Ett ganska platt land
Så är det, Holland är ett ganska platt land. Det är David Winner som konstaterar det i ’Brilliant Orange’. Vi får ge Winner att han har ett öga för att se det uppenbara. Som tur är ser han andra saker också. Tydligen gillar holländarna sitt platta land. Landskapet sticker inte ut, och det gör invånarna bäst i att låta bli också. Det heter att så fort ditt huvud sticker upp ovanför gräset så hugger någon av det. Och då ska ni veta att de klipper sitt gräs kort, holländarna. Låg profil och samarbete är vad som gäller. Det nya Holland samarbetade sig till en silvermedalj i VM, och med Sneijder och Robben som ’uppstickarna’ får vi väl säga att man höll rätt låg profil ändå.
Det där med samarbete var visst en överlevnadsfråga från början. Eftersom landet var speciellt utsatt för översvämningar tvingades man samarbeta och gräva diken för att leda undan vattnet, och sen blev man duktiga på det och tog det med sig, in i politiken och ut på fotbollsplanen. Holland (nej, jag tänker inte kalla det ’Nederländerna’, ni fattar ändå och Simon Kuper har sagt att man får skriva ’Holland’, så det så) har mängder av politiska partier, elva som nu sitter i riksdagen och en hel drös mindre partier strax under spärren, så det är klart att de tvingas samarbeta för att få igenom några beslut. Men det är långsamma processer, och politiken har ett rykte om sig att vara särskilt tråkig i Holland, något som landets komiker brukar skämta om. Inte alls som i England alltså, där det är politikerna som står för komiken, och komikerna för politiken. När Frihetspartiet med rasisten Geert Wilders i spetsen fick drygt 15 procent av rösterna i senaste valet, och då blev landets tredje största parti, kanske politiken i Holland blev mer händelserik. Men den blev knappast roligare.
Landslaget så. Att man fick kritik i somras berodde knappast på att man inte släppte lös divan Robben, utan helt enkelt för att man inte spelade lika underhållande och sevärd fotboll som publiken vant sig vid. Man var destruktiva och defensiva snarare än konstruktiva och offensiva. För på 70-talet, när man senast spelade en VM-final var samarbetet och kollektivet inte mindre viktigt än nu, men då hade man en spelare som bröt normen, och som kom att förknippas med hela den holländska fotbollen – trots att han var det extrema undantaget. Motsägelsen var total när Cruyff pratade om kollektivet, laget och samarbetet, samtidigt som han själv hade tidernas friaste roll och stack upp både huvud, axlar, knä och tå ovanför gräset. Men kanske var det just för att han ständigt missionerade kollektivets och lagets mission, som han själv kom undan med att agera utanför samma principer. För där jantelagen är stark gör den starke bäst i att inte sticka upp huvudet alltför ofta. Och kanske inte prata om sig själv i tredje person, men det gjorde i alla fall inte Cruyff.
Man har alltså svårt för starka ledare i Holland, och det är i mångt och mycket en fransmans fel. Jean Cauvin, mer känd som John Calvin, var en pastor på 1500-talet som bröt sig ur den katolska kyrkan för att sprida en alternativ syn på det kristna budskapet. Han menade att den traditionella kyrkan, och prästens roll var överflödig, och att människorna själva borde läsa och tolka Bibeln, och hitta sin egen mening i den. Det där slog i Holland. Det är alltså ingen som bestämmer (precis som i politiken), utan alla är sin egen chef. Därför är tränarens roll i holländsk fotboll förhållandevis svag. Han har elva spelare som hellre skaffar sig en egen uppfattning om spelet, än att lyssna på ’prästens’ tolkning av det. I det engelska samhället, för att kontrastera, som är präglat av klass och titlar är chefen chef, och chefen bestämmer. Punkt. I Holland, menar Winner, måste tränaren förtjäna spelarnas respekt, den kommer inte med titeln. Bara tanken på den gammalengelska katolska präst-tränaren Harry ’jorden är platt om jag säger att den är det’ Redknapp som holländsk förbundskapten kittlar ju därför lite extra.
Men om det å ena sidan är tränarens mardröm att ha spelare som helst går sin egen väg, borde det å andra sidan vara varje tränares dröm att ha spelare som värdesätter kollektivet. För de verkar ju snarare säga att tanken är fri än själva utförandet. Du får se på spelet hur du vill men du ska göra det som är bäst för laget. Och då är det ju inte lika kontroversiellt längre. Om det inte vore för den där allmänna holländska skeva självbilden – den som säger att de var goda under förintelsen, och den som säger att den orangea fotbollen står över all annan fotboll. Leo Beenhakker förklarar: När det är VM eller EM, är 90 procent av lagen där för att vinna. Men det är alltid ett lag som bara är där för att visa hur bra de är. Och det är Holland. Det är vårat drama. Med all den talang vi har, både teknisk och taktisk, vår offensiva fotboll, har vi bara vunnit ett mästerskap, och det var av misstag. Vi älskar spelet, men vi saknar någonting. Vi är som en boxare som boxas väl men som saknar en knockout...
Nu håller nog inte de Jong med om det sista där, men annars har det blivit lite av en holländsk tradition att vara bäst i kvalet och gruppspelet för att sedan förpassas ur mästerskapen av en mer cynisk motståndare. Men den bilden grusades, stämplades och tvåfotstacklades sönder och samman i somras, och i stället blev man boxaren med njurslag, öronbett och slag under bältet. Men fortfarande utan en knockout när det gällde som mest. Identitetskrisen har dock avtagit något efter de inledande kvalmatcherna, och man har redan ena foten i EM-slutspelet nästa år.
Bortser vi från koloniöar mäter Hollands högsta ’berg’ Vaalserberg 322 meter. Polens högsta berg heter Rysy och mäter 2 499 meter, så man hoppas nog få sina matcher i det lite plattare Ukraina där det högsta berget Hora Hoverla bara mäter 2 061 meter. Men först möter man ett annat ganska platt land, med en bergstopp på dryga 1000 meter, en VM-silvermedalj, och med en målvakt i grå mjukisbyxor – Ungern.
