la roulette

Undrar ni också varför det varit så tyst från Juventus håll om det som händer i Libyen just nu? Jag ska se om vi kan reda ut det någorlunda här.

 

Banden mellan Italien och Libyen går långt tillbaka. Nu var ju inte Italien den största kolonialmakten, de hade ju fullt upp att hålla ihop de löst sammansatta provinserna på hemmaplan (vi ska komma ihåg att de flesta italienarna under första hälften av 1900-talet inte behärskade italienska utan endast lokala dialekter). Men man hade Libyen, som mellan 1911 och 1947 var en italiensk koloni, styrt av italienska regeringsmän. Man kallade Libyen Italienska Nordafrika och italienska immigranter utgjorde 20% av landets befolkning på 20-talet. Efter förlusten i kriget fick Italien ge upp sin koloni i fredsförhandlingarna 1947, och efter fyra års pappersarbete var Libyen självständigt.

 

Men man var inte nära klara med varandra där. Libyens geografiska läge och dess naturresurser (framför allt oljan) har gjort det till en intressant handelspartner för italienska företag. Samarbetet har fortsatt och utvecklats ytterligare i vår tid, så sent som 2008 skrevs ett avtal mellan Muammar Al-Gaddafi och Silvio Berlusconi som dels innebar att Italien skulle betala en ersättning på 5 miljarder dollar för sin tidigare ockupation av landet. Libyen skulle å sin sida ta ett krafttag mot de många illegala flyktingar som flytt till Italien.

 

Ett av de italienska företag som gjort affärer med Gaddafi är FIAT, Gaddafi har bland annat designat en så kallad säker bilmodell åt famlijen Agnelli (som alltså äger både FIAT och Juventus). Men det är inte allt, långt därifrån. Jag ska försöka fatta mig kort. 1976 köpte Libyen, genom statligt ägda LAFICO (Libyan Arab Foreign Investigation Company), 10 procent av aktierna i FIAT, och tio år senare ytterligare några procent, men sen tvingades man snabbt sälja allt efter påtryckningar från USA. För tio år sedan köpte Gaddafi, återigen genom LAFICO ca 7,5 procent av aktierna i ett annat italienskt bolag, ett svartvitt fotbollsspelande sådant. Det libyska fotbollsförbundet gjorde det dock klart att man hade större planer, på sikt ville man äga 20 procent av aktierna i Juventus. President för förbundet var Gaddafis tredje äldste son, ’fotbollsspelaren’ Al Saadi al-Gaddafi. Det var för övrigt han som gjorde en sejour i Perugia 2003. Året efter köpte LAFICO dessutom tillbaka två procent av aktierna i FIAT. Det har blivit många handskakningar mellan diktatorn och familjen Agnelli med andra ord. En annan konkret affär var den mellan libyska oljebolaget Tamoil (också det statligt ägt, och kom ihåg, i Libyen är staten lika med Gaddafi) och Juventus, där oljegiganten under en period var Juves tröjsponsor.

 

General Manager på LAFICO är en man som heter Khaled Fareg Zentuti. 2004 var han president på ett annat statligt bolag – Libyan Finincial Investment Company. Och i dag sitter han i Juventus styrelse. Även Gaddafi jr. har suttit i Juventus styrelse tidigare. Men det är inte bara till Juventus man har kopplingar, Libyan Investment Authority äger aktier i Unicredit, den bank som just nu håller på att sälja Roma. Här kan ni läsa lite mer om det.

 

Hur Gaddafis situation, där tillgångarna utomlands väntas frysas, påverkar klubbarna återstår att se. Men vi kan väl förvänta oss att Juventus borde vara intresserade av att köpa ut LAFICO:s aktier, och kanske se över sin styrelse och se om där finns personer som man helst inte vill förknippas med.

 

Bollen är på din planhalva, Andrea Agnelli.

Flera gånger om har vi hört den där anekdoten om det svenska skeppet som gav färg åt Boca Juniors, så den kan vi strunta i. Men jag tycker absolut vi kan åka över till Argentina, Buenos Aires och La Bombonera ändå - fast vi gör det genom att ta rygg på en gammal arméöverste i stället. För vare sig vi blandar in fotbollen eller inte (här gör vi det) är Juan Peróns historia värd att berättas.

 

’Boca! Perón! Un solo corazon!’ skanderade fansen på La Bombonera (Chokladasken) i mitten av 40-talet. Boca Juniors var arbetarnas lag, de italienska immigranternas lag, och det enda av de stora Buenos Aires-lagen (River Plate, San Lorenzo och Independiente var de övriga) som fanns kvar i den gamla kärnan av staden. Och Juan Perón var en Boca-man. Den argentinska ligan grundades 1931, men fotbollen var redan en etablerad folksport då det spelats amatörfotboll och landskamper sedan slutet på 1800-talet. Mästerskapen dominerades från början helt och fullt av Buenos Aires-klubbarna. Det dröjde till 1971 innan en klubb utanför provinsen Buenos Aires vann ligan, då Rosario från Santa Fé vann. Huvudstadslagens framgångar gav eko i hela landet med radions hjälp, något som än i dag gör att klubbarna i Buenos Aires har mängder med fans ute i provinserna.

 

Det fanns ingen utbredd inblandning från politiken i fotbollen, men i takt med att folkets intresse för sporten ökade insåg de styrande värdet att vara del i fotbollen. Juan Justo var landets president mellan 1932-38 (märk väl, fortfarande ingen folkvald sådan), och hans dotter var gift med Eduardo Sánhez Terreo, som senare blev Bocas president. En bra kontakt att ha tänkte klubbpresidenten, och som av en händelse stod La Bombonera klar år 1940 efter ett mycket generöst lån från ovan. Även River ’fick’ en ny arena, El Monumental. Men för att inte höja några frågor kring varför staden bygger två gigantiska fotbollsarenor utan vidare byggde man även skolor och fritidsanläggningar i anknytning till arenan. När vi ändå är inne på politiken bör jag nämna att River var mer av en gentlemannaklubb, en medel- och överklassklubb som flyttat ifrån hamnen, och vidare till de ’finare’ norra stadsdelarna Palermo och Belgrano.

 

Sedan 1930 hade en militärdiktatur styrt Argentina, liksom militären styrde de flesta latinamerikanska länder på 30-talet. Börskraschen i New York 1929 drabbade regionen hårt och bara fyra år senare hade militären i Brasilien, Uruguay, Peru, Chile, Mexiko och Kuba tagit makten i respektive land (i Bolivia, Paraguay och Colombia dröjde det till 40- och 50-talet). 1943 såg Argentina ännu en militärkupp avsätta makten i landet, och i den nya regeringen hette en av kuppdeltagarna, tillika den nya arbetsministern, Juan Perón. Efter att ha varit på studiebesök i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland i slutet på 30-talet hade han med sig en hel resväska hem med populistiska och semi-fascistiska idéer, och han vann snabbt arbetarnas hjärtan. Men hans populäritet och egna politiska övertygelser gjorde honom svårhanterlig och han arresterades av sina egna kollegor 1945. Något som ytterligare ökade hans stöd hos folket som, ledda av en sångerska och skådespelarska, protesterade i hundratusental på Plaza de Mayo och krävde att Perón skulle släppas fri, vilket han också gjorde.

 

När man så genomförde nya val 1946 vann Perón i stor stil. Inspirerad av den italienska fascismen jobbade Perón för att frigöra Argentina från utländska aktörer i så hög grad som möjligt. Den nationella järnvägen, telefonnätet och hamnerna köptes tillbaka från England, USA och Frankrike, och landets stadsskuld betalades av. Tillsammans med sin fru, sångerskan och skådespelerskan, Eva ’Evita’ Perón genomfördes flera reformer inom kvinnorättsfrågor (som t.ex. att de fick rösträtt), arbetssektorn och sjukvården som gjorde att framför allt Eva Perón blev närmast helgonförklarad hos många argentinare (jag tror att det gjorts nån film om det där). Ett av hennes många vägörenhetsprojekt var en stor fotbollsturnering för barn och ungdomar, där alla fick delta, och i samband med att man spelade matcher fick deltagarna också tillgång till fri sjukvård. Huvudpersonen själv närvarade vi en av finalerna, och gjorde symbolisk avspark - som sig bör. Evita dog i cancer år 1952, 33 år gammal.

 

 

Fotbollsspelarna i Argentina såg hur de fattiga arbetarna fått sin röst hörd och tänkte att det nog kunde vara något för dem med, så man organiserade sig fackligt. Man krävde dels ett erkännande, men också minimumlöner och kontraktsfrihet. Förbundet gillade inte alls spelarnas nya upptåg och diskussioner pågick i flera år, men förbundet gav inte vika mer än i frågan att erkänna spelarfacket. Strejker och protester avlöste varandra och när man till slut gav med sig hade många av de bästa redan flyttat utomlands. Bara en klubb lyckades behålla sitt lag intakt. Mellan åren 1949-51 vann Racing Club tre år i rad, mycket tack vare sin president (även kallad klubbens padrino) - Ramón Cereijo. Regeringen bjöd återigen på ett generöst lån och lät bygga en ny stadion åt Racing. Banden mellan presidenten och klubben var så starka att den kom att kallas Racing Careijo. Och om ni tror att det var en slump att Careijo var Peróns finansminister under den här perioden, ja då tror ni fel.

 

Peróns avtryck i den argentinska politiken saknar motstycke i landet (och gör så i de flesta länder). Den sittande presidenten Cristina Fernández de Kirchner (Justicialist Party) kommer från peronism, liksom de tre senaste presidenterna före henne. Det ska dock understrykas att den peronistiska politiken i dag inte ser likadan ut som den gjorde på 40-talet, av förklarliga skäl. Kritiker till Perón menade att hans populistiska politik med för snabba reformer förde Argentina till ruinens brant, och han störtades 1955 vid en militärkupp. Nya val hölls några år senare och en ny peronistisk president kom till makten. Själv hade han flytt till Madrid där han bodde i exil. 1966 – ny revolution, och nytt militärt styre. Jag låter Eduardo Galeano fortsätta: "Argentina tävlade med Brasilien om att vara de imperialistiska invisteringarnas favoritplatser och militärregeringen hade hållit sig väl framme när det gällde att göra reklam för fördelarna i landet under just denna period. I ett tal 1967 där Juan Carlos Onganía (presidenten, min anm.) beskrev den argentinska politiken bekräftade han att hönsen gett räven samma chanser: 'De utländska investeringarna i Argentina ska behandlas på samma sätt som de inhemska, enligt vårt lands traditionella politik som aldrig har diskriminerat det utländska kapitalet.”

 

Vem som vann tävlingen framgår inte, men en omfattande avnationalisering av de 50 största argentinska företagen följde, och de föll i utländsk ägo. När militärregeringen tyckte läget var stabilt nog att ha val igen 1973, flög Perón hem och installerade sig för en andra presidentperiod, men det blev en kort sådan då han dog på posten 1974. Och efter Perón kommer militären (vi börjar kunna det här nu), som styrde fram till 1983 – men sedan dess har man haft politiska partier (de flesta peronisiska) vid makten.

 

Så vad tar vi med oss härifrån? Tja, för det första att demokratiska val har varit allt annat än självklarheter för Latimamerikas folk. Och att man med politiska idéer som kommer från den europeiska fasciströrelsen på 30-talet kan vinna folkets förtroende - om man pratar folkets språk. Jag skrev i inledningen att Perón var en Boca-man, och visst sympatiserade han med de blågula. Men egentligen var han inte särskilt intresserad av fotboll. Han gillade fäktning däremot, precis som Mussolini. Men fäktning var nog inte hamnarbetarnas grej riktigt (kanske gick det hem hos River-fansen, jag vet inte) så han tog vägen via La Bomboneras läktare i stället, populist som han var. Via Mussolinis Italien och revolutionernas Latinamerika, gifte sig med ett helgon och la grunden till den politiska rörelse som dominerat – om än med några avbrott -  i Argentina i över 60 år.

När Roma tog emot Shakhtar var vi i Donetsk. Och när Roma fallit ihop mot Genoa passade vi på att damma av de rödblåa historieböckerna. Därför är det väl inte mer än rätt att vi nu, när nya Roma ska prova sina nygamla vingar, fortsätter traditionen och hänger med till den röda staden – Bologna.

 

Bologna är huvudstad i regionen Emilia-Romagna. Det är en ’välmående’ region i norra Italien. Jag har redan nämnt Putnams studie ’Den fungerande demokratin’ tidigare, då med fokus på Bari som ett exempel där demokratin fungerande tämligen illa. Bologna är något helt annat. När vi lite slarvigt pratar om fattiga söder kontra rika norr i Italien har vi förvisso klargjort att det finns skillnader (vilket det gör) men det kan finnas anledning att fördjupa oss något och konkretisera vilka dessa skillnader är. Jag ska kort gå igenom vad Putnam och hans kollegor faktiskt undersökte – vilka egenskaper som gör de statliga institutionerna effektiva (som det uttrycks i studien, publicerad 1993). Och frågorna Putnam vill att vi alltid ska ha med oss när vi granskar samhällsstyren är ’vem som härskar?’ och ’hur väl?’ Vi eftersträvar alltså ett ’gott styre’, eller en ’fungerande demokrati’ där samhällets vinnare är folket. När vi är klara med demokratin, och vad den ska vara bra för, kan vi gå vidare till odemokratin, och vad den gjorde bra. Kanske landar alltihop i någon kommentar om fotbollen i Bologna, vi får se.

 

Den här provinskartan kan vara bra att ha med sig under resan.

 

Institutionernas effektivitet alltså (som är ett slags kvitto på hur väl demokratin fungerar i regionerna), där använde vår forskare 12 indikatorer att förklara effektiviteten genom. Här är lightversionen av dem:

 

1. Kabinettets stabilitet – Hur stabil politiken (vilka som styrde) var i regionen.

2. Punktlighet med budgeten – Ingen region hade årsbudgeten färdig till deadline den 1 januari, och i Kalabrien dröjde det ända fram till hösten innan budgeten kom in.

3. Statistik och information – Hur väl man förde in och sammanställde statistik över olika områden i regionen. I sex regioner fördes ingen statistik – överhuvudtaget.

4. Reformlagstiftning – Hur effektiva och kreativa lagarna i regionen är. Desto kreativare lagar, desto svårare att komma run eller ligga steget före för lagbrytarna.

5. Uppfinningsrikedom i lagstiftningen – Hur väl man bemötte lokala behov i lagstiftningen, och huruvida man införde lagar som uppfanns i andra regioner.

6. Daghem – För barn från 0-4 år. Man undersökte hur många det fanns i regionen, det kan indikera hur lätt det skulle vara för båda föräldrarna att jobba, bland annat.

7. Familjekliniker – Skulle indikera hur utbredd och tillgänglig sjukvården var i regionen.

8. Industripolitiska instrument – Pengar avsattes för att stimulera näringslivet. I vissa regioner gick de direkt till enskilda företag (något som ger få demokratipoäng), medan det i andra investerades i utvecklingsplaner och yrkesutbildningsprojekt med mera.

9. Utgifter för jordbruket – 400 miljoner dollar till varje region att satsa på jordbruket. Man mätte hur stor del som fördelades planenligt mellan 1978-80. Bäst: Valle d’Aosta med 97 %. Sämst: Kalabrien och Molise med 0 %.

10. Utgifter för lokal sjukvård – Decentraliseringen innebar också att sjukvården hamnade på provinsernas ansvar. Man mätte hur mycket pengar som gavs till vårdcentralerna (däremot innebär inte låga belopp att det finns litet behov av allmänn sjukvård).

11. Bostäder och stadsplanering – Staten subventionerade de regioner som ville bygga nytt, både inom offentlig och privat sektor. Sedan mättes i vilken mån detta utnyttjats.

12. Byråkratins sätt att reagera – Här konstruerade våra fräcka forskare ett experiment som gick ut på att några av de italienska medarbetarna till Putnam tog kontakt en förvaltning i varje region och begärde upplysningar på ett par specifika (men fiktiva) problem. Först skrev man brev, fick man inget svar ringde man och efter det tog man sig till kontoret för att konfrontera ’de styrande’ med sitt problem.

 

De samlade resultaten är alltför omfattande för att redovisa här, och eftersom vi vill gå vidare nöjer jag mig med att konstatera att Bolognas provins Emilia-Romagna inom alla områden placerade sig bäst, eller bland de bästa, och att Puglia, Kalabrien och Sicilien återfanns i andra änden av spektrumet, i så gott som samtliga avseenden. Bologna hade även högst röstdeltagande, mest medborgarengagemang, och ett utbrett föreningsliv. Kort sagt; det har gått bra för Bologna.

 

 

Den politiska stabiliteten i staden grundade sig i starka studentsammanslutningar och staden har historiskt sett varit ett italienskt vänsterfäste, vilket tillsammans med de röda fasaderna (se ovan) gett Bologna smeknamnet den röda staden. Men för ca tio år sedan förlorade socialisterna makten efter 54 års styre i staden. Kan ni ert Bologna vet ni också att världens äldsta universitet finns i staden, grundat 1088 (ca 800 år innan Genoa alltså). Det är en betydande förklaring till varför regionen var, och är så väl utvecklad. Därför var det heller ingen slump att Mussolini (vi kommer helt enkelt inte ifrån honom när vi gör den italienska fotbollshistorien), lät bygga nationens centrala utvecklingscenter för idrott i Bologna. Borgmästare i staden var Leandro Arpinati, en gammal socialist som sedan gjorde politisk kariärr i fascistpartiet (liksom vännen Mussolini) PNF (Partito Nazionale Fascista). Arpinati var en starkt bidragande orsak till att just Bologna blev ett idrottens högsäte, han insåg tidigt att regimen kunde profitera på idrotten (liksom Joseph Goebbles gjorde i Tyskland). Staden var dessutom bra placerad ur ett logistisk perspektiv, och den var redan ett kunskapscenter. Man skulle alltså satsa stort på idrotten för att ena nationen och demonstrera dess storhet utomlands (jag kanske utvecklar det senare, hur Serie A grundades, men vi nöjer oss där så länge). Och naturligtvis föredrog fascisterna att folket demonstrerade sitt förakt mot domare och motståndarfans i stället för att göra det mot den egna regimen. Bologna var för övrigt den första staden fascisterna tog kontroll över.

 

Men Stadio Littoriale var inte bara en stor multiarena, som bland annat hyste simning, friidrott, fotboll och tennis (på bilden nedan ser vi några av de kringhörande idrottsbyggena). Den var också ett arkitektiskt mästerverk, influerad av både gamla och för tiden (den invigdes 1929) nya stilar. Fasaden målades i den typiska röda färgen som präglat Bolognas yttre (och inre). Stadio Littoriale kallades den första amfiteatern av den fascistiska revolutionen, vilket skulle återspegla romarrikets gamla teatrar blandat med de nya pompösa fascistbyggena. Förresten, att det var en stor arena är en underdrift. En stor underdrift till och med. Littoriales hade på 30-talet kapacitet för ca 50 000 åskådare, men för att fylla arenan hade var fjärde Bolognabo varit tvungen att närvara. Och nog för att laget Bologna FC var bra, men i universitets- och kulturstaden lät man sig inte imponeras i fullt så hög grad. Bättre uppslutning var det då när Il Duce själv talade på Littoriale, och det är klart, det vore nästan svårt att föreställa sig någonting annat. För liksom de flesta diktatorer hade han svårt för det där med halvfulla läktare.

 

 

Så till klubben. Storhetstiden hade man mellan 1925-1941 då man vann sex scudettos, och till det har man en sladd-scudetto från 1964. Bologna FC har ett par turbulenta decennier i ryggen, med en förnedrande sejour i Serie C 1993 som absolut bottennotering. Klubbens ekonomi har varit bedrövlig och man har gått i konkurs och bytt ägare flera gånger om under perioden, något ironiskt kan tyckas med tanke på att staden alltså är en av landets rikaste. Senast man bytte president var i januari i år, då tillträdde Marco Pavignani, klubbens sjätte presidenten sedan 2002. Samtidigt som stadens kabinett alltså varit ett av landets stabilaste, har klubben sökt med ljus och lykta efter det goda styret.

 

Sina hemmamatcher spelar man på Stadio Renato Dall’Ara, som en gång i tiden - under ett annat namn - var Europas modernaste arena. En arena där den italienska framtiden skulle fostras, och nationens storhet skulle demonstreras. Några sådana (sportsliga) demonstrationer var det förvisso längesen vi såg i Bologna, och de härdade rödblå fansen har all anledning att klaga på bekvämligheter och den usla sikten när de ser sitt lag spela hemma. Men det är fortfarande en rasande vacker byggnad, i en lika vacker stad, med en intressant historia och – förhoppningsvis – även en framtid som hem för stadens lag. För oavsett hur många matcher laget förlorar här är Bolognas folk varannan helg (eller en onsdagkväll i februari) kulturhistoriska vinnare. Och det har väl något slags värde det med.

 

Ja du, Ranieri. Romanistan Ranieri dessutom. Man släpper inte in fyra mål på en halvlek på söndagen och tror att man har ett jobb att gå till på måndag morgon. Man 'avgår'. Men det om det. Vi tar oss en närmare titt på helgens bödlar i stället.

 

Genoa Cricket and Football Club bildades 1893. Men fotbollen kom in i verksamheten först 1897, efter att engelsmannen James Richardson Spensley introducerat den nya sporten i sitt nya hemland.

 

1898 arrangerade ett tre månader ungt italienskt fotbollsförbund landets första nationella mästerskap. Hur nationellt mästerskapet var kan i och för sig diskuteras då endast fyra lag deltog, varav tre härstammade från värdstaden Turin. Man hade i alla fall kritat en plan och införskaffat några medaljer. Det spelades två semifinaler på morgonen och efter en smörgåslunch spelades en finalmatch (det framgår tyvärr inte i John Foots annars briljanta ’Calcio’ om förbundet bjöd på lunchen). En match som Genoa vann, och tre engelsmän och åtminstone fem andra utländska spelare åkte hem med den första italienska ligatiteln. Ca 100 personer ska ha varit på plats för att bevittna spektaklet, och trots den blygsamma publiksiffran var man inte sämre än någon annan fotbollspublik utan hann under dagen med att heja på sitt favoritlag, häckla domaren och slåss med motståndarfansen. ’Läktarkulturen’ var född, innan det ens fanns läktare.

 

 

Den italienska fotbollen må ha legat i sin vagga men i början av 1900-talet var Genoa redan en fullvuxen mästarklubb. År 1904 vann man sin sjätte ligatitel. Vid de flesta finaler stod Spensley mellan stolparna, men efter att ha slutat som aktiv (i den mån man var aktiv som fotbollsmålvakt i början av det förra seklet) hade han någon slags ledarroll i klubben, och senare också på förbundet. Genoa var alltså Italiens första riktiga storklubb. År 1930 hade man nio ligatitlar och åtta andraplatser, men i och med man tog sin sista ligatitel 1924 saknar man än i dag en Serie A-titel, då ligan grundades först 1928, av Benito Mussolini och hans fascistparti.

 

Under Il Duces styre fanns en trend att fotbollsklubbarna italieniserade sig. Huruvida det var under tvång (i vilket fall man gjorde bäst i att lyda) eller efter råd (se föregående parentes) från Mussolini och hans vänner är något oklart, men under en period bytte man från det engelska namnet på staden – Genoa -  till Genova Calcio. Det uppskattades emellertid inte alls av fansen, som är mycket stolta över sitt engelska arv, och man bytte snart tillbaka till sitt ursprungliga namn. Fansen kallar sig ’The English’ och ’Garbutt’s boys’ efter tränaren William Garbutt (bilden nedan) som var mycket framgångsrik som tränare i klubben.

 

 

Om vi ska försöka oss på att ta Genoa från dåtid till nutid på bara ett par rader gör vi det med hjälp av ’Lego-kungen’ Enrico Preziosi. Miljardären har tagit Genoa från Serie B tillbaka till Serie A och sen vidare ut i Europa. Hans förmögenhet kommer bland annat från leksaksbranchen, och som när det gäller de flesta italienska fotbollspresidenter har även Preziosi ett par gånger föklarat krig mot domarkåren. Den mest kända berättelsen är den om brädspelet Akkiappa L’Arbitro (Jaga domaren) som han lät tillverka efter att hans Como, som han tyckte, förfördelats och åkt ur högsta serien. Det är en variant av det klassiska tivolispelet Whack-A-Mole, men i stället för att slå en Mole ska man slå en domare. Det italienska fotbollsförbundet var inte särskilt imponerade av Preziosis kreativa protest och spelet fick snabbt dras in. En motvillig ursäkt till förbundet och domarna fick han också kosta på sig.

 

 

Sedan dess har han alltså skjutit in ett par miljarder kronor i Italiens äldsta fotbolls- (och cricket-) klubb. Och även om han inte gett dem den där efterlängtade tionde titeln än har han åtminstone etablerat Genoa som en stabil övre halvan-klubb som kan utmana om Champins League-platserna igen (klubben har dock underpresterat den här säsongen och ligger just nu på tionde plats). Men det är klart att landets äldsta klubb ska finnas med och slåss om europaplatserna. Och om vi nu skulle glömma bort varifrån de kommer - och vilka de är - är Genoafansen aldrig sena att påminna oss.

 

När Ukraina åker till Italien kan väl vi passa på att åka till Ukraina. Och jag säger det redan nu, det här riskerar att bli rätt rörigt men – when in Rome. Så att säga.

 

I drygt ett halvt sekel fanns bara ett lag att tala om i Ukraina (eller den del av Sovjet som Ukraina utgjorde). Nu har Dynamo Kiev fått ovälkommet sällskap och de är två. Förvänta er inte att de blir fler någon gång snart.

 

Med 26 ligatitlar, lika fördelade på var sin sida murens fall, är Dynamo ett av Europas mest framgångsrika lag. Lägg till 18 cuptitlar, även dom lika många sovjetiska som ukrainska, och vi börjar förstå vem vi har att göra med. För att förklara framgångarna behöver vi ge oss på att försöka förklara den sovjetiska synen på idrott, och idrottaren. Om det nu är så att en bild verkligen säger mer än tusen ord ska jag bespara er mödan och erbjuda en liten genväg till min poäng.

 

...men det är inte målet utan resan som är mödan värd, minns väl. Så vi tar en omväg via 70- och 80-talets Ukraina, när Dynamo la grunden för sin dominans och skrev en manual för hur man vinner. Ja, inte matcher, utan titlar. Dynamos gamla spelare Valeriy Lobanovskiy återvände på 70-talet till sin hemstad som tränare. Han såg på fotbollen som en vetenskap, och den skulle behandlas därefter. Variabler för egenskaper och diagram för förändring, allt i mätbara kvantitativa data. Sen var det bara att räkna, mäta och jämföra och tränaren hade sin elva – som svaret på ett mattetal. Själva matchen var en parentes, den var ju egentligen redan vunnen. Och så var den ryska dominansen bruten. Framgångarna förklarades till stor del av spelet utan boll där man rörde sig över planen efter inövade mönster, en slags totalfotboll (om än med mer system än frihet) innan begreppet fanns om ni så vill. Spelarna liknades vid robotar (liksom så gott som alla framgångsrika idrottare från östeuropa, av någon anledning) och Lobanovskyis spelare var överlägsna sina motståndare avseende såväl teknik, taktik som fysik. Målen Dynamo gjorde var aldrig (här får jag nog reservera mig lite, men tänk på dramaturgin, eller; läs sällan) en produkt av kreativa anfall eller slumpmässiga genidrag utan de hade tillverkats i ett laboratorium och finslipats på träningen – kvar fanns bara presentationen.

 

Innan vi rusar 50 år fram i tiden vill jag bara understryka att systemet för hur Dynamo spelar fotboll inte är historia. Testerna, och laboratoriet, finns kvar än i dag, och de anses fortfarande vara en viktig del av ’Dynamos system’ – som det fortfarande är rätt att tala om.

 

Sin aktiva kariärr avslutade Lobanovskyi i gruv- och kolstaden Donetsk, i östra delen av Ukraina, i slutet av 60-talet. 30 år senare befann sig staden i mitten av 70-talet, och nu bygger man sig ikapp omvärlden efter bästa förmåga. Men Donetsk är inte Kiev, vi lånar Erik Nivas ord för att belysa kontrasterna. ”I landets västra delar pratar man ukrianska, drömmer om EU och demonstrerar på Självständighetstorget. I landets östra delar snackar man ryska, känner samhörighet med Moskva och tycker att hela den orangea revolutionen var en stor bluff.”

 

Vi kan också använda ett fotbollsrelaterat exempel för att förklara skillnaderna. Dynamo värvade hem den förlorade sonen Shevchenko för ett par år sedan. Shevchenkos yngste sons gudfar är Silvio Berlusconi. Samtidigt värvade Shakhtar Livornosonen och marxisten Lucarelli. Om han inte var välkommen i Livorno kunde han ju passa på att åka till Donetsk för att, som Lucarelli sa, sätta sig in i gruvarbetarnas situation där. Värvningarna i sig är inte jämförbara ur sportslig synvinkel - det blev bara 13 matcher för Lucarelli i Donetsk, medan Shevchenko fortfarande har ett hyggligt målfacit i Kiev – men de båda anfallarna symboliserar både sina klubbar, men framför allt klubbarnas städer, väl.

 

För att förklara dagens ukrainska fotboll behöver vi ge oss in i politiken, ”politiken”, kolgruvan och framför allt – vi behöver resa österut. Shakhtar Donetsk ägs av Ukrainas rikaste och mäktigaste man Rinat Akhmetov, som sägs ha handplockat presidenten Viktor Janukovitj som i sin tur misstänks ha koppling till den organiserade brottsligheten i landet – framför allt till Dontesk-klanen, där Rinat Akhmetov är högste höns. Att säga att den ukrainska fotbollen har problem med köpta matcher, mutor och utpressning är som att säga ingenting alls – för alla vet, men få verkar bry sig. Efter den här säsongen har Shakhtar sex ligatitlar på 2000-talet, och de har nog med pengar att bygga en gångbro till årets finalarena i Champions League - Wembley. Men med UEFA:s planer att införa något slags ekonomiskt fair play-krav på klubbarna står  Shakhtar inför en svår uppgift. Ukraina är fortfarande ett fattigt och ett ungt land, om inte fotbollsklubbarna ska börja smuggla guld igen behöver man se sig om efter sedlar utan Akhmatovs fingeravtryck på. Och de är rätt få.

 

Och ’smuggla guld’ är inte slang för någonting annat, utan precis vad det låter som. Dynamo gjorde det framför allt på 90-talet när man drenerade landet på en av sina mest värdefulla naturtillgångar, och byggde ett bra fotbollslag. I Simon Kupers Football against the enemy citeras landets premiärminister i ett TV-tal; ’Regeringen har bara 20 miljoner dollar att spendera på alla statliga program. Vi vet att det finns organisationer som har tio gånger så mycket pengar, men de har sina tillgångar utomlands.’ Dynamo satte i system att flytta både guld och stora summor kontanter till utländska banker, då undkom man skatten som det inneburit om man gjort transaktionerna elektroniskt. Det fanns mängder med kryphål i den nyskrivna ukrainska lagboken, och därför behövde man inte köpa landets beslutare. Det var ju ändå inte dom som styrde.

 

’Behövde.’ Men så resonerar inte en man som är god för ca 85 miljarder kronor. Och därför styr Shakhtar. Landet och ligan. Men Dynamo står inte med hatten i handen – inte än. De har stort inflytande (läs; de bestämmer) på det inhemska fotbollsförbundet, då klubbens ordförande Igor och förbundets dito Grigorij är bröder, de heter Surkis i efternamn och har – så att säga – gemensamma intressen.

 

Jävsituation? Jo, förvisso, men vem ska protestera – och till vem?

Om det var fokus på Inter sist får vi väl ta och snacka lite Juve i dag. Rätt ska vara rätt, eller hur?

 

Rom och Florens är undantagen som bekräftar regeln. Annars finns dom överallt i Italien, de svartvita, trots att Juventusfansen bara är tvåa i sin egen stad. Att vara pro- eller anti-Juve är ett förhållningssätt inte bara till fotbollslaget utan också till en italiensk symbol med flera inneboende värden, lo stile Juve. En uppförandekod och ett sätt att se på fotboll, en konst att vinna matcher och en konst att vinna straffsparkar på stopptid. Allt finns där, och det har gjort Juventus till en lika älskad som avskydd klubb. Men för nu lägger vi skandalerna åt sidan (de är rätt många) i den mån det går och koncentrerar oss i stället på hur Juventus blev ett syditalienkskt light-landslag med Notts County-tröjor.

 

För att förklara vem Juventus är behöver vi delvis vända oss till den italienska industrialiseeringen i början av 1900-talet, och närmare bestämt till bilindustrin. FIAT (Fabbrica Italiana Automobili Torino, för den som bryr sig lite extra) grundades 1899 i Turin - två år efter Juventus - och ägare av både laget och fakriken var famlijen Agnelli. Det satsades stora resurser på idrott under 1910- och 1920-talets Italien. Mussolini insåg att framför allt fotbollen var ett ypperligt propagandaverktyg, och byggde en hel generation nya stora fotbollsarenor – bl.a. Stadio Municipale Benito Mussolini i Turin (som i dag heter Stadio Olimpico och innan dess Stadio Comunale). Att Juventus var framgångsrika under den här perioden när fotbollen etablerade sig som en nationalsport gjorde att många nyfrälsta fotbollssupportrar hoppade på segertåget. Det underlättade också för Juventusfans i exil är att klubben inte bär staden Turins namn. Och att Italien vann hemma-VM 1934 med en Juventusbetonad elva förstärkte ytterliggare lagets popularitet.

 

Sen kom Torino, ett världskrig och Superga.

 

När Italien på nytt skulle byggas upp spelade FIAT och syditalienska arbetare viktiga roller. Turins population växte med ca 40 procent mellan 1951 och 1967. Många av dem kom från syditalien, och de kom för jobben. FIAT:s fabriker med tillhörande mark upptog i mitten på 1900-talet sex procent av stadens yta (det är väldigt, väldigt mycket). Företaget byggde skolor och gav sina anställda hyggliga arbetsvillkor. Det var för många syditalienare en dröm att få arbete på FIAT-fabriken. Men samtidigt mötte de i Turin (och andra norditalienska städer) en samlad och starkt implementerad rasismen. Budskapet var tydligt, terroni (syditalienare) är inte italienare.

 

Varpå vikten av Juventus blev än större. Förhållandet till klubben var någonting som höll ihop arbetarna. Så till den grad att en av landets främste fotbollsskribent beskrev 70-talets Juventus som en ’proletärisk’ klubb. Och när man så åkte hem (till södern) för att hälsa på släkt och vänner passade man samtidigt på att missionera å Juventus vägnar. För när hela norra Italien helst grävt en vallgrav söder om Rom fann i terroni en fristad hos FIAT och Juventus, där man var välkommen. Många av Juves framstående spelare var dessutom sicilienare, apulier eller sardinier. John Foot (engelsk fotbollshistoriker) menar att Turin var Italiens svar på New York, en stad som symboliserade framgång och rikedom.

 

Sen kom Moggi, Calciopoli och Serie B.

 

Endast tre gånger har Juventus särställning i den italienska fotbollen varit hotad. På 40-talet av Torino, på 60-talet av Inter och på 90-talet av Milan. Varje gång har man kommit tillbaka än starkare och befäst sin ställning på toppen. Inter är, med sina 18 titlar nära att få sy på den andra stjärnan ovanför klubbskölden, något Juve är - och gärna fortsätter vara - ensamma om att ha. Att det var Inter som fick en av Juves två fråntagna titlar (nummer 28 och 29) faxade till sig efter 2007 har gjort mötet än mer infekterat. Och nu står man där igen, Inter kommer med fem (lite beroende på hur man räknar) raka titlar och har vittring på den sjätte. Ett Juventus med ryggen mot väggen är ingen lätt match oavsett tabellplacering och ligaform, men nu spelar man också för sin historia. För om tio år vill man kunna säga; "Inter hade några bra år på 2000-talet, men vi kom tillbaka, som vanligt."

 

Alessandro Del Piero sa något i stil med att Juve gjorde just det, hittade 'tillbaka' till sig själva under året i Serie B. Legoknektarna och de dömda efter rättegångarna hade lämnat. Kvar fanns de trogna, de som skulle ta klubben tillbaka, inte bara till Serie A utan också tillbaka till sin ohotade position som den ledande klubben i Italien, och man skulle göra det - lo stile Juve. Säsongen -06/07 spelade man fler hemmamatcher på de slitna syditalienska arenorna än man gjort på många år. På samma sätt som fotbollssupportern minns sina sina fiender minns de också deras vän, och Juventus (FIAT:s) insatser för syditalienarna har lett till att sympatierna gått i arv i generationer. Och att man mutat ett par domare och köpt några titlar var inte nära nog skäl att överge en gammal dam.

 

Alla var ju fuskare, vi var bara bättre på det (också), resonerade man.

Vad ska du bli när du blir stor?

 

Under hela din uppväxt får du stå till svars. Skolan, vare sig det är förskola eller högskola, undrar vad det ska bli av dig. Släktingar konstaterar att du växt en decimeter sen sist för att i nästa andetag spekulera i vad du gör om ytterliggare två decimeter. Och det brukar ju ge sig med tiden, sånt där. Man växer upp, och så blir man nåt. Men ganska sällan blir det vad som var tänkt från början. Man hinner ångra sig, ändra sig, tänka om och tänka nytt utan att veta vart det till slut landar, om det någonsin gör det.

 

Alessandro ’Sandro’ Mazzola växte upp och blev en blåsvart legend. Han har vunnit allt man kan vinna med ett klubblag. Hans Inter, som under tränare Helenio Herrera kom att kallas Grande Inter, var på 60-talet ett av de bästa lag den italienska fotbollspubliken sett. Bland Sandros bedrifter brukar Europacupfinalen 1964 lyftas fram som den allra främsta, då han avgjorde matchen med två mål när Real Madrid besegrades med 3-1. Han var Inter trogen hela sin aktiva fotbollskarriär. På 18 säsonger gjorde han 116 mål. Även i landslaget var han given under en tioårsperiod på 60- och 70-talet. Som spelare ska han ha varit snabb, teknisk och kylig framför mål. Men det är inte bara för sitt fotbollsspelande och sina triumfer på planen Sandro var – och är – berömd.

 

Sandros pappa, Valentino Mazzola, var lagkapten och den stora stjärnan i Il Grande Torino, som inte sällan beskrivs som tidernas bästa klubblag. Och inte ’bara’ i Italien. Mazzola var både lagets spelfördelare och dess främste målskytt, givetvis med nummer tio på ryggen. I diskussionen om vem som är den bästa italienska spelaren genom tiderna nämns hans namn alltid. Valentino fick två söner, Ferruccio är Sandros två år yngre bror, och även han en duglig spelare. Men vi håller oss till storebror här, och hans berättelse.

 

Sandrino - lille Sandro - var bara sex år gammal den fjärde maj 1949, när flygplanet med hela Grande Torino kraschade in i Basilikan Superga utanför Turin. De var på väg hem från Portugal, där de spelat en träningsmatch, när piloten sent på natten flög in i dimman och ovädret, med bara några minuter kvar av resan. Ingen ombord på planet överlevde - Valentino Mazzola blev 30 år gammal. Betydelsen av Superga - som olyckan kom att kallas - och följderna för klubben Torino är för omfattande för att avhandla här, men kort kan sägas att Italien befann sig i chock och landssorg. ”ITALIEN GRÅTER FÖR SINA MÄSTARE – MÄSTARE FÖR EVIGT” löd en av de många svarta rubrikerna dagen efter olyckan. Det italienska landslaget, som hade varit en av favoriterna vid nästa års VM i Brasilien, bestod vid den här tiden nästan uteslutande av Torinospelare.

 

Redan innan olyckan hade Sandro levt under struliga hemförhållanden. Han bodde för det mesta hos mamma Emilia, då Valentino tidigt lämnat familjen för en yngre kvinna. Och skilsmässor togs inte lätt på i 40-talets Italien. Elaka rykten omgärdade familjen under många år och rättstvisterna fortsatte även efter Valentinos död. Att hela landet ville sörja tillsammans med Sandro och familjen gjorde inte saken lättare. Runtomkring honom hyllades hans pappa som ett helgon, och han blev Stackars lille Sandro med en hel nation. Han tvingades iväg på flera ceremonier åren efter olyckan. Något han vantrivdes med. ”Det är väldigt svårt för mig att prata om min far, för jag kände honom knappt... Jag gillar inte minneshögtider... Jag sörjer hellre själv...” skrev Sandro i vuxen ålder, för att förklara varför han till slut stannade hemma från alla tillställningar som rörde hans pappa.

 

Som ung ska han ha varit duktig på många idrotter, och särskilt duktig var han på basket. Kanske hade han kunnat bli en framgångsrik basketspelare. Kanske, om det inte vore för att den där frågan plötsligt fick en helt ny innebörd för Sandro. Det var inte bara skolan och släktingar som frågade, utan hela Italien. Samstämmigt, om och om igen. Och frågan var inte längre en fråga. Det var en uppmaning - en förhoppning - att den lille pojken skulle kunna fylla det enorma tomrum som egentligen inte kunde fyllas. Att han en dag skulle få ett sörjande folk att torka sina tårar...

 

-Sandrino, vad ska du bli när du blir stor?

 

 

Så har turen kommit till kungen och lite historia.

 

Ja, kungen alltså, inte kungen.

 

Två gånger har han slagit Brésil i såna där stora matcher. Först med en sån här insats, och åtta år senare med en sån här. Men eftersom han abdikerat och inte vill vara med oss längre tycker jag att vi vänder blad och ser bakåt.

 

Vi stannar i Frankrike, som 1938 var värd för det blott tredje världsmästerskapet. Det hände som bekant en hel del grejer i Europa vid den här tiden, och mitt i allt skulle det alltså spelas ett fotbolls-VM. Det var någon (Argentina) som inte ville vara med, och någon (Österrike) som inte kunde, men annars gick det väl bra. Dom är ju duktiga på administration och organisation, fransmännen – som faktiskt skapat både FIFA och VM. Här har ni ett scoop (typ), för visst är det märkligt att FIFA inte har några rörliga bilder från VM 1938 på sin hemsida. Filmklipp finns alltså från alla övriga mästerskap – förutom Mussolinis VM fyra år tidigare. Det kan väl näppeligen räcka med att de tyska eller italienska spelarna gör sina respektive fascisthälsningar under nationalsången för att FIFA ska gömma undan filmerna i arkivet? Har FIFA månne en gammal gås oplockad med Italien, som ju vann mästerskapet både -34 och -38?

 

Aja, det gör det samma. Med risk att få Blatter och gänget på mig bjuder jag in till filmstund här i stället. För det är en väldigt fin film, från en tid när man spelade fotboll, och inte fotboll, från när domaren iklädde sig kavaj och målvakten bar basker. Men det ska sägas, det är också bilder får en att några gånger fundera på om det räckte med att äga ett par fotbollsskor för att få vara med i...

 

...Coupe du Monde de Football 1938.

 

 

Elfenbenskusten-Mali i kväll alltså. Det måste vi ju behandla på något sätt.

 

Rent sportsligt gäller matchen inte mycket, landskampen är en förberedande match inför kvalet i mars till Afrikanska Mästerskapen. Den spelas i Valence i Frankrike, vilket naturligtvis underlättar att skramla ihop starkast möjliga lag för de båda tränarna. Ofta känns dom här mitt-i-veckan-landskamperna rätt ljumma, prestigesegrar i vänskapsmatcher räcker ju knappt till bröd och vatten. Men just Drogba och hans Elefanter har ändå ungefär tjugo miljoner goda själ att göra något bra av den här landskampen.

 

För det är trubbel i hemlandet.

 

Elfenbenskusten är alltså ett land utan president, trots att valet hölls i november förra året, det är ett land med bubblande konflikter som redan kostat tusentals människor livet, och det är ett land som är precis på gränsen till ett fullt utbrutet inbördeskrig. Ett krig somliga menar redan pågått ett bra tag.

 

Valet, eller vad man nu ska kalla det, gick till ungefär såhär; den sittande presidenten sedan år 2000, Laurent Gbagbo (Ivorian Popular Front), mötte oppositionsledaren Alassane Ouattara (Rally of the Republicans) och förlorade - åtminstone enligt valkommisionen och FN. Men Gbagbos regering ogiltigförklarade valet på något oklara grunder (samtliga anklagelser från regeringens sida tillbakaslogs av FN, EU och valkommissionen), sedan stängde man landets gränser och tog till vapen. Bland annat gick man till attack mot ett av Ouattaras valkontor där åtta personer sköts ihjäl. Sedan dess har det demonstrarats och motdemonstrerats, Gbagbo har utlyst utegångsförbud i områden där Ouattara har som mest stöd. 250 människor har fått sätta livet till och ca 1000 skadats i skottlossningar, bara efter valet. FN har trappat upp de militära insatserna i landet, och det mesta av Gbagbos tillgångar har frysts, men konflikten är ännu inte på väg mot en lösning då även de senaste förhandlingarna brutit samman.

 

Så till fotbollen. Elfenbenskusten är utan tvekan ett av världens viktigaste landslag, och Drogba är utan tvivel den viktigaste spelaren i laget. Han talade till nationen och manade till fred efter att laget kvalificerat sig till VM 2006, ett tal som rullade i ivoriansk tv i månader efteråt. Två år senare flyttade Drogba (jo, han gör sånt med) en kvalmatch från huvudstaden till norra delarna av landet, till rebellernas territorium. Matchen - mot Madagaskar - vanns med 5-0 varpå en tidning efteråt dundrade ’FEM MÅL RADERAR FEM ÅR AV KRIG’. Det har många gånger sagts att landslagets segrar och Drogbas ord lindrat konflikterna, mycket på grund av att det enade och framgångsrika landslaget är en sammansättning av de etniska grupper som låg - och ligger - i strid med varandra. Spelarna har vackert fått vänja sig vid att landskampernas betydelse höjs till skyarna. Dom spelar inga meningslösa vänskapsmatcher längre.

 

Men fotbollen kommer inte lösa konflikterna i Elfenbenskusten. Matchen i kväll kommer inte sätta en president på posten. I två gånger fyrtiofem minuter kommer man lägga sina vapen åt sidan, men efter slutsignalen är allt som vanligt igen. För hur det än går mot Mali, oavsett vad Drogba säger efter matchen kommer fler ivorianer få betala med sina liv innan demokratin har segrat i Elfenbenskusten.

 

Känns historien bekant?

Vi fortsätter vår något ostrukturerade resa, och efter Italien och Latinamerika kommer... ska vi säga Frankrike?

 

Fotbollens framväxt i Frankrike gick hand i hand med den franska industriella revolutionen i början av 1900-talet. Jämfört med industrialiseringen i England (som ska ha skett över en natt, typ) var det en förhållandevis långsam process i Frankrike, där industrierna växte fram mer peu à peu. Därför saknar man i dag motsvarighet till de större industristäderna som finns i England och Skottland (som t.ex. Birmingham, Manchester, Liverpool, Sheffield eller Glascow). I stället växte det fram ville-useines (bruksorter) där de tidigare bönderna (fram till 1930 var 30 procent av de arbetande i Frankrike bönder) tog jobb på fabriken. Och oftast var det samma ägare till stadens företag som till det lokala fotbollslaget. Fotbollen var dels ett sätt att motivera arbetarna och dels ett sätt att marknadsföra företaget. Att företagen ofta var familjeägda gjorde kopplingen till orten än starkare, då man inte flyttade på fabriken utan vidare bara för att göra en ekonomisk vinning. Sammantaget gav detta småstadslagen en fördel gentemot lagen från de större städerna, där det inte fanns lika täta band mellan klubbarna och företagen.

 

Ännu tydligare blir ’en stad - en klubb’-fenomenet i Frankrike när vi konstaterar att inte ens om man skulle slå ihop de två högsta serierna (Ligue 1 och Ligue 2) till en 40-lagsserie så skulle det spelas ett enda stadsderby. Så vitt jag vet är det unikt i Europa, att de 40 bästa lagen kommer från 40 olika städer, orter och byar. De brittiska städerna jag nämnt ovan har alla haft – minst - två lag under lång tid i den högsta divisionen (och endast stålstaden Sheffield saknar representation där i dag). Tittar vi på huvudstäderna, som båda är överlägset största staden i landet med ca tio miljoner invånare vardera (om man räknar med förorter) finner vi fler intressanta jämförelser. London har alltid haft flera lag i den högsta serien (i dag är de fem), medan Paris ända in på 70-talet var en fransk fotbollsöken, och även efter att Paris Saint-Germains grundats år 1970 får staden anses vara en av Europas mest underpresterande sett till förutsättningarna. PSG vann förvisso UEFA-cupen 1996, och man har några inhemska cuptitlar, men ligan har man vunnit endast vid två tillfällen,  trots att man alltså varit ’ensam’ klubb i Europas tredje största stad i fyrtio år. Och att inte någon av de kringliggande städerna runt Paris har lag i L1 eller L2 är högst anmärkningsvärt.

 

Frankrikes andra stad Lyon har nu en etablerad toppklubb i Olympique de Lyonnais, men de vann sin första ligatitel så sent som 2002, innan dess var det alltså bara Marseille av de stora städerna som haft ett vinnande lag i ligan. Men den franska toppstrukturen har närmat sig den i övriga Europa, där de större städerna med de rikare klubbarna etablerar sig i vinnarposition, och ville-usine-klubbarna får på sin höjd slåss om den sista Europa League-platsen. Att den gamla kyrkoföreningen A.J. Auxerre (med ca 40 000 invånare) spelat Champions League den här säsongen bör nog ses som ett undantag.

 

Och så här ser den alltså ut, den franska fotbollskartan säsongen 2010/11, med alla 40 städer och orter som representeras i de två högsta serierna. De gula orterna har lag i L1, de röda i L2.

 

Den internationella arbetsfördelningen innebär att några få länder specialicerar sig på att vinna medan andra specialiserar sig på att förlora.

De berömda orden är Eduardo Galeanos, de är från boken Latinamerikas öppna ådror (1976). Han syftade framför allt på den globala handeln med varor och människor, där Latinamerika under århundraden specialiserat sig på att göra förlustaffärer med USA och Europa om sina naturtillgångar. Men hans ord är lika aktuella och tillämpbara i dag på den globala fotbollsmarknaden, där europeiska länder systematiskt skövlar fotbollstalang i sina gamla kolonier, för att sedan sinsemellan göra de stora vinsterna på råvaran – som i det här fallet är  fotbollsspelaren. Galeano igen:

 

...kontinenten fortsätter att tjäna som hjälpreda åt andra, som källa och reservförråd för olja, järn, koppar och kött, frukt och kaffe, råvaror och livsmedel. Dessa produkter skeppas över till de rika länderna, som tjänar mer på att konsumera dem än vad de betalar för dem. Inköpsländerna får in mer i skatt än vad säljarländerna får betalt för sina produkter.

 

Det är sant för så gott som varje brasse som köpts till en europeisk liga de senaste 30 åren. Och de är exceptionellt duktiga i Brasielien - specialister, om ni så vill - på att förlora. Vare sig det handlar om kaffe eller fotbollsspelare så görs alltså de största vinsterna på produkten inte i det producerande landet, utan i USA och Europa. Det är transfersummor, tröjförsäljning och biljettintäkter som får cirkusen att gå runt, men det är pengar som stannar inom EU:s gränser. Transfersummorna som betalas till de brasilianska klubborna är i sammanhanget att betrakta som brödsmulor.

 

Sverige då? Jodå, trots att Allsvenskan håller någotsånär cypriotisk klass har flera klubbar lyckats göra vinstaffärer på de tekniska favelafostrade brassarna. Så till den grad att man kan ta hit dom i grupp, hoppas att någon av dom hänger en frispark eller två, för att sedan sälja vidare till Holland (naturligtvis med en jättevinst). Kalmar är väl det tydligaste exemplet på det med sina brasseresor, men inte det enda.

 

Det är ju långt ifrån en nyhet att det är på det här sättet, att människor köps och säljs som kaffe, att vi vinner och dom förlorar. Och vilket genomslag de nya fair play-reglerna kommer att få återstår att se, men att de skulle rubba den globala maktbalansen inom fotbollen är osannolikt. England lär fortfarande ha en av de mest attraktiva ligorna, men ett något mediokert landslag, och svenska klubbar lär även fortsättningsvis fynda doldisar i Afrika, Sydamerika och kanske Asien, för att sedan finna sina övermän i Ungern, Norge eller Kroatien innan de nått Champions League-gruppspelet.

 

Till sist kan väl sägas att det kanske är lite av en halvsanning att Brasilien är de största förlorarna. Lite beroende på vad man tävlar i kan dom nog betraktas som vinnare också. Eller - om ni så vill - mästare.

På 70-talet gjorde Robert D. Putnam och hans forskarteam en resa genom Italien, från Seveso i norr till Pietrapertosa i söder. Putnam beskrev den 87 mil långa resan som 'att gå flera hundra år bakåt i samhällsutveckling'. Nu ska Zanetti och hans mästarteam göra nästan samma resa, från Milano (som ligger bara ett par mil från Seveso i provinsen Lombardiet) till Bari (några mil öster om Pietrapertosa, i grannprovinsen Puglia). Ur ett fotbollsperspektiv är det kanske inte en resa flera hundra år bakåt i tiden, men det skiljer ändå ett par decennier mellan klubbarna - och ett par hundra miljoner euro.

Först en kort bakgrund till Putnams studie; i en reform på 70-talet decentraliserades makten i Italien. Det grundades 20 nya regionala statliga instanser, var och en med politiskt ansvar över sin region. På pappret hade alla 20 institutioner ansvar över samma områden (näringsliv, jordbruk, skola, vård, stadsplanering och ekonomisk utveckling etc.), men 20 år efter reformen genomförts fanns stora skillnader i vilket genomslag de haft beroende på vilken region de verkade i. Studien publicerades i bokform under titeln Den fungerande demokratin, och den ska visst vara något av en samhällsvetenskaplig klassiker.

I alla fall. En av slutsatserna är att ett utbrett och aktivt föreningsliv leder till mer effektiva institutioner och en bättre fungerande demokrati. Föreningslivet skapar ett nätverk som bygger på ideella krafter, vilket ökar folkets solidaritet, förtroende och tolerans gentemot varandra, menar Putnam.

Och vi kan konstatera att demokratin var (och är) väl fungerande i Lombardiet, medan Puglia (nästan oavsett vad man mätte) placerade sig 'under strecket'.

I det italienska samhället har Bari och Puglia inte en chans att hävda sig gällande välfärd och ekonomi gentemot Milano och Lombardiet. Och rimligen ska de inte ha det innanför fotbollsplanens linjer heller, då trippelmästarna byggt sitt lag med lite andra medel. Lägg därtill att Bari underpresterat framför allt på hemmaplan den här säsongen (med bara två segrar på elva matcher), att man möter Leonardos pånyttfödda, och återigen Pazza Inter (efter några ovanligt stabila Mourinho-år), samt att man tog in inte mindre än åtta nya spelare under vintermercaton för att bromsa fallet ner till Serie B, så förstår vi att Baris resa till toppen är lång. Långt längre än 87 mil.