Mästare i moll
Eftersom man bara är 90 minuter (och ett tokigt italienskt lag utan italienare) från klubblagsfotbollens största semifinal får vi ju säga ett par ord om Schalke 04, och deras - ska vi kalla det - intressant tajmade storhetstid.
Vi börjar med den intressanta tajmingen.
Den 30 januari 1933 installerade sig den nya förbundskanslern i Tyskland, och avdemokratiseringen av landet lät inte vänta på sig. Man ändrade konstitutionen så till den grad att den nya regeringen med lagen i ryggen kunde arrestera sina politiska motsåndare, och alla andra man fann stod i vägen för förbundskanslerns idéer. För att läsa mer om hur det gick med det hänvisar jag er till vilken dokumentärkanal som helst - eller en historiebok, för den som gillar såna. Här gillar vi fotboll. Och liksom i de flesta diktaturer insåg man värdet av att låta fotbollsspelandet fortskrida, trots att läkatarna alltid varit svåra att kontrollera fullt ut är det, som bekant, ett sätt att få folket att fundera på annat än vad dom där uppe pysslar med.
Sex månader senare hade Schalke 04 tagit sig till sin första mästerskapsfinal (som alltså avgjordes i cup-form), en final man förlorade klart mot Fortuna Düsseldorf – som blev Tredje Rikets historiska första mästare. Men Schalke skulle få sina revanscher. Man hade redan 1927 påbörjat en medveten satsning, då man anställde en österrikisk tränare med en alldeles särskild idé om hur han skulle ta Schalke till toppen – och titlarna till Schalke. Gustav Wieser var inte kvar i klubben när Schalke väl skördade framgångarna, men det var utan tvekan hans frön och grödor som låg bakom dem. Försvararen Hans Bornemann menar att i 20-talets Schalke var det första gången i fotbollshistorien som den bollhållande spelaren inte i huvudsak beslutade spelets riktining, utan snarare hans närmaste lagkamrater. Spelet byggde på mycket rörelse utan boll, och ett snabbt passningsspel längs marken. Laget var ett hopkok med en och samma ingrediens – lokala arbetargrabbar från Ruhrområdet. De flesta jobbade kvar på stålverket eller fabriken under tiden de spelade hem mästerskapet året efter debaclet 1933, och många av dem kände varandra sedan barnsben.
Kanske har ni redan gjort kopplingen till Barcelona och deras fotboll, men det finns något mer här som gör att jag gärna jämför dagens FCB med 30-talets Schalke. Stålfabriken må vara ersatt med La Masía, Ruhrområdet (där få turistar) är ersatt med Barcelona (där fler turistar) och barndomsvännerna och de många familjebanden som fanns i Schalke är i dag bara fotbollsspelande barn (somliga äldre än andra) i FCB. Schalke var heller inte alls den där motsåndsrörelsen som Barcelona var – och i någon mån är. Kanske är det just de starka kontrasterna (förutom synen på fotboll) som får mig att tänka på Barcelona när jag läser om Schalke.
Och så vann man en massa titlar, förstås. Mellan åren 1934-44 vann Schalke den regionala ligan i Westfalen 11 gånger. Det är såklart ett imponerande facit, men det kräver också en närmare förklaring. Nazisterna delade in den tyska ligan i 16 provinsiella ligor - i något slags försök att värna om det provinsiella, som skulle leda till någon slags utbredd uppskattning av det tyska (gissar vi). Segrarna i de 16 ligorna möttes i fyra gruper om fyra, i vilka de segrande klubbarna spelade semifinaler och final om mästerskapstiteln. Varför göra det svårare än nödvändigt?, resonerade man. Schalke hade ju inte så mycket att säga om formatet på mästerskapet, så man koncentrerade sig på att fortsätta ta hem det i stället. Och 1934, -35, -37, 39, -40 och 42 gjorde man just det (1933, -38 och -41 kom man tvåa). Finalen 1939 är lite speciell, för i och med att Riket växte gjorde även fotbollsligan det, och i finalen mötte man Admira Vienna från det då nya Tyskland. Schalke minns nog finalen av sportsliga skäl också, då man krossade österrikarna och vann med 9-0.
När Tyskland genomlevde sin allra mörkaste tid historiskt sett firade Schalke titlar på löpande band, och när landet reste sig och började bygga för framtiden – ja, då hängde Schalke inte riktigt med. Man vann förvisso titeln 1958 och cupen 1974, men sen dröjde det till slutet av 90-talet innan man fick anledning att fira igen. Men då gjorde man ordentligt – efter att ha tagit hem UEFA-cupen i Köpenhamn, där man mötte just Inter i finalen. Sen dess har man blivit specialister på att komma tvåa i ligan. Fyra gånger på 2000-talet har man gjort det, den bittra silvermedaljen man ’vann’ på stopptid 2000 kan man tacka Patrik Andersson för. Men cuper kan man, sju inhemska cupfinaler (i DFB-Pokal och Ligapokal) har man hunnit med på 2000-talet, tre av dem har man vunnit.
Efter den här säsongen kan man stoltsera med en mittenplacering i ligan och ett osannolikt bra europaäventyr. Och just det, så ska man spela cup-final också.
