la roulette

På kvällen, den 18 maj 2004, samtidigt som israeliska trupper stormade palestisnka flyktingförläggningar i Gazaremsan för att slå ner på de senaste upproren och protesterna mot ockupationen, fann både Israels premiärminister Ariel Sharon och Palestinas president Yasser Arafat tid att ringa varsitt telefonsamtal rörande till synes triviala saker. Sharon ringde ordföranden till ett israeliskt fotbollslag och gratulerade honom till segern i den israeliska cupen, som i sin tur ledde till att klubben skulle representera Israel i UEFA-cupen nästa år. Premiärminister Sharon betonade att han hade fullt förtroende att klubben skulle representera Israel på ett hedersfullt sätt i Europa. Samma kväll ringde president Arafat presidenten till en arabisk fotbollsklubb för att gratulera till deras framgångar, och för att säga att klubben skänkt stolthet till den arabiska nationen.

Tamir Sorek heter mannen bakom orden, som inleder ett kapitel i Soreks studie Arab Football in a Jewish State – The integrative enclave. Titeln är lika enkel som genialisk, för redan där får vi ta del av studiens kanske viktigaste slutsats – att fotbollen för araberna i Israel kan fungera som en integrerande enklav. Jag ska såklart utveckla vad Sorek menar med det, och jag ska dela med mig av fler av hans berättelser från fotbollen i världens mest politiskt laddade konfliktområde, men just det begreppet är något vi måste ha med oss från början och under hela resan.

Fotbollen är ett av få områden där araber kan integreras och verka på någorlunda samma villkor som övriga befolkningen i Israel. Det finns andra exempel också menar Sorek, som till exempel inom teater- och musikbranchen, eller inom sjukvården där en arabisk doktor kan behandla en judisk patient. Faktiskt också inom den undre världen kan arbiska och judiska kriminella enas kring gemensamma intressen och gemensamma fiender. Anledningen till att sociologen valde att studera frågan (arabisk integration) i en fotbollskontext, och inte i en musik- eller sjukvårdkontext, är främst fotbollens poularitet – att den når ut till och berör så många människor i så stora delar av landet (Israel), samt att de mediala strålkastarna oftare belyser fotbollsämnet än gangsters, sångare och doktorer.

Men även om fotbollen alltså erbjuder integrationsmöjligheter kallar Sorek den för en enklav. Det vill säga att integrationen framför allt gäller på fotbollsarenan, men aldrig per automatik också utanför den. Den ger inte landets arabiska minoritet några större möjligheter till att finna arbete eller utbilda sig, eller att identifiera sig med staten och dess symboler. Sen är detta heller ingen solskensberättelse. Det är en studie. Eller, det här är ju inte ens en studie, det här är faktiskt bara ett inlägg om en studie på en blogg – en blogg där det nog skrivs mer än det läses. Men det är svårt att vara kortfattad här, för det kräver en djup förståelse för konflikten i stort och för Soreks studie i smått. Och min förståelse är i bästa fall långgrund, men jag ska försöka att inte bli alltför långrandig.

Om den arabiska fotbollshistorien i Israel lär vi oss främst att den över huvud taget inte uppstod eller verkar som en palestinsk motståndsrörelse. Det är en så pass viktig del i studien att jag hade skrivit det i versaler om det här varit en annan typ av blogg (en sån där som läses mer än det skrivs på den). Vi var nyss på Korsika, där man gärna pratar om att frigöra sig från den franska tyrannen, tidigare har jag diskuterat Barcelonas rebelliska arv och här hemma i lilla Sverige sjunger vissa sydsvenska fans (förvisso lite skämtsamt) ’...befria Skåne från Svea Rike Land.’ Men den arabiska fotbollen i Israel har alltså inte någon sån här funktion. Den är helt enkelt inte en arena för de yttringarna. Sedan staten Israels bildande 1948 dröjde det ett par decennier innan det ens blev tillåtet att bilda arabiska fotbollsklubbar. Anledningen var att man från statligt håll var rädd för att fotbollen skulle främja en arabisk nationalism, som man var nog rädd för som det var. Med tiden startade man ändå upp ett flertal klubbar – de flesta under namnet Hapoel – i arabiska städer. Bakom fotbollssatsningen fanns den mäktiga israeliska fackföreningen Histadrut (motsvarande LO i Sverige) och landets styrande sionistiska parti Mapai (motsvarande gamla Socialdemokraterna). Att de två aktörerna var tätt förknippade behöver jag knappast understryka, och man var såklart intresserad av arabiska röster i valen. Sen är det inte helt enkelt vilka klubbar som är ’arabiska’ och vilka som är ’judiska’, de flesta har trots allt spelare från båda folkgrupperna. Oftast benämns man efter staden man kommer ifrån, om majoriteten är judisk eller arabisk, men det kan också röra sig om klubbens ägare eller grundare.

Däremot finns det också en muslimsk icke-sekulariserad fotbollsliga – The Islamic Soccer League – som knyter nära band mellan fotbollen och religionen. Den är att betrakta som en parentes rent sportsligt, det är ingen proffsliga, och jag kommer inte behandla den vidare här. Det går att läsa vidare om den för den som vill det, bl.a. i Soreks bok.

Studiens överlägset största svaghet är att det här med få sidors undantag en studie enbart om en manlig rörelse (även om Sorek träffar en del kvinnliga fans, sannolikt är studien rent av mer jämställd och än verkligheten). En krönikör skrev år 1945 en text som uppmanade kvinnor att idrotta. Come gather at the sports field... Bara två dagar senare skrev samma skribent en ny text under rubriken Housework = Sports! där det noggrannt förklarades att hushållsarbete var det bästa sättet för kvinnor att aktivera sig fysiskt. And when she prepares food she is doing sports, which strengthens the muscles in her arms – and when she cleans the floor of her house she is doing her daily sports. Det måste ha varit två mycket händelsefulla dagar för skribenten, vars idéer om kvinnor och sport naturligtvis inte hängt med till idag – men som hjälper oss att förstå vilket enormt motstånd de kvinnliga fotbollsspelarna levt och i någon mån lever med.

Vid millennieskiftet var ca en tredjedel av klubbarna i det israeliska ligasystemet arabiska, men fördelningen var sådan att det var fler arabiska klubbar i de lägre divisionerna och färre i toppdivisionen – Israeli Premier League. Och här kan jag ju bara flika in med att den arabiska befolkningen i Israel utgör ca 20%.  En intressant iaktagelse Sorek gjorde var att kommunerna i de arabiska städerna ofta investerade mer pengar i fotbollsklubben än de gjorde i judiska städer. Att sporten, och framför allt den mest folkliga sporten, blir viktigare för den annars så exkluderade delen av befolkningen ligger helt i linje med vilka städer det normalt är som utmärker sig även i de fotbollsnationer vi oftare besöker.

Av de stora judiska klubbarna vill jag nämna två stycken som valt lite olika vägar att profilera sig. Den första är också landets största – Maccabi Haifa. ’De Gröna’ har flest fans i landet, enligt någon undersökning håller ca var fjärde fotbollssupporter på klubben, och man är störst både bland den judiska och den arabiska befolkningen. Haifa är en stad med 270 000 invånare, och bara ca 10% arabisk befolkning, men staden har också ett rykte om sig att vara tolerant och något ’ödmjuk’, vad det nu innebär. Och klubben sägs spegla denna bilden väl, och har en historia av arabiska spelare i laget som tillsammans med att de vunnit en herrans massa matcher och titlar alltså gjort dem till Israels största klubb.

På andra änden ödmjukhets- och toleransskalan hittar vi Beitar Jerusalem. Det är också en populär klubb i Israel klubb ska sägas, men det är en klubb som samtidigt bedriver en högerextrem politisk agenda. Man har en policy att inte värva arabiska spelare, och man har vid flertalet tillfällen fått disciplinära straff för fansens politiska ställningstaganden. Klubbens ultras kallas La Familia och hemmaarenan kallas Gehinom (Helvetet), vilket nog framför allt för arabiska spelare känns lika logiskt som tråkigt efter att ha besökt den. Inför en bortamatch i en arabisk stad (som vi strax ska besöka) förbjöd polisen Beitars fans att ta med israeliska flaggor in på arenan, för att inte röra upp den redan hetska stämningen ytterligare. Och man fick heller inte med sig någon flagga in. Däremot sågs en israelisk flagga bland hemmafansen istället, den hade polisen inte mage att konfiskera. Annars är Beitars fans aldrig sena att påminna oss om att de gärna är en symbol för ett så homogent Israel som möjligt. Att läktarna ibland bli rum för politiska och rasistiska smädelser åt båda håll förvånar oss tyvärr inte, men här har man alltså en organisation som mer eller mindre stöder och främjar de motsättningarna – i rasistklubben Beitar Jerusalem.

Innan vi åker och hälsar på hos landets främsta arabiska klubb tänkte jag lyfta upp några andra av Soreks slutsatser. Det här får väl bli någon slags blandning mellan en bokrecension, en sammanfattning och i vissa lata partier en översättning av studien. Landslaget och andra nationella symboler som ständigt finns i fotbollen är givetvis en brännhet fråga när det gäller arabisk integration på fotbollsarenan. På frågan om vilka folk håller på om Israel möter ett europeiskt lag, svarar 69% att de håller på Israel när det finns minst en arab i laget. 17% håller ändå på motståndare, vem det än är. Utan en arab i laget håller ’bara’ 49% på Israel, men 27% på motståndaren. Övriga svarade att de inte håller på något lag. Jag hade inte tänkt att redovisa en massa siffror men just de här är ju så talande för det koplexa förhållandet den arabiska minoriteten har till ’sitt’ landslag – och det kan såklart gälla andra nationella symboler också. Om man ska sitta eller stå när nationalsången spelas är också en känslig fråga vad det verkar. Känslig för att man (generellt sett) inte vill demonstrera missnöje på arenan genom att ’sittprotestera’ samtidigt som inte vill resa sig upp för den israeliska nationalsången. En grupp fans kom på lösningen att redan långt innan nationalsången skulle spelas vara på fötter, och sen bara fortsätta att stå upp. Vi kan väl kalla det för en kompromiss.

Fotbollen som ett integrerande fält. Den sagan har vi läst så många gånger så vi kan den utantill. Och visst finns det intressanta iaktagelser att göra även i Israel bland arabiska fans, även om en matchbiljett alltså inte är en biljett som gör dem rättvisa i samhället. Sorek visar bland annat att det är mer sannolikt att de arabiska fotbollsfansen röstar i valen än dem som inte går på fotboll, och det är dessutom mer sannolikt att de röstar på ett sionistiskt parti. Sen finns det såklart andra saker som också påverkar resultaten, och det är svårt att svara på om fotbollen är hönan eller ägget i det fallet.

Välkommen till Sakhnin, i hjärtat av Galileen. Geografiskt ligger den arabiska staden (med en klar majoritet muslimer) ’inklämd’ mellan ett par judiska orter och en militäranläggning, och då regeringen har ett uttalat mål att genomföra en ’Judaization of the Galilee’ vill man heller inte att den lilla staden med ca 25 000 invånare ska växa. Om Sakhnin kan vi annars säga att staden i mångt och mycket saknar inkomstkällor och industrier vilket gjort att arbetslöseheten är hög. Infrastrukturen är dålig och man har ingen vidare fungerande välfärd. Men människorna här älskar sin stad, och de älskar sin fotboll. Den lokala patriotism är oerhört stark visar Sorek, då Sakhnin-identiteten var en störra källa till stolthet än till exempel den palestinska identiteten. Framför allt finns den här stoltheten i de städer som genom historien haft en aktiv roll i den palestinska motståndsrörelelsen - vilket lett till att där funnits ett martyrskap (eftersom motståndet alltid slås ner å det kraftfullaste) som staden och dess invånare kan identifiera sig med.

Några årtal ska vi ha med oss från den här konflikten, som hjälper oss att förstå Sakhnins historia och martyrskap. Först och främst är det 1948 års krig som ledde fram till grundandet av staten Israel. Och sen har vi 1976 års rikstäckande palestinska uppror – en reaktion på de landskonfiskeringar som den israeliska militären genomförde – där sex demonstranter sköts ihjäl och hundratals andra sårades och arresterades. Tre av de omkomna kom just från Sakhnin, och för att hedra offren gjorde man dagen till en minneshögtid – Yaum Al Ard (Land Day). Det är en dag av protestmarscher och demonstrationer bland det palestinska folket i hela landet numer, men det var i Sakhnin det började. Och det var då – efter 1976 som Sakhnin gjorde ett namn för sig som en symbol för Palestinas kamp för självständighet. Och i oktober år 2000, på den första dagen av det andra palestinska upproret i Västbanken Gazaremsan dödades 13 demonstranter av militären. Den här gången kom två av dem från Sakhnin. De begravdes så nära det gamla Land Day-monumentet som det var möjligt, och ett nytt monument restes till deras minne. Händelserna nämns över huvud taget inte i stadens officiella turistbroschyr över ’historiska händelser’ och ’historiska sevärdheter’.

Innan 1991 hade Sakhnin två klubbar, Maccabi och Hapoel Sakhnin. Hapoel var äldre, och tilltalade främst de mer välbärgade, Mapai-vänliga fansen. Maccabi bildades senare, och hade mer av en arbetarklassprägel, men också en nationalistisk image, och med fans som stod närmare kommunistpartiet. Trots de uppenbara motsättningarna mellan klubbarna gick sammanslagningen 1991 förhållandevis smidigt, och den nya klubben Ittihad Abnaa Sakhnin (eller Bnei Sakhnin) hade snabbt ett stort publikunderlag. Klubben gick i upp i högstaligan i slutet av 1990-talet. Bara det avancemanget sågs som en mot-alla-odds-bedrift.

Sakhnins fotbollsklubb är den överlägset starkaste ambassadören för staden, men den har ändå inte , trots stadens historia, anammat rollen som en palestinsk och arabisk upprorsklubb. Alla palestinska flaggor och andra nationella symboler som används i massor på till exempel ’Land Day’ (se bilden ovan) har inte kommit in på fotbollsläktarna. Där sluter man upp kring klubbens egna symbol i stället, den röda hästen (som inofficiellt även kommit att bli stadens symbol). För samtidigt som klubben har ett ursinnigt stöd från den stolta lokalbefolkningen motsätter man inte Israel just därför att man inte påtagit sig en nationalistisk identitet i sitt supporterskap – däremot uttrycks stödet som sagt väldigt lokalpatriotiskt. Men trots det använder man inte 'sitt' språk på läktarna. De flesta vuxna araber i Israel pratar både arabiska och hebreiska, men på Sakhnins fotbollsläktare sjunger fansen framför allt på hebreiska. Sorek menar att man har ett omfattande användande av den judiska majoritetens språk på fotbollsläktarna för att förstärka känslan av delaktighet och tillhörighet – i den israeliska ligan. Sakhnins supportrar har också ett rykte om sig att mer heja på sin egen klubb än att häckla motståndarna. Även om man vid vissa tillfällen i stridens hetta (mot till exempel Beitar) hamnat i konflikt med både motståndarfans och polisen. Jag ska absolut inte helgonförklara de rödvita supportrarna, utan vi fortsätter röra oss i gråzoner här.

Som en liten arabisk klubb med små resurser kommer man aldrig utmana Maccabi Haifa eller Tel Aviv-klubbarna som maktfaktor i den israeliska fotbollen. Men 2004 gjorde klubben det ingen arabisk klubb i Israel mäktat med varken förr eller senare när man vann en stor titel - The Israeli State Cup. För att komma från en stad med bara 25 000 åskådare fick man ihop ett hyfsat följe till finalen. Och Sakhnins lag som vann den bestod av såväl judiska och arabiska spelare som europeiska och afrikanska importer. Orkar man inte läsa hela det här inlägget finns det en dokumentärfilm om klubben där ett filmteam följer laget året efter bragden. After The Cup: Sons of Sakhnin United heter den. Laget som vann spelade en fysisk och tuff fotboll, som har jämförst med Wimbledons 90-talsfotboll i England. Hur mycket det ligger i jämförelserna vet jag inte, men Sakhnins fotboll ska ställas i kontrast till den ofta tekniska spelstilen som dominerar i regionen. Klubbens framgångar fick stort genomslag runt om i hela landet – och i hela arabfotbollsvärlden – och gratulationerna från andra klubbars supportrar (kanske mest från Maccabi Haifas fans) lät inte vänta på sig.

Men det var inte bara gemene fotbollsfans som hörde av sig och gratulerade Sakhnin till segern. För som ni redan listat ut fick klubbens ordförande Mazen Ghnayem samtal från både Israels premiärminister och Palestinas president på kvällen efter bragden. Och visst representerade klubben Israel på ett hedersfullt sätt, samtidigt som man skänkte stolthet åt den arabiska befolkningen i landet. På det sättet är man en lika speciell som viktig fotbollsklubb, de förenade sönerna i Sakhnin.

Här är det lag som vann cupen 2004. Om någon av dem finns kvar och spelade i 3-0-segern hemma mot Beitar Jerusalem i förrgår kväll? Det vet jag inte.

En sån här fotbollshelg lämnar precis hur många berättelser som helst efter sig att plockas upp och basuneras ut.

I Manchester pratar man om maktbalans och nya tider. Jag konstaterar att makt ofta har väldigt god balans, men att den här helgen också lärt oss inte ens ett par decennier på tronen gör dig immun mot stridsplan och italienska prickskyttar. Jag vet inte om Anzhi nere vid den georgiska gränsen kan kallas för granne till någon av sina konkurrenter – framför allt inte till dem i Moskva – men högjudda har man sannerligen varit. CSKA var hur som helst på besök och nöp dem i armen, hårt. I Spanien räddade Kanouté en straff på stopptid i en tuff bortamatch, och Rayo Vallecano vann en annan tuff bortamatch – det hade man absolut kunnat koka lite soppa på. I Italien reste Milan söderut till Apulien, men var 45 minuter försenade till matchen. Och vi fick ett inte så lite politiskt intressant möte mellan Bologna och Lazio. I Frankrike vann Marseille en ligamatch. Och Brest spelade oavgjort, det är man förmodligen bäst på i hela Europa. Ajax – Feyenoord. Och på andra sidan bron förlorade Bröndby igen, och ligger nu trea från slutet. Här i Sverige sprang vi i mål med vår säsong och jag tror de flesta lag fick en medalj efteråt. Det är ju lite fint.

Men med tanke på att jag är siste man till kvarn får jag artigt och tacksamt hålla till godo med det som lämnats kvar. Och godbitarna ovan var förstås slut sen länge. Jag fick inte ens en riktig helgmatch, utan en sån där fredagkvällsmatch som bara spelas för att tv-bolagen vill erbjuda ett alternativ till sång- och dansprogrammen som annars dominerar tablån.

Stabaek – Molde. En förlorare och en vinnare.

2008 blev Stabaek norska mästare för första gången. Och till säsongen därpå skulle man flytta in till det nya skrytbygget Telenor Arena. Vilket innebar att man bytte utomhus till inomhus, dubblade publikkapaciteten, fick loger och all världens möjligheter att ’ta nästa steg’ som det brukar heta från klubbhåll. Man har tagit flera steg sen dess, men alla i fel riktning verkar det som. Man har en ny svensk tränare, hela fyra av klubbens fem senaste tränarna är svenskar, men det verkar inte hjälpa nämnvärt. Just nu är Stabaek ligans tredje sämsta hemmalag, publiken sviker och konstgräset inne på arenan är mest i vägen för andra mer lukrativa evenemang, resonerar husets ägare Kjell Christian Ulrichsen. Så nu vill han att fotbollslaget ska flytta ut. Innerplanen ska asfalteras efter säsongens slut, om ca tre veckor, säger man. Och kommunen är inte särskilt pigga på att rädda klubben ur knipan, de behöver pengarna till andra saker.

Men klubben och merparten av fansen och tänker inte lämna sitt nya fina hem och ge sig ut i blåsten och kylan utan att ta strid. Inför hemmamatchen mot Molde sänkte man biljettpriserna till 50 kronor, och även om 50 norska kronor är mer (inte fler) än 50 svenska så är det inte så fasligt mycket för en match. Som om det inte räckte knackade fansen dörr för att försäkra sig att den allra sista åskådaren också skulle dyka upp, och innan matchen gav man sig på en symbolisk demonstration utanför arenan – där man ställde sig hand i hand i en jättering. Om man nådde hela vägen runt vet jag inte men budskapet gick nog fram.

Det är fortfarande inte klart var Stabaek ska spela nästa år. Det är heller inte helt klart vilka som är regerande norska mästare nästa år, men jag vågar mig ändå på en riktad mästartext.

Och det var väl på tiden? Molde fyllde hundra år i somras, men har aldrig vunnit ligan. 1974, 1987, 1995, 1998, 1999, 2002 och 2009 slutade man tvåa. Och det är klart, rent teoretiskt kan man fortfarande vinna silvret igen, men det blir svårt i år. På bilden nedan kan vi se att Molde spelar sina hemmamatcher utomhus på naturgräs (titta noga), och att man inte är en Osloförort (som Stabaek, det glömde jag kanske säga när vi var där?). Det ska visst vara en gammal textilstad men till skillnad från de flesta andra textilstäder har man fortfarande inte (formellt) vunnit några fotbollsmästerskap alltså. Jag vet inte hur mycket av själva stan (som heter som klubben) vi ser, men en hel del gissar jag då Molde bara har ca 25 000 invånare. Aker Stadion, som klubben äger och driver, stod klar 1998 och rymmer nästan varannan Moldebo. Och i år har man ett snitt på nästan 10 000 åskådare per match, men är ändå bara femma i publikligan. Även Molde har haft svenskt på tränarbänken på sistone, med både Bo Johansson och Kjell Jonevret på 2000-talet. Men efter bara ytterligare ett par silvermedaljer tänkte man om från ledningens sida.

För 15 år sedan lämnade en 23-årig skyttekung Molde för Drömmarnas Teater. Till den här säsongen flyttade Ole Gunnar - tränaren - hem igen, med mer än hyfsade erfarenheter från öarna. Och bara ett år senare är tiotusen drömmar i Molde på god väg att bli verklighet.

Så. Det var smulorna som gamarna lämnade efter sig för den här gången. Historierna om de båda klubbarna hänger inte alls ihop, och de kunde lika gärna berättats separat, men så passade de på att möta varandra just den här helgen, förlorarna i Sabaek och vinnarna i Molde. Hur det gick?

1-1.

Derby i Rom. Och derby i Bretagne. Det är inte samma sak. Och det är inte samma sak. Romderbyt försegick av att det regnade gatstenar, flaskor och diverse annat kravallbråte. Detta var förvisso inte direkt förknippat med matchen, men det hjälper oss att kontextualisera densamma. Derbyt i Bretagne försegick av att det regnade.

Franska derbyn är ett helt eget kapitel, och ett ämne vi jag inte får riktigt nog av. Ett tankeexperminet: Vi tar och tittar på de tre rikstäckande ligorna, igen. Var för sig innehåller ligorna endast ett stadsderby. Det spelas i National, där Red Star 93 redan slagit Paris FC med 4-0 på bortaplan i höstmötet. För att hitta fler derbyn får vi fuska lite och göra vår egen franska liga med alla 60 klubbar i Ligue 1, Ligue 2 och National. Då snubblar vi dessutom över det festliga faktumet att en Parisklubb (PSG) återfinns på första plats och en annan (Red Star) på sista plats, efter tio omgångar (ge eller ta lite). Och i den här fiktiva ligan finner vi dessutom ytterligare tre stadsderbyn, dels PSG mot de andra två huvudstadsklubbarna, men framför allt finner vi Frankrikes näst bästa fotbollsstad (lite beroende på hur man räknar, jag vet att jag hävdade för inte alltför längesen att Paris är sämst i världen på fotboll, typ). Men struntar vi i storlek och förutsättningar kan vi inte blunda för att tre av 60 kommer från huvudstaden, och att endast en annan stad alltså har två klubbar i vår liga.

För trots inledningen, vi ska varken göra Rom eller Bretagne, eller ens Paris. Men som så ofta när man ska resa någonstans som liknar ingenstans måste man mellanlanda, och det har vi gjort nu. Sen blir det propellerplan till ön som ligger lämpligt inklämd mellan Frankrike och Italien, och som har en av två franska städer som har mer än en klubb i ligasystemet (Ligue 1, Ligue 2 och National). Och när vi stiger av planet efter en skakig landning är vi på Korsika, tro’t eller ej.

Öns huvudstad Ajaccio kvalificerar sig nätt och jämnt som en av landets hundra största städer, men här finns alltså dubbelt så många klubbar i vår liga som i övriga 55 fotbollsstäder (Paris undantaget). Lägg till att ön (med drygt 250 000 invånare) har en till klubb – Bastia – på upplyttningsplats i L2 så förstår vi att det finns en hel del fotboll att bekanta oss med på vårt resmål. Tre klubbar och ett landslag, precis som det nästan 50 gånger större Paris alltså.

Jag kan inte i detalj berätta om när eller hur de första fotbollarna kom till öns hamner från kontinenten, det finns helt enkelt för lite skrivet om Korsikas fotboll i min bokhylla. Men jag vet att våra tre klubbar bildades inom bara fem år i början på 1900-talet, så det får räcka som historisk introduktion. Jag vet inte om vi ska kalla det ironiskt att mannen, som hundra år innan våra klubbar bildades försökte bygga ett franskt romarrike, är född på ön som då och då uttrycker önskemål att frigöra sig och bilda en egen stat. Och även om man inte lär bli en självständig stat någon gång snart har man redan de tre viktgaste bitarna på plats. En flagga, en nationalsång och ett fotbollslandslag. Flaggan ska visst vara äldre än den franska, och den kommer med en rätt speciell sidoberättelse. Ön attackerades av morer för tusentalet år sen (ge eller ta ett par hundra år), men stod emot. Och för att ingjuta mod inför eventuella framtida attacker högg man av ett morerhuvud, satte det på en påle, och lät det turnera runt ön. Sen satte man det på sin flagga.

Och det gjorde våra klubbar också.

Landslaget har förvisso inte FIFA-status men man är ändå på riktigt, med riktiga spelare och allt. Senaste landskampen spelades den 31 maj i år på Ajaccios hemmaarena Stade François Coty, och Bulgarien stod för motståndet. Här kan man se lite matchbilder från 1-0-segern, där Ludovic Giuly debuterade och där hemmasonen Johan Cavallis fina skott fick de Ajaccio-klädda fansen att mysa lite extra.

Annars skämmer Korsikas landslag knappast bort öborna med landskamper. Sedan 1998 har man spelat fem landskamper (endast Olympiakos François Modesto har deltagit i samtliga), samtliga på hemmaplan, tre i Ajaccio och två i Bastia,  och tre gånger har motståndet kommet från Afrika. Innan -98 spelade man sin enda bortamatch, och den tänkte jag att vi skulle ta oss lite extra tid med, för det var inte vem som helst som stod för motståndet. 1967 var det tänkt att flera olika franska regioner skulle möta landslaget med sitt ’landslag’. För de flesta i det kontinentala Frankrike blir en sådan match mest jippo, då den franska identiteten trots allt är ganska stark. Korsika var först ut den 27:e februari, och för de marginaliserade öborna var detta allt annat än bara en vänskapsmatch. Det franska landslaget skulle lite senare möta Rumänien i en viktig kvalmatch, och krävde därför att Korsika skulle mönstra ett lag som var så taktiskt likt Rumänien som möjligt. Matchen spelades på Stade Velodrome i Marseille, inför ca 25 000 åskådare.

Här kan man se några fina höjdpunkter från den historiska matchen.

Efter den här förlusten ställde förbundet in de planerade matcherna mot Bretagne, Alsace och de andra provinserna. Förudmjukelsen var total, och matchen fick knappast öborna att känna några större sympatier för det franska landslaget.

På Ultras Bastiaccis hemsida skriver de att de är emot alla galliska lag, att PSG får dem att kräkas, men att det utan tvekan är OM man hatar mest. Bråk mellan supportergrupper till klubbarna har varit frekventa genom historien. Marseille är närmsta franska storstad så det är lite av ett regionsderby, och när man förlorade en stökig cupfinal på 70-talet till OM blev det sammandrabbningar på Champs Elysée efteråt. Men mest av allt verkar ultrasgruppen vända sig emot de påstådda vänskapsbanden som sägs finnas mellan klubbarna. Trots allt bor många korsikaner i Marseille, och flera av dem har sympatier både på ön och fastlandet – vilket våra vänner i Bastia inte alls uppskattar.

Det finns en inhemsk liga också på ön, som spelats sedan 1920, och man har ett eget fotbollsförbund (som naturligtvis är underordnat FFF). Eftersom både SC Bastia och AC Ajaccio spelar på professionell nivå i det franska ligasystemet ställer man numer endast upp med reservlaget i öns eget mästerskap, men så sent som förra säsongen vann de sistnämndas reserver ligan.

Och just det, språket får vi ju nämna också. För det räcker med en snabbtitt på valfri korsikansk hemsida för att se att det skiljer sig från franskan. Frågan är snarast hur mycket det egentligen skiljer sig från italienskan, vissa menar att det är att betrakta som en italiensk dialekt snarare än ett eget språk. Och jag litar på dem som vet bättre än jag.

Nu tror jag väl att jag har börjat göra min poäng någorlunda förstådd här: att Korsika inte är vilken region som helst, och att fotbollen där betyder lite extra, med sitt starka symbolvärde och allt. Och jag vet inte om det ska behövas men ber ni mig att aktualisera det här inlägget kan det väl krystas fram någon slags koppling till sånt vi kan se i färg-tv. För igår kväll mötte faktiskt öns huvudstadsklubb Ajaccio den galliska huvudstadsklubben Paris Saint-Germain. Om de nyrika parisarna intog ön? Ja, självklart gjorde de det. Mycket har hänt sen 1960-talet. Men redan nästa helg kommer en chans till revansch, då ACA åker till Marseille för ett möte med bottenkollegan OM.

Hade jag varit filmansvarig på Ajaccios bortaresor hade jag letat fram en svartvitkornig gammal rulle från 1967, för även om mycket inom fotbollen förändrats sedan dess är de 90 minuterna på Stade Vélodrome bland det stoltaste korsikanerna har att visa upp. Det och ett morerhuvud.

This century must be an American century. In an American century, America has the strongest economy and the strongest military in the world. God did not create this country to be a nation of followers. America is not destined to be one of several equally balanced global powers. America must lead the world, or someone else will.

Det är den tilltänkte republikanske presidentkandidaten Mitt Romney som bröstar upp sig. Och det är väl inget nytt direkt, vi känner igen de här orden då vi hört dem förut. Och vi har sett det förut. Mer än en gång.

Men om nu Romney och Michael Bay tänker styra världen, för nog verkar de mena allvar med sina avsikter, borde inte vi också få vara med och rösta då? Vi är ju alla världens medborgare, och som vänner av demokratin vill vi såklart vara med och påverka. I väntan på att du får hem ditt valkort tänkte jag att vi kunde ta en svängom med partierna, de är ju bara två till antalet, och jag har de senaste veckorna tagit fram ett matematiskt säkert system för att utse vinnaren av vår röst (systemet bygger alltså på att ni röstar som jag). För om det vid en första anblick verkar lite rörigt med allt kampanjande, smutskastande och prat om ekonomiska modeller som ingen förstår, så är det ju så förbaskat enkelt egentligen. Vi tittar såklart till fotbollen, som vi kan och förstår i alla väderlekar, och ställer frågan:

Vem är bäst på fotboll, elefanten eller åsnan?

Nu har de i och för sig gjort även världens enklaste sak, att årligen utse en landets bästa fotbollslag till mästare, lite svårare än vad det behöver vara. För man spelar både ligaspel och cupspel om sina mästerskap där på fel sida Atlanten. Men vi lyssnar till magister Mourinho, som säger att ligan alltid vinns av det bästa laget, och att det inte alltid är fallet i cuper. Därför väger Supporter’s Trophy, som går till grundsäsongens bästa lag, tyngre än MLS Cup som vinns av slutspelets segrare. Någonstans känns det som ett mer demokratiskt sätt att utse en vinnare genom ligaspel än genom cupspel – även om idrottens tävlingsinslag av sin natur är tämligen odemokratiskt (med bara en Lucia, några få tärnor och en massa tomtar).

Vad jag tänkte göra här är att gå igenom mästarklubbarna (de som vann Supporter’s Trophy, märk väl) varje år från 1996 – när MLS nybildades – och framåt, titta på varifrån de kommer och vem som vann i presidentvalet i den delstaten. När det gäller valresultaten står de sig alltså fyra år i taget, med val 1996, 2000, 2004 och 2008. Det finns hur många mer saker som helst jag skulle vilja väga in för att avgöra vem som ska bestämma över världen, inte minst publiksiffror och mästarklubbarnas sponsorer, men det får räcka såhär så länge.

Uppdatering:

Har man så bråttom att hinna fram att man inte ens knyter skorna innan man beger sig av är risken stor att man snubblar och slår sig. Men som tur är finns det hjälpande händer där ute som hjälper oss på fötter igen. Istanbul är fortfarande inte Turkiets huvudstad och staten Washington ligger på ett mer än behörigt avstånd från presidentens Washington. Jag får ursäkta felsteget med att jag inte är mer än marginellt bättre på amerikansk geografi än gemene jänkare. Innan jag räknar om och gör rätt för mig är det ett par saker som behöver uppmärksammas, för District of Columbia (distriktet där presidentens Washington ligger) är inte ens en riktig delstat. Invånarna har därför ingen representant i kongressen, inte heller i Senaten finns District of Columbia representerat. Tanken med detta är tydligen att man ska vara neutral gentemot andra stater (jag kommer inte kunna svara på frågor kring hur det här fungerar, eller om det fungerar). Däremot får invånarna rösta i presidentvalet, men med bara ca 600 000 invånare ger en seger här bara tre elektorsröster, och inte de elva man får för en seger i staten Washington. Men även en fläck kan nås av solens strålar och jag var inte helt fel på det när jag skrev att det aldrig är ett spännande val i DC (District of Columbia, det är bäst att vara tydlig nu), det är långt mer ospännande än i någon annan stat. Nya siffror följer nedan.

1996 vann Tampa Bay Mutiny från Florida ligan. Klubben grundades 1995 och var alltså en omedelbar succé då man vann grundserien redan sitt första år i MLS. Men sen gick det långsamt utför, arenaproblem och minskande publiksiffror gjorde att klubben lades ner efter 2001.

• Presidentvalet i Florida 1996 vanns hur som helst av Demokraternas Bill Clinton, som fick 48,0 % av rösterna, mot Republikanernas Bob Doles 42,3 %. Florida ger 27 elektorsplatser, en tiondel av de 270 som krävs för att vinna, så det är en viktig stat det där.

1997 vann DC United både ligan och MLS Cup, så här kan inte ens slutspelsvännerna protestera mot vem som var bäst. United bildades också 1995 och anspelar inte så lite på sin koppling till Washington, med både en örn och stjärna (och en fotboll, för att undvika förvirring kring vad de är bäst på) på klubbskölden. United är för övrigt vår periods mest framgångsrika klubb.

• District of Columbia alltså, inte ens en riktig stat, men med en duktig klubb. Här vann Clinton med 85,2 % av rösterna mot Doles 9,3 %. Men trots utskåpningen får Demokraterna bara tre elektorsröster för det.

1998 var landets bästa klubb Los Angeles Galaxy från Kalifornien. Sedan framgångarna och den enorma publiksuccén på 70-talet hade man byggt om och helrenoverat klubben till den nya ligan, och nog hittade man tillbaka hyfsat väl i alla fall. Men i slutspelet räckte det inte hela vägen, det vann Chicago.

• Kalifornien är en annan stark Demokrat-stat, och en viktig sådan. Clinton fick hela 51,1 % av rösterna, Dole 38,8 %. 55 elektorsplatser var det värt.

1999 vann DC United både Supporter’s Trophy och MLS Cup för andra gången på tre år. Ingen annan klubb har vunnit fyra titlar på tre år i det nya MLS, vi applåderar bedriften.

• 85,2 % för Bill, 9,3 % för Bull Bob. Tre röster till Bill.

2000 upprepade Kansas City Wizards från Kansas DC:s bedrift från året innan och vann både ligan och slutspelet. I mål hade man VM-målvakten Tony Meola (med 100 landskamper), och den säsongen slog han rekordet för längst hållna nolla i MLS med 681 minuter.

• 2000 alltså. Nytt val och nya tider. I Kansas sopade George W Bush banan med Al Gore, 58,0 % mot 37,2 % löd siffrorna och Bush förlorade bara i två av 105 countyn, men en glesbefolkad sydstat som Kansas ger ändå inte mer än sex elektorsplatser.

2001 vann Miami Fusion från Florida. Det blev klubbens enda stora framgång för efter säsongen lades man ner när ligan minskade.

• Det är ju här det blir verkligt intressant, för decimalen jag jobbat med räcker inte till för att avgöra valet. 48,8 % mot 48,8 %, med det festliga läget att vinnaren vinner landet (och tydligen världen). Bush fick (jag redovisar officiella siffror nu) 2 912 790 röster i Florida, och Gore fick 2 912 253. En vinst för Bush med 537 röster som bekant, vilket gav en tiondel av de elektorsplatser som behövs för att ta hem valet.

2002 tog Galaxy hem dubbeln. Och Carlos Ruiz från Guatemala gjorde 24 mål, mer än någon annan Galaxyspelare gjort på en säsong sedan 1996.

• Här vann i vanlig ordning Demokraterna klart. Gore fick 53,4 % mot Bush 41,7 %. 55 elektorsplatser till Demokraterna alltså.

2003 vann Chicago Fire (från staten Illinois) grundspelet och San Jose Earthquakes slutspelet, och vi gillar såklart de katastrofala sambandet. Chicago är rent av döpta efter The Great Chicago Fire som 1871 ödelade stora delar av staden och krävde hundratals liv.

• I Illionois vann Gore ganska klart, med siffrorna 54,6 % mot 42,6 %. Bush vann i klart fler countyn men förlorade i de stora, och den hyfsat stora staten gav Demokraterna 22 elektorsplatser.

2004 var det Columbus Crew från Ohio som tog hem Supporter’s Trophy. Columus verkar vara vänner av den europeiska modellen då man tagit hem ligan vid tre tillfällen (och bara vunnit MLS Cup en gång).

• Nu var det nytt val och president Bush mötte Kerry. Ohio 2004 gick till Bush, som ökade från det stiliga 50,0 % 2000 till det lite mindre stiliga (men mer bra) 50,8 % 2004. Kerry var hyfsat på det med 47,8 %. Men 20 elektorsplatser till Republikanerna.

2005 var det San José Earthquakes tur att ta hem ligan till Kalifornien. Och som alla Kalifornienklubbar värda namnet har man ett spanskt smeknamn; Los Terremotos de San José. Terremoto betyder jordbävning. Och det gör Earthquake också.

• Hur mycket Kerry vann med? 54,3 % mot 44,4 %, så nästan tio procentenheter. 55 elektorsplatser, det kan vi nu.

2006 vann Washingtons DC United. Och Houston Dynamo från Texas tog hem MLS Cup.

• Kerry fick 89,2 % i DC i valet 2004, Bush 9,3 %. Tre nya elektorsröster till åsnan.

2007 kan vi köra ’kopiera’ och ’klistra in’, för precis som sist vann DC ligan och Dynamo slutspelet. Det är enda gången vi har samma resultat två år i rad i ligan och slutspelet.

• Kerry fick 202 970 röster (89,2 %) och Bush 21 256 röster (9,3 %), som sagt. Här får vi ändå nämna MLS Cup-mästaren, för det är bra synd för Republikanerna att vi i mångt och mycket ratar slutspelet här Dynamo kommer alltså från Texas, där Bush vann med 61,1 % mot Kerrys 38,2 %. Det är den största republikanska segern i Texas på våra fyra val (men Bush fick nästan 60 % 2000 också). 34 elektorsplatser hade de fått för det, om vi räknat med slutspelet alltså.

2008 vann så Columbus Crew igen, den här gången både ligan och slutspelet, och de kommer alltså fortfarande från Ohio.

• Men Ohio hade i och med det nya valet gått från rött till blått, och här slog Barrack Obama John McCain med 51,2 % mot 47,2 %. 20 platser till Demokraterna (som alltså är blå, det hängde ni med på?)

2009 var Columbus år igen, men bara ligan, Real Salt Lake tog hem slutspelet.

• Obama 51,2 % och McCain 47,2 % ger 20 alltså platser till Demokraterna. Ohio har för övrigt vunnits av den totala vinnaren i samtliga våra (fyra) val.

2010 vann Beckhams Galaxy, från Los Angeles i Kalifornien. Colorado tog hem sin enda MLS-titel i slutspelet sen.

• I Kalifornien 2008 var Demokraterna mer överlägsna än vanligt, och Obama fick 60,9 %, mot McCains 37,3 %. 55 tunga platser till de blå Demokraterna således.

2011 är fortfarande inte helt och fullt avgjort än men redan nu vet vi att Galaxy tog hem Supporter’s Trophy igen. Det är blott andra gången samma klubb vinner ligan två år i rad sedan 1996.

• Och valsiffrorna är detsamma. 60,9 % för Demokraterna mot 37,3 % för Republikanerna. Och landets största stat gav alltså 55 platser till den kandidat som pratade bäst spanska.

Sådär, det var det. Innan jag räknar ihop rösterna och redovisar resultatet kan jag väl kort ikläda mig politisk kommentator-kostymen och säga en mening eller två om våra klubbar, elefanter och åsnor.

1996-2000 var det Demokrater för hela slanten. Clinton vann också valet med betryggande siffror, 49,2 % mot 40,7 %. Det här var också de åren när fotbollen på riktigt skulle etableras i USA, man hade gått enormt stärkta ur ett lyckat hemma-VM och tänkte rida på vågen lite. I början på 2000-talet svängde pendeln över ordentligt både i det stora valet och bland våra mästarklubbar. Men efter det har det varit mest blått, en republikansk stat har bara vunnit ligan en gång sedan 2001, det var Ohios titel 2004. I sammanställningen får staten med den vinnande klubben de elektorsröster som man vann i det senaste valet, och sen tilldelas de antingen åsnan eller elefanten. Det blir som ett litet val varje år. Rött är republikanska år, blått är Demokraternas.

Sådär ja, då var allt prydligt korrekt och tillrättalagt igen. Demokraterna får ihop sammanlagt 384 elektorsplatser genom mitt fotbollslogiska demokratiska och numer matematiskt säkra system, medan Republikanerna bara får ihop ynka 53 platser. Rubriken ändrar jag däremot inte, den är redan en klassiker (den stämmer fortfarande) och det är för sent att återkalla alla t-shirts jag beställt med fyrahundraåtta åsnor på.

Avslutningsvis kan vi konstatera att det inte råder några som helst tvivel om hur vi ska rösta här, inte i teorin i varje fall. Men vi får problem om det här valet blir verklighet, för röstar vi bort Rimney kommer han ju inte styra världen och då behövde vi inte blanda oss i från början. Det borde jag såklart tänkt på tidigare.