la roulette

Allsvenskan 2011 var det. Vi tar väl och ställer samma frågor igen. Varifrån kommer du? Och vilken position spelar du på? Men först och främst, den här ministudien är inte vetenskapligt säkerställd, och jag ska försöka redogöra för dess uppenbara brister så att ni vet hur stora nypor salt ni ska ta den med. Men även om den inte säger allt, så säger den långt mer än ingenting.

 

Med Expressens allsvenska bilaga som underlag har jag tittat på alla, av tidningens journalister framtagna potentiella startelvorna. Då förstår ni att alla spelare inte finns med, utan snarare hälften av dem. Men de startelvorna underlättade nästa steg för mig, nämligen att positionsbestämma spelarna. Och med bara ett par undantag har jag köpt journalisternas positioner rakt av, några offensiva mittfältare/släpande anfallare har jag tagit mig friheten att sätta som antingen central mittfältare (som Chibuike i Häcken) eller som renodlad anfallare (som Álvaro Santos i GAIS). Sen var det bara att kika på varifrån spelarna kommer och börja bocka av dem. Den här gången har jag inga snygga tabeller att redovisa men några intressanta iaktagelser är värda att lyfta upp. Och kom ihåg, det här baseras enbart på Expressens bilaga med lagens potentiella startelvor.

 

• Av 176 spelare har Allsvenskan 2011 55 st importer.
• Av de 25 spelarna från Sydamerika och Afrika har vi inte en enda mittback, och bara tre försvarare.
• Spelar du i IFK Göteborg kommer du antingen från Sverige eller Island, det gäller hela truppen för övrigt och inte bara ’startelvan’.
• Hälften av sydamerikanerna är anfallare, alla sydamerikaner är från Brasilien. Sex av 15 afrikaner är centrala mittfältare, ingen är försvarare.
• Av tolv utespelare från Norden är bara en ytter (Elmar Bjarnason i IFK), och en anfallare (norrmannen Dinko Felic i Syrianska). Tydligen platsade Thorvaldsson inte från start i Norrköping, så vi får ha lite reservation för honom.
• Av sex östeuropéer är två målvakter, Etrit Berisha i Kalmar och Ivan Turina i AIK.

 

Inget nytt där alltså, allt är som vanligt.

 

Sen var det ju det där med de skitiga förortsgrabbarna, för att använda Galeanos ord. Invandrargrabbarna, för att använda ett annat ord, eller åtminstone de som har invandrargrabbars namn. Och jo, jag inser det ironiska i att kategorisera spelarna så här, för att sedan säga att man kanske inte ska placera människor i fack. Men det finns få andra sätt att påvisa hur tydliga de här sambanden är i den svenska fotbollens högsta serie.

 

När det gäller ’invandrarkillarna’ är alla inte invandrare, långt därifrån, kanske är de inte ens andra generationens invandrare – men de har, som det så fint heter – ’utlandsklingande namn’. Inte heller här var det självklart alla gånger hur jag skulle placera dem. Joel Riddez blev ’svensk’ trots att han har ett z i namnet, och Jonas Lantto blev ’invandrare’, helt enkelt för att han spelat matcher i det samiska landslaget, som alltså är Sveriges urbefolknings landslag (ironin kommer igen). Sen vet jag inte i hur många generationer vi kan tala om ’utländska namn’ eller ’invandrarnamn’ på svenska spelare, men här gör jag det. Flera gånger har vi ju hört att du behandlas olika beroende på om du har ett ’svenskt’ namn eller ett ’invandrarnamn’ när du har med myndigheter att göra. Här kommer jag inte väga in hur spelarna bedöms eller beskrivs, utan helt enkelt se var de finns på planen – de med ’invandrarnamn’.

 

• Av 121 svenska spelare har vi 31 med utländska namn (jag räknade dit till exempel både Patrik Anttonen och Kristian Haynes, för att vara så konsekvent som möjligt, det var ju bara namnet vi skulle gå efter).
• Av de 31 spelarna har vi tre mittbackar (mot 21 ’svenskar’), Suleyman Sleyman och Omar Jawo i Syrianska. Den tredje är göteborgaren Bobbie Friberg da Cruz i IFK Norrköping, som tydligen provspelat för Kap Verdes landslag.
• Av 25 svenska ytterbackar har sex utländska namn.
• Av 19 svenska anfallarna har fem utländska namn.
• Syrianska har en svensk spelare med ett ’svenskt’ namn, Johan Arneng.
• Den enda position där ’invandrarna’ är fler än ’svenskarna’ är yttermittfältare, elva mot åtta. Det innebär att en dryg tredjedel av 'förortsgrabbarna' (eller vad säger du, Anttonen?) är yttermittfältare.

 

 

Så vad säger allt det här då? Tja, för det första haltar 'studien' något, men inte så mycket att den ramlar och slår sig. Tilltron till utländska försvarare, framför allt centrala försvarare, är fortfarande svag. Även de svenska försvararna med de utländska namnen har förvunnit på vägen till Allsvenskan. Jag tror på slumpen, men om någon säger att det är en slump att två av de tre mittbackarna med invandrarnamn spelar i invandrarklubben Syrianska – ja, då tror jag inte på det. Syrianskas tränare heter för övrigt Özkan Melkemichel och Valeri Bondarenko.

 

I Danmark kliar man sig i huvudet över att de flesta, nästan alla, duktiga invandrargrabbar (det handlar mest om grabbar när det gäller invandrare och fotboll) försvinner på vägen till elitfotbollen. Och Zlatan har många gånger pratat om att det hela tiden fanns ett motstånd, att han var tvungen att vara mycket bättre än de ’svenska’ spelarna för att vara säker på sin plats. Det motståndet verkar inte lika starkt längre, men vill du gå hela vägen till Allsvenskan som invandrargrabb gör du fortfarande bäst i att finta och dribbla dig dit. Den andra vägen dit är fortfarande både längre och tuffare. Eller så är det bara slumpen.

Vi har ju varit ute och snurrat en hel del i den stora världen. Ni vet, den utanför Sverige. Och när det kommer till fotbollen är det väl så att borta är bra och hemma är... hemma. Men nu åker vi hem. Fast vi lämnar inte  överstegsfinterna, rabonan och de brasilianska höfterna där, utan vi tar med oss varenda utländsk fotbollsimport och ser vad de ställt till med här hemma. För till har de ställt det, vänta bara.

 

Men först ska det sägas att det här inte är senaste nytt. Det är en gammal b-uppsats som jag och mina kursare Vasil och Tuan skrev, som blev en artikel i Svenska Idrottshistoriska Föreningens årsbok 2010 (som ni föreningsmedlemmar där ute redan vet), och som nu alltså blivit ett blogginlägg. Det påminner lite om Fabio Cannavaro, som var en italiensk mästarback, världsmästare och marängmästare, och sen skrev han på för Al-Ahli Dubai. I alla fall, här följer en liten sammanafattning av vår studie om de allsvenska importerna mellan 1974-2008. Arbetet bestod i att räkna ihop alla de importer som varit här, varifrån de kom och vilken position de spelade på. Att sätta en positionsetikett på varje spelare var inte helt enkelt, men ni får helt enkelt lita på vårt goda omdöme.

 

Det var Ronnie Powell (Magnus pappa) som var först när han skrev på för Brynäs IF år 1974. På den tiden kom de för jobben, man var ju inte proffs förrän drygt ett decennium senare, trots att amatörreglerna avskaffades redan 1967. Sen dess har det rullat på, importerna har ökat och från att mest ha handlat om skandinaver, en och annan islänning och några britter värvades det spelare från världens alla hörn (läs: Brasilien och Afrika) i mitten på 2000-talet. Vi använde Roy Hodgsons ganska vedertagna uppfattning om vilka egenskaper som var mer eller mindre viktiga beroende på vilken position du spelar på. Det är uppfattningar som säkert förändras något med tiden, men samtidigt ska vi komma ihåg att han sannolikt är den som haft störst inflytande på den svenska fotbollen under den perioden vi studerade.

Det framgår tydligt vilka egenskaper en anfallare bör besitta, enligt Houghton. Intressant är också hur han uttrycker sin teori om anfallaren, att man inte ska lasta över sina skyldigheter. Han bör alltså vara mer egoistisk än sina medspelare – men bara när läge ges. Viktigt är även att sträva efter det oväntade och ovanliga i anfallsspelet, samt att spelarna ska våga misslyckas. Sedan ska man komma ihåg att anfallsspelarna under Houghtons fotboll alltid var tvungna att jobba hårt utan boll och sätta press på motståndarna.

 

Om anfallaren säger Roy;

Våra spelare måste visa en aggressiv och positiv attityd i detta område. De måste vara beredda att attackera motståndarna med bollen och försöka gå förbi dem, skjuta så fort tillfälle ges och inte lasta över sina skyldigheter på en medspelare. (...) Det oväntade och ovanliga är viktigt här – och därför ska spelare som försöker göra något oväntat, men misslyckas på grund av bristande teknik, inte kritiseras av tränaren. Nästa gång vågar kanske inte samme spelare att försöka göra det oväntade igen. I stället för att utnyttja ett bra skottillfälle passar han till en spelare som inte är bättre placerad. Målchanserna kan försvinna om spelare tvekar framför mål.

 

Och om försvararen;

Likaväl som forwards måste vara positiva i anfallsspelet måste försvararna vara ansvarsfulla i försvarsspelet. Försvarare får inte göra förhastade angrepp. De måste veta att de är understödda. De får inte försöka bryta passningar om de inte är säkra på att hinna fram. De måste fatta bestämda beslut om när de ska attackera och när de inte ska attackera. De måste inse sina svagheter och inte hålla bollen för länge när de fått tag i den. De får på inga villkor slå chansartade passningar som kan ge motståndarna bollen nära vårt eget mål. De ska tackla hårt och bestämt men inte ge frisparkar nära straffområdet. Försvarare kan visa stor skicklighet i många avseenden, men om de har för vana att ge bort mål genom oansvarigt spel kan de inte betraktas som bra försvarsspelare.

I försvaret vill Houghton ha mer tänkande spelare. Impulser och det oväntade är strikt förbjudet. Eftersom försvarsspelarna sällan besitter samma teknik som mittfältare eller anfallare måste de kompensera sina brister med att ”tänka” bättre och snabbare. De måste göra rätt avvägningar, de får inte chansa och de ska ta stort ansvar. När ett lag spelar med hög press är det också viktigt att de fyra försvarspelarna är så pass samspelta att de kan ställa motståndarnas anfallare offside när det krävs.

 

Och så målvakten;

Målvaktsspel är ett ämne som inte kan behandlas i endast ett kapitel. Målvakten är den viktigaste individen i ett lag. Han är annorlunda än alla de andra spelarna och borde därför behandlas och tränas annorlunda. (...) Målvakterna är specialister, men därför ska tränare inte låta dem träna helt och hållet för sig själva. Det är farligt att alltid låta den specielle målvaktstränaren ta hand om dem. Målvakterna måste nämligen lära sig fatta beslut – och det lär de sig bara när de tränar tillsammans med försvarsspelarna.

Målvakten är ett mysterium, det räcker egentligen med att konstatera det. Och att han ibland har mjukisbyxor.

 

När det gäller Hodgsons indelning kan vi väl lägga till att mittfältare och yttermittfältare blir någon slags blandning mellan anfallare och försvarare, där yttrarna är något mer anfallare och de centrala mittfältarna lite mer försvarare. Vi delade också in tidsperioden i tre delar, där vi tyckte oss kunna se brytpunkter i värvningsmönstret. Den första perioden bestod av värvningar från Storbritannien och Norden, den andra perioden kom 'videojuggarna' och den tredje perioden upptäckte klubbarna Afrika och Sydamerika. Och så här har det alltså sett ut. Ge tabellen en minut, så blir det nog hyfsat klart vad den säger.

 

Vi delade in positionerna i sex kategorier;

1 = Målvakt, 2 = Ytterback, 3 = Mittback, 4 = Yttermifffältare, 5 = Central mittfältare, 6 = Anfallare

Tar vi med oss Hodgsons högst konventionella tankar om vilka egenskaper sportcheferna eftersträvar på olika positioner är det inte svårt att dra slutsatser från ovanstående tabell. Precis som den systematiska rasismen i det svenska samhället avgör vem som får vilka jobb, avgör den systematiska rasismen i fotbollen, just det, vem som får vilka jobb. I uppsatsens inledning citerade vi Eduardo Galeano, och jag tar med hans ord avslutningsvis här också, helt enkelt för att ingen säger det så bra som han.


Proffsfotbollens teknokrater har tvingat på oss en fotboll av ren snabbhet och fysisk kraft, men utan glädje och fri från fantasi, då den förbjuder alla dumdristigheter. Lyckligtvis dyker det fortfarande då och då, men alltmera sällan, upp någon fräck och skitig förortsgrabb på planen, som går utanför regelboken och har fräckheten att dribbla bort både motståndarlaget och domaren och publiken på läktarna, och i renaste kroppsglädje kastar sig ut i det förbjudna äventyret friheten.




Tack till Vasil och Tuan (men det är Galeano på bilden).

Så är det, Holland är ett ganska platt land. Det är David Winner som konstaterar det i ’Brilliant Orange’. Vi får ge Winner att han har ett öga för att se det uppenbara. Som tur är ser han andra saker också. Tydligen gillar holländarna sitt platta land. Landskapet sticker inte ut, och det gör invånarna bäst i att låta bli också. Det heter att så fort ditt huvud sticker upp ovanför gräset så hugger någon av det. Och då ska ni veta att de klipper sitt gräs kort, holländarna. Låg profil och samarbete är vad som gäller. Det nya Holland samarbetade sig till en silvermedalj i VM, och med Sneijder och Robben som ’uppstickarna’ får vi väl säga att man höll rätt låg profil ändå.

 

Det där med samarbete var visst en överlevnadsfråga från början. Eftersom landet var speciellt utsatt för översvämningar tvingades man samarbeta och gräva diken för att leda undan vattnet, och sen blev man duktiga på det och tog det med sig, in i politiken och ut på fotbollsplanen. Holland (nej, jag tänker inte kalla det ’Nederländerna’, ni fattar ändå och Simon Kuper har sagt att man får skriva ’Holland’, så det så) har mängder av politiska partier, elva som nu sitter i riksdagen och en hel drös mindre partier strax under spärren, så det är klart att de tvingas samarbeta för att få igenom några beslut. Men det är långsamma processer, och politiken har ett rykte om sig att vara särskilt tråkig i Holland, något som landets komiker brukar skämta om. Inte alls som i England alltså, där det är politikerna som står för komiken, och komikerna för politiken. När Frihetspartiet med rasisten Geert Wilders i spetsen fick drygt 15 procent av rösterna i senaste valet, och då blev landets tredje största parti, kanske politiken i Holland blev mer händelserik. Men den blev knappast roligare.

 

Landslaget så. Att man fick kritik i somras berodde knappast på att man inte släppte lös divan Robben, utan helt enkelt för att man inte spelade lika underhållande och sevärd fotboll som publiken vant sig vid. Man var destruktiva och defensiva snarare än konstruktiva och offensiva. För på 70-talet, när man senast spelade en VM-final var samarbetet och kollektivet inte mindre viktigt än nu, men då hade man en spelare som bröt normen, och som kom att förknippas med hela den holländska fotbollen – trots att han var det extrema undantaget. Motsägelsen var total när Cruyff pratade om kollektivet, laget och samarbetet, samtidigt som han själv hade tidernas friaste roll och stack upp både huvud, axlar, knä och tå ovanför gräset. Men kanske var det just för att han ständigt missionerade kollektivets och lagets mission, som han själv kom undan med att agera utanför samma principer. För där jantelagen är stark gör den starke bäst i att inte sticka upp huvudet alltför ofta. Och kanske inte prata om sig själv i tredje person, men det gjorde i alla fall inte Cruyff.

 

 

Man har alltså svårt för starka ledare i Holland, och det är i mångt och mycket en fransmans fel. Jean Cauvin, mer känd som John Calvin, var en pastor på 1500-talet som bröt sig ur den katolska kyrkan för att sprida en alternativ syn på det kristna budskapet. Han menade att den traditionella kyrkan, och prästens roll var överflödig, och att människorna själva borde läsa och tolka Bibeln, och hitta sin egen mening i den. Det där slog i Holland. Det är alltså ingen som bestämmer (precis som i politiken), utan alla är sin egen chef. Därför är tränarens roll i holländsk fotboll förhållandevis svag. Han har elva spelare som hellre skaffar sig en egen uppfattning om spelet, än att lyssna på ’prästens’ tolkning av det. I det engelska samhället, för att kontrastera, som är präglat av klass och titlar är chefen chef, och chefen bestämmer. Punkt. I Holland, menar Winner, måste tränaren förtjäna spelarnas respekt, den kommer inte med titeln. Bara tanken på den gammalengelska katolska präst-tränaren Harry ’jorden är platt om jag säger att den är det’ Redknapp som holländsk förbundskapten kittlar ju därför lite extra.

 

Men om det å ena sidan är tränarens mardröm att ha spelare som helst går sin egen väg, borde det å andra sidan vara varje tränares dröm att ha spelare som värdesätter kollektivet. För de verkar ju snarare säga att tanken är fri än själva utförandet. Du får se på spelet hur du vill men du ska göra det som är bäst för laget. Och då är det ju inte lika kontroversiellt längre. Om det inte vore för den där allmänna holländska skeva självbilden – den som säger att de var goda under förintelsen, och den som säger att den orangea fotbollen står över all annan fotboll. Leo Beenhakker förklarar: När det är VM eller EM, är 90 procent av lagen där för att vinna. Men det är alltid ett lag som bara är där för att visa hur bra de är. Och det är Holland. Det är vårat drama. Med all den talang vi har, både teknisk och taktisk, vår offensiva fotboll, har vi bara vunnit ett mästerskap, och det var av misstag. Vi älskar spelet, men vi saknar någonting. Vi är som en boxare som boxas väl men som saknar en knockout...

Nu håller nog inte de Jong med om det sista där, men annars har det blivit lite av en holländsk tradition att vara bäst i kvalet och gruppspelet för att sedan förpassas ur mästerskapen av en mer cynisk motståndare. Men den bilden grusades, stämplades och tvåfotstacklades sönder och samman i somras, och i stället blev man boxaren med njurslag, öronbett och slag under bältet. Men fortfarande utan en knockout när det gällde som mest. Identitetskrisen har dock avtagit något efter de inledande kvalmatcherna, och man har redan ena foten i EM-slutspelet nästa år.

 

Bortser vi från koloniöar mäter Hollands högsta ’berg’ Vaalserberg 322 meter. Polens högsta berg heter Rysy och mäter 2 499 meter, så man hoppas nog få sina matcher i det lite plattare Ukraina där det högsta berget Hora Hoverla bara mäter 2 061 meter. Men först möter man ett annat ganska platt land, med en bergstopp på dryga 1000 meter, en VM-silvermedalj, och med en målvakt i grå mjukisbyxor – Ungern.

Han är engelsmannen som är född i Uganda, uppvuxen i Holland och som nu bor i Frankrike. Så här kan det se ut när Simon Kuper sitter hemma och knåpar ihop de finaste av böcker, artiklar och kolumner som rör fotbollsämnet.

 

I Ajax, the Dutch, the War: Football in Europe during the Second World War försöker han slå ihjäl den holländska myten att man var goed (goda) under andra världskriget. Holland var kanske inte den största boven men man lät sig ockuperas utan några större protester och fick sedan anpassa sig efter nazisternas styre, och ibland till och med ställa upp på det, menar Kuper. Procentuellt förlorade bara Polen fler judar än Holland under förintelsen, ett faktum som knappast stödjer självuppfattningen att man gjorde så gott man kunde. Men att man var så medgörlig innebar också att man skonades från de värsta våldsamheterna på hemmaplan, vardagen kunde fortgå i förhållandevis stor utstreckning, och bollen rullade vidare. Fast kanske skulle inte Hollands judiska befolkning, och de var rätt många, ställa upp på den beskrivningen. För dem innebar ockupationen vissa omständigheter att förhålla sig till, som till exempel att de inte längre var välkomna till sin gamla hemmarena. Det var fallet för supportrarna till Sparta Rotterdam, en klubb med många judiska medlemmar. Klubben fick år 1941 ett brev där det förkunnades att en skylt skulle hängas upp på alla arenans serveringsställen, och vid huvudingången. Flera av de judiska medlemmarna lämnade Sparta, och föreningen tappade merparten av sina judiska sponsorer. Kuper citerar J. Posners brev till föreningen där han förklarar sitt avhopp; På grund av omständigheterna känner jag mig tvungen att sluta som sponsor. Om saker och ting förändras hoppas jag kunna komma tillbaka som medlem så snart som möjligt. ’Omständigheterna’ såg ut ungefär som nedan.

 

 

Den klubb som oftast förknippats med judarna i Holland är Ajax (även om klubben själv inte erkänner sig som en judisk klubb). Det kommer sig främst av att Ajax kommer från Amsterdams judiska kvarter och att man vid 1900-talets mitt hade sin hemmaarena där. Men även i Ajax sades judiska medlemsskap upp, efter vissa påtryckningar från kluuben. Först efter krigets slut knöts banden samman igen mellan Ajax och Amsterdams judiska befolkning, vars investeringar i klubben hjälpte dem att komma tillbaka starkare än någonsin.

 

Alla framgångsrika storklubbar får leva med att många kommer avsky dem, sån är fotbollskulturen och Ajax är inget undantag. Rivalerna, framför allt Feyenoord, kallar Ajaxfansen ’judar’ (något de själva också gör för övrigt, om än med andra intentioner) och efter några läktarskandaler är mötet nu ’endast för hemmafans’. I Feyenoords repertoar finner vi till exempel de här sångerna och ramsorna;

 

Där kommer Ajaxtåget från Auschwitz...

Sieg, Sieg, Sieg... (med tillhörande gester)

 

Ssssssssssssssssssss... (gaskammarramsan).

 

Kuper träffar mängder med människor som upplevde Holland under andra världskriget. En av dem är Micha Gelber, en gammal judisk man med säsongskort på Feijenoordstadion. Kuper frågar honom vad han tycker om sångerna som Feyenoordfansen sjunger. Jag var i flera av koncentrationslägren. Det är klart att jag upplever sångerna som smärtsamma. Mer smärtsamma vore knappast möjligt. Men efter allt jag har upplevt har jag blivit riktigt hårdhudad. Antisemetism intresserar mig inte. Det enda som hade varit värre än det jag upplevde är gaskammaren.

 

Däremot beklagade Gelber sig över att ’judeskämt’ blivit vanliga bland Rotterdams medelklass. För det är klart det är skillnad på vad ungdomarna på läktaren skriker till bortafansen, och vad man skämtar om i gemene holländskt hem. Men sångerna slutar inte med Feyenoord. Haagklubben Ado Den Haags fans har sjungit liknande sånger i decennier. 1986 marcherade ett tusental Den Haag-supportrar genom Amsterdams judiska kvarter och sjöng antisemitiska sånger. En av sångerna, ’Juden, wir kommen’, var en gammal nazistlåt som tyskarna sjöng under andra världskriget. I vanlig ordning söktes klubbens ordförande upp för att kommentera (be om ursäkt för) supportrarnas uppförande. De här yttringarna är ett resultat av att Ajax tydligt profilerat sig som en judisk klubb, svarade den rika affärsmannen tillika Den Haags ordförande Dé Stoop, för att sedan anklaga Amsterdams borgmästare van Thijn (som reagerat på sångerna) för att vara alldeles för känslosam. Att van Thijn som barn smugglades ut ur den judiska teatern Hollandsche Schouwburg när kriget rasade kan ha legat som delvis grund till varför han reagerade så känslosamt, men det bekom inte Den Haags starke man. Först efter att det talats om att utesluta Den Haag ur ligan lyckades han få fram någon slags ursäkt, eller åtminstone en bättre bortförklaring.

 

Men nu har de sjungit igen, och den här gången var det Den Haagspelaren Lex Immers som hördes mest. Ursäkten består även den här gången av en bortförklaring, han ’rycktes med i stämningen’ och ’förstod inte innebörden av sångerna’, heter det från klubbens håll. Det blir förstås lite böter och någon slags avstängning för Immers, kanske tvingas han till och med läsa upp en text om ’alla människors lika värde’ och donera en veckolön till en judisk organisation. Men det gör väl detsamma egentligen. För de kommer fortfarande dra samma skämt vid middagsbordet hemma hos familjen Immers.

 

Ukraina och Frankrike rymmer två såna där stora fotbollshistorier, 1942 i Kiev och 1998 i Paris. Myten om martyrerna från 1942 blev med tiden ersatt av en lika hemsk, och hemskt intressant, berättelse.  Hur det egentligen är med historien från -98 vet jag inte riktigt, men vi kan väl skrapa lite på den blanka ytan i alla fall (kanske blir det aktuellt med en titthålsoperation senare, vi får se).

 

Hur som helst, det ukrainska tåget fortsätter tuffa på och nu ska den gamla jätten Dynamo bara ’göra jobbet’ mot den nya jätten Man C, sen är både Dynamo och Shakhtar vidare till kvartsfinal i de europeiska cuperna. Jag lyckades aldrig göra plats för den här historien i det förra inlägget om Ukraina, men nu när de är i farten igen kan vi ju smyga in den inför kvällens match i stället. Jag tänker förstås på Dödsmatchen, tidernas mest mytomspunna fotbollsmatch. Den innehöll precis alla ingredienser för att koka ihop en riktigt matig Hollywoodsoppa - och eftersom den soppan kokats ihop otaliga gånger finns en uppsjö av böcker och filmer (för att inte tala om blogginlägg) som rör matchen och dess konsekvenser. Själva matchen och dess direkta påföljder tar vi därför i korthet, för att sedan gå vidare och se ett annat exempel när man (presidenten, politiker, forkare, folk i allmännhet och diverse bloggare, som oftast är folk i allmännhet) använder fotbollen som ett politiskt verktyg, eller för att förklara politiska fenomen – ibland med väl underbyggd fakta (som t.ex. Carraghers uppenbara ilska över Manchesters kanalbygge), ibland genom en övervilja att förklara samhälleliga faktorer med fotbollens hjälp.

 

När andra världskriget bröt ut tog flera av Dynamo Kievs spelare värvning i den sovjetiska armén. När tyskarna så intog Kiev togs de överlevande soldaterna tillfånga och arresterades, och de som inte skickades till arbetsläger eller avrättades släpptes ut i den ockuperade staden för att arbeta och sköta sig – vilket blev fallet för Dynamogänget. Åtta Kievspelare tog jobb på ett bageri i stan och bildade tillsammans med tre spelare från Lokomotiv Kiev fotbollslaget FC Start (nedan). Man började dessutom spela i en, av nazisterna, nybildad fotbollsliga. Målvakten Trusevich förklarar; Vi har inga vapen, men vi kan kriga genom våra vinster på fotbollsplanen… för en stund kan Dynamo och Lokomotiv spela i samma färg, vår flaggas färg. Fascisterna ska veta att den färgen aldrig kan besegras. Och mycket riktigt, fotbollsrebellerna vann match efter match, till Kievs kuvade invånares stora glädje. Naturligtvis blev det ett problem för tyskarna (och andra länder på nazisternas sida som mötte Start), som ju inte gått in i matcherna med den största ödmjukhet. Till slut fick det vara nog och man fixade en match mellan Start och Flakelf, ett lag som bestod av spelare från Luftwaffe. 6 Augusti 1942 vann FC Start med 5-1. Till returen (som skulle spelas tre dagar senare) valdes en SS-officier ut som rättskipare, och ukrainarna borde ju begripit att det inte var tänkt att de skulle vinna den här matchen. Och trots att det sägs att domaren förfördelade ukrainarna vann man igen, den här gången med 5-3. Och som att det inte var nog med att slå tyskarna i två matcher valde dessutom den unge backen Oleksiy Klymenko att, efter att ha dribblat sig fri och rundat målvakten, skjuta bollen mot mittplan i stället för att lägga in den i det öppna målet. Gesten uppskattades inte, och domaren blåste av matchen innan klockan nått 90 minuter.

 

 

Ovanstående händelser verkar man överrens om att de inträffat (även om Klymenkos icke-mål inte går att hitta på youtube). Men Sovjetregimen nöjde sig inte med den historien, utan återgav matchen med vissa dramatiserande kringhistorier. Till exempel att SS-soldaterna i publiken sköt efter FC Starts spelare under matchen, eller att spelarna direkt efter slutsignalen avrättades. Spelarna blev hjältar och martyrer i hela Sovjet, och inte minst i Ukraina, men det tog många år innan en någorlunda trovärdig bild av vad som hände efter matchen trädde fram. Som tur är kom Andy Dougan (Dynamo: Defending the Honour of Kiev ) med svaret. Och det är inte mindre tragiskt än myten, kanske bara lite mindre ’Hollywood’. Spelarna förhördes av nazisterna en tid efter matchen, en av dem med förflutet i KGB dog efter ett par veckors tortyr. Övriga skickades till arbetsläger där några sköts efter ca ett halvår (de fysiskt välmående fotbollsspelarna stod ut längre än de flesta andra) och någon försvann spårlöst. Men när man reste statyer och skrev sånger och böcker om spelarna lutade man sig snarare till myten och den något dramatiserande varianten av matchen – trots att det näppeligen hade behövts.

 

Så vad har det med Frankrikes 98-lag att göra? Jo, på ett liknande sätt som FC Start kom att symbolisera och bära en ukrainsk nationalism som står sig stark än idag, fick det franska laget både före och efter hemma-VM 1998 finna sig i att vara ett flitigt använt politisk redskap, först av extremhögermannen Le Pen och Front National, som dömde ut dem och avfärdade laget som 'ofranskt', och sedan av högermannen Chiraq (och alla vänster om honom), för att påvisa motsatsen till Le Pens uttalanden. Nu var det förvisso ingen myt att det franska fotbollslandslaget till stor del bestod av spelare från de gamla kolonierna, de kallades les blacks, blancs, beurs – de svarta, vita och bruna (nordafrikanerna), och det är heller ingen myt att de var ett dugligt lag som gjorde ett bra mästerskap. Det är inte ens en myt att invandrarfientliga Front National tappade i opinionsundersökningar efter mästerskapet, och där spelade VM-titeln säkert en roll. Men frågar vi invandrarungdomarna i Paris eller Marseille vad VM-guldet betyder för deras rättigheter idag ska vi nog inte vänta oss några solskenshistorier. President Sarkozy har själv sagt att han ska tvätta La Courneuve (en Parisförort) med högrtrycksspruta, för att bekämpa ’slöddret’. Och den franske migrationsministern har förklarat att romerna är ett alldeles särskilt problemfolk. Det är farligt att spela ut etnicitetkortet för att påvisa att invandrarna visst kan göra stordåd i idrotten (och därför också i samhället). Med fyra raka misslyckanden i mästerskapen får det franska fotbollslandslaget inte längre representera de ’skötsamma invandrare’ Sarkozy vill att de ska vara. I stället är man nu ett gäng ’bortskämda snorungar’, som inte lyssnar på tränaren. Eller hur, Raymond?

 

 

Det är klart att Zidane och Nasri ska vara förebilder för varenda fransk och ofransk fotbollsknatte, men de var och är fotbollsspelare, och det kommer inte alla fotbollsknattarna bli (berätta inte det för dem bara). De ska förhoppningsvis gå klart skolan och jobba med sånt som vanliga fransmän jobbar med, kanske kan de då slippa undan både Raymond och högtryckssprutan. Men vem är deras förebild? Eller för att konkretisera ytterligare; vem tjänar mest på att franska trettonåringar har Nasri som sin största förebild, och vill mer än allt annat gå i hans fotspår, ungdomarna själva eller Sarkozy och Front National?

 

PS. Förflytta gärna det franska fallet till Sverige och se vad ni kommer fram till.

 

Det är uppehåll i J.League. Nu räknar man offer i tusental, kyler ner kärnkraftsreaktorer och hoppas att mer hjälp är på väg. Man tänker på mat och vatten, för en dag i taget. Och sen måste man börja om från början. Bygga upp hela samhällen som sköljts bort med vågen - skolor, sjukhus, bostäder och kontor. Man försöker hitta tillbaka till sin vardag, till sitt hem och sina jobb. Sen går man kanske på fotboll igen. Och det är någonstans där vi kommer in. För tanken är att vi ska göra det lite bättre förberedda, med lite insyn i den japanska fotbollen (vilken i sin tur ska ge lite insyn i det japanska samhället, i vanlig ordning). Men framför allt ska vi göra det med all världens sympatier.

 

Fotbollen är stor i Japan. Men till skillnad från i andra (fotbolls-)länder är den japanska fotbollen ett sällsynt medvetet konstruerat fenomen. Den växte alltså inte fram med industrialiseringen på samma sätt som i England, utan i likhet med den japanska högteknologiska industrins uppkomst skapades den blixtsnabbt (men decennier efter industriboomen), för att man identifierade ett behov av den. Historiskt sett har både baseball och sumo-brottning varit större sporter än fotboll. Det fanns visserligen en semiprofessionell liga (JSL – Japan Soccer League) med fotbollsspelande företag (typ Mazda FC och Sumotomi Metals), där ligans syfte snarare var företagens än själva fotbollens. Men 1993 startade J.League, och det är två personer och två företag som förtjänar ett omnämnande i samband med det.

 

Den första är skaparen, den gamle landslagsmannen Saburo Kawabuchi. Han hade sett hur den europeiska professionella fotbollen spelades inför tiotusentals åskådare, med klubbar som omsätter hundratals miljoner eller (ett par miljarder) kronor och tänkte att han ville ha något liknande hemma på ön. Till sin hjälp anlitades ett av Japans största företag inom marknadsföring – Hakuhodo – som drog igång en reklamkampanj som saknar motstycke i japansk historia. Kanske rent av i hela världen, spekulerar Jonathan Burchill (som skrivit boken Ultra Nippon, på det sällsynta ämnet japansk fotboll). Fotbollen är casual, speedy och active, sa man, och tänkte att det skulle tilltala den japanska ungdomen. För att packetera innehållet togs ett annat företag in – Sony Creative Products – som skulle ansvara för att designa klubbarnas tröjor, maskotar och logotyper. Bilfabriken FC var ett minne blott – PUL var redo att ta över.

 

 

Hoping to build bridges between S-Pulse and supporters, the mascot "PUL" was named after English "PAL", the similar sound and spelling of PULSE. PUL was born as a modern, elegant, charming and energetic character with such necessary skills for football as quickness, strength and wisdom. Plumage of its ears symbolizes S-Pulse players flying quickly in the field.

 

Det här går alltså att läsa på klubbens startsida. Kan det vara så att man faktiskt börjar med maskoten, och dess tillskrivna nonsens-egenskaper, för att sedan forma klubben och allt runt omkring så att det passar in i bilden av maskoten? Det här är ju inte vilket dragplåster för de allra yngsta som helst, utan snarare verkar maskotarna vara en viktig del av klubbens identitet. Men vi är inte klara med seriefigurer där. Den andra (eller tredje blir det ju, om vi räknar in vår nya kompis PUL) figuren vi ska nämna är den elvaåriga fotbollsfantomen Captain Tsubasa. Tidningarna om honom var en slags japansk Buster och huvudpersonen blev något av en kultfigur på 80-talet. Något som gav fotbollsintresset en rejäl skjuts framåt bland japanska pojkar – de som skulle fylla arenorna 20 år senare.

 

 

Rom kanske inte byggdes på en dag. Men (proffs)fotbollen i Japan skapades på ungefär lika lång tid som det tog för Mr. Kawabuchi att knäppa med fingrarna. Och själv tog han jobb på fotbollsförbundet, som president. De utländska influenserna har varit påtagliga i den japanska fotbollen. För med pengarna kom brassarna. De flesta för att varva ner och dryga ut pensionen givetvis, men det höjde ändå intresset för den nya optimistiska ligan med alla gamla brasilianska landslagsstjärnor som köptes in (det köps fortfarande in flitigt med brassar - idag är de ca ett trettiotal i högstadivisionen). Och utan en etablerad proffsfotboll sen tidigare var det även naturligt att värva in en hel del europeiska tränare.

 

Och fansen sen då. Egentligen är de ett helt eget kapitel. För även de var ju tvungna att skapa sig själva efter att Kawabuchi knäppt med fingrarna. Hemmafansen (åtminstone de på kortsidan) är någon slags blandning mellan cheerleaders och europeiska ultras, med prydliga tifon och intressanta sångval. På arenorna förundrades Burchill över att toaletterna var rena, halvtidskorven var ersatt med en risrätt med fisk och skaldjur (serverat i en liten papplåda, med tillhörande ätpinnar), men allra mest reagerade han på att man källsorterade soporna. Det hade nog inte fungerat på St. James’. Inför hemma-VM hade man i och för sig varit oroliga för vad den engelska supporterkulturen (även kallad huliganismen) kunde ställa till med, hur den skulle påverka de lokala ungdomarna. Men när man efter mästerskapet räknade samman oordningen (bland hemmafansen) fann man att åtta personer arresterades för att de blottade sig (fyra i samband med firandet när de gick vidare från gruppen och fyra när de åkte ut ur mästerskapet), två tonårstjejer anmälde två andra fans för att ha stulit deras biljetter utanför en av arenorna, och fyra Tokyograbbar arresterades efter Japans uttåg då de dränkte sina sorger i alkohol, vandaliserade en telefonkiosk och gick mot rött på övergångsstället.

 

Där har ni en liten del av den japanska fotbollen. Och med tusentals döda, hundratusentals evakuerade och med kärnkraftverk på gränsen till härdsmälta har man nu alltså gjort uppehåll i J.League. En serieomgång är spelad, 33 återstår. Med vetskapen om vad som föregår fotbollen hoppas vi att den kan återupptas så snart som möjligt.

 

FC Barcelona är fotbollens motsvarighet till The Beatles. Väluppfostrade, artiga halvrebeller som en gång i tiden upprörde etablissemanget till bristningsgränsen. Men för att representera en sorts motståndsrörelse - lokalpatriotismen i en centralstyrd fasciststat eller rockmusik för en fördärvad ungdomsgeneration – kan man tänka sig att fotbollslaget borde haft plats för rebellen Maradona, och att fyra arbetargrabbar från Liverpool hade kostat på sig en svordom eller två emellanåt. (Jo, jag vet, jag har också hört John säga ’fuck’ någon gång följt av lite grabbigt fnitter bakom trumsetet, men det gills liksom inte. Och nej, den uppstudsige högerbacken gills inte heller.) I stället ägnar (eller ägnade) man sig åt en slags populistisk revolt, lite lagom sådär för att vinna folkets sympatier, och utan att riskera allt för mycket av dem - det kan vara att man anser sig större än Jesus, eller kanske mer än en klubb.

 

Jag tänker inte ge mig på FC Barcelona och hela deras katalanska kamp här. Det kräver sina böcker att redogöra för den, och det kräver att man kontrasterar den mot Spaniens moderna historia, och det hinner vi inte med i kväll. Men däremot kan vi lyfta ut en enskild händelse (från Phil Balls Morbo) som kastar lite ljus på klubbens och fansens eviga trotsande mot makten i landet.

 

14 juni 1925 skulle det spelas en uppvisningsmatch i stan, mellan en katalansk ihopsatt elva och ett lokalt lag, Júpiter C.E. Matchen skulle tillägnas Orféo Catalan, en körgrupp som aktivt deltagit i politiska manifestaioner för katalanska politiska intressen. Diktatorn Miguel Primo dé Rivera hade inför matchen förbjudit arrangörerna att genomföra några hyllningar till kören, han stängde dessutom ner det lokala politiska styret och förbjöd några andra språk än spanska – liksom Franco gjorde lite senare. Men matchen fick trots allt fortgå, och naturligtvis dök Orféo Catalans grundare upp, liksom flera katalanska tungviktarpolitiker. FC Barcelonas schweiziska (jepp, precis som domare Busacca) grundare Joan Gamper (tidigare Hans Kamper, han katalaniserade sitt namn efterhand) och de engelska bröderna Witty (klubbens co-grounders kan man säga) var också där, och bröderna hade passat på att bjuda in ett engelskt Royal Marine-storband (som redan befann sig i staden) att spela i halvtidspausen. Som tack för inbjudan tyckte marinblåsarna att det var en god idé att bjuda ’spanjorerna’ på nationalsången, så det gjorde man.

 

 

Estadio Les Corts (ovan) var fullpackad med ca 20 000 katalanska supportrar, och de hade inga som helst problem att överrösta de stackars britterna (eller ’the poor chaps’, som Ball kallade dem) med burop och en våldsam visselorkan så fort de förstått vad bandet spelade. De lite förvirrade musikerna slutade tvärt och började i stället spela God save the queen vilket möttes av ’entusiastiska applåder’ från publiken. Stor humor på Les Corts alltså. Och det vet ni väl, att diktatorer med förflutet i militären, ofta har både humor och självdistans? Rivera stängde omedelbart av klubben från all tävlingsverksamhet i sex månader (straffet sänktes senare till tre) och Juan Gamper blev 'ombedd' att lämna landet, orolig för sin familjs säkerhet tog han rådet och flydde. Efter en tids ekonomiska och personliga problem tog han sitt liv, 52 år gammal.

 

Men Gamper leder oss in på ett litet sidospår när det gäller FC Barcelona och klubbens rötter. Det finns lite olika teorier om hur man kom att spela i blått och rött, men jag tänker bara delge en av dem - som jag gillar lite extra. Azulgrana – ’azul’ för blått och ’grana’ för vinrött – ska ha kommit från Gampers hemland och klubben FC Zurich. De ska i sin tur ha hämtat färgerna från Robespierres revolutionärer Sans-Culottes, de militanta arbetarna som härjade i Frankrike under den franska revolutionen. Barcelonas dagar av härjande och revolter verkar vara förbi, men avskyn mot Madrid - både staden och laget - lever kvar. Men i stället för att beväpna sig med högafflar och påkar för att bekämpa översittarna i huvudstan gör man det alltså med ett gäng väluppfostrade, artiga halvrebeller. Och duktiga fotbollsspelare är de också.

 

 

Kan vi delvis förklara Carraghers tackling på Nani genom ett över hundra år gammalt kanalbygge? Tja, om vi låter Robert Aschberg möta Herman Lindqvist kan vi åtminstone ge det ett försök.

 

Liverpool och Manchester. Sida vid sida där uppe i nordvästra England. Gamla grannar som tycker genuint illa om varandra, och har gjort så längre än vad någon kan minnas. De har säkert flera anledningar att göra så, bland annat har ju stadens respektive fotbollslag (framför allt de i rött) eldat på den där fejden ordentligt de senaste 50 åren. Men rivaliteten går längre tillbaka än till matcherna mellan polisonger och korta shorts, ja den är till och med äldre än klubbarna själva. Jag tror inte jag behöver fotbollskontextualisera den här texten (allt som finns att säga om rivaliteten lagen emellan är redan sagt, flera gånger om), utan den får i stället ses lite som punschpralinen i Alladinasken.

 

Andra hälften av 1800-talet var England i händelsernas centrum. Man byggde järnvägar och tillverkade prylar, det kallades nog inte för industrialisering då men kom att göra det senare. Arbetarklassen jobbade på fabrik och överklassen skissade på reglerna till den nya bollsporten som sedemera skulle adopteras av blåkragarna på bandet. Liverpool och Manchester var industrialiseringens och den engelska ekonomins huvudstäder. Manchester för all sin tillverkning (staden var först att industrialiseras), man hade över hundra bomullsfabriker vid 1800-talets mitt och kallades därför Cottonopolis. Liverpool hade Europas största hamn, och var Englands port mot väst – mot USA. Frasen ’Manchester made and Liverpool trade’ beskrev städernas olika roller väl. Båda städerna hade stor arbetskraftinvandring, framför allt från Irland. Man hade en slags vänskaplig rivalitet mellan städerna och dess invånare.

 

Men världshandelsdeprissionen på 1870-talet drabbade Liverpool hårt, och fick som följd att man höjde avgifterna gentemot engelska industrier som var beroende av att nyttja hamnen. Något som i sin tur drabbade närliggande Manchester hårdare än någon annan engelsk stad. Lösningen på problemet hade man skissat på i ett par hundra år och nu var tekniken och pengarna tillgängliga, och på 1894 års första dag invigdes The Manchester Ship Canal. Den knappt sex mil långa kanalen går från Manchesters hamn längs motorvägen M6 och ut i Merseyflodens södra bank, vid Eastham Lock. Kanalen innebar ett rejält uppsving för Manchester, som plötsligt hade sin egen expressväg mot västvärldens alla möjligheter. Trots att Manchester ligger ett par mil från kusten var stadens hamn den tredje största i landet. Kanalen raderade dessutom effektivt bort behovet av att ta vägen via Liverpool, och i stället kunde Manchester profitera sig på delar av den handeln som Liverpool tidigare haft ensamrätt på. I dag är det den enda engelska kanalen som fortfarande är privatägd. Men kanalens glansdagar är passerade, mycket på grund av att industrierna flyttat ut ur landet eller försvunnit, på femtio år har lasten minskat från drygt 18 000 ton till drygt 7 000, och den lär fortsätta att minska i framtiden.

 

Nu var det nog ingen kanalhämnd i första hand från Jamie Carragher, men bygget av kanalen är absolut en ingrediens (om än inte särskilt aktuell eller relevant när lagen möts nuförtiden) som gör att M6-derbyt, oavsett tabellposition och formkurvor alltid kommer att vara högintressant. Jag tror att åtminstone fem av Carraghers skruvdobbar kan tillskrivas att Nani påminner honom om Ronaldo (och andra duktiga spelare), men den sjätte, den som rev upp såret, kanske var för att illustrera vad kanalen en gång innebar för staden Liverpool.

 

För över hundra år sedan grundades klubben av en grupp nationalister. Drygt hundra titlar senare har fansen gett sig ut på gator och torg för att ta tillbaka sitt land. Jag ska berätta lite kort om vad Al-Ahly Sports Club pysslat med däremellan. Men först, välkomna till Egypten, och till Kairo.

 

Ahly beskrivs ofta, och inte helt mot sin vilja, som ett egyptiskt Real Madrid. En fotbollens stormakt, med en gigantisk supporterskara, och ekonomiska muskler som gör dem mer eller mindre onåbara för provinsklubbarna. Med trettiofem ligatitlar och nästan lika många inhemska cuptitlar gör Ahly inga Kairo-korteger efter en silvermedalj. Ahly betyder just ’Nation’ och har alltså, ända sedan begynnelsen syftat till att vara en egyptisk symbol. Då var Egypten en engelsk koloni, och ironiskt nog använde man just fotbollen, deras fotboll, för att skapa den nationella identiteten kring. Snabbt blev klubben en slags motståndsorganisation mot det kolonilala förtrycket, framför allt bland unga studenter. 1925 gjorde man klubben exklusiv för egyptier, eller som man själva uttryckte det, Ahly blev ’folkets klubb’. I Egypten bor ca 80 miljoner människor, och Ahly säger sig ha 50 miljoner fans. Och även om vi kanske ska ta den siffran med både en och två nypor salt, så säger den något om hur etablerad klubben är i sitt hemland, och i sin region. Afrikanska fotbollsförbundet utnämde Ahly till det förra århundradets främsta afrikanska klubb. Och med sju ligatitlar och fyra afrikanska Champions League-titlar har man redan skaffat sig ett hyfsat utgångsläge på det nya.

 

Även om de är en parentes i just den här berättelsen, får vi åtminstone nämna antagonisterna i stan också. För om Ahly representerar folklighet (så länge folket i fråga är egyptiskt, minns väl) och är en klubb för arbetare, studenter och gemene män och kvinnor var Zamalek SC mer av en överklassklubb, man bar till och med Egyptens kung Farouks namn ett tag. Derbyt lagen emellan är den största afrikanska klubblagsmatchen som finns, och när det börjar dra ihop sig för match jobbar de nybildade Ultras Ahlawy övertid för att förbereda tifon och gruppera sig inför de kommande drabbningarna med polisen och motståndarfansen.

 

Men det får räcka som klubbens historiska bakgrund och dess rivalitet med grannen. För egyptisk historia hänvisar jag er till andra kanaler (typ en bok eller nåt) och för rivalitetsfrotteri kan Youtube säkert stå till tjänst. Men nu tar vi och lyssnar på vad fansen, de som är som ’folk’, sa för ett drygt år sedan. David Goldblatt träffar flera av Ahlys ultras under sitt besök i Egypten på vintern 2009. De flesta är unga, välutbildade män, ständigt uppkopplade på sina trådlösa laptops. Han frågar en av dem (som ville vara anonym), på tal om att de forcerat en av polisens grindar på väg in till arenan för att få in sina flaggor, om det någonstan i Egypten finns en organisation som skulle kunna göra något liknande.

 

- Jag vet inte om någon annan skulle kunna göra det. Vi gör vad vi måste göra, mot polisen och de som styr, de som trycker ner oss, för vi tycker dom gör fel. Men när vi säger att dom gör fel menar vi inte att vi vill ha koas, vi är inte anarkister. Vi vet att det finns regler som vi inte står över.

- Är ni en politisk organisation?

- Vi är helt opolitiska. För ultras handlar det bara om fotboll. Politik här är tabu, man kan inte prata om det. Man har ingen chans att komma nånvart i Egypten om man pratar om politik.

Goldblatt försöker igen.

-Vad jag har förstått är det inte ofta i Egypten som stora folkmängder får komma samman och göra sin grej...

Men Ahly-ultran slår ifrån sig.

- Vi är inte politiska, och det vet regeringen.

Han fortsätter.

- Vi har blivit en organisation att räkna med, som de måste hantera. Ett bevis på det var när fotbollsförbundets president ringde mig, och andra ultras personligen, för att boka in ett möte. De ville veta vilka våra krav var. Vilka krav vi har...? Vi är ingen terroristorganisation. Vi vill bara ha möjligheten att anordna tifon och ta med flaggor till matcherna, för att uttrycka vårt stöd för laget.

Assad, en annan Ultras-ledare, resonerar kring begreppet politik, som ju i Egypten betytt många saker genom åren men aldrig varit förknippat med demokrati.

- Fotbollen är större än politik. Det handlar om verklighetsflykt. Den vanlige Ahly-supportern bor i en etta med sin fru, svärmor och fem barn. Han jobbar för minimumlön och hans liv suger. Det enda bra i hans liv är att han i två timmar på fredagkvällarna får se Ahly spela fotboll.

 

Just den här senare ultran var väl ingen vidare vän av familjen, och kanske ska vi inte ta honom på alla hans ord. Men samtidigt är Ahlys arenas läktare en av ytterst få offentliga platser där den här vanlige supportern upplever någon slags frihet. Ett drygt halvår senare var kaoset ett faktum, och massprotesterna mot regimen skedde nu på öppen gata, och inte bara utanför arenans grindar. Men Ahlys ultras vidhöll att man var helt och fullt opolitiska, på sin Facebook-sida skrev man att medlemmarna är fria att delta i protesterna, men som organisation tog man inte ställning. Officiellt.

 

Vill man veta åt vilket håll vinden blåser kan man fukta ett finger och hålla upp det i luften. Vill man veta åt vilket håll samhällets vindar blåser kan det ibland räcka med att gå på fotboll. För på läktarna var protesterna redan i gång, och hade varit så en bra tid. De arga unga studenterna hade redan stormat militärpolisens järnridå när de intog arenan. Väl inne vajade man sina hemmagjorda flaggorna och sjöng sånger om historiens och framtidens triumfer, framför allt sjöng man högt – och tillsammans. Oavsett vad resultatet blev i matcherna (nu vinner i och för sig alltid Ahly, men ändå) hade man tagit en viktig seger när man vann friheten att uttrycka sig på läktarna. Då återstod ju bara att slå sig igenom samma regerings ridåer utanför arenan. Men med det sagt måste det också sägas att protesterna vi såg i Egyten, och som vi nu ser i flera nordafrikanska länder har ingenting (eller väldigt lite) med fotboll att göra. Däremot är det ingen slump att det är de läktarfostrade ungdomarna som är först ut på gatorna för att kräva sina rättigheter. Demokratiseringsprocessen påbörjades på arenan där de kunde – och vågade – stå upp mot regimens polis och militär. Den extrema nationalismen som Ahlys supportrar sluter upp bakom är nog inte helt ofarlig, men den här gången var den mest farlig för han som befann sig högst där uppe på pyramidens topp. Beväpnade med trådlösa laptops och sociala nätverk mobiliserade man sig för att ta striden ute i den stora världen, och kräva sitt land tillbaka.

 

Sagt och gjort, och väl ute på gatorna fick de arga unga studenterna sällskap från så gott som hela det egyptiska folket. Men politiska var man aldrig. Det handlade bara om att stötta sitt lag. Al-Ahly.