la roulette

För fem år sedan spelade en normal kille högerback i Barcelona. På bröstet på hans matchtröja stod det Unicef – precis som det gjorde på hans lagkamraters tröjor. I dag spelar inte en normal kille högerback i Barcelona. Nästa säsong kommer det stå Qatar Foundation på hans tröja.

Jag har tidigare skrivit om FC Barcelona och deras roll som katalanska uppstickarrebeller mot den spanska centralmakten – mot Madrid och mot Real Madrid. Texten gick i stort ut på att Barcelonas rebelliska arv inte har någon större plats i den moderna fotbollen – där man vill vara en global världsklubb bland andra globala världsklubbar. Barcelona mår bra av att värna om sina katalanska rötter, och att vinna Champions League med så många närproducerade spelare är en enorm bedrift. För att vara en klubb på den absoluta toppnivån är man sällsynt politisk i sin identitet – en identitet man skickligt ombesörjer. Men vad händer när en spelare faktiskt aktiverar sig politiskt? Vad händer när han väljer regionens landslag före nationens? Vad hände med Oleguer?

Oleguer har aldrig varit en fotbollsspelare som tillhört den yppersta världseliten. Men han var bra nog att finnas med i diskussionerna om att få följa med till VM -06 i Tyskland. Aragonés menade att han inte brydde sig var en spelare stod politiskt, så länge han skötte sig på planen - och så bjöd han in Oleguer till ett möte med de 33 spelare som var aktuella att åka med till VM. Samtidigt drev det katalanska fotbollsförbundet kampanjen En nation - Ett landslag (nedan), där man ville ha FIFA:s erkännande som ett officiellt landslag. Och Oleguer var drivande i drevet. Men att vägra spela för det spanska landslaget på grund av politiska skäl hade stått honom dyrt – sannolikt hade han blivit både avstängd och bötfälld. Ett katalanskt politiskt (vänster-)parti skrev en motion till Madrid och bad dem häva en eventuell avstängning av Oleguer. Huvudpersonen själv sa inte så värst mycket alls, och efter den något svagare vårsäsongen lämnades han utanför truppen av Aragonés.

Oleguer är ingen gaphals till politisk populist. Han är en sansad, insatt och (får man säga) övertygad man, som använder kändisskapet till att arbeta för sina idéer - han har en examen i nationell ekonomi, och han har läst filosofi och historia på universitet. När han ändå var ledig sommaren -06, passade han på att göra pr för sin då nya bok. Jag lånar Damiano Valgolios text om Oleguer i Gabriel Kuhns Soccer vs the State, där han beskriver vad boken handlar om. Oleguer skriver om fotboll (han liknar Barcelonas trupp 2005 vid de trupper som drygt 65 år tidigare stridit mot Francos trupper i staden), och han skriver att den spanska regeringen skickade trupper till Irak mot befolkningens vilja och kallar den militära insatsen för en massaker. Valgolio menar att mixen fotboll, katalansk regionalism och revolution bara kan få plats i Barcelona. Men symbolbäraren – han som tydligast propagerade budskapet, han som kämpade för de ETA-aktivister som satt i fängelsem, han som täckte upp kostnaderna för en (gratis-)spelning med Manu Chao i Katalonien, han som aktivt tog debatten för en autonom katalansk stat – han fick till slut inte plats i Barcelona längre. Oleguer skrev på för Ajax 2008. Innan dess hade han buats ut på de spanska arenorna. Han hade hamnat i bråk med tränaren (Rijkaard) och presidenten (Laporta) och han var under utredning för ett några år gammalt bråk med en polis.

Det råder inga som helst tvivel om att Barcelona kunde ersätta Oleguer med en lika bra,  eller bättre,  högerback. Men som symbol - för klubben och för regionen – var han i det närmaste ovärderlig. Oleguer har kallats den ende normala killen i en galen fotbollsvärld. Hans Wolkswagen, som alltid stod parkerad utanför träningsanläggningen, inklämd mellan Decos Maserati och Mottas Porsche, är ersatt med Dani Alves nya bil. Barcelona ser fortfarande ut som en någorlunda rebellisk klubb - i vissa avseenden.

Men för att vara är ett komplett och väldigt kompetent fotbollslag saknar man sin högerback mer än någonsin just nu.

Det finns rebeller och det finns rebeller. Vi hittar dem i Misrata, Como, New Jersey och i Belfast. Vi hittar dem i öknen, i musiken och i fotbollen. Några drar runt i pick up-bilar, beväpnade med lite för omoderna vapen och akustiska gitarrer. De offrar sina liv i kampen för demokrati. Andra vägrade klippa sig och skaffa riktiga jobb. Det här är en kort berättelse om några av de senare - de som vägrade klippa sig.

I försnacket till The River berättar Bruce Springsteen för publiken om när han som ung var med om en motorcykelolycka. Medan han låg i sjuksängen passade hans pappa på att låta en frisör klippa av hans långa hår – and man, I can remember telling him that I hated him, and that I would never ever forget... Och att Beatlespojkarnas lockar debatterades flitigt i de konservativa delarna av England på 60-talet är vida känt.

Men de är fler, de långhåriga pojkarna som utlöst moralpanik i de konservativa kretsarna i sina respektive hemländer. Ni känner ju till gossen som varit i alla Manchesters klubbar, förutom City. När George Best skulle förklara varför han inte drog jämnt med sin tränare gjorde han det med orden att tränaren var the headmaster type (rektorstypen). Ord som åtminstone får mig att tänka att Best nog var the Bart Simpson type (Bart Simpson-typen). Han jämförde sig med Muhammad Ali, Jack Nicholson och Tiger Woods (innan... men han kunde likväl gjort det efter); jag gjorde samma sak som dom gjorde, och jag gillade det när jag höll på... jag älskade det. Och på frågan om vilken Beatle han hade varit svarade han; probably John Lennon. I'd be the one that got shot. I'd be the controversial one... I Manchester öste Best in mål, vann två ligatitlar, festade, försov sig och fick sparken. Han var den långhårige omslagspojken som på riktigt utmanade bilden av den ’ordentlige idrottaren’. För han kunde verkligen leva rövare på stan och samtidigt göra the cheekiest of all cheeky little things på planen.

Annars är Italien på många sätt konservatismens högborg. Därför avslutar vi där, med de lockar som tillhörde ett av de stora italienska fotbollsgenierna - och den som en myt återuppstådde pojken – Luigi ’Gigi’ Meroni. Det syntes tidigt att den här tunna killen från Como i norra Italien hade något som de andra saknade. Han såg saker andra inte såg, och han kunde utföra saker andra spelare inte kunde fantisera om att göra. Han var en uppfinnare och en hantverkare i ett. Med sina krokiga ben och nummer sju på ryggen sprang han åttor kring de italienska försvararna på 60-talet. Ändå var det Gigi som alltid fick försvara sig. Han spelade fotboll som han såg – rebelliskt. Han lär ha varit en av de första som kavlade ner strumporna under vaderna. Skandal förstås med strumporna, men än mer diskuterade man hans långa (som man tyckte då) hår och skägg. Det här var ju samtidigt som den långhåriga och skäggiga Che Guevara härjade borta i sydamerika. Så nog skulle pojken klippa sig. Men i Gigis fall var det inte pappa som tog till saxen, han hade gått bort redan när Gigi var två år gammal, i stället var det landslagstränaren som tvingade honom att klippa sig. Något år efter det hade håret växt ut igen (som hår gör ibland) och samma tränare ville skicka stjärnan till barberaren på nytt, men Gigi vägrade och sa till pressen; jag hoppas jag kan spela bra även i långt hår.

Han kom till ett Superga-sörjande Torino 1964 (det var förvisso 15 år efter olyckan men att glömma och gå vidare har aldrig funnits i Torinos vokabulär) och blev direkt en publikfavorit bland de vinröda, som kallade honom la farfalla granata (den vinröda fjärilen). John Foot berättar att när Juventus lagt ett bud (som Torinos president accepterat)  på Meroni gick Torinofansen man ur huse i protester och FIAT-arbetarna (som många av dem höll på Torino, trots de täta banden till Juve) hotade med strejk, och affären gick aldrig igenom. Men trots att han stannade skulle han inte få ge Torinofansen deras scudetto tillbaka. Den 15 oktober 1967 blev den 24-årige landslagsstjärnan påkörd på Corso Re Umberto i Turin, han dog på sjukhuset sent på kvällen. 20 000 Torinobor närvarade vid Gigis begravning, och fansen hängde upp ett foto på honom vid dödsplatsen – som blev ett slags monumnt över ännu en fallen Torinospelare.

Ni har kanske redan hört den bisarra tvisten i berättelsen om Meronis död tidigare. Chauffören i den bil som körde på honom var Meronis kanske största beundrare. Han hade bilder på spelaren i sitt pojkrum, och han hade försökt efterhärma Gigis rebellfrisyr. Han heter Attilio Romero och blev år 2000 president i Torino (en post han satt på i fem år). Han hade alltså ett riktigt jobb (mer eller mindre) - och nog hade Romero sett ut som något av en headmaster type om det inte vore för att även han vägrat klippa sig?

En av de fina sakerna med den här sporten är ju att den finns precis överallt. Och att vi i och kring fotbollen kan vad och vem som helst. Precis som Cypern alltså – som ligger i tre världsdelar, och har tillhört varenda historiska civilisation värd namnet. Och det är väl ett uppslag så gott som något. Fotbollen är som Cypern, och cyprioterna älskar sin fotboll. Hur mycket? Tja, vi åker väl dit och ser efter.

Inklämt väster om Mellanöstern, mellan nordafrika och södra Europa, var Cypern ett måste för den som ville kontrollera Medelhavet. Egyptierna, grekerna, fenicierna, ptoleméerna (jepp, rättstavat och allt), romarna, byzantinerna, fransmännen, venetierna, ottomanerna, turkarna och naturligtvis britterna har allihop varit där och hissat sina flaggor genom historien. Att landets area bara är drygt nio kvadratkilometer har säkert underlättat för ovanstående gäng att ta kontroll över ön. En väpnad konflikt uppstod på 70-talet mellan grekisk och turkisk militär om Cyperns tillhörighet, konflikten lever i allra högsta grad kvar i dag och kan liknas vid en annan svårlöst konflikt om landstillhörighet i Mellanöstern. I dag består ön mest av greker, ca en femtedel är turkar. Och med drygt 800 000 (med de turkiska delarna kommer man över miljonstrecket) invånare är man ett av Europas allra minsta (riktiga) land, hur vi än mäter.

Innan jag börjar svara på vår fråga får vi ta och skicka ett tackkort till en herr Kartakoullis, han gjorde nämligen den första heltäckande studien på Cypern och dess fotbollsfans år 2009. Fast redan här få vi smyga in att Kartakoullis och hans kollegor i sin frågeställning glömde bort hälften av Cyperns befolkning – och kvinnorna är därför lika frånvarande i studien som de var i den gamla demokratin, som föddes bara några stenkast från vår ö. I alla fall, vi får väl säga något om det vi kan; cypriotiska män och fotboll således. Och vi börjar med att konstatera att fotbollen är en angelägenhet för nästan åtta av tio av de tillfrågade – som säger sig vara supportrar till ett (inhemskt) lag. Intressant är att fler yngre än äldre har ett lag, vilket ju borde leda till att det kommer finnas än fler supportrar på ön i framtiden. Det baserar jag på att supporterskapet är en livslång drog, som det inte finns rehabilitering eller tillräckligt med stegprogram i världen att ta sig ur.

Den cypriotiska fotbollen handlar om två klubbar, med ett halvt undantag. De två är APOEL och Omonia – båda från huvudstan Nicosia. Och den halva är gamla Anorthosis, från öns södra del. När APOEL slog Omonia i söndags blev det klart att de vinner ligan (som nu är inne i en avslutande mästerskapsserie) för 21:a gången, vilket innebär att de lämnar grannen med ’bara’ 20 titlar bakom sig. Omonia är publikmässigt stans främsta lag, men APOEL har haft ett något bättre 2000-tal, bl.a. med CL-spel som gjort ekonomin gott. Den cypriotiska ligan, grundad 1934, är långt äldre än själva landet, som blev självständigt först 1960, och vi kan dela in ligan i några perioder när våra tre (det finns inga halva klubbar, och en ursäkt till Anorthosis är på sin plats) klubbar turats om att vinna. Fram till andra världskrigets slut hade APOEL redan mäktat med att vinna fem mästerskap, innan Anorthosis (med 13 ligatitlar) tog över på 50- och 60-talet. 70- och 80-talen tillhörde helt och hållet Omonia, som kom ur de två decennierna med hela 14 titlar. Sedan 1990 har kampen mellan de tre varit förhållandevis jämn, och bara en gång (2006) har de cypriotiska männen sett en klubb utanför vår trio vinna mästerskapet – Apollon Limassol förtjänar därför ett omnämnande. Att man är så överlägsna - 18 gånger genom historien har ett lag utanför trion vunnit - har naturligtvis bidragit till att klubbarna kunnat hävda sig i de europeiska cuperna med jämna mellanrum – och ligan är faktiskt rankad som nummer 20 i Europa, före bland andra Kroatien, Polen Norge och Sverige.

Kartakoullis hjälper oss att förstå att rivaliteten mellan APOEL och Omonia till stor del beror på klasstillhörighet. Tydligt är att Omonia har sina supportrar bland stans arbetare, medan APOEL snarare finner sina fans i samhällets övre skikt. På wikipedia går att läsa att Omonia har support av hälften av landets invånare, men det är inget påstående som får stöd i vår studie. Men man är störst, och man är politiska. Fansen kallas ’kommunister’, och ger absolut skäl för sitt smeknamn (nedan). Motsättningarna mellan de tre stora klubbarna har lett till ökat våld i samband med matcher i Cypern, det framgår tydligt i studien där två tredjedelar av deltagarna menar att fotbollsvåldet är den cypriotiska fotbollens största problem.

Men publiksiffrorna är bra. Snittet för ligan är ’bara’ drygt 3000 åskådare per match, vilket i och för sig knappast är bäst i Europa - eller? Omonia har högst publiksiffror med ett snitt på drygt 10 000. Här ska vi komma ihåg att landet bara har två städer med över 100 000 invånare, och att flera av arenorna bara tar in mellan 5-10 000 åskådare. Tittar vi på publiksnittet i förhållande till befolkningsmängden, ja då får vi nästan vända uppochner på tabellen. För där toppar Cypern - 0,407 % av befolkningen i snitt går på match. Som en jämförelse kan sägas att Europas fem största ligor alla ligger under 0,1 %.

Det får räcka som svar på vår fråga, tills vidare.

Eftersom man bara är 90 minuter (och ett tokigt italienskt lag utan italienare) från klubblagsfotbollens största semifinal får vi ju säga ett par ord om Schalke 04, och deras - ska vi kalla det - intressant tajmade storhetstid.

Vi börjar med den intressanta tajmingen.

Den 30 januari 1933 installerade sig den nya förbundskanslern i Tyskland, och avdemokratiseringen av landet lät inte vänta på sig. Man ändrade konstitutionen så till den grad att den nya regeringen med lagen i ryggen kunde arrestera sina politiska motsåndare, och alla andra man fann stod i vägen för förbundskanslerns idéer. För att läsa mer om hur det gick med det hänvisar jag er till vilken dokumentärkanal som helst - eller en historiebok, för den som gillar såna. Här gillar vi fotboll. Och liksom i de flesta diktaturer insåg man värdet av att låta fotbollsspelandet fortskrida, trots att läkatarna alltid varit svåra att kontrollera fullt ut är det, som bekant, ett sätt att få folket att fundera på annat än vad dom där uppe pysslar med.

Sex månader senare hade Schalke 04 tagit sig till sin första mästerskapsfinal (som alltså avgjordes i cup-form), en final man förlorade klart mot Fortuna Düsseldorf – som blev Tredje Rikets historiska första mästare. Men Schalke skulle få sina revanscher. Man hade redan 1927 påbörjat en medveten satsning, då man anställde en österrikisk tränare med en alldeles särskild idé om hur han skulle ta Schalke till toppen – och titlarna till Schalke. Gustav Wieser var inte kvar i klubben när Schalke väl skördade framgångarna, men det var utan tvekan hans frön och grödor som låg bakom dem. Försvararen Hans Bornemann menar att i 20-talets Schalke var det första gången i fotbollshistorien som den bollhållande spelaren inte i huvudsak beslutade spelets riktining, utan snarare hans närmaste lagkamrater. Spelet byggde på mycket rörelse utan boll, och ett snabbt passningsspel längs marken. Laget var ett hopkok med en och samma ingrediens – lokala arbetargrabbar från Ruhrområdet. De flesta jobbade kvar på stålverket eller fabriken under tiden de spelade hem mästerskapet året efter debaclet 1933, och många av dem kände varandra sedan barnsben.

Kanske har ni redan gjort kopplingen till Barcelona och deras fotboll, men det finns något mer här som gör att jag gärna jämför dagens FCB med 30-talets Schalke. Stålfabriken må vara ersatt med La Masía, Ruhrområdet (där få turistar) är ersatt med Barcelona (där fler turistar) och barndomsvännerna och de många familjebanden som fanns i Schalke är i dag bara fotbollsspelande barn (somliga äldre än andra) i FCB. Schalke var heller inte alls den där motsåndsrörelsen som Barcelona var – och i någon mån är. Kanske är det just de starka kontrasterna (förutom synen på fotboll) som får mig att tänka på Barcelona när jag läser om Schalke.

Och så vann man en massa titlar, förstås. Mellan åren 1934-44 vann Schalke den regionala ligan i Westfalen 11 gånger. Det är såklart ett imponerande facit, men det kräver också en närmare förklaring. Nazisterna delade in den tyska ligan i 16 provinsiella ligor - i något slags försök att värna om det provinsiella, som skulle leda till någon slags utbredd uppskattning av det tyska (gissar vi). Segrarna i de 16 ligorna möttes i fyra gruper om fyra, i vilka de segrande klubbarna spelade semifinaler och final om mästerskapstiteln. Varför göra det svårare än nödvändigt?, resonerade man. Schalke hade ju inte så mycket att säga om formatet på mästerskapet, så man koncentrerade sig på att fortsätta ta hem det i stället. Och 1934, -35, -37, 39, -40 och 42 gjorde man just det (1933, -38 och -41 kom man tvåa). Finalen 1939 är lite speciell, för i och med att Riket växte gjorde även fotbollsligan det, och i finalen mötte man Admira Vienna från det då nya Tyskland. Schalke minns nog finalen av sportsliga skäl också, då man krossade österrikarna och vann med 9-0.

När Tyskland genomlevde sin allra mörkaste tid historiskt sett firade Schalke titlar på löpande band, och när landet reste sig och började bygga för framtiden – ja, då hängde Schalke inte riktigt med. Man vann förvisso titeln 1958 och cupen 1974, men sen dröjde det till slutet av 90-talet innan man fick anledning att fira igen. Men då gjorde man ordentligt – efter att ha tagit hem UEFA-cupen i Köpenhamn, där man mötte just Inter i finalen. Sen dess har man blivit specialister på att komma tvåa i ligan. Fyra gånger på 2000-talet har man gjort det, den bittra silvermedaljen man ’vann’ på stopptid 2000 kan man tacka Patrik Andersson för. Men cuper kan man, sju inhemska cupfinaler (i DFB-Pokal och Ligapokal) har man hunnit med på 2000-talet, tre av dem har man vunnit.

Efter den här säsongen kan man stoltsera med en mittenplacering i ligan och ett osannolikt bra europaäventyr. Och just det, så ska man spela cup-final också.

Vi kan inte fortsätta låtsas som att landet inte finns. Herrarna har skopat hem tre världsmästersakp (1954, -74 och -90) och tre europamästerskap (1972, -80 och-96). Man har sammanlagt elva vm-medaljer, Brasilen har tio, Italien sju. Damerna har fem europatitlar och två vm-titlar, sedan 1984. Det är inte särskilt svårt att argumentera för att de är världens främsta fotbollsnation, historiskt sett – på landslagsnivå. Men det tänker jag inte göra. I stället plockar vi fram miniräknaren – och räknar mål.

För tydligen är det så att tyskarna (ni hade redan listat ut det va?) är särskilt duktiga på att göra mål. Vi kan jämföra med Brasilien och Italien igen; på 99 vm-matcher (genom tiderna) har Tyskland (och Västtyskland, jag kommer inte skilja på dem här) gjort 206 mål. Brasilien har på 97 matcher gjort 210 mål, och Italien har på 80 matcher gjort 126 mål. Det är inte så ofta man hör att Tysland är Europas brassar, men när det gäller att producera mål är de nästan där. Och när det gäller målskytte, och att spela en offensiv fotboll, i den inhemska ligan finns en alldeles särskild berättelse att lyfta fram – om två klubbar som mer än någonting annat tävlade i just det.

...och den andra klubben är Borussia Mönchengladbach. Ulrich Hesse-Lichtenberger beskriver i Tor! kampen mellan Bayern München och Gladbach som kampen mellan ’de Goda mot de Onda’. Redan på 70-talet, när man precis börjat att etablera sig som en storklubb (innan säsongen 68/69 hade Bayern bara en ligatitel, från 1932), fanns en utbredd och massiv avsky mot klubben. Vår författare kallar det för 'Machester United-syndromet' (Juventus funkar lika bra), att de förvisso har flest fans men framför allt är mest hatade. Men det var inte bara för sina framgångar Bayern hatades. Mellan 1968 och 1978 dominerade Bayern och Gladbach tysk fotboll, Bayern vann fyra titlar, Gladbach fem. Trots framgångarna var de senare en populär klubb, som många fans höll på vid sidan av sitt egna lag. Så var inte fallet med Bayern – vars 70-talsupplaga ändå inkluderade de hyllade landslagsstjärnorna Sepp Maier, Gerd Müller och Franz Beckenbauer. Vid något tillfälle hamnade man till och med i slagsmål med Werder Bremens fans som attackerat Bayerns spelarbuss efter en match.

Och så var det ju det där med målen.

Vi får börja med att bekanta oss med två herrar som båda – indirekt - legat bakom många av klubbarnas mål. Hans ’Hennes’ Weisweiler var som aktiv en parentes i den tyska fotbollshistorien, som tränare är han en av landets mest framgångsrika. När han tränade Cologne hade han en kroatisk semi-diva i truppen, han hette Zlatko ’Čik’ Čajkovski. Efter karriären tog han sin tränarlicens under ledning av just ’Hennes’. Både eleven och mästaren propagerade en offensiv fotboll. Framför allt Weisweiler var inspirerad av den engelska ’Hawaii-fotbollen’ där det svängde fram och tillbaka i ett alltför högt tempo. I mitten av 60-talet tränade Čajkovski Bayern och Weisweiler Gladbach, båda klubbarna låg då i andraligan. Båda lagen hade en snittålder på under 22 år och båda lagen spelade en offensiv och målglad fotboll. När Bayern gick upp till Bundesliga 1965 spelade man 42 matcher i liga och kval – och gjorde otroliga 164 mål, ett snitt på drygt 3,9 mål per match. Gladbach gjorde 109 mål samma säsong, vilket också är ett bra facit ska sägas.

Och så rullade det på, lagen gjorde ohyggligt många mål, men släppte också in många. Säsongen 73/74 släppte Bayern (under ledning av Udo Lattek – som förde Čajkovskis offensivarv vidare) in hela 53 mål på 34 matcher, men eftersom man gjorde 95 mål framåt – Gerd Müller gjorde 30 - kunde man ändå vinna ligatiteln. Müller var för övrigt Bayerns bäste målskytt 13 år i rad mellan 1966 och -78, under vilka år han gjorde 356 mål (totalt blev det 398 mål i Bayern). Men även om båda lagen var offensiva och unga fanns det skillnader i hur man genomförde sina matcher taktiskt. Bayern höll gärna i taktpinnen under matcherna, och skapade sina målchanser genom bollinnehav och mycket rörelse. Gladbach var mer ett kontringslag, som öppnade planen med snabba omställningar och fina låmgbollar (från lagets stjärna och symbol Günter Netzer). Bayern och Gladbach, de två 70-talsjättarna, höll hyfsat jämna steg decenniet ut – sen hände nåt. Medan Gladbach står kvar på sina fem titlar man vann under Weisweiler, har Bayern sytt på två stjärnor på klubbskölden – och de har fyra europacuptitlar i prisskåpet.

Men så var det det där med målskyttet, och målinsläppandet. Bundesliga är inne på sin 29:e omgång och båda klubbarna får sägas ha underpresterat. För Bayern innebär det att man ligger trea, och att man får inrikta sig på att ’vinna’ en CL-plats. För Gladbach innebär det att man ligger sist, på gränsen till att sågas av från Bundesligaspel nästa säsong. Men i ett avseende ligger de fortfarande i topp.

Och bara för att återkoppla till de inledande jämförelserna med Italien och Brasilien; Serie A har denna säsongen ett snitt på 2.42 mål per match och brasilianska högstaligan har ett snitt på 2.57. I Bundesliga är snittet 2.91 mål per match.

I skrivande stund möter Bayern München FC Nürnberg borta. Det står 1-0 till Bayern i paus. Målskytt?

Målskytt.

Det är klart att vi trivs hemma på mammas gata, där alla känner Allsvenskan - men alldeles för få känner med den. Och vi kommer säkert få anledning att komma hem och hälsa på alla igen, men nu sätter vi spinn på en jordglob, laddar pekfingret och ser om vi kan hitta en bra story...

...till Amerikas Förenta Stater ska vi - fotbollens oförlovade land.

Nu har de förvisso spottat upp sig och utmanat de stora i mästerskapen på sistone men annars är det, i fint sällskap med Kina och Indien, ett land vi kan förvänta oss mer av. Det har experimenterats en hel del med olika ligaformer och varianter, men fotbollen verkar aldrig riktigt ta fäste ordentligt. Kanske kan vi inte förvänta oss att den ska konkurrera med de två giganterna (NFL och NBA) men nog borde man kunna utmana inomhussporterna (NHL och MLB) på sikt? MLS har ju spänt musklerna de senaste åren och plockat över några bekanta ansikten (fötterna fick man på köpet) så kanske är man på gång vad gäller det kommersiella (ligans värde, publiksiffror, tv-avtal och sponsring). Ett tecken på att det går hyggligt är att ligan expanderar. Till nästa säsong tar man in Montreal, som blir det tredje kanadensiska laget (Vancouver och Toronto har var sitt lag) i ligan – som då utökas till 19 lag. Vi får bara hoppas att man inte glömmer bort gräsrötterna i jakten på franchisen och miljardarenan, för utan återväxt kommer man snart sitta med samma huvudbry som drabbat lille storebror – England – som har världens mest attraktiva liga, men ett landslag som glömt bort vem man är.

Men att diskutera den amerikanska fotbollens (jag hoppas ni förstår vad vi pratar om här) framtid är ett heltidsjobb - snarare än ett blogginlägg – så därför nöjer vi oss med att titta närmare på världsstaden New York. Bakgrunden är denna; till säsongen 2013 har MLS beslutat att ta in ytterligare ett lag, och New York Cosmos ska göra allt i sin makt för att bli det laget. Man måste bara lösa arenafrågan först, säger man. Det är ett ganska stort ’bara’ ska ni veta, men det är klart att vi gärna ser att New York får ett fotbollslag - som inte också är tre andra fotbollslag och ett hockeylag, utspridda på tre kontinenter. Och vad passar då bättre än att berätta historien om senast det begav sig? Den utspelar sig I 70-talets New York, och berättas bäst i filmen Once in a Lifetime – The extraordinary story of The New York Cosmos.

Redan i filmens inledande minuter får vi veta att amerikanerna inte har uthålligheten att se på fotboll, där spelet inte har några avbrott (mer än halvtidspausen). I alla amerikanska idrotter finns annars de naturliga avbrotten, där åskådarna kan köpa öl och popcorn, och tv kan sända reklam. På 60-talet var fotbollen redan en etablerad folksport i Europa, Afrika och Sydamerika, den drog mängder av åskådare och var på de flesta ställen professionell. I USA fanns den knappt, trots att de slog ut England ur VM -58 - något som naturligtvis gav stora rubriker på båda sidor Atlanten. Det fanns en man som mer än någon annan ville – och kunde – så gröna gräsmattor i den öken som var USA. Han hade varit ett sports fan som liten, och sett basket, baseball, hockey och amerikansk fotboll (football, inte soccer) med farsan. Han växte upp och blev en resande affärsman, vilket lät honom komma i kontakt med fotbollen där den mådde bra. Han skapade mediajätten Warner Communications Inc., som ägde både filmbolag och skivbolag och hade några av de största stjärnorna i sitt stall. Han hade kunnat köpa en franchise i någon av de stora sporterna, men det räckte inte, det var ju redan gort. I stället skulle han köpa över en hel sport, och sälja den till det amerikanska folket. Han kallas ibland för fotbollens gudfader i sitt land. Franz Benckenbauer kallar honom för en fadersfigur. Vi kan kalla honom Steve Ross.

1971 bildades Cosmos, och upptogs i North American Soccer League (NASL) – som vid tiden var halvprofessionell. Cosmos spelade i brasilianska färger och bestod av ett hopkok av lokala entusiaster, publiken var small and ethnic och som maskot hade man en chimpans från stans zoo – Harold. It was really a disgrace of a team in many ways, som klubbens vice-president uttryckte det. Trots det vann man ligan 1972 – not that anyone noticed. Ja, förutom Steve Ross då. Warner köpte Cosmos för en dollar och en hel kappsäck full av löften och ambitioner. 1974 flyttade laget till Downing Stadium på Randall’s Island, som gränsar till Queens via Hells Gate och till Bronx via Bronx Kill – administrativt hör det till Manhattan. Förutom ett fängelse fanns där alltså en fotbollsplan, med lite gräs, en hel del krossat glas och två läktare. Bara en spelare i världen kunde lyfta Cosmos till de höjder Warner och Ross ämnade flyga på – Pelé. Eftersom de inte riktigt är överens i filmen om hur den där värvningen gick till tar vi och frågar huvudpersonen direkt i stället.

Beslutet att flytta över till USA var dock bara början, att komma överens med Cosmos tog månader. Minst sex månader av telegram, telefeonsamtal och olika former av meddelanden och möten med jurister, konsulter och representanter från Skatteverkets alla nivåer. Det kom bud och motbud, och förhandlingarna drog ut på tiden. Allt skedde dock i striktaste förtroende eftersom vi ville hålla övergången tills överenskommelsen var klar. Företaget som ägde Cosmos, Warner Communications, drog i trådarnanär de kunde och fick till och med USA:s utrikesminister Henry Kissinger att utfärda en formell inbjudan att spela i landet för att hjälpa till med fotbollens utveckling, ifall det kunde hjälpa den brasilianska byråkratins hjul att snurra snabbare. Jag visste att Kissinger gjorde vad han kunde bakom kulisserna för att göra det möjligt för mig att flytta, och han var en värdefull allierad. Även Havelange spelade en roll genom att vara med på flera möten med Steve Ross, den dåvarande chefen på Warner. Till slut var alla detaljer klara, och kontraktet slutfördes. Jag skulle spela i Cosmos i två år, som en anställd i Warner Communications, och ett licensavtal gav mig räten till 50 procent av alla intäkter klubben fick in genom att använda mitt namn. Vid övergången fick jag nästan nio miljoner dollar.

(Ur Pelés självbiografi)

Pelé skrev på olika raklamavtal kopplat till Cosmos, kläder, film, musik och en uppsjö produkter för tio respektive 14 år. Eller som en Cosmospamp uttrycker det; we owned him lock stock and barrell... Problemet var bara att trots världens bäste spelare i laget var Cosmos ett mediokert fotbollslag – om än i nya vita stiliga tröjor. Och så kunde han ju inte ha det, vår man Steve Ross. Så 1976 hämtade han över den italienska divan, mafioson och centertanken Giorgio Chinaglia, Lazios skytteligavinnare och Serie A.s bäst betalde spelare (har man sex  minuter över kan man lära känna honom lite bättre här). Intresset för Cosmos ökade och laget flyttade till Yankee Stadium, där man snittade drygt 18.000 åskådare säsongen 1976. Men trots det vann man inte ligan, och Warner och Ross fick rycka ut igen. Beckenbauer flögs över för att lösa lagets defensiva problem. Inför säsongen 1977 flyttade man igen – den här gången till Giants Stadium, och nu hade man något riktigt stort på gång. Chinaglia hade en speciell relation till Ross, han fick lagets engelska tränare sparkad och ’Gigis’ man Eddie Firmani tog över. Med bara fyra matcher kvar av grundserien hämtade Ross in den sista pusselbiten – Brasiliens lagkapten Carlos Alberto. Och nu kunde Ross äntligen kvittera ut sin ligatitel efter säsongens slut, och efter Pelés sista match.

Cosmos vann sin division sex år i rad mellan 1978-1983, och mästerskapet -79, -80 och -82. Som mest snittade man i slutet av 70-talet nästan 50 000 åskådare. Deras berättelse är kanske något av en framgångssaga, även om det är en saga nästan vem som helst med väldigt mycket pengar kan köpa. Ligan i stort däremot, skulle snart bada i ekonomiska problem - och till slut drunkna i dem. Säsongen 1970 hade NASL sex lag, säsongen 1978 hade man 24 lag – en alltför stor expansion som skedde alltför snabbt och ligan lyckades inte generera tillräckliga inkomster för att hålla så många lag igång. Då började man avveckla lag och till säsongen 1984 var det bara nio stycken kvar. Tittarsiffrorna hade sjunkit i botten och efter säsongen -84 lades NASL ner. Då hade Giorgio Chinaglia gjort 193 mål på 213 matcher och vunnit skytteligan fem gånger. Pelé, Beckenbauer och Chinaglia hade vunnit varsin MVP-utmärkelse och ligan hade sett såväl George Best som Johan Cruyff missionera för fotbollen i USA.

Steve Ross gick bort 1992 och får inte vara med på Cosmos nya MLS-äventyr. Men klubben har återuppstått och de verkar mena allvar den här gången också. Eller vad säger du, monsieur?

Jag kastar bollen i luften

ser var den landar

låter den studsa

ler när den stannar...

Och vet ni vad? Bollen stannade i Stockholm, som i kväll bjuder på både premiär och derby – ett premiärderby, kort sagt.

I en tid när fotbollsklubbarna (jag återkommer till Hammarby) alltmer verkar dra åt samma håll, och mer börjar likna konkurrerande företag på en marknad - en marknad man kallar underhållningsbranchen, supportrarna kallas kunder och förväntas köpa företagens produkt (produkten är fotboll) – blir det än viktigare att lära känna sin historia. Historielärarna upprepar mantrat inför varje ny klass de får; vi behöver kunna vår historia för att förstå vart vi är på väg. Något sånt. Och med tvillingarna AIK och Djurgården får vi resa tillbaka till slutet av 1800-talet för att finna klubbarnas grundande, och avgörande brytpunkter i respektive klubbs identitet med tidiga klassresor.

AIK bildades 1891, fotbollen upptogs fem år senare. Man hann med att vinna åtta mästerskap innan andra världskriget, och var i skuggan av Örgryte, som vann tio av de fjorton första mästerskapen, en tidig stormakt i svensk fotboll. Mästerskapet gav det officiella SM-tecknet tills dess att Allsvenskan startade 1925, då hade AIK hunnit med att vinna sex titlar (Allsvenskan fick först officiell mästarstatus 1931, det året vann GAIS. Det fanns dock ett seriespel även innan Allsvenskan grundats – Svenska Serien – men inte heller det hade officiell status). Till det har man ytterligare fem SM-guld, efter den mer konventionella metoden där man efter seriespelets avslut delar ut guldet till det lag med flest poäng. Fotbollshistoriker Torbjörn Andersson låter oss förstå (i sin Kung Fotboll) att AIK vid grundandet var en arbetarklassförening, men att den bilden drastiskt ändrades vid sekelskiftet, redan som fyraåring  hade (fotbolls-)klubben hunnit göra en sällan skådad klassresa och närmat sig Stockholms medelklass med stormsteg. Andersson påvisar klubbens nya hemmahörande i medelklassen genom att redogöra för startelvans civila åtaganden (jag återkommer till det också). Man hade dessutom höjt medlemsavgiften till hela nio kronor om året (vilket var rätt mycket, tydligen), och man tog två kronor i inträdesavgift (vilket ju låter rätt mycket, om vi tänker på att nio kronor var mycket). När prins Gustaf Adolf blev klubbens förste hedersledamot år 1907 var det än mer tydligt att man inte längre var arbetarnas lag. Sedan dess har Sveriges monark per automatik fått titeln hedersmedlem i AIK.

Liksom de svartgula bildades Djurgården alltså 1891, men det dröjde till 1899 tills fotbollssektionen bildades. Djurgården vann fyra mästerskap under det gamla cupformatet, fyra titlar mellan 1955-1966 och ur det egna minnet (minsann) minns vi tre titlar på 2000-talet. Det ger ’Stockholms stolthet’ elva mästerskapstitlar, vilket delikat nog alltså är lika många som tvillingen AIK. Även i Djurgårdens fall menar vår historiker att det var ett gäng arbetargrabbar som låg bakom bildandet av klubben, men att det inte heller här tog lång tid innan grabbarna ersatts av diverse medelklassfolk. År 1902 hade man en medlemsavgift på tio kronor, och sedan dess har man haft en tydlig medelklassprägel. När vi pratar Djurgården och klassidentitet kan vi tillägga att klubben inledningsvis spelade i röda tröjor, men att dessa snart, symboliskt passande, byttes ut mot de blårandiga. Djurgården fann tidigt sitt hem på Östermalm, där de första fotbollsplanerna i stan fanns. Och det var minsann fina kvarter redan i slutet av 1800-talet, då nästan all fattig befolkning undanträngts från denna del av staden.

Stockholms stora klubbar bildades alltså båda två av stans arbetargrabbar, för att snabbt skifta och finna sig tillhöra det övre samhällskiktet kort därefter. Det hjälper oss onekligen att förstå Hammarbyfansens unika relation till sitt lag. På bekostnad av titlarna och banketterna har man värnat om sin arbetarklassidentitet – och har gjort så även i modern tid, när ekonomin och ’marknadstänket’ blivit ett måste för att hävda sig sportsligt. I början av 2000-talet protesterade fansens våldsamt mot höjda årskortspriser (de var faktiskt långt dyrare med årskort på Söderstadion än på Råsunda eller Stockholm Stadion), och man avsatte hela styrelsen. Jag ska inte gå in djupare på Hammarby och deras identitet – det görs mer och bättre på andra ställen (t.ex. i Peter Billing och Thomas Peterssons Vem vinner i längden) – men jag vill ändå lyfta upp dem för att kontrastera de andra huvudstadslagens tidiga flykt från arbetarklassen.

De andra huvudstadslagen, som alltså möts i kväll. Kungen är infödd hedersmedlem i den ena klubben, men håller på den andra – samma som stadsministern. Jag kan tyvärr inte redovisa kvällens startelvor här, ni får i stället hålla tillgodo med hur det kunde sett ut om lagen mötts för drygt hundra år sedan, när man precis lämnat fabrikernas golv och skaffat sig nya identiteter. Djurgården - AIK alltså, och det här är dåtida faktiska startelvor efter yrke (hämtade från  Torbjörn Anderssons Kung Fotboll). Däremot ställde man naturligtvis inte upp med en 4-4-2-formation, jag har tagit mig friheten att översätta taktiken till nutid (typ), och dessutom placerat ut spelarna efter eget huvud. Vi börjar med storebror, med en månads marginal, tillika kvällens bortalag - AIK.

AIK

(år 1900)

Kommentar: Att målvakten är den ende som inte gått att identifiera tar jag förgivet. Att ’Bagarn’ är mittback känns också givet. Studenten kändes lite vänster, bokhållaren lite höger. Sen ville jag ha spridning  på kontoristerna, de gör nog sitt jobb i respektive lagdel tänker jag mig, och tjänstemannen är en riktig träfot så han får vara vänsterback. Den finlirande guldsmeden förväntar jag mig vinner skytteligan – och guldskon.

Oidentifierad

Kontorist                        Bagare                            Kontorist                        Tjänsteman

Bokhållare                     Modellör                           Kontorist                        Studerande

Guldsmed                        Kontorist

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Målare                            Köpman

Studerande                     Ingejör                             Ingenjör                         Typograf

Kontorschef                    Maskinist                         Postbetjänt                     Typograf

Studerande

DIF

(år 1905)

Kommentar: Jag ställer en student i mål, och förväntar mig att pojkspolingen finner sig i det. En maskinist, ackompanjerad av en postbetjänt, i mittförsvaret känns tryggt. Kontorschefen på vänsterbacken får täcka upp för den alltför offensiva  studenten. Med två ingenjörer på det centrala mittfältet vinner man tveklöst den matchen i matchen. Typograferna kan nog trixa sig fram på högerkanten och komma till inläggslägen. Köpmannen på topp är lite av gubben i lådan, som dyker upp när chansen kommer, om inte annat filmar han till sig en straff i 87:e minuten. Målaranfallaren behöver ingen vidare förklaring.

...vet var jag är man

är var man hamnar

trevar och famlar

lever och andas.