la roulette

Ger man sig aldrig ut på det djupa lär man sig aldrig att simma. Därför tänkte jag att vi skulle diskutera lite ekonomi i dag. Intäkter, saldon, resultat, balansräkningar och årsredovisningar och vinster. Ni känner säkert igen det. Fast nu var det rea på sista minuten-resor till Grekland så de aktuella glosorna för den här gången är snarare förlusterm, lån, kostnader, underskott, åtstramningar och konkurshot. Grekland badar alltså i ekonomiska problem. Jag dyker gärna i, fast då får det vara iklädd både flytväst och såna där luftkuddar.

Vad jag försöker säga med de här blöta metaforerna är att jag nog tar det lite lugnt med de allra tyngsta analyserna om Greklands ekonomi, för att istället vaska fram en gammal rapport eller två om fotbollsklubbarnas ekonomiska situation – sen hoppas vi i vanlig ordning att de kan ge oss lite inblick i det som hänt utanför fotbollsplanerna och kanslierna.

Ett världshav skiljer Grekland och Urugay, men ländernas moderna historia och fotbollshistoria kan vi ändå jämföra. Båda länderna har på 1900-talet haft inhemska väpnade konflikter, följt av att en militärjunta styrt landet – i Grekland mellan åren 1967-1974. Det grekiska folket är politiskt splittrat i höger (Ny Demokrati) och vänster (PASOK –’Panhellenska Socialistiska Rörelsen’), och de två stora partierna har turats om att styra landet sedan 1975, men inte i mer än två mandatperioder var i taget. I dag är presidenten – Karolos Papoulias –  en vänsterman. Grekland, precis som Uruguay, är väldigt centraliserat och både den politiska makten och fotbolls stormakter finns i huvudstaden.

Aten och Thessaloniki, Greklands näst största stad, rymmer över hälften av landets invånare, men det är bara Atens tre största klubbar som i praktiken tävlar om mästerskapet. Sex gånger har en klubb utanför Aten vunnit ligan, senast Larisa (från Larisa) 1988. Aris och PAOK från Thessaloniki har vunnit tre respektive två gånger, annars har allt handlat om de tre Atenklubbarna Olympiakos (38-faldiga mästare), Panathinaikos (med 20 titlar) och AEK (med elva). Superligan grundades 1959 (innan dess bestod mästerskapet i regionala serier med slutspel) och omorganiserades 2006. Innan några högljudda protester trillar in får jag väl klargöra att Olympiakos formellt är från staden Pireus som omfattas av Atens storstadsområde, och i alla relevanta avseenden är man en Atenklubb.

Det var lite lätt politisk- och fotbollshistoria. Där bottnar vi ju utan vidare. Sen var det det där med ekonomin. Vår grekiske forskare Ioannis Douvis från Atens universitet har alltså gjort en studie tillsammans med en portugisisk kollega, där man jämför effektiviviteten i länderans respetive högsta fotbollsliga. Jag ska förklara vad som ingår ingår i begreppet efterhand, först ska sägas att jag inte kommer lägga någon energi på den portugisiska delen av studien här. Studiens resultat publicerades 2008, men själva undersökningen gäller åren 1999-2003, och hur  klubbarnas effektivitet utvecklades under tiden. Och det är klart att det är en kort period att dra några större slutsatser ifrån, men nu är det den studien vi har att tillgå. Eller just det, vi har  Panagiotis E. Dimitropoulos studie från 2006 också – han har tittat på hur de nya proffsreglerna som trädde i kraft 1979 påverkat de gekiska klubbarnas ekonomi.

Kort kan sägas att klubbarna i och med den nya lagstiftningen 1979 gick från att vara amatörföreningar till att bli ekonomiska fotbollsföretag. Det är väldigt sent jämfört med övriga fotbollseuropa. Dimitropoulos skriver utförligt hur klubbarnas väg till att bli proffessionella och börsnoterade ska se ut, samt att de måste redovisa sin ekonomi och att förbund och myndighet ska ges insyn för att granska densamma, för att inget ekonomiskt fusk ska förekomma. Det är precis som överallt annars med andra ord. Och det är klart att klubbarna satsade, sålde och byggde.  Bara Aris Thessaloniki F.C. (fjärde mesta mästare med sina tre gamla titlar, minns väl) i högstaligan är i dag en medlemsägd förening.  Efter en del rabblande av skatteregler intressanta förändringar i skattelagstiftningen kommer något som liknar en sammanfattande slutsats. Dimitropoulos menar att omorganisationen av den grekiska elitfotbollen gjordes för sent, och i för långsam takt, vilket ledde till att man tappade mark på övriga jämförbara fotbollsnationer i Europa. Regelverket kring hur klubbarnas intäkter ska skattas är dessutom vagt och godtyckligt menar vår forskare, som efterfrågar att regelverket ses igenom och justeras.

Det verkar vara lite si och så med grekernas vilja att betala skatt, vilket delvis ligger till grund för den situationen man nu befinner sig i. Ett korrupt samhälle och de styrandes inkompetens är också betydande ingredienser. Just kompetensen hos de som bestämmer ifrågasätter Douvis när han ser hur de grekiska klubbarna tappade på de portugisiska under de åren de jämförde ligorna. Man har haft stora problem att göra pengar på publiken, vilket delvis förklaras av att man haft stora problem att locka publik som mindre klubb i en stor stad. Sex av ligans mindre klubbar i de två största städerna får inte ens ihop tio procent av sina intäkter på biljettförsäljning, och kan då heller aldrig utmana de större klubbarna. Vidare lägger de grekiska klubbarna extremt stor del av sina intäkter på spelarlöner, storklubbarna framför allt. Att man gjort så under lång tid har lett till att klubbrna gjorde ett gemensamt underskott på 275 miljoner euro år 2003. Och de största klubbarna var naturligtvis de största syndarna. Enligt grekisk lag borde de fråntagits sin elitlicens menar Douvis, men det vore helt enkelt polititskt självmord att driva frågan från staten – så man har lämnat klubbarna skottskakade att långsamt blöda ihjäl någonstans ute i havet (mina ord, inte forskarens).

AEK rev sin gamla arena Nikos Goumas Stadium, som man spelat på sedan 1930 (klubben grundades 1924), efter löften från kommunen att man skulle bygga nytt. Klubben hade skulder på 100 miljoner euro och såg arenabygget som en möjlighet att börja om och starta en ny satsning. Löftet rann naturligtvis ut i sanden, och klubben flyttade kort därefter in på den nya Olympiastadion som renoverats inför hemma-OS 2004. Och där fick man betala hyra till kommunen istället för att äga sitt eget skrytbygge.

2004 vann Grekland förresten EM i Portugal, det minns ni nog. De sportsliga framgångarna med EM-guldet och OS på hemmaplan överskuggade det katoastrofala ekonomiska påföljder allt byggande, renoverande och organiserande som de gamla spelen hade. OS-optimismen nämns på sina ställen som en betydande droppe i den där bägaren som nu runnit över och lämnat olympiska ringar på det grekiska kaffebordet. Panionios stod också på ruinens brant i början av 2000-talet, och endast genom att utnyttja ett par kryphål i lagstiftningen lyckades man behålla elitlicensen, bland annat genom att byta namn tilll Neos (Nya) Panionios.

Douvis och hans portugisiska kollega listar hur illa det är ställt med klubbarnas skötsel vad gäller deras administriva effektivitet (typ hur väl de sköts), och i kategori tre och fyra (av fyra, alltså de två där det finns mest att förbättra) hittar vi åtta grekiska klubbar och bara två prtugiska. Panathinaikos, Skoda Xanthi, Οlympiakos och PAOK tillhör kategori tre (där man utvecklats på vissa områden men tappat på andra), och  Ionikos, ΑΕΚ, OFI och Aris kategori fyra (där man misslyckats med de mesta i någon utstreckning).

Den grekiska fotbollen har dessutom brottats med ytterligare ett stort problem ända sedan proffessionaliseringen. Huliganism. Man har haft en mängd åtgärdspaket och manifestationer  genom åren för att stävja supportervåldet men utan att närma sig en lösning. En något desperat åtgärd var när man gömde ett derby mellan Panathinaikos och AEK på ön Rhodos. Om något födde förbundets fräcka drag än mer våldsamma reaktioner.

Så. Nu vet vi i alla fall mer om de grekiska klubbarans ekonomi och de styrandes system att kontrollera desamma än vi gjorde för en kvart sen. Och det är ju alltid nåt. Vad vi vet om landets ekonomiska angelägenheter i övrigt är jag inte fullt lika säker på. Man har visst blivit rätt vana att balansera där på ruinens brant, men innan man blundar och hoppar, om än med en livboj runt midjan, gör man som man ofta gör och reagerar. Våldsamt.

Det var första maj i går, om ni undrar vad allt ståhej på stan handlade om. Arbetarklassens helgdag. Vi tar tillfället i akt och hälsar på fansen till några ’första maj-klubbar’ för att se hur de har det – såhär dagen efter. Vissa fotbollsklubbar är mer arbetarklasspräglade än andra – det tror jag inte är för mycket sagt. Och att sprickan mellan arbetarklassen och (i första hand den europeiska topp-) fotbollen växer är också ett bekant faktum. I styrelserummen på ambitiösa Champions League-klubbar ser man kommersialiseringen som en positiv ekonomisk utveckling, mer än något annat, då det är svårt att göra bra pengar på fiskare, fabriksarbetare eller för den delen arbetslösa supportrar.

Arsenal byggde effektivt bort sina gamla (arbetarklass-)supportrar på North Bank när de lämnade Highbury för det nyare, modernare, större och ofantligt mycket tråkigare skrytbygget Emirates Stadium. Och Marseille verkar vara på väg att göra något liknande (även om de till och med har bengaler med i promotionvideon). I Dortmund mår man alldeles utmärkt bra just nu, de får ses som ett litet ljus i mörkret på arbetarklassklubbarnas konkurrenskraft gentemot den nya världsfotbollen (som en journalist från Malmberget kallade den).

I den italienska fotbollen är det vanligt att supportrar till olika klubbar går samman i allianser, dessa bryts och det formas nya lite då och då, men vissa supporterallianser är långvariga och står sig starka. När Hellas Verona slog Milan i två matcher på 80-talet, matcher som delvis gjorde att Milan förlorade scudetton vid båda tillfällena, var Interfansen inte sena att bjuda in till en sådan allians. Genoa och Napoli såg till att kryssa i en match lagen emellan vilket innebar att båda lagen säkrade avancemang till Serie A inför säsongen 07/08, man firade tillsammans och sjöng till och med varandras sånger. På bilden nedan gör man gemensam sak och sluter upp i arenamarsch innan en ligamtach. Andra allianser är rent politiska. Inte sällan enas man mot gemensamma fiender – ännu mer sällan är fienden Juventus.

Det finns även supporterallianser som går över landsgränser – även såna som inte är direkt kopplade till huliganismen. Att Livorno är en klubb - och en stad - som kanske är mer politiskt färgad än någon annan i Europa framgår här och här. John Foot menar att de vinröda är världens mest vänsterextrema supportrar. Och det finns nog fler likheter än skillnader mellan Livorno och Marseille, men då tänker jag på de arbetarklasspräglade hamnstäderna, snarare än på klubbarna - som nästan är varandras motpoler då den ena spelar i Champions League och jagar sin tionde ligatitel, och den andra härvar i mitten av Serie B och jagar någon slags sportslig stabilitet. Ligatitlar har man mer eller mindre slutat drömma om i Livorno, det finns liksom viktigare saker att lägga energi på. Som att slå fast om sin identitet, och fortsätta vara en nagel i ögat på sina ofta övermäktiga fiender i maktens och fotbollens elitskikt. Och i grekiska AEK Aten har fransmännen och italienarna hittat sina likasinnande och de tre supportergrupperna utgör en ultras-allians. AEK är en gammal turkisk immigrantklubb, med rötter i arbetarklassens Aten. Marseille och AEK har stort publikstöd, Livorno är inte lika mankraftiga men de är å andra sidan de mest högljudda av de tre så tillsammans kan man nog få ihop ett hyfsat - semi-militant - demonstrationståg.

Det är tre av klubbarnas dominerande supportergrupper som initierat alliansen, och som i någon mån bär upp den. Commando Ultras 84 från Marseille, Brigate Autonome Livornesi 99 från Livorno och Original 21 från Aten. De kallar sig blodsbröder och alliansen går i realiteten ut på att man hänger upp varandras banderoller, är med i samma facebook-grupp och delar (i stort) samma politiska övertygelse. I Livorno och arbetarkvarteren av Aten förstår man den avsky som finns i Marseille för makten i Paris – men i det franska fallet är PSG bara de olyckliga symbolbärarna för den makten, de är verkligen inget franskt Juventus eller Milan i det avseendet. Det finns även lite vagare vänskapsband till Hamburgklubben St. Pauli, skotska Celtic och Omonia Nicosia på Cypern – främst från Livornos håll. Men det är inte fråga om några större konkreta samarbeten supportrarna emellan – och själva klubbarna har mycket litet med allianserna att göra, i bästa fall spelar man en träningsmatch eller två (det finns ju ekonomi i det också). Annars handlar det helt enkelt om att man sympatiserar med varandra, något som kan ta sig i uttryck på det här sättet.

En av de fina sakerna med den här sporten är ju att den finns precis överallt. Och att vi i och kring fotbollen kan vad och vem som helst. Precis som Cypern alltså – som ligger i tre världsdelar, och har tillhört varenda historiska civilisation värd namnet. Och det är väl ett uppslag så gott som något. Fotbollen är som Cypern, och cyprioterna älskar sin fotboll. Hur mycket? Tja, vi åker väl dit och ser efter.

Inklämt väster om Mellanöstern, mellan nordafrika och södra Europa, var Cypern ett måste för den som ville kontrollera Medelhavet. Egyptierna, grekerna, fenicierna, ptoleméerna (jepp, rättstavat och allt), romarna, byzantinerna, fransmännen, venetierna, ottomanerna, turkarna och naturligtvis britterna har allihop varit där och hissat sina flaggor genom historien. Att landets area bara är drygt nio kvadratkilometer har säkert underlättat för ovanstående gäng att ta kontroll över ön. En väpnad konflikt uppstod på 70-talet mellan grekisk och turkisk militär om Cyperns tillhörighet, konflikten lever i allra högsta grad kvar i dag och kan liknas vid en annan svårlöst konflikt om landstillhörighet i Mellanöstern. I dag består ön mest av greker, ca en femtedel är turkar. Och med drygt 800 000 (med de turkiska delarna kommer man över miljonstrecket) invånare är man ett av Europas allra minsta (riktiga) land, hur vi än mäter.

Innan jag börjar svara på vår fråga får vi ta och skicka ett tackkort till en herr Kartakoullis, han gjorde nämligen den första heltäckande studien på Cypern och dess fotbollsfans år 2009. Fast redan här få vi smyga in att Kartakoullis och hans kollegor i sin frågeställning glömde bort hälften av Cyperns befolkning – och kvinnorna är därför lika frånvarande i studien som de var i den gamla demokratin, som föddes bara några stenkast från vår ö. I alla fall, vi får väl säga något om det vi kan; cypriotiska män och fotboll således. Och vi börjar med att konstatera att fotbollen är en angelägenhet för nästan åtta av tio av de tillfrågade – som säger sig vara supportrar till ett (inhemskt) lag. Intressant är att fler yngre än äldre har ett lag, vilket ju borde leda till att det kommer finnas än fler supportrar på ön i framtiden. Det baserar jag på att supporterskapet är en livslång drog, som det inte finns rehabilitering eller tillräckligt med stegprogram i världen att ta sig ur.

Den cypriotiska fotbollen handlar om två klubbar, med ett halvt undantag. De två är APOEL och Omonia – båda från huvudstan Nicosia. Och den halva är gamla Anorthosis, från öns södra del. När APOEL slog Omonia i söndags blev det klart att de vinner ligan (som nu är inne i en avslutande mästerskapsserie) för 21:a gången, vilket innebär att de lämnar grannen med ’bara’ 20 titlar bakom sig. Omonia är publikmässigt stans främsta lag, men APOEL har haft ett något bättre 2000-tal, bl.a. med CL-spel som gjort ekonomin gott. Den cypriotiska ligan, grundad 1934, är långt äldre än själva landet, som blev självständigt först 1960, och vi kan dela in ligan i några perioder när våra tre (det finns inga halva klubbar, och en ursäkt till Anorthosis är på sin plats) klubbar turats om att vinna. Fram till andra världskrigets slut hade APOEL redan mäktat med att vinna fem mästerskap, innan Anorthosis (med 13 ligatitlar) tog över på 50- och 60-talet. 70- och 80-talen tillhörde helt och hållet Omonia, som kom ur de två decennierna med hela 14 titlar. Sedan 1990 har kampen mellan de tre varit förhållandevis jämn, och bara en gång (2006) har de cypriotiska männen sett en klubb utanför vår trio vinna mästerskapet – Apollon Limassol förtjänar därför ett omnämnande. Att man är så överlägsna - 18 gånger genom historien har ett lag utanför trion vunnit - har naturligtvis bidragit till att klubbarna kunnat hävda sig i de europeiska cuperna med jämna mellanrum – och ligan är faktiskt rankad som nummer 20 i Europa, före bland andra Kroatien, Polen Norge och Sverige.

Kartakoullis hjälper oss att förstå att rivaliteten mellan APOEL och Omonia till stor del beror på klasstillhörighet. Tydligt är att Omonia har sina supportrar bland stans arbetare, medan APOEL snarare finner sina fans i samhällets övre skikt. På wikipedia går att läsa att Omonia har support av hälften av landets invånare, men det är inget påstående som får stöd i vår studie. Men man är störst, och man är politiska. Fansen kallas ’kommunister’, och ger absolut skäl för sitt smeknamn (nedan). Motsättningarna mellan de tre stora klubbarna har lett till ökat våld i samband med matcher i Cypern, det framgår tydligt i studien där två tredjedelar av deltagarna menar att fotbollsvåldet är den cypriotiska fotbollens största problem.

Men publiksiffrorna är bra. Snittet för ligan är ’bara’ drygt 3000 åskådare per match, vilket i och för sig knappast är bäst i Europa - eller? Omonia har högst publiksiffror med ett snitt på drygt 10 000. Här ska vi komma ihåg att landet bara har två städer med över 100 000 invånare, och att flera av arenorna bara tar in mellan 5-10 000 åskådare. Tittar vi på publiksnittet i förhållande till befolkningsmängden, ja då får vi nästan vända uppochner på tabellen. För där toppar Cypern - 0,407 % av befolkningen i snitt går på match. Som en jämförelse kan sägas att Europas fem största ligor alla ligger under 0,1 %.

Det får räcka som svar på vår fråga, tills vidare.