la roulette

Efter en liten Europaturné passar väl ingenting bättre än att uppmärksamma vår egen fotboll igen, såhär dagen efter dagen efter midsommarafton. 48 timmar efter allt grodhoppande och snapssjungande hoppas vi att fotbollsspelarna är redo att ta på sig blåstället och börja arbeta igen. I väntan på det kan jag berätta om en annan gång när ett gäng arbetare vägrade jobba. Och om ett gäng som inte vägrade. Till Norrköping ska vi.

Det var ett lite annat Sverige för 100 år sedan, och Norrköping var en annan stad. Fotbollen påminde mycket lite om den vi ser idag, både klubbledare, spelare och publik har skiftat ansikten. Men alla derbyn, vare sig det är stadsderbyn, regionala eller politiska derbyn (om vi lan vara lite frikostiga med begreppet derby), har sin historia och sina berättelser. Vissa har en blodig och mörk historia, medan andra rivaliteter mer eller mindre konstruerats av kommersiella intressen. Några derbyn är religiöst laddade medan andra mest är sportsligt upphaussade. Norrköpings derby är historiskt sett ett av de mest politiskt laddade i landet, och jag tänkte att vi skulle påminna oss om det just idag, en nästan helt vanlig derbyfri dag i stan.

Idrottsföreningen Kamraterna Norrköping (IFK) bildades 1897 av två läroverkselever som i tidningen Kamraten läst att det låg i tiden att bilda idrottssällskap. Fotboll upptogs inte i kamratföreningens program förrän 1902, då man mötte just Läroverket i sin premiärmatch. Tidigt upptogs Högre Allmänna Läroverkets Idrottsförening (idag heter skolan De Geergymnasiet, och det är där stans fotbollsgymnasium bedrivs) och Tekniska Elementarskolans Idrottsförening som avdelningar i IFK, på så sätt kunde man säkra återväxten från stans borgerliga skola. Året efter att IFK börjat spela fotboll bildade några springpojkar vid Humblas bokhandel, som låg i stans östra arbetarklassområde, Idrottsklubben Sleipner (IK Sleipner). Namnet Sleipner tog man med inspiration från Odens åttafotade häst, en springare så gott som någon. De unga varubuden (som vid tiden ofta kallades ’springpojkar’) hade gått samman och köpt en fotboll, efter vilket det blev förhållandevis enkelt att värva nya medlemmar. Men dessa gick inte på Högre Allmänna Läroverket (motsvarande en fin statlig gymnasieskola) utan på stans folkskola (grundskola), som var gratis för dem vars föräldrar inte ansågs ha råd att bekosta barnens utbildning i en friskola. Månadsavgiften för att vara medlem i IK Sleipner var 1906 bara 40 öre (Stockholmsklubbarna tog det dubbla), vilket förstärker bilden av att man var arbetarnas klubb. Historikern Björn Horgby berättar om Norrköpingsrivaliteten och citerar författaren Albert Engström som skrev om de många gånger som ’getterna’ från Läroverket rök samman med ’kalvarna’ från folkskolan i slutet av 1800-talet.

De varje termin återkommande sjukmönstringarna var gossen en källa till en blandning av glädje och fruktan. Ty på de dagarna slogs man med de s k kalvarna, stadens folkskolebarn, och spolpinnarna, arbetarna i bomullsspinnerierna, samt surbullarna, arbetets andra söner. Bakom skolhuset ligger excercisfältet, och där utkämpades vilda strider, medan en klass höll på med mönstringen och återstoden ägnade sig åt gruffet. Med daggar av kastanjer, vackert flätat läder eller i bästa fall säckstämplar av bly bearbetade vi och proletariatet varandras ryggar. Med gatsten, käppar och knytnävar i händerna kastade vi oss in i stridsvimlet och slogos på båda håll som lejonungar.

Författaren själv var ’get’ och trots att han också var smålänningsmålänning skulle han säkert komma att sympatisera med kamratföreningen när den väl bildats, tänker jag mig. När fotbollssporten gjort inträde staden, framför allt genom IFK och Sleipner, var det därför bara naturligt att ta med sig rivaliteten ut på planen också. Derbymatchen 1909 är den kanske mest laddade i klubbarnas historia, och kan nog på förhand ses som en av svensk fotbolls hetaste matcher genom tiderna. Det fanns nämligen omständigheter att förhålla sig till.

I början av 1900-talet gick det inget vidare för Sverige. Det var lågkonjunktur och den industriella produktionen minskade. Folk åkte över Atlanten i hopp om en ljusare framtid, det har skrivits böcker och gjorts filmer om det där. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, en föregångare till Svenskt Näringsliv) stängde ner flera industrier inom bl a textilbranchen – vilket drabbade Norrköping hårt – i hopp om att få igenom sina krav om lönesänkningar för fabrikernas arbetare. LO, landets fackliga sammanslutningar, svarade med att den 4 augusti 1909 ta ut hundratusentals arbetare i strejk. 300 000 var de som mest sägs det, och betänk då att vi bara hade ca 5 miljoner invånare. När det så visade sig att två medlemmar i Sleipner, arbetarnas egen klubb, identifierats som strejkbrytare tillkallades ett krismöte och de båda uteslöts ur föreningen. I Torbjörn Anderssons Kung fotboll kan vi läsa den syrliga och skadeglada nyhetsartikeln i konservativa Norrköpings Tidningar att ytterligare två tredjedelar av föreningens medlemmar lämnat i protest mot Sleipners agerande och bildat en ny förening. Avslutningsvis skriver man; Så går det när man blandar in politik bland idrott. Lycka åt den nya föreningen! I själva verket var det bara en knapp femtedel av medlemmarna som lämnat.

'Strykjärnet' ligger alldeles i närheten av De Geergymnasiet och är ett gammalt väveri, under textilindustrins glansdagar jobbade ca 600 människor där. Idag rymmer huset ett museum och café. I bakgrunden ser vi att rester av det gamla industrilandskapet finns kvar, mitt i stan.

Läget var minst sagt kritiskt, och våra fotbollsspelare var i högsta grad närvarande. Polisen tog kontroll över gatorna, medan militären förberedde sig inför ett hotande inbördeskrig. Företagen skyddades från inbrott och plundring av frivilliga skyddskårer, bestående av tjänstemän och borgerliga grupper. Bland annat deltog flera medlemmar i IFK Norrköping i en sådan skyddskår. (Horgby, 2003) Under strejken skulle man så möta IFK Norrköping i första omgången (åttondelsfinal) av Svenska Mästerskapet. Matchen i sig är inte särskilt intressant, IFK vann den med 11-0 och slog därmed ut Sleipner med buller och bång. Frågan som intresserar desto mer är huruvida IFK mötte elva eller bara nio selare i matchen. Jag har inte sett några laguppställningar men på någon diskussionstråd föreslogs att Sleipners uteslutningar och avhopp gjorde att de kom till match med bara åtta utespelare och en målvakt, då klubbens ideal ska ha varit viktigare än resultatet i den elektriskt laddade derbymatchen. Sitter du på ett matchprogram eller en tidningsnotis från matchen är du välkommen att höra av dig och förklara hur det låg till, för internet verkar inte räcka till den här gången.

Strejken varade bara en månad, och precis som arbetarna fick storstryk i matchen fick arbetarna stryk i storstrejken. LO tappade nära hälften av sina medlemmar och kritiserades kraftigt för att ha misskött strejken, arbetarorganisationen försvagades som en följd av att många arbetare tvingades säga upp sig från LO för att få sina jobb tillbaka. Sleipner tappade fyra spelare till rivalen i efterspelet av storstrejken, och efter att även lagets stjärna Birger Johansson lämnat och blivit skyttekung i IFK fick man nog. 1913 beslutades att ingen Sleipnermedlem fick lämna för rivalen, och så var det med det. Men det var sisådär med konsekvensen, och Sleipner tog gladeligen emot ett par Kamrater 1922, fast då hade relationen mellan klubbarna börjat förbättras något. Nästan 20 år efter storstrejken skrev Sleipner i jubileumsskriften; Politiska intriger råkade genom några illviljor göra sitt intrång i våra leder, vilket förorsakade att större delen av de bästa pojkarna gingo ur och bildade Norrköpings Allmänna Idrottsförening. Ingen mer inblandning av politik i idrotten var läxan. På andra håll hade faktiskt fotbollsförbundet stängt av klubbar som vägrat spela under strejken, en sådan var gamla IF Verdani från Eskilstuna.

Sleipner följde upp det förkrossande nederlaget 1909 med ytterligare ett par förluster mot IFK i första omgången under 1910-talet. 1920 slog man dock ut Kamraterna ur tävlingen med hela 4-0, vilket nog var en välkommern revanch för klubben. Tydligen ska IFK:s ledning varit så missnöjda med spelarnas inställning och attityd att man låtit B-laget representera klubben, vilket kan förklara de stora siffrorna. Sleipnerspelarna ska ha varit mer träningsvilliga och klubben hade t o m vinterträning någon kväll i veckan under perioden. De båda antagonisterna gjorde gen´mensam sak år 1923 och anställde varsin ungersk tränare. Ungern var ju i framkant i fotbollseuropa vid den här tiden. De båda tränarna ska ha slukat en hel del av klubbarnas respektive lagkassor, och de drog snabbt vidare. De fyra första allsvenska säsongerna, från 1924/25-1927/28 följdes man tätt åt, och inte mer än två poäng skiljde lagen åt efter säsongens slut - ofta var Sleipner det något bättre laget.

Sleipner drog i snitt drygt 8000 åskådare per match i slutet på 20-talet, vilket var långt mer än rivalerna IFK hade på sina matcher. Horgby menar att de höga publiksiffrorna helt enkelt berodde på att Sleipner var arbetarnas lag (det fanns ju gott om arbetare i stan), samt att man hävdade sig väl sportsligt i landets högsta serie. Publiken hade varit i skottluggen för den lokala pressen under stora delar av 1910- och 20-talet. Man tyckte Norrköpingspubliken hade en alltför rå attityd och gapade för mycket på matcherna, framför allt gnällde tidningen gärna på det lags supportrar, där man inte hade sina sympatier. Även på andra ställen debatterades publikens beteende, men tydligen ska de i Norrköping varit särskilt högljudda och fientliga, speciellt vid derbymatcherna, men det övergick aldrig till huligansim, skriver Andersson. Vilket nästan kan tyckas är märkligt, med tanke på att man slogos på båda håll som lejonungar ett par decennier tidigare, och säkert också efter det. Sleipners stora publiksiffror ledde däremot till att klubbens ekonomi var god, och man kunde erbjuda spelare riktiga yrken (fotbollsspelaryrket fanns ännu inte i Sverige) med en ordentlig lön – Tore Keller (som vi återkommer till) fick 30 kr i veckan av klubben för att utbilda sig till elektriker.

Det råder inget som helst tvivel om vem som är störst i stan, IFK har 12 SM-tecken, sex cuptitlar, 70 allsvenska säsonger och placerar sig på fjärde plats i maratontabellen. Men Sleipner var först i stan med att vinna mästerskapet. Man hade redan varit nära att vinna med mästerskapets gamla cupform, då man förlorat två SM-finaler i början av 20-talet, mot Djurgården och IFK Eskilstuna – två klubbar med flest medlemmar i övre medelklassen. 1937/38 vann man serien för första och enda gången i klubbens historia. Sista matchen spelades borta mot AIK på Råsunda och undrar ni varför vi bara ser tio jublande glada Sleipnergrabbar och två ledare på bilden förklarar klubben det såhär; Sven Unger (IK Sleipner) råkade redan efter 6 minuter ut för ett benbrott, efter en vårdslös tackling av en AIKare. Man fick ju inte göra några byten, och de nummerärt underlägsna Sleipner förlorade den betydelselösa matchen med 3-1. Tore Keller (nedan i mitten) kostade till och med på sig att missa en straff.

Förbundets man lämnade över pokalen med följande ord. Sleipner är en värdig mästare och Sveriges fotbollsfolk gläds åt Er framgång. Klubben fyller 35 år och har bakom sig en historia, rik på framgångar, men även på besvikelser. Men inga motgångar ha kunnat bryta klubbens livskraft, och idag ha Ni erövrat den svenska idrottens kanske svåråtkomligaste pris. Framgångar, besvikelser, motgångar och livskraft alltså, det är klart att IK Sleipner ska föras fram i ljuset. Norrköpings borgmästare Gustav Adolf Björkman (till höger nedan, tror jag) var en högerman (politiskt nu, det gäller att hänga med), men han lyckades ändå leverera följande tal där på Råsundas innerplan, inför nästan 20 000 åskådare den regniga söndageftermiddagen den 29 maj 1938.

Idag är en märkesdag för Norrköpings idrott, då för första gången mästerskapsguldet i allsvensk fotboll kommer en Norrköpingsklubb till del.

En märkesdag, särskilt då för Tore Keller och Eder alla o Sleipnerlaget, som efter målmedvetet arbete nått målet och i tävlan med värdiga motståndare förklarats vara segrare.

Ej minst glad är dagen för Sven Jonsson - "Fiskarn", Sleipnerveteranen, som under många år haft ihärdig omtanke om sina gossar och nu i sin krets ser sin gyllene dröm förverkligad. Och stor är - jag bekänner det - dagen för Norrköping stad, där sedan länge idrotten varit skötebarn och fotbollen gullgossen.

Vi Norrköpingsbor, av vilka minst 4 000-talet idag sökt sig hit, glädjes över Er framgång - vår Norrköpingsidrott till gagn - och över att Ni i den del av vårt samhälliga liv, som Ni bär ansvar för, hedrat Norrköpingsnamnet.

Å Norrköpings stads vägnar lyckönskar jag Eder, tackar Eder.

Och så ett fyrfaldigt leve för Sleipner - LEVE SLEIPNER!".

Eder 'Fiskarn' och Eder 'elektrikern', jag säger då det. Året när Sleipner vann fanns IFK inte med i högsta serien, och bara tre säsonger efter guldet kom Sleipner sist i Allsvenskan, samma säsong var IFK tillbkaka och tog en stabil mittenplacering. Anmärkningsvärt från säsongen -38 är också att de tre Göteborgsklubbarna GAIS, IFK och ÖIS knep de tre bottenplaceringarna (de två förstnämnda trillade ur), vilket innebar att arbetarklubben Gårda BK var bäst i stan, med sin femteplats. 1938 bara var ett sånt år. Men sedan dess har storebror IFK Norrköping varit både större och bättre. En tydlig markering om vem som bestämde i stan på 40-talet var IFK:s värvning av Nils Liedholm 1946. Det rörde naturligtvis upp en del känslor.

Innan vi på nytt aktualiserar Sleipners klasskamp, och ser vad de har för sig ikväll, måste vi ju kort bekanta oss med denne Tore Keller (längst upp till vänster på lagbilden ovan). På Sleipners hemsida har man under rubriken ’Historia’ fem underrubriker; en om klubbens hitoria, en med lite kuriosa om klubben (där det mest är fokus på andra idrotter än fotboll), en om SM-guldet, en om VM i Frankrike samma år (där man hade fyra spelare i truppen) och så en om denne Tore Keller – den mest meriterade spelaren i klubbens historia. Vi behöver inte krångla till det ytterligare utan nöjer oss med att fortsätta citera klubben. Han spelade åren 1924-1940 totalt 305 allsvenska matcher i IK Sleipners dress och gjorde 150 mål. På meritlistan finns dessutom 25 landskamper 1924-1938 med deltagande i OS i Paris 1924 (brons) samt VM-turneringarna 1934 och 1938. Och vid sidan av fotbollsseplandet var Sleipners stjärna alltså elektriker, ett typiskt yrke för en sann Sleipnerkalv. Såhär säger han själv i klubbens årsbok, när han ser tillbaka på sin karriär.

- När jag ser tillbaka genom åren och kritiskt granskar både det ena och det andra, ställer jag mig osökt frågan:

Skulle jag trivts bättre i någon annan klubb?

Anbud saknades förvisso ej, men jag måste dock säga, att jag hade ej kunnat hamna i någon bättre klubb än Sleipner. Där har jag under årens lopp mött många goda kamrater, både bland spelare och ledare och någon särskild skulle ju ej nämnas, men ett namn skall jag dock dra fram. Det är framlidne Einar Olsson, som håller för den störste ledare och lagledare Sleipner någonsin haft.

Bland de många minnen jag har från otaliga fotbollsresor minns jag med särskild förtjusning resan till Italien 1934, resan till Frankrike och VM i Antibes 1938 med besök på Rivierna samt besöket i Balticum och då enkannerligen Lituaen. Min bästa landsmatch anser jag vara vinstmatchen mot Polen i Stockholm med 4-2-vinst som följd.

Och min roligaste match i Sleipner var 7-2-segern mot Landskrona, då jag gjorde dubbelt hat trick, om jag ej minns fel det första som tillverkats i allsvenskan. Matcherna mot Kamraterna ej förglömma.

Sista sidan från Rekordmagasinets svårslagna Tore Keller-special.

Det blev mest Sleipner efter det här besöket i Norrköping, och så var också tanken. Men som ni säkert känner till har IFK också en historia som förtjänas att berättas, och kanske får vi läge att göra det någon gång framöver. Annars är IFK:s historia mer tillänglig än Sleipners, och vill man ta del av den bör det inte kräva någon större ansträngning.

Så till idag. Sleipner spelar hemmamatch i Division 1 Södra på Nya Parken i Norrköping kl 18.00 ikväll (är du under 16 år är det fri entré). Arenan delar man med IFK, precis som man gjorde med gamla Idrottsparken. I serien har man också IF Sylvia från stan. Sylvia, som faktiskt varit den bättre klubben under större delen av 2000-talet, med fyra säsonger i Superettan. Men det är inte uppstickaren Sylvia som kommer på besök idag, utan Sveriges äldsta förening – det gamla idrottssällskapet Örgryte. Och även om Sleipner alltså lärt sig läxan att inte blanda in politik bland idrott, är det ingenting vi behöver ta minsta hänsyn till. Tvärtom. Föreningarna har sina rötter långt ut på varsin yttersida av den politiska skalan, så visst är klass och politik en faktor ikväll, om än mest en historisk sådan. Örgryte badar ju inte direkt i pengar nuförtiden, och några fiskare eller elektriker vet jag inte om Sleipner ställer upp med, men omöjligt är det väl inte. Det väntar nya vilda strider, där ryggar ska bearbetas i vimlet.  Så, gamla rödblåa idrottssällskap och blårandiga lejonungar från folkskolan...

Upp till klasskamp!