Importsvenskan
Vi har ju varit ute och snurrat en hel del i den stora världen. Ni vet, den utanför Sverige. Och när det kommer till fotbollen är det väl så att borta är bra och hemma är... hemma. Men nu åker vi hem. Fast vi lämnar inte överstegsfinterna, rabonan och de brasilianska höfterna där, utan vi tar med oss varenda utländsk fotbollsimport och ser vad de ställt till med här hemma. För till har de ställt det, vänta bara.
Men först ska det sägas att det här inte är senaste nytt. Det är en gammal b-uppsats som jag och mina kursare Vasil och Tuan skrev, som blev en artikel i Svenska Idrottshistoriska Föreningens årsbok 2010 (som ni föreningsmedlemmar där ute redan vet), och som nu alltså blivit ett blogginlägg. Det påminner lite om Fabio Cannavaro, som var en italiensk mästarback, världsmästare och marängmästare, och sen skrev han på för Al-Ahli Dubai. I alla fall, här följer en liten sammanafattning av vår studie om de allsvenska importerna mellan 1974-2008. Arbetet bestod i att räkna ihop alla de importer som varit här, varifrån de kom och vilken position de spelade på. Att sätta en positionsetikett på varje spelare var inte helt enkelt, men ni får helt enkelt lita på vårt goda omdöme.
Det var Ronnie Powell (Magnus pappa) som var först när han skrev på för Brynäs IF år 1974. På den tiden kom de för jobben, man var ju inte proffs förrän drygt ett decennium senare, trots att amatörreglerna avskaffades redan 1967. Sen dess har det rullat på, importerna har ökat och från att mest ha handlat om skandinaver, en och annan islänning och några britter värvades det spelare från världens alla hörn (läs: Brasilien och Afrika) i mitten på 2000-talet. Vi använde Roy Hodgsons ganska vedertagna uppfattning om vilka egenskaper som var mer eller mindre viktiga beroende på vilken position du spelar på. Det är uppfattningar som säkert förändras något med tiden, men samtidigt ska vi komma ihåg att han sannolikt är den som haft störst inflytande på den svenska fotbollen under den perioden vi studerade.
Det framgår tydligt vilka egenskaper en anfallare bör besitta, enligt Houghton. Intressant är också hur han uttrycker sin teori om anfallaren, att man inte ska lasta över sina skyldigheter. Han bör alltså vara mer egoistisk än sina medspelare – men bara när läge ges. Viktigt är även att sträva efter det oväntade och ovanliga i anfallsspelet, samt att spelarna ska våga misslyckas. Sedan ska man komma ihåg att anfallsspelarna under Houghtons fotboll alltid var tvungna att jobba hårt utan boll och sätta press på motståndarna.
Om anfallaren säger Roy;
Våra spelare måste visa en aggressiv och positiv attityd i detta område. De måste vara beredda att attackera motståndarna med bollen och försöka gå förbi dem, skjuta så fort tillfälle ges och inte lasta över sina skyldigheter på en medspelare. (...) Det oväntade och ovanliga är viktigt här – och därför ska spelare som försöker göra något oväntat, men misslyckas på grund av bristande teknik, inte kritiseras av tränaren. Nästa gång vågar kanske inte samme spelare att försöka göra det oväntade igen. I stället för att utnyttja ett bra skottillfälle passar han till en spelare som inte är bättre placerad. Målchanserna kan försvinna om spelare tvekar framför mål.
Och om försvararen;
Likaväl som forwards måste vara positiva i anfallsspelet måste försvararna vara ansvarsfulla i försvarsspelet. Försvarare får inte göra förhastade angrepp. De måste veta att de är understödda. De får inte försöka bryta passningar om de inte är säkra på att hinna fram. De måste fatta bestämda beslut om när de ska attackera och när de inte ska attackera. De måste inse sina svagheter och inte hålla bollen för länge när de fått tag i den. De får på inga villkor slå chansartade passningar som kan ge motståndarna bollen nära vårt eget mål. De ska tackla hårt och bestämt men inte ge frisparkar nära straffområdet. Försvarare kan visa stor skicklighet i många avseenden, men om de har för vana att ge bort mål genom oansvarigt spel kan de inte betraktas som bra försvarsspelare.
I försvaret vill Houghton ha mer tänkande spelare. Impulser och det oväntade är strikt förbjudet. Eftersom försvarsspelarna sällan besitter samma teknik som mittfältare eller anfallare måste de kompensera sina brister med att ”tänka” bättre och snabbare. De måste göra rätt avvägningar, de får inte chansa och de ska ta stort ansvar. När ett lag spelar med hög press är det också viktigt att de fyra försvarspelarna är så pass samspelta att de kan ställa motståndarnas anfallare offside när det krävs.
Och så målvakten;
Målvaktsspel är ett ämne som inte kan behandlas i endast ett kapitel. Målvakten är den viktigaste individen i ett lag. Han är annorlunda än alla de andra spelarna och borde därför behandlas och tränas annorlunda. (...) Målvakterna är specialister, men därför ska tränare inte låta dem träna helt och hållet för sig själva. Det är farligt att alltid låta den specielle målvaktstränaren ta hand om dem. Målvakterna måste nämligen lära sig fatta beslut – och det lär de sig bara när de tränar tillsammans med försvarsspelarna.
Målvakten är ett mysterium, det räcker egentligen med att konstatera det. Och att han ibland har mjukisbyxor.
När det gäller Hodgsons indelning kan vi väl lägga till att mittfältare och yttermittfältare blir någon slags blandning mellan anfallare och försvarare, där yttrarna är något mer anfallare och de centrala mittfältarna lite mer försvarare. Vi delade också in tidsperioden i tre delar, där vi tyckte oss kunna se brytpunkter i värvningsmönstret. Den första perioden bestod av värvningar från Storbritannien och Norden, den andra perioden kom 'videojuggarna' och den tredje perioden upptäckte klubbarna Afrika och Sydamerika. Och så här har det alltså sett ut. Ge tabellen en minut, så blir det nog hyfsat klart vad den säger.
Vi delade in positionerna i sex kategorier;
1 = Målvakt, 2 = Ytterback, 3 = Mittback, 4 = Yttermifffältare, 5 = Central mittfältare, 6 = Anfallare
Tar vi med oss Hodgsons högst konventionella tankar om vilka egenskaper sportcheferna eftersträvar på olika positioner är det inte svårt att dra slutsatser från ovanstående tabell. Precis som den systematiska rasismen i det svenska samhället avgör vem som får vilka jobb, avgör den systematiska rasismen i fotbollen, just det, vem som får vilka jobb. I uppsatsens inledning citerade vi Eduardo Galeano, och jag tar med hans ord avslutningsvis här också, helt enkelt för att ingen säger det så bra som han.
Proffsfotbollens teknokrater har tvingat på oss en fotboll av ren snabbhet och fysisk kraft, men utan glädje och fri från fantasi, då den förbjuder alla dumdristigheter. Lyckligtvis dyker det fortfarande då och då, men alltmera sällan, upp någon fräck och skitig förortsgrabb på planen, som går utanför regelboken och har fräckheten att dribbla bort både motståndarlaget och domaren och publiken på läktarna, och i renaste kroppsglädje kastar sig ut i det förbjudna äventyret friheten.
Tack till Vasil och Tuan (men det är Galeano på bilden).
