90 minuter fred
Elfenbenskusten-Mali i kväll alltså. Det måste vi ju behandla på något sätt.
Rent sportsligt gäller matchen inte mycket, landskampen är en förberedande match inför kvalet i mars till Afrikanska Mästerskapen. Den spelas i Valence i Frankrike, vilket naturligtvis underlättar att skramla ihop starkast möjliga lag för de båda tränarna. Ofta känns dom här mitt-i-veckan-landskamperna rätt ljumma, prestigesegrar i vänskapsmatcher räcker ju knappt till bröd och vatten. Men just Drogba och hans Elefanter har ändå ungefär tjugo miljoner goda själ att göra något bra av den här landskampen.
För det är trubbel i hemlandet.
Elfenbenskusten är alltså ett land utan president, trots att valet hölls i november förra året, det är ett land med bubblande konflikter som redan kostat tusentals människor livet, och det är ett land som är precis på gränsen till ett fullt utbrutet inbördeskrig. Ett krig somliga menar redan pågått ett bra tag.
Valet, eller vad man nu ska kalla det, gick till ungefär såhär; den sittande presidenten sedan år 2000, Laurent Gbagbo (Ivorian Popular Front), mötte oppositionsledaren Alassane Ouattara (Rally of the Republicans) och förlorade - åtminstone enligt valkommisionen och FN. Men Gbagbos regering ogiltigförklarade valet på något oklara grunder (samtliga anklagelser från regeringens sida tillbakaslogs av FN, EU och valkommissionen), sedan stängde man landets gränser och tog till vapen. Bland annat gick man till attack mot ett av Ouattaras valkontor där åtta personer sköts ihjäl. Sedan dess har det demonstrarats och motdemonstrerats, Gbagbo har utlyst utegångsförbud i områden där Ouattara har som mest stöd. 250 människor har fått sätta livet till och ca 1000 skadats i skottlossningar, bara efter valet. FN har trappat upp de militära insatserna i landet, och det mesta av Gbagbos tillgångar har frysts, men konflikten är ännu inte på väg mot en lösning då även de senaste förhandlingarna brutit samman.
Så till fotbollen. Elfenbenskusten är utan tvekan ett av världens viktigaste landslag, och Drogba är utan tvivel den viktigaste spelaren i laget. Han talade till nationen och manade till fred efter att laget kvalificerat sig till VM 2006, ett tal som rullade i ivoriansk tv i månader efteråt. Två år senare flyttade Drogba (jo, han gör sånt med) en kvalmatch från huvudstaden till norra delarna av landet, till rebellernas territorium. Matchen - mot Madagaskar - vanns med 5-0 varpå en tidning efteråt dundrade ’FEM MÅL RADERAR FEM ÅR AV KRIG’. Det har många gånger sagts att landslagets segrar och Drogbas ord lindrat konflikterna, mycket på grund av att det enade och framgångsrika landslaget är en sammansättning av de etniska grupper som låg - och ligger - i strid med varandra. Spelarna har vackert fått vänja sig vid att landskampernas betydelse höjs till skyarna. Dom spelar inga meningslösa vänskapsmatcher längre.
Men fotbollen kommer inte lösa konflikterna i Elfenbenskusten. Matchen i kväll kommer inte sätta en president på posten. I två gånger fyrtiofem minuter kommer man lägga sina vapen åt sidan, men efter slutsignalen är allt som vanligt igen. För hur det än går mot Mali, oavsett vad Drogba säger efter matchen kommer fler ivorianer få betala med sina liv innan demokratin har segrat i Elfenbenskusten.
