la roulette

En berättelse till från Italien, såhär när det är både strejkuppehåll och landslagsuppehåll? Jag inleder som man ska göra, om man vill säga något om Italien. Eller rättare sagt, om man vill att någon ska lyssna på vad man säger om Italien.

Zlatan Ibrahimovic spelar i ett Milan som vunnit åtta scudettos och fem Europacuptitlar sedan 1986. Millencolinlåten ’My namne is Golden’ sammanfattar väl Zlatans tio år långa Europaturné. Mer än textförfattaren ens vågat föreställa sig sannolikt. Sen den musikaliska hyllningen till Zlatan (som betyder ’den gyllene’ på slaviska) kom ut 2005 har han ju gjort sig än mer hemmastadd där uppe på prispallens topp. Och landslagskapten har han blivit, med familj och allt. Men det är naturligtvis inte Zlatans guldkantade berättelse jag ska berätta här. Den här texten ska handla om en annan ’Golden Boy’, som spelade i ett annat Milan. Milan innan 1986.

Han gjorde sin nittonde och sista säsong i Milan när de sydde på stjärnan ovanför klubbskölden. Då hade han gjort över femhundra matcher, drygt hundra mål och fler assist än någon kunnat räkna till för sitt Milan. Han är en av de mest älskade rödsvarta ikonerna i historien. Men han var också en spelare som utmanade bilden av den italienska modellen som byggde på kollektivet och ett starkt försvarsspel. Han spelade aldrig bara en fantastisk anfallsfotboll mot motståndarna försvarare, utan tvingades samtidigt ständigt försvara sig själv och sitt sätt att spela. Ska vi ta det från början?

Gianni Rivera föddes för 68 år och 12 dagar sen i staden Alessandria i norra Italien. Som så oändligt många andra småpjkar ägnade han fritiden åt att sparka boll på gatan, på gården och faktiskt på den lokala kyrkans gamla lekplats (just de kyrkfostrade kanske vi kan räkna till ändå?). Om han var rädd om fötterna redan som en liten pojkspoling vet jag inte, men vi har anledning att tro det. Och den unge Rivera hade all anledning att vara det. Han plockades upp av stans Serie A-klubb Alessandria Calcio redan som 13-åring, och klubben tvekade inte att släppa ut sin lilla akvariefisk bland de stora fiskarna nästan omgående. Som 15-åring gjorde han debut i Serie A (som näst yngste spelare genom tiderna, än idag). Rivera spelade 26 matcher och gjorde sex mål säsongen 1959-60, men hans Alessandria orkade inte hålla sig kvar i ligan. Pojken var dock för bra för att följa med ner till Serie B, så han flyttade de tio milen till Milano. På bilden nedan ser vi en helt grön rödsvart tonåring, bredvid en vuxen.

Riveras pappa arbetade på järnvägen som mekaniker, så nog kände tonåringen igen ett par uppkavlade ärmar när han såg dem. Det var också pappan som först sett sonens unika talang, och som ordnat med Riveras provspelet som tog honom till Serie A. Men Rivera var långt ifrån någon klassisk fotbollsarbetare. Han kunde göra vad som helst med bollen på fötterna men ingenting utan den.

Riveras namne Gianni Brera var Italiens största och mest inflytelserika sportjournalist på 60-talet. Breras inflytande på den italienska fotbollen kan inte underskattas eller nonchaleras, och han förtjänar egentligen ett eget inlägg framöver. I Riveras historia får han symbolisera huvudpersonens antagonist. Men han stod aldrig ensam Brera, mästare på att skapa opinion genom den allra mäktigaste av pennor. Brera dömde Rivera till att vara en abatino. Ordet betyder egentligen ’ung präst’, men när det applicerades på fotbollsspelaren fick det innebörden av en svag, ömtålig, lyxlirare till spelare. Och det här var under catenaccions genombrottsår. Inter, med Helenio Herrera, försvarade sig till tre mästerskap på 60-talet.

För att kunna ha en spelare som Rivera var man tvungen att ha ytterligare två spelare som sprang de metrarna han inte gjorde. Men så räckte det med att ge det trippande, yviga, spinkiga geniet bollen så skapade han någonting fint. Ibland ett mål eller något artistiskt nummer, men Riveras specialitet var att hitta den sista passningen – den som ingen motståndare sett innan det varför sent. Milan hade ett tufft 60-tal, men vann ändå ligan 1962 och Europadubbeln (Europacupen och ligan) 1968. Rivera var lagkapten, nummer tio, och bottenlöst älskad av de rödsvarta fansen. Han tillhörde också den nya generationen av italienska fotbollsstjärnor, med en rock ’n’ roll-frisyr á la Gigi Meroni, och ständigt omskriven i skvallerpressen.

Om han var Milans ohotade gunstling, döpt till Italiens ’Golden Boy’ (på engelska), så var hans vara i landslaget ständigt ifrågasatt. I Inter spelade samtidigt Sando Mazzola, en lika begåvad spelare, som gav landslagsledningen (nästan) lika mycket huvudbry. Under VM i Mexiko 1970 gav förbundskaptenen de båda offensiva mittfältarna en halvlek var i varje match ända fram till finalen. Att ha båda på planen var otänkbart, då de båda först kom till sin rätt om man byggde spelet kring dem. Och både Rivera och Mazzola var alldeles för bra för att inte spela alls. Men så i finalen mot Brasilien dröjde det ända till den 84:e minuten innan Rivera fick komma in, vid ställningen 1-3. Såväl supportar som andra verksamma i den italienska fotbollen kallade de sex minuterna för ett hån, och att det var i dålig smak. Rivera själv höll låg profil.

I början av 70-talet kom Milan tvåa i ligan tre år i rad. Då hade klubben nio scudettos i prisskåpet, och jagade den där åtråvärda stjärnan som dittills bara Juventus och Inter hade fått sy på sin tröja. Och det är klart att den 36-årige Rivera skulle ge klubben han varit i i nästan två decennier dess tionde titel, sen kunde han lägga de där magiska fotbollsskorna på hyllan för gott. På 70-talet var Rivera också inblandad i en sexskandal där han kort efter en affär med en ung skådespelerska, lämnat henne – gravid med deras barn. Den italienska skvallerpressen gick hårt åt Rivera efter skandalen, och den unga aktrisen var bara en av Riveras många omskrivna kvinnor, men han verkar ändå haft ett hyfsat förhållande med dottern.

Efter karriären som aktiv stannade han kvar i Milans organisation, bara för att omgående få se sin klubb degraderas till Serie B på grund av spelskandalen. Och när klubben kom tillbaka var den kraftigt vingklippt och underpresterande. Och 1986 närmade med stormsteg.

I Milan såg affärsmannen Silvio Berlusconi all världens potential att ta klubben och sig själv till nya höjder. Men med vår hjälte Rivera drog han inte jämnt. Och det berodde sannolikt inte på att Berlusconi var en vän av catenaccio. Den hårfagre Rivera var precis som den hårmagre Berlusconi politiskt intresserad, men Rivera skulle komma att bli en envis motståndare till den senare premiärministern. Naturligtvis förlorade Rivera den politiska matchen mot mäktiga Forza Italia! (även om Rivera faktiskt tog sig ända till Europaparlamentet), och naturligtvis vann Milan fler titlar med Silvio än med Gianni. Rivera var Milans vice-president fram till och med 1986, men försvann hastigt från klubben efter att Berlusconi tagit över. Från och med den dagen fick Rivera också se sina gratisbiljetter till Milans hemmamatcher indragna. Berlusconi försökte dessutom förbjuda fansen att använda Riveras namn i sånger och tifon, han ville helt enkelt sudda ut sin motståndare ur de rödsvarta historieböckerna.

Politiskt var Rivera aktiv i italienska kristdemokraterna, ett center-vänster-parti. Han var en hängiven katolik, och kritiserade öppet de mutor och den korruption som försegick i förberedelserna till hemma-VM 1990. Vad Milanfansen, som av tradition befunnit sig något till vänster politiskt tyckte om semi-fascisten Berlusconis uppköp är nog inte alldeles enkelt att svara på. Det beror väl på vilken övertygelse som är starkast, den röda eller den rödsvarta. Vad Gianni Rivera tyckte är långt enklare att svara på. När Milan precis sparkat igång sin holländska revolution och köpt ihop ett av 1900-talets kanske bästa lag hade idealisten, artisten, drömmaren och Italiens ’Golden Boy’ Rivera följande att säga.

I sport borde du vinna på grund av din skicklighet. Om du vinner på grund av att du är rikare, då är något fel.

En gammal dam ska ha inflyttningsfest, och dagen till ära har man bjudit in en ännu äldre hedersgäst från öarna. Det blir en fin och värdig tillställning, även om den äldsta gamlingen nog inte orkar med att dansa natten lång. Jag har (tröttsamt ihärdigt) kritiserat flera nybyggen tidigare, inte minst i de två senaste texterna. Att bygga nya arenor är i sig är såklart ingen synd. Men om man för 50 år sen byggde nytt för att kunna ta in fler av dem som var som dem som redan fanns på läktarna, så bygger man idag snarast bort dem som behöver fotbollen mest, till förmån för en ny - uppgraderad - fotbollspublik. Men det är fullt logiskt i ett fotbollseuropa där Champions League-hysterin spridit sig som pesten de senaste 15 åren, och tvingat klubbarna att ta på sig så stora spenderarbyxor att inte ens dubbla bälten håller dem på plats. Men den mjölken är spilld och glömd för länge, länge sen. De flesta 'kunderna' har har trots allt accepterat läget och nöjer sig med att bara följa sitt lag hemma från soffan, eller på puben, även om priset för TV-rättigheterna till arbetarnas sport också skenat iväg. Vi är ju mitt uppe i ett kallt krig där klubbarna rustar ikapp för att mjölka den korrupta kossan. Och när kossan väl kommer ut i hagen står vi där igen med en näve grönt i ena handen och klappar den medhårs med den andra.

Men jag ska inte sitta här och skälla och gnälla, speciellt inte när det är fest i stan. Och det här inlägget ska faktiskt inte handla om vare sig Juventus eller någon ny arena. Det ska heller inte handla om kossor eller pengar. Det här en text jag tänkt dela med mig av ända sedan jag skrev det allra första inlägget här, om Bari och Inter – Puglia och Lomardiet – och om de 80 milen som skiljer dem åt. Det ska handla om en klubb i Turin och en gammal arena. Om en tjur, och om sorg och kärlek. Och inte minst handlar det om en kamp som förlorats så många gånger om att det är en seger i sig att det fortfarande finns en kamp att förlora. Allt ryms i den allra finaste godnattsagan man kan berätta för den som inte kräver att pojken och flickan är prins och prinsessa, att rucklet är ett slott och att slutet är gott. Här är sagan om Stadio Filadelfia.

För drygt 60 år sedan var det hem till ett av de bästa klubblag världen sett. Il Grande Torino spelade över hundra matcher i rad på Stadio Filadelfia utan att förlora, och mellan åren 1946-1949 vann man fyra raka ligatitlar, ett italienskt rekord som står sig än i dag. Det fanns tillfällen då en landskamp för Italien i praktiken innebar att Torinos spelare iklädde sig en blå tröja i stället för den vinröda (’granata’) de normalt spelade i. Men det var före Superga.

Den 4 maj 1949, på väg hem från en träningsmatch i Portugal omkom hela Grande Torino i en flygplansolycka – som döptes efter platsen där planet kraschade – Basilikan Superga i utkanten av Turin (ni känner ju igen det såklart, men det tåls att upprepas). Grande Torino och Superga tillhör det förflutna, men för Torino och deras fans är är historien en del av vardagen. Olyckan har förvandlat spelarna till odödliga ikoner i Turin, än i dag sjunger publiken sånger om dem när Torino spelar. Superga måste naturligtvis nämnas för att Filadelfias betydelse för folket kring Torino ska kunna förstås, men jag ska försöka att hålla mig till ’Fila’ så gott jag kan här. Torinos historiska bagage är helt enkelt alldeles för tungt för att jag ska kunna packa ner allt i samma ryggsäck och orka gå vidare.

Jag lånar några rader från en gammal uppsats som jag och en klasskamrat skrev om Filadelfia. Vi får inte glömma mitt i allt nostalgiskt och gråtfärdigt att det i grund och botten är en fotbollsarena i cement vi behandlar här. Vill ni bara ha en snyfthistoria utan något matnyttigt och konkret får ni hålla er till bilderna och skippa texten, det är helt ok.

Filfiadelfia stod klar år 1926, i vad som då var utkanten av Turin. Det var en arena av gammal engelsk typ, med tre öppna läktare och en sittplatsläktare med tak, allt i ett etage av tegel och cement, som låg tätt inpå planen. Bakom ena långsidan hade man en inhängnad träningsplan, både träningar och matcher bedrevs alltså på Via Filadelfia, som området heter. Bara ett par stenkast från arenan låg FIAT-fabrikerna vars arbetare utgjorde kärnan av Torinosupportrarna (vissa höll som bekant på stans andra lag). Runt om Filadelfia finner vi enkla lägenhetskomplex, och från lägenheternas balkonger och fönster kunde man, och kan än i dag, se Filadelfias gräsmatta.

Att arenan ligger i arbetarklassens hjärta av Turin har bidragit till att Torinos image alltid varit mer jordnära än Juventus. Andra faktorer som hållit Torinofansen på jorden kan vara att de bara vunnit en ligatitel sedan 1949, att grannen har drygt ett tjog fler titlar och gärna påminner om det, samt att de är smärtsamt medvetna om farorna med att färdas där uppe i det blå.

Vinrött klotter, med ett tydligt budskap.

Bilden av Torino som arbetarnas klubb, och av Fila som arbetarnas hem, förstärks i en jämförelse med Juventus och klubbens historia som en maktfaktor i den italienska fotbollen. ’Juve’ hade starkast support i stadens aristokratiska och borgerliga centrum, och laget uppträdde i stil, med klass. I svart och vitt. Filadelfias läktare var packade med arbetarklassförorternas män, och laget spelade i ilskna blodröda hemmatröjor. Som mest såg 40 000 personer sitt lag på ’Fila’, en otrolig siffra sett till arenans litenhet. Då var den en sån där ointaglig borg, för att använda ett lite slitet uttryck. Idag (för ett par månader sen) ser borgen ut såhär. Klippet är några minuter för långt och det är tonsatt med en italiensk poplåt som kanske inte tilltalar alla, men det ger ändå en bra bild av vad vi har att göra med här.

Red Bull-burken fångades inte i klippet av en slump. Det gick rykten (som jag redan haft uppe här någon gång  tidigare) förra året att Red Bull ville ge sig på gamla Torino också, och göra dem del i koncernen. Men det blev naturligtvis aldrig något av det.

Hade Grande Torinos spelare bara fått åldrats på ’Fila’, förlorat matcher på ’Fila’, och lagets storhetstid hade fått ta slut på naturlig väg hade platsen sannolikt inte haft samma betydelse för Torinofansen. Men i och med olyckan blev spelarna myter och Filadelfia närmast helig mark för såväl fanatiska supportrar som famlijemedlemmar till de omkomna, eller ’fallna’ som Torinofansen säger, och liknar spelarna vid änglar. Även för vanliga Turinbor verkar platsen ha en speciell innebörd. På arenan kunde man 2003 finna upphängda plakat från fans med tydliga budskap till de lokala politikerna; ’Folkets vinröda hem’ och ’Ingen bebyggelse på Filadelfia’. I det här vinröda folkets hem finns inte sällan bilder på ’Grande Torinos’ spelare. På bilderna bevarades och förstärktes ofta spelarnas ungdomlighet, så som man gör vid avbildandet av helgon. De gamla fansen har kallats ’Supergamen’, då olyckan liksom följt med dem och format dem från topp till tå.

Torinofansen verkar ändå ha ett komplext förhållande till Filadelfia. Å ena sidan är det en naturlig mötesplats för fansen, som 2003 startade en pilgrimsfärd mot Supergabasilikan vid Filadelfias ruiner, som man kallade det. Fansen brukar också ses på någon av Torinobarerna i närheten av Filadelfia innan laget spelar match. Å andra sidan är Filadelfia en skamfläck, dels för staden med dess politiker och beslutsfattare, men också för de styrande i Torino och för supportrarna till laget. När Turin sökte OS 2006 täckte man över de gamla ruinerna och försökte gömma undan platsen. Kontrasten mellan den dåtida ointagliga hemmaborgen för Grande Torino och de nutida ruinerna är total, och vore det inte för Superga hade marken säkerligen redan bebyggts för länge sen.

Laget flyttade ifrån Fila 1963. Redan då ansågs arenan omodern och för liten för Torino, som då fortfarande hade ambitionen att åter bli en stormakt i italiensk fotboll. I stället skulle man spela sina matcher på den betydligt större Comunale (tidigare Stadio Benito Mussolini), ett jättelikt cementblock till arena med plats för 60 000 åskådare, men som helt saknade den inimitet som fanns på Filadelfia. Trots att man inte längre spelade sina matcher där övergav inte laget Filadelfia helt, utan man fortsatte använda den som en träningsarena ända in på 80-talet, alltså 20 år efter att man flyttat därifrån. Den gamle Torinotränaren Emilio Mondonico kallade Filadelfia för Ett hem, ett monument, ett näste, och menade att magin kring platsen berodde på platsens tillgänglighet. Att vanliga människor levde i symbios med spelarna och historien.

I slutet på 80-talet revs de slitna läktarna, med löften om att ett nybygge snart skulle vara igång. Men trots att allt sades vara klart med bygglov och finansiering av en ny arena hände inte mycket efter att man rivit de gamla läktarna, och sedan dess har platsen sett mer eller mindre oförändrad ut. Torinos fans beskrev den förhastade rivningen som skamlig och när vi ser de kvarstående läktarruinerna i dag förstår vi varför. 1994 stängdes Filadelfia också som träningsarena, med motiveringen att det inte var säkert att ha fans inne på arenan när laget tränade, istället flyttade man till utkanten av Turin och en ny träningsanläggning. Trots det samlades 1000 fans på Filadelfia i en sorts protest, medan bara ca 200 tog sig ut till platsen där laget faktiskt tränade.

1994 startades en stiftelse för att bygga en ny arena på Via Filadelfia, en av stiftelsens grundare var ex-borgmästaren och kommunisten Diego Novelli. Arenan skulle ha en publikkapacitet på 15 000, och dessutom skulle man bygga ett museum och ett bibliotek i anslutning till den. Ett annat förslag var en ny matcharena för hela 30 000 på platsen, men även där brast det när den skulle finansieras. Det har också diskuterats olika typer av träningsarenor för laget, med bara två sittplatsläktare för ett par tusen personer. De senaste decennierna har Torinos luttrade fans alltså matats med löften om den ljusnande framtid, men precis som med byborna och pojken som ropade ’varg’ har man lärt sig att känna igen lögnen när den alltid är samma och man hört den å så många gånger (några av dem illustreras nedan).

Vad det blivit av alla planer vet vi redan, då planen fortfarande bara omges av ruiner som smärtsamt symboliserar Torinos fall. På lördag inleder Torino en ny säsong i Serie B, och på onsdag har man hemmapremiär mot Cittadella. Så heter det officiellt.

Men sanningen är att Torino inte spelat hemma på många år nu.

Jag hittade en lös tråd där ute på internet. Nu var jag alls ingen hejare på syslöjd, men vill det sig väl kanske jag kan skapa något litet av den. En tunn scarf eller så, såhär när höstvindarna tvingar oss att ta på ett lager till innan vi går ut.

Hur det är med vindarna i London vet jag inte, och de kanske har andra bekymmer nu än om man ska ha vår eller höstjackan på sig när man går ut. Många går nog inte ut alls, andra måste gå ut för att någon tänt eld på huset de bor i. 16 000 (det är en riktigt bra allsvensk publiksiffra) poliser har gett sig ut på gatorna för att sätta hårt emot hårt. Kanske har de lånat över fransmannens högtrycksspruta, kanske räcker det med gummikulor och blykulor, jag vet inte. Att varje enskild krossad ruta eller stulen platt-tv, kastad kullersten eller anlagd brand är en kriminell handling är nog de flesta överrens om. Men det är inte enbart enskilda kriminella handlingar vi ser. England har ända sedan landet industrialiserades, först av alla, byggt upp och förstärkt en samhällsstruktur som bygger osynliga och synliga murar mellan människor. Klassidentiteten är stark i England, förmodligen mer än i något annat europeiskt land, och det är klart att när farfars far, farfar och far jobbade på stålfabriken – ja, då bär du med dig ett visst bagage (man väljer inte själv om man ska gå på Bramall Lane eller Hillsborough, till exempel). Det är svårt att göra klassresor i USA också, men där har man skickligt odlat illusionen om den ’amerikanska drömmen’. Tron på att ett mirakel kan ta dig hur långt som helst, ’the sky’s the limit’ och allt det där.

I Italien tror man inte på mirakel, man tror på konspirationer. Så där byggde Mussolini tusentals arenor där folk kunde vara folk (även om det inte var hans avsikt). Fotbollen kallades för ett opium för folket, men det håller man nog inte med om i Egypten eller i f.d. Jugoslavien, till exempel. Och i England var den ett par decennier in på 1900-talet själva symbolen för (manlig) folklighet. En annan folklig symbol var den gamla fotbollsklubben från ammunitionsfabriken i Plumstead, precis söder om Themsen i östra London. Man jobbade på fabriken i veckorna och spelade i Royal Woolwich Arsenal på helgerna, men det behövs inga romantiseringar kring det för klubben ville snart investera, etablera och expandera.

Då krävdes att man blev professionell, och att man flyttade ifrån den gamla Manor Ground. Det blev en hel del kontroverser kring Arsenals beslut att gå ifrån amatöridealet, men det var ingenting mot vad som komma skulle. Klubbens ekonomi var körd i botten när man tog in bygghereen Henry Norris i organisationen. Han hade varit aktiv i Fulham tidigare och hade planer att slå ihop klubbarna, alternativt låta dem dela på Fulhams arena Craven Cottage – men ligaledningen sa nej. När Woolwich Arsenal åkte ur ligan 1913 gjorde man det som en urfattig och marginaliserad klubb. Norris gjorde då som byggherrar så ofta gör, och byggde nytt. Han köpte en (rätt stor) tomt alldeles i närheten av Gillespie Road Tube Station, där han tänkt bygga klubbens nya hem. Det var viktigt att infrastrukturen var utvecklad så att folk snabbt och enkelt kunde ta sig till arenan. Namnet ’Woolwich’ lämnade han kvar på andra sidan floden, nu var man bara ’The Arsenal’. För Norris personligen innebar flytten en ström av dödshot och högjudda protester från stans andra klubbar. Han hade nämligen byggt Highbury i kärnan av den del av norra London som varit Tottenham Hotspurs ohotade revir sedan 1882. Den nya rödklädde grannen var inte välkommen.

Nu när han klätt klubben i en ny stor kostym var uppflyttning till Division 1 (högsta serien) en absolut nödvändighet. Men när säsongen 1914/15 slutade låg Arsenal bara på femte plats i Division 2 – och sen kom ett världskrig i vägen. Tottenham hade kommit sist i D1, Chelsea näst sist och Manchester United trea från slutet (när händer det igen?), det skulle normalt innebära att Spurs och Chelsea åkt ur, och att ettan och tvåan i D2 (Derby och Preston) gått upp. Men till återuppstarten 1919 beslutades att D1 skulle utökas med två klubbar. Om ni tror att man helt sonika flyttade upp trean och fyran i D2 (Barnsley och Wolves) också, då känner ni inte byggherre Norris. Chelsea fick behålla sin plats i högsta serien, Preston och Derby flyttades upp och sen hade man en omröstning om den sista platsen – mellan Arsenal och Tottenham. Norris spelade ut varenda kort i kortleken och efter handuppräckning bland beslutsfattarna var Arsenal tillbaka i högsta serien till säsongsstarten 1919. Spurs fick börja om i D2. Inte ens när Arsenal själva fick skriva historien höll man igen. ”The arguments used were, of course, complete and utter nonsense. The League is not (and never has been) run on the basis of the most experienced clubs being given the higher places…” Vi kan lida med Wolves än idag, 92 år senare.

Douglas Beattie skriver om derbyt i The Rival’s Game och menar att klubbarna och fansen i grund och botten är rätt lika varandra. Fansen kommer från samma områden, går på samma skolor och dricker öl på samma hak. Tottenham har sitt judiska arv, något som rivalens fans sjungit om en gång eller två, framför allt under 80-talet då de nya skinhead-fansen lyckades nästa sig in på Highbury under en period. Men på senare år har Arsenal haft judisk närvaro i styrelsen, så det är ingen jättekrok att hänga upp rivaliteten på. Däremot muttrades det lite när Arsenal tecknade ett sponsoravtal med Fly Emirates, som haft ett kyligt förhållande till Israel. Den konflikten löste man diplomatiskt genom att låta en israelisk resebyrå annonsera på ’Emirates’. Sol Campbell-konflikten upptar stor plats i texten om klubbarnas nutida förhållande, men det räcker med att jag nämnt den här känner jag.

För att behandla grannanrna i norra London har den här texten varit rätt tung på den stökige grannen – den som flyttar in sent, bråkar, river och bygger nytt. Tottenham å sin sida har spelat i kvarteren sedan begynnelsen, och på White Hart Lane sedan 1899, deras förhållande till kvarteret är därför lite mer okomplicerat.

Om Arsenals flytt på några mil från Plumstead till Highbury var en flytt till fansen och ett sätt att göra sig tillgänglig, så var den 500 meter långa flytten från Highbury till Emirates någonting helt annat. Där gjorde Arsenal den där klassresan som är omöjlig att göra för många av dem som växte upp på North Bank. Och sen vände klubben sig aldrig om. Och som det konstateras i den där lösa tråden jag snappade upp, det är ju inte så att Tottenhams rötter i kvarteret verkar starkare än att man kan slita upp dem för att göra större kulor på annat håll. Hos ett annat folk. För när man väl släckt eldarna och sopat upp glassplittret hemmavid ska ni se att man börjar snegla mot den där arenan där ute i stans ytterkant igen. Det ska ju sägas här förstås att det inte verka skilja mycket i pris mellan att se fotboll på White Hart Lane och Emirates, men det finns ju andra värden i de här husen än bara vad stolen du sitter på kostar.

Och det är klart att blivit en förutsättning att du måste betala mer för en fotbollsbiljett än vad en arbetslös fyrabarnsförälder i norra London klarar av, om man vill se Modric och Nasri älska med bollen på lördageftermiddagarna. Annars går inte cirkusen runt. Men att det blivit en förutsättning att betala mer för utbildning och vård än vad man klarar av, det är svårare att hantera. Såväl det engelska samhället som den engelska fotbollen har blivit en angelägenhet för allt färre. En reaktion på det såg vi ju redan för ett par år sedan när Manchester Uniteds och gamla Wimbledons fans bröt sig ur och bildade egna klubbar – och nog kändes det som ett kreativt och givande sätt att visa sitt missnöje? Man skapade ju någonting.

Det vi nu ser i flera engelska städer handlar väldigt lite om att skapa, och väldigt mycket om motsatsen. Jag har läst om ’bråkstakar’, ’slynglar’ och ’kriminella ungdomsgäng’ som slår sönder stadsdelar, bränner bilar och hus, och skadar sina samhällen å det grövsta. 1981, för trettio år sedan, såg England liknande upplopp. Vi behöver inte leta efter anledningar att försvara deras handlingar, varken då eller nu. Men gummikulor, kravallpolis och den franska högtryckssprutan är inte lösningen på problemet. Då står de där igen om trettio år, med sönerna och döttrarna till dem de burar in idag. Och då finns nog inte White Hart Lane kvar.

Hinner man inte ses så ofta som man önskar får man göra det bästa möjliga av de tillfällen som ges. Därför tar vi en liten svängom med Olympique de Marseille. En svängom med OM ska egentligen aldrig behövas motiveras, men jag gör det lite sådär halvhjärtat ändå.

De bygger ju nytt där nere. Ett sprillans nytt hem till dem som redan älskar sitt gamla hem mest av allt i hela världen. Vi börjar med att lyssna på vad de säger där ute om staden Marseille, Marseilles invånare och invånarnas knastokiga sjörövarskepp till fotbollsklubb.

Erik Niva, 2006, när det brann i 274 franska städer, men inte i vår stad:

I grund och botten handlade förortskravallerna om integration och diskriminering, och Marseille är Frankrikes invandrartätaste stad. Rent statistiskt borde det finnas mer uppdämd integrationsilska här än på annat håll, men där andra städer bara har några årtiondens erfarenhet av att ta emot immigranter har Marseille flera århundradens. Under de senaste 150 åren har våg efter mänsklig våg sköljt över staden; greker, armenier, spanjorer, palestinier och hundratusentals afrikaner från de gamla kolonierna. Med tiden har staden svalt dem alla, och Marseille har blivit en stuvning som inte finns någon annanstans i Europa. Drygt 550 000 av stadens drygt 800 000 invånare har så kallat utländskt påbrå. Mellan 25 och 30 procent är muslimer. (...) Spelare, ledare och fans. Tillsammans är de Olympique Marseille, en nästan symmetriskt perfekt avbild av en säregen stad.

Författaren Simon Rance, 2006, som under ett år följde FC Nantes land och rike runt, besökte Stade Vélodrome:

Virage Nord verkar vara något mer hardcore av de två läktarna och dom börjar sjunga, ramsor till Virage Sud som genast svarar. Jag tror inte att jag någonsin sett en sån vild publik förut. Inte ens Lazios ökända IRR var så här uppspelta, och inte ens på Maracana i Rio var atmosfären så synlig. Den passion Marseilleborna har för sin klubb är väldigt speciell och unik. Den fungerar som brännpunkten i den kokande gryta av olika etniciteter som gör Marseille till deras hem, tunisier, algerer och marockaner för att nämna några. I en del av Frankrike där stödet för Front National är utbrett, har ’Velodrome’ blivit en tillflyktsort där alla är välkomna, så länge de håller på OM.

Historikern Geoff Hare, 2003, skriver om Marseillefansens eviga och svurna fiende och ger oss en lite mer dynamisk bild av fansens support:

I det lokala stödet för stadens fotbollsklubb lever den här bitterheten kvar från stadens historia och dess stukade stolthet, riktad mot resten av Frankrike, men framför allt mot huvudstaden Paris, som representerar makten, i motsats till Marseille som snarare representerar maktlöshet. Så alla OM:s stora segrar ses som en braskande hämnd på ödet och ett upphävande av stadens naturliga gång. En motgång, såsom ett domslut mot OM återuppväcker de här känslorna av ständiga orättvisor och används som bevis för att stärka fallet om en konspiration från en arrogant huvudstad.

Jag tror att den här – för att använda Eriks ord – säregna trion ger en bra, om än spretig bild av vad vi har att göra med här. Sen ska det ju sägas att ingenting är konstant när det gäller OM. Det är ingen klubb som trivs på lugna vatten. Nej, de här piraterna har byggt sitt skepp för de oändligt stora, och de olidligt stormiga världshaven. Nu tänker ni kanske att vi är på väg att segla in i den där mutskandalscyklonen som förpassade OM till fotbollens bakvatten, men så är inte fallet. Och att den främsta piraten i besättningen tänkt lämna skeppet just innan det lämnar hamnen är i sammanhaget att betrakta som en svallvåg (kanske från någon romersk förbiseglande skuta?). Jag iklär mig kaptenenens papepgojas fjädrar och återger er (jag tror det ska vara i plural) en gammal berättelse från en sån där galen seglats från förr, när inget var som det ska men allt var som vanligt. Det känns aktuellt igen.

Vi kommer in i historien slutet av 1950-talet. OM hade problem både ekonomiskt och sportsligt. Man hade trillat ur högstaligan 1959 och spelade fem av de sex följande säsongerna i Ligue 2 (man gick upp till 1962/63 men kom sist i ligan trillade ur direkt igen). Spelarna flydde och den stolta klubben fick till och med se sig omseglad en säsong av den annars så blyga grannen AS Aix-en-Provence från någon mil norr om stan. OM fick 1964 stryk av amatörerna Gazélec Ajaccio i cupen med 1-5 hemma på Stade Vélodrome. I april 1965 kom Forbach, en liten stad på gränsen till Luxemburg, på besök i ligan med sitt fotbollslag. Vem som inte kom på besök? Fansen. 434 betalande åskådare kom till den väldiga cykelvelodromen. Och det var ingen engångsföreteelse, strejk eller protestaktion. Eller ja, indirekt var det väl det sistnämnda kanske. 16 maj 1965 kom 758 åskådare för att se OM-Besançon. Fotbollen har sällan varit en stor publiksport i Frankrike, men Marseille har oftast utgjort undantaget för den sanningen. Nu var man mer skyldiga än någon annan.

Det är nog inget de rekommenderar när du ska ta din skepparexamen men i Marseilles fall var lösningen att kaptenen lämnade det sjunkande skeppet i sin egen personliga livbåt. Det gick till såhär. Den nya presidenten Marcel Leclerc tog klubben till den gamla nedgångna arenan Stade de l’Huveaune, som låg i närheten av hamnen i de södra delarna av stan. För att överhuvudtaget göra arenan spelbar mobiliserade han en armé av arbetare som byggde, rev, målade och putsade OM:s nygamla hem. Arenakännaren Simon Inglis beskrev det som att klubben hittade tillbaka till sina rötter. Tillbaka till hamnarbetarna och tillbaka till de pirater som en gång byggt skeppet. Ändå var det bara en flytt på några hundra meter. Så vi får anta att det finns en symbolik i den här flytten. För folk kom på matcherna, klubben gick upp igen, flyttade tillbaka till Vélodrome, byggde sittplatser på den rosa cykelbanan som omgav planen. Och så vann man de där stora segrarna mot ödet, domarna och huvudstaden.

1998 revs Stade l’Huveaune, samma år spelades det VM-fotboll på Vélodrome, när vi ändå är inne på det där med symbolik. 2014 är tanken att OM ska inviga nya Stade Velodrome. Då fyller Commando Ultras ’84 30 år. CU’84 är en supportergrupp bland många andra på gamla nedgångna Stade Velodrome (ni hittar dem på Virage Sud). Och de är i alla avseenden högst bidragande till att grytan kokar. CU84:s frontman heter Santos, och här är en av hans berättelser.

Om den nya arenan fortfarande kommer vara brännpunkten i den kokande grytan Marseille vet jag inte, kanske kommer man bygga bort några av alla dem som älskar den där gamla cykelarenan. Kanske kommer den nya moderna ’mötesplatsen’ bli en lite mindre symmetriskt perfekt avbild av den där säregna staden. Och kanske kommer man till och med bygga sig bort från sitt öde som världens största underdog och ta steget till att bli en maktens representant. En sån där arrogant stormakt som vinner slag efter slag och härskar på haven utan att ens få en repa på skrovet. Det vore verkligen tragiskt.

På vänster axel har sjörövaren Santos en tatuering som föreställer en dödskalle. Det finns en symbolik där också.