Det katalanska rövarbandet
FC Barcelona är fotbollens motsvarighet till The Beatles. Väluppfostrade, artiga halvrebeller som en gång i tiden upprörde etablissemanget till bristningsgränsen. Men för att representera en sorts motståndsrörelse - lokalpatriotismen i en centralstyrd fasciststat eller rockmusik för en fördärvad ungdomsgeneration – kan man tänka sig att fotbollslaget borde haft plats för rebellen Maradona, och att fyra arbetargrabbar från Liverpool hade kostat på sig en svordom eller två emellanåt. (Jo, jag vet, jag har också hört John säga ’fuck’ någon gång följt av lite grabbigt fnitter bakom trumsetet, men det gills liksom inte. Och nej, den uppstudsige högerbacken gills inte heller.) I stället ägnar (eller ägnade) man sig åt en slags populistisk revolt, lite lagom sådär för att vinna folkets sympatier, och utan att riskera allt för mycket av dem - det kan vara att man anser sig större än Jesus, eller kanske mer än en klubb.
Jag tänker inte ge mig på FC Barcelona och hela deras katalanska kamp här. Det kräver sina böcker att redogöra för den, och det kräver att man kontrasterar den mot Spaniens moderna historia, och det hinner vi inte med i kväll. Men däremot kan vi lyfta ut en enskild händelse (från Phil Balls Morbo) som kastar lite ljus på klubbens och fansens eviga trotsande mot makten i landet.
14 juni 1925 skulle det spelas en uppvisningsmatch i stan, mellan en katalansk ihopsatt elva och ett lokalt lag, Júpiter C.E. Matchen skulle tillägnas Orféo Catalan, en körgrupp som aktivt deltagit i politiska manifestaioner för katalanska politiska intressen. Diktatorn Miguel Primo dé Rivera hade inför matchen förbjudit arrangörerna att genomföra några hyllningar till kören, han stängde dessutom ner det lokala politiska styret och förbjöd några andra språk än spanska – liksom Franco gjorde lite senare. Men matchen fick trots allt fortgå, och naturligtvis dök Orféo Catalans grundare upp, liksom flera katalanska tungviktarpolitiker. FC Barcelonas schweiziska (jepp, precis som domare Busacca) grundare Joan Gamper (tidigare Hans Kamper, han katalaniserade sitt namn efterhand) och de engelska bröderna Witty (klubbens co-grounders kan man säga) var också där, och bröderna hade passat på att bjuda in ett engelskt Royal Marine-storband (som redan befann sig i staden) att spela i halvtidspausen. Som tack för inbjudan tyckte marinblåsarna att det var en god idé att bjuda ’spanjorerna’ på nationalsången, så det gjorde man.
Estadio Les Corts (ovan) var fullpackad med ca 20 000 katalanska supportrar, och de hade inga som helst problem att överrösta de stackars britterna (eller ’the poor chaps’, som Ball kallade dem) med burop och en våldsam visselorkan så fort de förstått vad bandet spelade. De lite förvirrade musikerna slutade tvärt och började i stället spela God save the queen vilket möttes av ’entusiastiska applåder’ från publiken. Stor humor på Les Corts alltså. Och det vet ni väl, att diktatorer med förflutet i militären, ofta har både humor och självdistans? Rivera stängde omedelbart av klubben från all tävlingsverksamhet i sex månader (straffet sänktes senare till tre) och Juan Gamper blev 'ombedd' att lämna landet, orolig för sin familjs säkerhet tog han rådet och flydde. Efter en tids ekonomiska och personliga problem tog han sitt liv, 52 år gammal.
Men Gamper leder oss in på ett litet sidospår när det gäller FC Barcelona och klubbens rötter. Det finns lite olika teorier om hur man kom att spela i blått och rött, men jag tänker bara delge en av dem - som jag gillar lite extra. Azulgrana – ’azul’ för blått och ’grana’ för vinrött – ska ha kommit från Gampers hemland och klubben FC Zurich. De ska i sin tur ha hämtat färgerna från Robespierres revolutionärer Sans-Culottes, de militanta arbetarna som härjade i Frankrike under den franska revolutionen. Barcelonas dagar av härjande och revolter verkar vara förbi, men avskyn mot Madrid - både staden och laget - lever kvar. Men i stället för att beväpna sig med högafflar och påkar för att bekämpa översittarna i huvudstan gör man det alltså med ett gäng väluppfostrade, artiga halvrebeller. Och duktiga fotbollsspelare är de också.
