Galaxer, stjärnor och 'Cosmos'
Det är klart att vi trivs hemma på mammas gata, där alla känner Allsvenskan - men alldeles för få känner med den. Och vi kommer säkert få anledning att komma hem och hälsa på alla igen, men nu sätter vi spinn på en jordglob, laddar pekfingret och ser om vi kan hitta en bra story...
...till Amerikas Förenta Stater ska vi - fotbollens oförlovade land.
Nu har de förvisso spottat upp sig och utmanat de stora i mästerskapen på sistone men annars är det, i fint sällskap med Kina och Indien, ett land vi kan förvänta oss mer av. Det har experimenterats en hel del med olika ligaformer och varianter, men fotbollen verkar aldrig riktigt ta fäste ordentligt. Kanske kan vi inte förvänta oss att den ska konkurrera med de två giganterna (NFL och NBA) men nog borde man kunna utmana inomhussporterna (NHL och MLB) på sikt? MLS har ju spänt musklerna de senaste åren och plockat över några bekanta ansikten (fötterna fick man på köpet) så kanske är man på gång vad gäller det kommersiella (ligans värde, publiksiffror, tv-avtal och sponsring). Ett tecken på att det går hyggligt är att ligan expanderar. Till nästa säsong tar man in Montreal, som blir det tredje kanadensiska laget (Vancouver och Toronto har var sitt lag) i ligan – som då utökas till 19 lag. Vi får bara hoppas att man inte glömmer bort gräsrötterna i jakten på franchisen och miljardarenan, för utan återväxt kommer man snart sitta med samma huvudbry som drabbat lille storebror – England – som har världens mest attraktiva liga, men ett landslag som glömt bort vem man är.
Men att diskutera den amerikanska fotbollens (jag hoppas ni förstår vad vi pratar om här) framtid är ett heltidsjobb - snarare än ett blogginlägg – så därför nöjer vi oss med att titta närmare på världsstaden New York. Bakgrunden är denna; till säsongen 2013 har MLS beslutat att ta in ytterligare ett lag, och New York Cosmos ska göra allt i sin makt för att bli det laget. Man måste bara lösa arenafrågan först, säger man. Det är ett ganska stort ’bara’ ska ni veta, men det är klart att vi gärna ser att New York får ett fotbollslag - som inte också är tre andra fotbollslag och ett hockeylag, utspridda på tre kontinenter. Och vad passar då bättre än att berätta historien om senast det begav sig? Den utspelar sig I 70-talets New York, och berättas bäst i filmen Once in a Lifetime – The extraordinary story of The New York Cosmos.
Redan i filmens inledande minuter får vi veta att amerikanerna inte har uthålligheten att se på fotboll, där spelet inte har några avbrott (mer än halvtidspausen). I alla amerikanska idrotter finns annars de naturliga avbrotten, där åskådarna kan köpa öl och popcorn, och tv kan sända reklam. På 60-talet var fotbollen redan en etablerad folksport i Europa, Afrika och Sydamerika, den drog mängder av åskådare och var på de flesta ställen professionell. I USA fanns den knappt, trots att de slog ut England ur VM -58 - något som naturligtvis gav stora rubriker på båda sidor Atlanten. Det fanns en man som mer än någon annan ville – och kunde – så gröna gräsmattor i den öken som var USA. Han hade varit ett sports fan som liten, och sett basket, baseball, hockey och amerikansk fotboll (football, inte soccer) med farsan. Han växte upp och blev en resande affärsman, vilket lät honom komma i kontakt med fotbollen där den mådde bra. Han skapade mediajätten Warner Communications Inc., som ägde både filmbolag och skivbolag och hade några av de största stjärnorna i sitt stall. Han hade kunnat köpa en franchise i någon av de stora sporterna, men det räckte inte, det var ju redan gort. I stället skulle han köpa över en hel sport, och sälja den till det amerikanska folket. Han kallas ibland för fotbollens gudfader i sitt land. Franz Benckenbauer kallar honom för en fadersfigur. Vi kan kalla honom Steve Ross.
1971 bildades Cosmos, och upptogs i North American Soccer League (NASL) – som vid tiden var halvprofessionell. Cosmos spelade i brasilianska färger och bestod av ett hopkok av lokala entusiaster, publiken var small and ethnic och som maskot hade man en chimpans från stans zoo – Harold. It was really a disgrace of a team in many ways, som klubbens vice-president uttryckte det. Trots det vann man ligan 1972 – not that anyone noticed. Ja, förutom Steve Ross då. Warner köpte Cosmos för en dollar och en hel kappsäck full av löften och ambitioner. 1974 flyttade laget till Downing Stadium på Randall’s Island, som gränsar till Queens via Hells Gate och till Bronx via Bronx Kill – administrativt hör det till Manhattan. Förutom ett fängelse fanns där alltså en fotbollsplan, med lite gräs, en hel del krossat glas och två läktare. Bara en spelare i världen kunde lyfta Cosmos till de höjder Warner och Ross ämnade flyga på – Pelé. Eftersom de inte riktigt är överens i filmen om hur den där värvningen gick till tar vi och frågar huvudpersonen direkt i stället.
Beslutet att flytta över till USA var dock bara början, att komma överens med Cosmos tog månader. Minst sex månader av telegram, telefeonsamtal och olika former av meddelanden och möten med jurister, konsulter och representanter från Skatteverkets alla nivåer. Det kom bud och motbud, och förhandlingarna drog ut på tiden. Allt skedde dock i striktaste förtroende eftersom vi ville hålla övergången tills överenskommelsen var klar. Företaget som ägde Cosmos, Warner Communications, drog i trådarnanär de kunde och fick till och med USA:s utrikesminister Henry Kissinger att utfärda en formell inbjudan att spela i landet för att hjälpa till med fotbollens utveckling, ifall det kunde hjälpa den brasilianska byråkratins hjul att snurra snabbare. Jag visste att Kissinger gjorde vad han kunde bakom kulisserna för att göra det möjligt för mig att flytta, och han var en värdefull allierad. Även Havelange spelade en roll genom att vara med på flera möten med Steve Ross, den dåvarande chefen på Warner. Till slut var alla detaljer klara, och kontraktet slutfördes. Jag skulle spela i Cosmos i två år, som en anställd i Warner Communications, och ett licensavtal gav mig räten till 50 procent av alla intäkter klubben fick in genom att använda mitt namn. Vid övergången fick jag nästan nio miljoner dollar.
(Ur Pelés självbiografi)
Pelé skrev på olika raklamavtal kopplat till Cosmos, kläder, film, musik och en uppsjö produkter för tio respektive 14 år. Eller som en Cosmospamp uttrycker det; we owned him lock stock and barrell... Problemet var bara att trots världens bäste spelare i laget var Cosmos ett mediokert fotbollslag – om än i nya vita stiliga tröjor. Och så kunde han ju inte ha det, vår man Steve Ross. Så 1976 hämtade han över den italienska divan, mafioson och centertanken Giorgio Chinaglia, Lazios skytteligavinnare och Serie A.s bäst betalde spelare (har man sex minuter över kan man lära känna honom lite bättre här). Intresset för Cosmos ökade och laget flyttade till Yankee Stadium, där man snittade drygt 18.000 åskådare säsongen 1976. Men trots det vann man inte ligan, och Warner och Ross fick rycka ut igen. Beckenbauer flögs över för att lösa lagets defensiva problem. Inför säsongen 1977 flyttade man igen – den här gången till Giants Stadium, och nu hade man något riktigt stort på gång. Chinaglia hade en speciell relation till Ross, han fick lagets engelska tränare sparkad och ’Gigis’ man Eddie Firmani tog över. Med bara fyra matcher kvar av grundserien hämtade Ross in den sista pusselbiten – Brasiliens lagkapten Carlos Alberto. Och nu kunde Ross äntligen kvittera ut sin ligatitel efter säsongens slut, och efter Pelés sista match.
Cosmos vann sin division sex år i rad mellan 1978-1983, och mästerskapet -79, -80 och -82. Som mest snittade man i slutet av 70-talet nästan 50 000 åskådare. Deras berättelse är kanske något av en framgångssaga, även om det är en saga nästan vem som helst med väldigt mycket pengar kan köpa. Ligan i stort däremot, skulle snart bada i ekonomiska problem - och till slut drunkna i dem. Säsongen 1970 hade NASL sex lag, säsongen 1978 hade man 24 lag – en alltför stor expansion som skedde alltför snabbt och ligan lyckades inte generera tillräckliga inkomster för att hålla så många lag igång. Då började man avveckla lag och till säsongen 1984 var det bara nio stycken kvar. Tittarsiffrorna hade sjunkit i botten och efter säsongen -84 lades NASL ner. Då hade Giorgio Chinaglia gjort 193 mål på 213 matcher och vunnit skytteligan fem gånger. Pelé, Beckenbauer och Chinaglia hade vunnit varsin MVP-utmärkelse och ligan hade sett såväl George Best som Johan Cruyff missionera för fotbollen i USA.
Steve Ross gick bort 1992 och får inte vara med på Cosmos nya MLS-äventyr. Men klubben har återuppstått och de verkar mena allvar den här gången också. Eller vad säger du, monsieur?
