la roulette

Jag liknade ett par italienska fotbollsskandaler vid en påse lösgodis. För visst är det med fotbollsskandaler som det är med lösgodis, jordnötter, nikotin och tecknade tv-serier om gula människor med fyra fingrar – att har man väl börjat är det svårt att sluta. Nu finns det förvisso fler italienska skandaler att avhandla så småningom men för stunden tänkte jag att vi skulle lämna totonero, calciopoli och calcio scommesse bakom oss för att stifta lite bekantskap med ryssen. Men skandalvänner behöver inte misströsta, vi kan nog komma över en i gamla Sovjet också. Var så säkra.

Det här blir ingen generell genomgång av vare sig den sovjetiska eller den ryska fotbollshistorien, den gör sig överhuvudtaget inte rättvisa som ett blogginlägg. Däremot kan vi ju påbörja pusslet med att lägga ut en hörnbit eller två, för att sedan eventuellt fylla på efterhand med de lite svårare bitarna. Hörnbiten den här gången är varken ett landslag, förbund, klubblag eller ens en stad. Nej, i dag nöjer vi oss med att bara berätta en mans berättelse. Jag tror vi kan komma rätt långt på det.

Эдуард Стрельцов kallas han av de sina, och för er som inte läste ryska steg 1 på gymnasiet erbjuds ett alternativ: Eduard Streltsov. Han har kallats den bästa utespelaren Ryssland (och Sovjet) någonsin producerat. Den enda som i så fall finns kvar att jämföras med är Lev Yashin, och det är få förunnat.  I BBC-dokumentären Football and Communism från 2006 säger en rysk fotbollshistoriker om de två att Ryssland haft många bra fotbollsspelare, men bara två av dessa var sanna genier. Lev Yashin, som var känd i hela världen, och Eduard Streltsov, som bara var känd i Ryssland. Men för det ryska folket var Yashin och Streltsov jämbördiga. Vi får nog lita på 140 miljoner ryssar i det här fallet.

Streltsovs historia utspelar sig i 1950- och 60-talets Sovjet. Vad det innebar att leva där och då återkommer vi till lite senare. Eftersom det är av särskilt svenskt intresse avhandlar vi hans landslagsdebut direkt.

26 juni 1955, Solna

Sverige-Sovjet 0-6 (0-4)

1-0  Eduard Streltsov (4)

2-0  Eduard Streltsov (25)

3-0  Boris Tatusjin (31)

4-0  Eduard Streltsov (42)

5-0  Sergej Salnikov (88)

6-0 Valentin Ivanov (90)

Domare: William Ling, England.

Publik: 38 249.

Tre år senare sänkte en annan 17-åring Sverige på samma gräsmatta. Det är svårt att protestera mot smeknamnet ’Rysslands Pelé’.

I likhet med Pelé levde Streltsov långt mer på sin talang än hårt arbete ute på fotbollsplanen. Det var lite av hans varumärke att vara osynlig i 85 minuter av en match, för att sedan höja sig en nivå över alla de andra dödliga fotbollsarbetarna och avgöra med ett ögonblickets ansträngning. Vi får dessutom lära oss av den typiska BBC-voiceover-kvinnan, att en klackspark än i dag kallas ’en Streltsov’ i Ryssland.

Han var en teknisk och fysisk anfallare, med lysande spelförståelse och en rebellisk karisma (det långa håret kommer igen i fallet Streltsov) som fick de sovjetiska ungdomarna att börja fundera på om det nog inte fanns en värld bortom den propagandatunga vardag man levde i trots allt. Den 21-årige Streltsov hade på tre a-lagssäsonger hunnit med att göra 89 matcher och 48 mål för Lokomotiv Moskva, och tanken var att han och Yashin skulle leda Sovjet till VM-guld i Sverige 1958. Hans flärdfulla spelstil gjorde att han ofta blev lite extra uppvaktad av sina motståndare. Journalisten Vartanyan: Det var en hel del fula tricks mot honom och han blev ofta tacklad bakifrån, men som regel reagerade han aldrig på det. Ibland blev han upphetsad och då reagerade han, men han gjorde det alltid öppet – gick fram till motståndaren och slog till honom, inga fula tricks. Sån var han, den gode Eduard Streltsov. Inga fula tricks.

Hans goda uppförande till trots hamnade han i en del diskussioner med myndigheterna. I januari 1958 blev han arresterad för ’mild huligansism’ efter ett bråk med polisen på en tunnelbanestation. Då satt han tre dagar i fängelse. Han ströks från landslagstruppen och benådades först efter en offentlig ursäkt – VM var ju bara några månader bort för vår unge vän. Men de styrande i Sovjet ville ha skötsamma, sunda, artiga och nyktra idrottare som snällt rättade in sig i ledet att skicka till Sverige – och då var inte Eduard Streltsov deras man.

Och män som inte var kommunisternas män gjorde man sig effektivt av med. Skillnaden mellan fotbollspelare och politiker är dock att man inte kan göra av sig med dem på riktigt samma sätt, så Streltsov fick behålla livet. Det blev en ny sejour i fängelset för Streltsov istället. Skillnaden mellan fotbollsspelare och andra man kastade i fängelse var att man behövde en officiell anledning att låsa in fotbollsspelaren, annars hade folk blivit missnöjda – på riktigt. Men den uppgiften var det sovjetiska styret synnerligen överkomlig.

Landslaget laddade upp några mil utanför Moskva med ett träningsläger inför mästerskapet. På kvällen den 25 maj, efter sista träningsdagen, drog Streltsov och två lagkamrater på en fest som anordnades av en gammal arméofficer träffade Streltsin och hans lagkamrat Mikhail Ogonkov två unga damer, Marina Lebedeva och Tamara Timkina, och de flesta vittnen  på festen menade att Lebedeva förförde Streltsov. Dagen därpå skrev hon ett brev till en åklagare i Moskva där hon anklagade Streltsov för våldtäkt. Tamara Timkina skrev ett liknande brev där Ogonkov anklagades för samma sak. Både Ogonkov och Tatushin, den tredje landslagsspelaren på festen, kom tillbaka till träningsanläggningen efteråt, men Streltsov hade arresterats direkt. När nyheten om Streltsovs arrest nådde bilfabriken ZIL – där  Lokomotiv Moskva grundats – hotade 100 000 arbetare med att marschera i protest för att få sin gunstling frikänd. Marina Lebedeva skrev igen till åklagaren den 30 maj och bad dem lägga ner fallet mot Streltsov, då hon 'förlät' honom. Men några dagar senare tog hon tillbaka det hon skrivit i det andra brevet.

Det säger någonting om det sovjetiska rättsystemet att KGB lovade Streltsov, när han satt häktad, att få åka med till VM om han erkände sig skyldig, men kanske säger det än mer om ’Edik’ Streltsov att han tog det budet. Naturligtvis var löftet en bluff och rättegången var snabbt över. Den 24 juli 1958 skickades han iväg till ett arbetsläger.

Ni har nog listat ut det redan men det var inte för ’våldtäkten’ den nyligen gifte Streltsov dömdes, utan för brott man inte hade lagstiftning nog att bestraffa honom för. Som till exempel att ha långt hår och och att gilla flaskan. Eller att förolämpa landets mäktigaste kvinnas dotter på en fest hos en arméofficer. Eller att konsekvent nobba arméns klubb CSKA och KGB:s klubb Dinamo – till förmån för bilfabrikens klubb. 12 år i arbetsläger kan tyckas vara ett högt pris för dessa brott, men då ska vi komma ihåg att fotbollsspelaren fick en mildare behandling än många av hans landsmän. Och 1963 släpptes han fri. Vart han tog vägen efter åtta år i helvetet? Till bilfabriken förstås. Dessutom började han spela i fabrikens amatörklubb, han var trots frigivningen fortfarande avstängd från den proffesionella fotbollen.

När även den domen hävdes 1965 tog han åter på sig Torpedotröjan och ledde dem till sin blott andra ligatitel. Det hette att han förlorat mycket av sin snabbhet efter tiden i arbetslägret, men att han fortfarande tänkte fotboll minst en nivå över de andra. Han spelade i Torpedo till 1970, och hann på sina 222 matcher i klubben med att göra 99 mål. Vore det inte för att han även efter frigivningen förbjöds att resa, och arbeta, utomlands hade sannolikt hans berättelse varit mer utspridd än den är idag.

1990 dog han i cancer, sannolikt orsakad av tiden i arbetslägrets gruvor. Advokater har efter hans död tittat på de officiella papprena från rättegången och kallat den för ett skämt. En Streltsin-kommitté har sedan 2001, och under ledning av schack-mästaren Anatoly Karpov, kämpat för att rentvå hans namn.  I dag står Eduard Streltsov staty utanför både Luzhnikistadion och Torpedo Moskvas egen arena Eduard Streltsov Stadion. Han är  avbildad på tvårubelsmyntet, och 1967 och 1968 fick han pris som Sovjets bäste spelare. Om han var den oskyldiga martyren som rysk fotboll vill få honom att framstå som kommer vi aldrig få veta säkert. Marina Lebedeva försvann och hördes inte ifrån igen, men hon ska ha setts lägga blommor vid Streltsovs grav år 1997, efter årsdagen av hans död.

Streltsov själv talade aldrig öppet om domen, eller om tiden i arbetslägret. Men vi kan ändå avsluta hans berättelse med sonen Igor Streltsovs ord. För Igor, som han fått med  sin nya fru Raisa Mikhailovna, skulle efter Eduards död berätta om den enda gången då hans pappa pratade om domen.

Det var tabu i vår familj. Vi pratade aldrig om det. Men när min far var döende bad han mig att lämna hans rum så att han kunde vara ensam med min mamma. Han kramade om henne och sa; 'Raya', jag är oskyldig... Jag har aldrig varit skyldig, varken nu eller då.