'Sheva' och 'Luca'
När Ukraina åker till Italien kan väl vi passa på att åka till Ukraina. Och jag säger det redan nu, det här riskerar att bli rätt rörigt men – when in Rome. Så att säga.
I drygt ett halvt sekel fanns bara ett lag att tala om i Ukraina (eller den del av Sovjet som Ukraina utgjorde). Nu har Dynamo Kiev fått ovälkommet sällskap och de är två. Förvänta er inte att de blir fler någon gång snart.
Med 26 ligatitlar, lika fördelade på var sin sida murens fall, är Dynamo ett av Europas mest framgångsrika lag. Lägg till 18 cuptitlar, även dom lika många sovjetiska som ukrainska, och vi börjar förstå vem vi har att göra med. För att förklara framgångarna behöver vi ge oss på att försöka förklara den sovjetiska synen på idrott, och idrottaren. Om det nu är så att en bild verkligen säger mer än tusen ord ska jag bespara er mödan och erbjuda en liten genväg till min poäng.
...men det är inte målet utan resan som är mödan värd, minns väl. Så vi tar en omväg via 70- och 80-talets Ukraina, när Dynamo la grunden för sin dominans och skrev en manual för hur man vinner. Ja, inte matcher, utan titlar. Dynamos gamla spelare Valeriy Lobanovskiy återvände på 70-talet till sin hemstad som tränare. Han såg på fotbollen som en vetenskap, och den skulle behandlas därefter. Variabler för egenskaper och diagram för förändring, allt i mätbara kvantitativa data. Sen var det bara att räkna, mäta och jämföra och tränaren hade sin elva – som svaret på ett mattetal. Själva matchen var en parentes, den var ju egentligen redan vunnen. Och så var den ryska dominansen bruten. Framgångarna förklarades till stor del av spelet utan boll där man rörde sig över planen efter inövade mönster, en slags totalfotboll (om än med mer system än frihet) innan begreppet fanns om ni så vill. Spelarna liknades vid robotar (liksom så gott som alla framgångsrika idrottare från östeuropa, av någon anledning) och Lobanovskyis spelare var överlägsna sina motståndare avseende såväl teknik, taktik som fysik. Målen Dynamo gjorde var aldrig (här får jag nog reservera mig lite, men tänk på dramaturgin, eller; läs sällan) en produkt av kreativa anfall eller slumpmässiga genidrag utan de hade tillverkats i ett laboratorium och finslipats på träningen – kvar fanns bara presentationen.
Innan vi rusar 50 år fram i tiden vill jag bara understryka att systemet för hur Dynamo spelar fotboll inte är historia. Testerna, och laboratoriet, finns kvar än i dag, och de anses fortfarande vara en viktig del av ’Dynamos system’ – som det fortfarande är rätt att tala om.
Sin aktiva kariärr avslutade Lobanovskyi i gruv- och kolstaden Donetsk, i östra delen av Ukraina, i slutet av 60-talet. 30 år senare befann sig staden i mitten av 70-talet, och nu bygger man sig ikapp omvärlden efter bästa förmåga. Men Donetsk är inte Kiev, vi lånar Erik Nivas ord för att belysa kontrasterna. ”I landets västra delar pratar man ukrianska, drömmer om EU och demonstrerar på Självständighetstorget. I landets östra delar snackar man ryska, känner samhörighet med Moskva och tycker att hela den orangea revolutionen var en stor bluff.”
Vi kan också använda ett fotbollsrelaterat exempel för att förklara skillnaderna. Dynamo värvade hem den förlorade sonen Shevchenko för ett par år sedan. Shevchenkos yngste sons gudfar är Silvio Berlusconi. Samtidigt värvade Shakhtar Livornosonen och marxisten Lucarelli. Om han inte var välkommen i Livorno kunde han ju passa på att åka till Donetsk för att, som Lucarelli sa, sätta sig in i gruvarbetarnas situation där. Värvningarna i sig är inte jämförbara ur sportslig synvinkel - det blev bara 13 matcher för Lucarelli i Donetsk, medan Shevchenko fortfarande har ett hyggligt målfacit i Kiev – men de båda anfallarna symboliserar både sina klubbar, men framför allt klubbarnas städer, väl.
För att förklara dagens ukrainska fotboll behöver vi ge oss in i politiken, ”politiken”, kolgruvan och framför allt – vi behöver resa österut. Shakhtar Donetsk ägs av Ukrainas rikaste och mäktigaste man Rinat Akhmetov, som sägs ha handplockat presidenten Viktor Janukovitj som i sin tur misstänks ha koppling till den organiserade brottsligheten i landet – framför allt till Dontesk-klanen, där Rinat Akhmetov är högste höns. Att säga att den ukrainska fotbollen har problem med köpta matcher, mutor och utpressning är som att säga ingenting alls – för alla vet, men få verkar bry sig. Efter den här säsongen har Shakhtar sex ligatitlar på 2000-talet, och de har nog med pengar att bygga en gångbro till årets finalarena i Champions League - Wembley. Men med UEFA:s planer att införa något slags ekonomiskt fair play-krav på klubbarna står Shakhtar inför en svår uppgift. Ukraina är fortfarande ett fattigt och ett ungt land, om inte fotbollsklubbarna ska börja smuggla guld igen behöver man se sig om efter sedlar utan Akhmatovs fingeravtryck på. Och de är rätt få.
Och ’smuggla guld’ är inte slang för någonting annat, utan precis vad det låter som. Dynamo gjorde det framför allt på 90-talet när man drenerade landet på en av sina mest värdefulla naturtillgångar, och byggde ett bra fotbollslag. I Simon Kupers Football against the enemy citeras landets premiärminister i ett TV-tal; ’Regeringen har bara 20 miljoner dollar att spendera på alla statliga program. Vi vet att det finns organisationer som har tio gånger så mycket pengar, men de har sina tillgångar utomlands.’ Dynamo satte i system att flytta både guld och stora summor kontanter till utländska banker, då undkom man skatten som det inneburit om man gjort transaktionerna elektroniskt. Det fanns mängder med kryphål i den nyskrivna ukrainska lagboken, och därför behövde man inte köpa landets beslutare. Det var ju ändå inte dom som styrde.
’Behövde.’ Men så resonerar inte en man som är god för ca 85 miljarder kronor. Och därför styr Shakhtar. Landet och ligan. Men Dynamo står inte med hatten i handen – inte än. De har stort inflytande (läs; de bestämmer) på det inhemska fotbollsförbundet, då klubbens ordförande Igor och förbundets dito Grigorij är bröder, de heter Surkis i efternamn och har – så att säga – gemensamma intressen.
Jävsituation? Jo, förvisso, men vem ska protestera – och till vem?
