la roulette

Ukraina och Frankrike rymmer två såna där stora fotbollshistorier, 1942 i Kiev och 1998 i Paris. Myten om martyrerna från 1942 blev med tiden ersatt av en lika hemsk, och hemskt intressant, berättelse.  Hur det egentligen är med historien från -98 vet jag inte riktigt, men vi kan väl skrapa lite på den blanka ytan i alla fall (kanske blir det aktuellt med en titthålsoperation senare, vi får se).

Hur som helst, det ukrainska tåget fortsätter tuffa på och nu ska den gamla jätten Dynamo bara ’göra jobbet’ mot den nya jätten Man C, sen är både Dynamo och Shakhtar vidare till kvartsfinal i de europeiska cuperna. Jag lyckades aldrig göra plats för den här historien i det förra inlägget om Ukraina, men nu när de är i farten igen kan vi ju smyga in den inför kvällens match i stället. Jag tänker förstås på Dödsmatchen, tidernas mest mytomspunna fotbollsmatch. Den innehöll precis alla ingredienser för att koka ihop en riktigt matig Hollywoodsoppa - och eftersom den soppan kokats ihop otaliga gånger finns en uppsjö av böcker och filmer (för att inte tala om blogginlägg) som rör matchen och dess konsekvenser. Själva matchen och dess direkta påföljder tar vi därför i korthet, för att sedan gå vidare och se ett annat exempel när man (presidenten, politiker, forkare, folk i allmännhet och diverse bloggare, som oftast är folk i allmännhet) använder fotbollen som ett politiskt verktyg, eller för att förklara politiska fenomen – ibland med väl underbyggd fakta (som t.ex. Carraghers uppenbara ilska över Manchesters kanalbygge), ibland genom en övervilja att förklara samhälleliga faktorer med fotbollens hjälp.

När andra världskriget bröt ut tog flera av Dynamo Kievs spelare värvning i den sovjetiska armén. När tyskarna så intog Kiev togs de överlevande soldaterna tillfånga och arresterades, och de som inte skickades till arbetsläger eller avrättades släpptes ut i den ockuperade staden för att arbeta och sköta sig – vilket blev fallet för Dynamogänget. Åtta Kievspelare tog jobb på ett bageri i stan och bildade tillsammans med tre spelare från Lokomotiv Kiev fotbollslaget FC Start (nedan). Man började dessutom spela i en, av nazisterna, nybildad fotbollsliga. Målvakten Trusevich förklarar; Vi har inga vapen, men vi kan kriga genom våra vinster på fotbollsplanen… för en stund kan Dynamo och Lokomotiv spela i samma färg, vår flaggas färg. Fascisterna ska veta att den färgen aldrig kan besegras. Och mycket riktigt, fotbollsrebellerna vann match efter match, till Kievs kuvade invånares stora glädje. Naturligtvis blev det ett problem för tyskarna (och andra länder på nazisternas sida som mötte Start), som ju inte gått in i matcherna med den största ödmjukhet. Till slut fick det vara nog och man fixade en match mellan Start och Flakelf, ett lag som bestod av spelare från Luftwaffe. 6 Augusti 1942 vann FC Start med 5-1. Till returen (som skulle spelas tre dagar senare) valdes en SS-officier ut som rättskipare, och ukrainarna borde ju begripit att det inte var tänkt att de skulle vinna den här matchen. Och trots att det sägs att domaren förfördelade ukrainarna vann man igen, den här gången med 5-3. Och som att det inte var nog med att slå tyskarna i två matcher valde dessutom den unge backen Oleksiy Klymenko att, efter att ha dribblat sig fri och rundat målvakten, skjuta bollen mot mittplan i stället för att lägga in den i det öppna målet. Gesten uppskattades inte, och domaren blåste av matchen innan klockan nått 90 minuter.

Ovanstående händelser verkar man överrens om att de inträffat (även om Klymenkos icke-mål inte går att hitta på youtube). Men Sovjetregimen nöjde sig inte med den historien, utan återgav matchen med vissa dramatiserande kringhistorier. Till exempel att SS-soldaterna i publiken sköt efter FC Starts spelare under matchen, eller att spelarna direkt efter slutsignalen avrättades. Spelarna blev hjältar och martyrer i hela Sovjet, och inte minst i Ukraina, men det tog många år innan en någorlunda trovärdig bild av vad som hände efter matchen trädde fram. Som tur är kom Andy Dougan (Dynamo: Defending the Honour of Kiev ) med svaret. Och det är inte mindre tragiskt än myten, kanske bara lite mindre ’Hollywood’. Spelarna förhördes av nazisterna en tid efter matchen, en av dem med förflutet i KGB dog efter ett par veckors tortyr. Övriga skickades till arbetsläger där några sköts efter ca ett halvår (de fysiskt välmående fotbollsspelarna stod ut längre än de flesta andra) och någon försvann spårlöst. Men när man reste statyer och skrev sånger och böcker om spelarna lutade man sig snarare till myten och den något dramatiserande varianten av matchen – trots att det näppeligen hade behövts.

Så vad har det med Frankrikes 98-lag att göra? Jo, på ett liknande sätt som FC Start kom att symbolisera och bära en ukrainsk nationalism som står sig stark än idag, fick det franska laget både före och efter hemma-VM 1998 finna sig i att vara ett flitigt använt politisk redskap, först av extremhögermannen Le Pen och Front National, som dömde ut dem och avfärdade laget som 'ofranskt', och sedan av högermannen Chiraq (och alla vänster om honom), för att påvisa motsatsen till Le Pens uttalanden. Nu var det förvisso ingen myt att det franska fotbollslandslaget till stor del bestod av spelare från de gamla kolonierna, de kallades les blacks, blancs, beurs – de svarta, vita och bruna (nordafrikanerna), och det är heller ingen myt att de var ett dugligt lag som gjorde ett bra mästerskap. Det är inte ens en myt att invandrarfientliga Front National tappade i opinionsundersökningar efter mästerskapet, och där spelade VM-titeln säkert en roll. Men frågar vi invandrarungdomarna i Paris eller Marseille vad VM-guldet betyder för deras rättigheter idag ska vi nog inte vänta oss några solskenshistorier. President Sarkozy har själv sagt att han ska tvätta La Courneuve (en Parisförort) med högrtrycksspruta, för att bekämpa ’slöddret’. Och den franske migrationsministern har förklarat att romerna är ett alldeles särskilt problemfolk. Det är farligt att spela ut etnicitetkortet för att påvisa att invandrarna visst kan göra stordåd i idrotten (och därför också i samhället). Med fyra raka misslyckanden i mästerskapen får det franska fotbollslandslaget inte längre representera de ’skötsamma invandrare’ Sarkozy vill att de ska vara. I stället är man nu ett gäng ’bortskämda snorungar’, som inte lyssnar på tränaren. Eller hur, Raymond?

Det är klart att Zidane och Nasri ska vara förebilder för varenda fransk och ofransk fotbollsknatte, men de var och är fotbollsspelare, och det kommer inte alla fotbollsknattarna bli (berätta inte det för dem bara). De ska förhoppningsvis gå klart skolan och jobba med sånt som vanliga fransmän jobbar med, kanske kan de då slippa undan både Raymond och högtryckssprutan. Men vem är deras förebild? Eller för att konkretisera ytterligare; vem tjänar mest på att franska trettonåringar har Nasri som sin största förebild, och vill mer än allt annat gå i hans fotspår, ungdomarna själva eller Sarkozy och Front National?

PS. Förflytta gärna det franska fallet till Sverige och se vad ni kommer fram till.