la roulette

Det är uppehåll i J.League. Nu räknar man offer i tusental, kyler ner kärnkraftsreaktorer och hoppas att mer hjälp är på väg. Man tänker på mat och vatten, för en dag i taget. Och sen måste man börja om från början. Bygga upp hela samhällen som sköljts bort med vågen - skolor, sjukhus, bostäder och kontor. Man försöker hitta tillbaka till sin vardag, till sitt hem och sina jobb. Sen går man kanske på fotboll igen. Och det är någonstans där vi kommer in. För tanken är att vi ska göra det lite bättre förberedda, med lite insyn i den japanska fotbollen (vilken i sin tur ska ge lite insyn i det japanska samhället, i vanlig ordning). Men framför allt ska vi göra det med all världens sympatier.

Fotbollen är stor i Japan. Men till skillnad från i andra (fotbolls-)länder är den japanska fotbollen ett sällsynt medvetet konstruerat fenomen. Den växte alltså inte fram med industrialiseringen på samma sätt som i England, utan i likhet med den japanska högteknologiska industrins uppkomst skapades den blixtsnabbt (men decennier efter industriboomen), för att man identifierade ett behov av den. Historiskt sett har både baseball och sumo-brottning varit större sporter än fotboll. Det fanns visserligen en semiprofessionell liga (JSL – Japan Soccer League) med fotbollsspelande företag (typ Mazda FC och Sumotomi Metals), där ligans syfte snarare var företagens än själva fotbollens. Men 1993 startade J.League, och det är två personer och två företag som förtjänar ett omnämnande i samband med det.

Den första är skaparen, den gamle landslagsmannen Saburo Kawabuchi. Han hade sett hur den europeiska professionella fotbollen spelades inför tiotusentals åskådare, med klubbar som omsätter hundratals miljoner eller (ett par miljarder) kronor och tänkte att han ville ha något liknande hemma på ön. Till sin hjälp anlitades ett av Japans största företag inom marknadsföring – Hakuhodo – som drog igång en reklamkampanj som saknar motstycke i japansk historia. Kanske rent av i hela världen, spekulerar Jonathan Burchill (som skrivit boken Ultra Nippon, på det sällsynta ämnet japansk fotboll). Fotbollen är casual, speedy och active, sa man, och tänkte att det skulle tilltala den japanska ungdomen. För att packetera innehållet togs ett annat företag in – Sony Creative Products – som skulle ansvara för att designa klubbarnas tröjor, maskotar och logotyper. Bilfabriken FC var ett minne blott – PUL var redo att ta över.

Hoping to build bridges between S-Pulse and supporters, the mascot "PUL" was named after English "PAL", the similar sound and spelling of PULSE. PUL was born as a modern, elegant, charming and energetic character with such necessary skills for football as quickness, strength and wisdom. Plumage of its ears symbolizes S-Pulse players flying quickly in the field.

Det här går alltså att läsa på klubbens startsida. Kan det vara så att man faktiskt börjar med maskoten, och dess tillskrivna nonsens-egenskaper, för att sedan forma klubben och allt runt omkring så att det passar in i bilden av maskoten? Det här är ju inte vilket dragplåster för de allra yngsta som helst, utan snarare verkar maskotarna vara en viktig del av klubbens identitet. Men vi är inte klara med seriefigurer där. Den andra (eller tredje blir det ju, om vi räknar in vår nya kompis PUL) figuren vi ska nämna är den elvaåriga fotbollsfantomen Captain Tsubasa. Tidningarna om honom var en slags japansk Buster och huvudpersonen blev något av en kultfigur på 80-talet. Något som gav fotbollsintresset en rejäl skjuts framåt bland japanska pojkar – de som skulle fylla arenorna 20 år senare.

Rom kanske inte byggdes på en dag. Men (proffs)fotbollen i Japan skapades på ungefär lika lång tid som det tog för Mr. Kawabuchi att knäppa med fingrarna. Och själv tog han jobb på fotbollsförbundet, som president. De utländska influenserna har varit påtagliga i den japanska fotbollen. För med pengarna kom brassarna. De flesta för att varva ner och dryga ut pensionen givetvis, men det höjde ändå intresset för den nya optimistiska ligan med alla gamla brasilianska landslagsstjärnor som köptes in (det köps fortfarande in flitigt med brassar - idag är de ca ett trettiotal i högstadivisionen). Och utan en etablerad proffsfotboll sen tidigare var det även naturligt att värva in en hel del europeiska tränare.

Och fansen sen då. Egentligen är de ett helt eget kapitel. För även de var ju tvungna att skapa sig själva efter att Kawabuchi knäppt med fingrarna. Hemmafansen (åtminstone de på kortsidan) är någon slags blandning mellan cheerleaders och europeiska ultras, med prydliga tifon och intressanta sångval. På arenorna förundrades Burchill över att toaletterna var rena, halvtidskorven var ersatt med en risrätt med fisk och skaldjur (serverat i en liten papplåda, med tillhörande ätpinnar), men allra mest reagerade han på att man källsorterade soporna. Det hade nog inte fungerat på St. James’. Inför hemma-VM hade man i och för sig varit oroliga för vad den engelska supporterkulturen (även kallad huliganismen) kunde ställa till med, hur den skulle påverka de lokala ungdomarna. Men när man efter mästerskapet räknade samman oordningen (bland hemmafansen) fann man att åtta personer arresterades för att de blottade sig (fyra i samband med firandet när de gick vidare från gruppen och fyra när de åkte ut ur mästerskapet), två tonårstjejer anmälde två andra fans för att ha stulit deras biljetter utanför en av arenorna, och fyra Tokyograbbar arresterades efter Japans uttåg då de dränkte sina sorger i alkohol, vandaliserade en telefonkiosk och gick mot rött på övergångsstället.

Där har ni en liten del av den japanska fotbollen. Och med tusentals döda, hundratusentals evakuerade och med kärnkraftverk på gränsen till härdsmälta har man nu alltså gjort uppehåll i J.League. En serieomgång är spelad, 33 återstår. Med vetskapen om vad som föregår fotbollen hoppas vi att den kan återupptas så snart som möjligt.