Evitas höger
Flera gånger om har vi hört den där anekdoten om det svenska skeppet som gav färg åt Boca Juniors, så den kan vi strunta i. Men jag tycker absolut vi kan åka över till Argentina, Buenos Aires och La Bombonera ändå - fast vi gör det genom att ta rygg på en gammal arméöverste i stället. För vare sig vi blandar in fotbollen eller inte (här gör vi det) är Juan Peróns historia värd att berättas.
’Boca! Perón! Un solo corazon!’ skanderade fansen på La Bombonera (Chokladasken) i mitten av 40-talet. Boca Juniors var arbetarnas lag, de italienska immigranternas lag, och det enda av de stora Buenos Aires-lagen (River Plate, San Lorenzo och Independiente var de övriga) som fanns kvar i den gamla kärnan av staden. Och Juan Perón var en Boca-man. Den argentinska ligan grundades 1931, men fotbollen var redan en etablerad folksport då det spelats amatörfotboll och landskamper sedan slutet på 1800-talet. Mästerskapen dominerades från början helt och fullt av Buenos Aires-klubbarna. Det dröjde till 1971 innan en klubb utanför provinsen Buenos Aires vann ligan, då Rosario från Santa Fé vann. Huvudstadslagens framgångar gav eko i hela landet med radions hjälp, något som än i dag gör att klubbarna i Buenos Aires har mängder med fans ute i provinserna.
Det fanns ingen utbredd inblandning från politiken i fotbollen, men i takt med att folkets intresse för sporten ökade insåg de styrande värdet att vara del i fotbollen. Juan Justo var landets president mellan 1932-38 (märk väl, fortfarande ingen folkvald sådan), och hans dotter var gift med Eduardo Sánhez Terreo, som senare blev Bocas president. En bra kontakt att ha tänkte klubbpresidenten, och som av en händelse stod La Bombonera klar år 1940 efter ett mycket generöst lån från ovan. Även River ’fick’ en ny arena, El Monumental. Men för att inte höja några frågor kring varför staden bygger två gigantiska fotbollsarenor utan vidare byggde man även skolor och fritidsanläggningar i anknytning till arenan. När vi ändå är inne på politiken bör jag nämna att River var mer av en gentlemannaklubb, en medel- och överklassklubb som flyttat ifrån hamnen, och vidare till de ’finare’ norra stadsdelarna Palermo och Belgrano.
Sedan 1930 hade en militärdiktatur styrt Argentina, liksom militären styrde de flesta latinamerikanska länder på 30-talet. Börskraschen i New York 1929 drabbade regionen hårt och bara fyra år senare hade militären i Brasilien, Uruguay, Peru, Chile, Mexiko och Kuba tagit makten i respektive land (i Bolivia, Paraguay och Colombia dröjde det till 40- och 50-talet). 1943 såg Argentina ännu en militärkupp avsätta makten i landet, och i den nya regeringen hette en av kuppdeltagarna, tillika den nya arbetsministern, Juan Perón. Efter att ha varit på studiebesök i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland i slutet på 30-talet hade han med sig en hel resväska hem med populistiska och semi-fascistiska idéer, och han vann snabbt arbetarnas hjärtan. Men hans populäritet och egna politiska övertygelser gjorde honom svårhanterlig och han arresterades av sina egna kollegor 1945. Något som ytterligare ökade hans stöd hos folket som, ledda av en sångerska och skådespelarska, protesterade i hundratusental på Plaza de Mayo och krävde att Perón skulle släppas fri, vilket han också gjorde.
När man så genomförde nya val 1946 vann Perón i stor stil. Inspirerad av den italienska fascismen jobbade Perón för att frigöra Argentina från utländska aktörer i så hög grad som möjligt. Den nationella järnvägen, telefonnätet och hamnerna köptes tillbaka från England, USA och Frankrike, och landets stadsskuld betalades av. Tillsammans med sin fru, sångerskan och skådespelerskan, Eva ’Evita’ Perón genomfördes flera reformer inom kvinnorättsfrågor (som t.ex. att de fick rösträtt), arbetssektorn och sjukvården som gjorde att framför allt Eva Perón blev närmast helgonförklarad hos många argentinare (jag tror att det gjorts nån film om det där). Ett av hennes många vägörenhetsprojekt var en stor fotbollsturnering för barn och ungdomar, där alla fick delta, och i samband med att man spelade matcher fick deltagarna också tillgång till fri sjukvård. Huvudpersonen själv närvarade vi en av finalerna, och gjorde symbolisk avspark - som sig bör. Evita dog i cancer år 1952, 33 år gammal.
Fotbollsspelarna i Argentina såg hur de fattiga arbetarna fått sin röst hörd och tänkte att det nog kunde vara något för dem med, så man organiserade sig fackligt. Man krävde dels ett erkännande, men också minimumlöner och kontraktsfrihet. Förbundet gillade inte alls spelarnas nya upptåg och diskussioner pågick i flera år, men förbundet gav inte vika mer än i frågan att erkänna spelarfacket. Strejker och protester avlöste varandra och när man till slut gav med sig hade många av de bästa redan flyttat utomlands. Bara en klubb lyckades behålla sitt lag intakt. Mellan åren 1949-51 vann Racing Club tre år i rad, mycket tack vare sin president (även kallad klubbens padrino) - Ramón Cereijo. Regeringen bjöd återigen på ett generöst lån och lät bygga en ny stadion åt Racing. Banden mellan presidenten och klubben var så starka att den kom att kallas Racing Careijo. Och om ni tror att det var en slump att Careijo var Peróns finansminister under den här perioden, ja då tror ni fel.
Peróns avtryck i den argentinska politiken saknar motstycke i landet (och gör så i de flesta länder). Den sittande presidenten Cristina Fernández de Kirchner (Justicialist Party) kommer från peronism, liksom de tre senaste presidenterna före henne. Det ska dock understrykas att den peronistiska politiken i dag inte ser likadan ut som den gjorde på 40-talet, av förklarliga skäl. Kritiker till Perón menade att hans populistiska politik med för snabba reformer förde Argentina till ruinens brant, och han störtades 1955 vid en militärkupp. Nya val hölls några år senare och en ny peronistisk president kom till makten. Själv hade han flytt till Madrid där han bodde i exil. 1966 – ny revolution, och nytt militärt styre. Jag låter Eduardo Galeano fortsätta: "Argentina tävlade med Brasilien om att vara de imperialistiska invisteringarnas favoritplatser och militärregeringen hade hållit sig väl framme när det gällde att göra reklam för fördelarna i landet under just denna period. I ett tal 1967 där Juan Carlos Onganía (presidenten, min anm.) beskrev den argentinska politiken bekräftade han att hönsen gett räven samma chanser: 'De utländska investeringarna i Argentina ska behandlas på samma sätt som de inhemska, enligt vårt lands traditionella politik som aldrig har diskriminerat det utländska kapitalet.”
Vem som vann tävlingen framgår inte, men en omfattande avnationalisering av de 50 största argentinska företagen följde, och de föll i utländsk ägo. När militärregeringen tyckte läget var stabilt nog att ha val igen 1973, flög Perón hem och installerade sig för en andra presidentperiod, men det blev en kort sådan då han dog på posten 1974. Och efter Perón kommer militären (vi börjar kunna det här nu), som styrde fram till 1983 – men sedan dess har man haft politiska partier (de flesta peronisiska) vid makten.
Så vad tar vi med oss härifrån? Tja, för det första att demokratiska val har varit allt annat än självklarheter för Latimamerikas folk. Och att man med politiska idéer som kommer från den europeiska fasciströrelsen på 30-talet kan vinna folkets förtroende - om man pratar folkets språk. Jag skrev i inledningen att Perón var en Boca-man, och visst sympatiserade han med de blågula. Men egentligen var han inte särskilt intresserad av fotboll. Han gillade fäktning däremot, precis som Mussolini. Men fäktning var nog inte hamnarbetarnas grej riktigt (kanske gick det hem hos River-fansen, jag vet inte) så han tog vägen via La Bomboneras läktare i stället, populist som han var. Via Mussolinis Italien och revolutionernas Latinamerika, gifte sig med ett helgon och la grunden till den politiska rörelse som dominerat – om än med några avbrott - i Argentina i över 60 år.
