att få andra Calcuttaklubbar ens brytt sig om att snickra ihop ett prisskåp. Faktum är rent av att ingen annan vunnit Calcutta League sedan 1934, ligan har gjort några korta uppehåll varför ett par titlar saknas. Och de senaste 30 åren har det stått mellan EB och MB.

1950 var ett stort år för Indien. Man hade kvalat in till VM i Brasilien då de andra lagen i kvalgruppen – Burma, Indonesien och Fillipinerna – dragit sig ur. Det var till och med lottat och klart, man skulle möta Italien, Paraguay och Sverige i VM-gruppen. Men det blev ingen resa till Brasilien, och den så många gånger återberättade anledningen var att FIFA inte tillät att man spelade utan skor, varpå Indien ställde in resan. Även om det är sant att FIFA hade en sådan regel är anledningen inte fullt så enkel som att det bara handlade om skor eller inte skor. Trots att Brasilien erbjöd att flyga över det indiska landslaget är en VM-turnering kostsam och den unga nationen med det unga fotbollsförbundet hade ingen vidare ekonomi. Just det, jag höll på att glömma. Tre år innan VM-turneringen förklarades Indien slutligen självständigt från britterna, och ett eget nationellt fotbollsförbund bildades. AIFF – The All Indian Football Federation. Framför allt hade man underskattat värdet av att vara med i ett VM-slutspel. Landslagets kapten när det begav sig, Sailen Manna, förklarar i indiska Sports Illustrated så sent som förra (VM-)sommaren hur det låg till.

Vi hade ingen aning om något världsmästerskap då, hade vi varit bättre informerade hade vi säkert tagit initativet att åka själva. För oss var OS allt. Det fanns inget större.

Två år tidigare, 1948 hade man spelat OS-fotboll i London, och man skulle göra det igen fyra år senare – barfota som vanligt. Något VM-slutspel har man inte varit i närheten av sedan dess.

1984 gör vi nästa avstamp. Då fick trion – East Bengal, Mohun Bagan och Mohammedan SC (idag i andradivivsionen) – ett nytt hem. Yuva Bharati Krirangan, eller Salt Lake Stadium om ni så vill, är med sina 120 000 sittplatser världens näst största fotbollsarena. Publikrekordet sägs ligga på ca 160 000 åskådare. Hur som helst gillar dom sin fotboll, indierna. Idag spelar ytterligare en klubb på arenan -  Chirag United SC. Bilden kanske inte gör bygget rättvisa, men jag hoppas det framgår att det är en stor arena staden gett sina klubbar.

Den uppmärksamme frågar sig säkert om det överhuvudtaget spelades någon fotboll utanför Calcutta på 1900-talet. Och jo, det gjorde det väl. Men det dröjde till 1996 innan man fann formerna för en nationell professionell liga. The National Football League spelades 1996-2007, och heter sedan dess I-League. Här tänker jag bjuda er på ytterliggare en tabell med mästare, från de fyra åren som gått med I-League.

Salgaocar, från Goa i västra Indien, säkrade mästerskapet i helgen som gick, och inte sedan säsongen 2003-04 har någon av EB och MB vunnit ligan. Eller rättare sagt, man har inte vunnit den nationella ligan. I-League spelas från december till maj, sen gör klubbarna ett uppehåll, och på senhösten till december spelas Calcutta League. Och den har de givetvis fortsatt att vinna. Regerande mästare från 2010 är East Bengals. Båda klubbarna har trupper som till största del består av indier, och båda klubbarna har – liksom de flesta indiska klubbar verkar ha – importer från Nigeria och Brasilien. Fråga mig inte varför, det får jag kolla upp till nästa gång vi gör Indien.

Det här får räcka som en lite hoppig, rörig och aningen tankspridd introduktion till den indiska fotbollshistorien. En kort sammanfattning för den som börjar läsa nerifrån; vi tar framför allt med oss engelsmännens enorma inflytande på den indiska fotbollen, Calcuttas två klubbars långa dominans och att man länge spelade utan skor, men att det inte var därför man drog sig ur VM 1950. Nu räcker det med att titta på bilderna så är ni ikapp oss andra.

En sak till förrresten, East Bengals (som från och med 1998 heter Kingfishers East Bengal, efter att ölproducenten klev in som huvudsponsor) och Mohun Bagans fans har en alldeles särskild kulinarisk segerritual. East Benglas fans firar gärna en derbyseger med att äta fisken ’hilsa’, medan Mohun Bagans fans firar med räkor. Bara så ni vet.