la roulette

Informationssamhället alltså, och vi lever mitt i det. Då vore det väl fy skam om vi inte faktiskt tog till vara på det och skaffade oss lite sån där information emellanåt. Somliga kopplar ihop sina bärbara datorer, uppmanar alla i sin omgivning att beväpna sig med kunskap och granatgevär, för att sedan ge sig ut och vända uppochner på odemokratiska regimer. Informationssamhället underlättar revolutionen. Och det gillar vi såklart. Men det är inte vår grej. Vår grej är mer att lite nyfiket undra över något som vi inte riktigt vet vad vi ska med svaret till, och istället för att diskutera saken efter eget huvud så kollar vi upp det, förutsatt att det går snabbt och enkelt, för att sedan ha det ur världen. Det leder varken till väpnad revolution eller ens någon kunskapsrevolution. Men vi gillar att få saker ur världen, eller åtminstone ur vårt eget huvud. Och även om det här blir en snabb, lättsmält och lätt haltande studie (vad kommer efter högmod?), med osäkra källor och otydligt resultat så består den ändå av information. Och det är ju det som är poängen. Sen kan vi gå vidare.

 

Om det var att likna vid en inledning bör rimligen den där frågan ställas nu som inlägget ämnar svara på. Och ägnar man, som vi gör, varje reklamavbrott åt att fundera i cirklar på fotbollsämnet i olika hänseenden kommer vi ganska snabbt ha frågelådan full. Det mesta slänger vi direkt för att det är dumt eller för jobbigt att ta reda på. Men någon gång ibland kommer vi över en överkomlig fråga, och då vore det fy skam om vi inte avsatte femton minuter och skrapade lite på ytan till svaret.

 

Vilka är Europas bästa huvudstäder i fotboll?

 

Innan vi drar ut i den lilla stora världen vill jag i vanlig ordning förklara vad jag egentligen undersökt här, och lite kort hur (det här är ett sånt avsnitt vi oftast hoppar över i ivern över att komma åt det snabba svaret). Alla länder finns inte med, men de flesta av de bästa gör det. Turkiet var med men efter att jag (tack José) lärde mig att Istanbul med alla titlar (man kom på tredje plats) inte alls är huvudstad så diskas man och stryks, ingen pardon. Som en notis kan ändå sägas att Ankara, som ligger i Asien, är huvudstad och att de sällan vinner några mästerskap. UEFA-Israel är inte heller med.

 

Och när det gäller tideräkningen var det inte alldeles självklart när jag skulle börja räkna. Hade jag börjat från början, när ligorna bildades, hade det ju haltat mer än lovligt, då någon började redan på 1800-talet men de flesta kom först igång på riktigt någon gång mellan världskrigen. År 0 är således 1945 (oftast har det inneburit säsongen 1945/46 som start), efter andra världskrigets slut, vilket gett oss mer eller mindre 66 titlar att slåss om, i de flesta länder. Något land blev sig själva först på 1990-talet, och då får man använda lite sunt förnuft i analysen huruvida huvudstaden skött sig eller ej.

 

Det som är spännande med huvudstäder är att det är där makten sitter, staden är med få undantag störst och brukar ha ett stort kulturellt utbud. Landets bästa stad, helt enkelt. Men är det den bästa fotbollsstaden? Ibland.

 

Är man inte nöjd med det korta svaret kan man fortsätta läsa. Det verkligt intressanta är ju att se hur det skiljer sig, och var det skiljer sig. Varför det ser ut som det gör tar vi inte tag i här. Det projektet är övermäktigt applikationerna på min telefon, så den frågan stoppar vi genast tillbaka i frågelådan. Jag har listat huvudstäderna från den mest framgångsrika till den mest usla, och för säkerhets skull står landet (eller länderna!) staden ligger i inom parentes. Studien avser herrfotboll, och titlar avser endast ligatitlar. Jag kan inte svära på att siffrorna stämmer till hundra procent, risken finns att jag missat någon obskyr liten huvudstadsklubb som råkat vinna en titel på 50-talet i en lite klenare liga, i så fall får ni hojta till. Men nu tror jag vi är redo för avfärd.

 

Aten (Grekland) – 60 titlar

Olympiakos – 32

Panathinaikos – 19

AEK Aten – 9

 

Fyra titlar har Aten undgått att vinna sedan 1945/46 (då Aris vann för övrigt). Och två mästerskap har uteblivit (1949/50 och 1951/52). Om Grekland och den grekiska fotbollen inte alltid mått alldeles utmärkt är ändå huvudstan ständigt välmående ur titelhänseende. Att man dessutom haft tre någorlunda dugliga inbördes kombatanter försärker bilden av att det är här det händer. Sen är ju rangordningen grannarna emellan tydlig, men det här är inget annat än en lagseger där alla tre bidragit med vad man kunnat. 60 titlar. Det är ett förkrossande facit, som naturligtvis räcker för att hålla den klara tvåan på öarna bakom sig. Borgmästare Nikítas Kaklamánis lär ägna all tid han inte ägnar åt ekonomiska frågor till att skriva grattis-tal till klubbarna i stan. Vi skickar istället en tanke till alla fotbollssupportrar i övriga grekiska städer.

 

Glasgow (Skottland) – 53 titlar.

Rangers – 30

Celtic – 23

 

Tolv titlar har man låtit de andra dela på sedan 1946, i vad som bara kan liknas vid någon slags svårmotiverad välgörenhet. Och det var faktiskt fler än jag trott. Här finns egentligen inte så mycket övrigt att säga. Vad som ryms i stadskampen är vi redan bekanta med, det är väl först om Glasgow skulle slå sig in i engelska Premier League som det här bli intressant igen. Då skulle den ständiga maj-kortegen, som halva stan i taget tycker så mycket om, nog få göra några års uppehåll.

 

Wien (Österrike) – 43 titlar

Austria Wien - 21

Rapid Wien - 19

Weiner Sportsclub – 2

First Vienna FC - 1

 

Här är det två klubbar som dominerat bade stan och landet, och först hotats på riktigt på 2000-talet, då man bara vunnit fyra gånger. Och de har varit med ett tag allesammans i den österrikiska huvudstaden. Wiener SC bildades 1883, First Vienna 1894, Rapid 1899 och Austria 1911. Att Innsbruck och Salzburg sprattlat till lite på sistone är därför inget som oroar nämnvärt, det är fortfarande långt kvar till Wienklubbarnas gemensamma prisskåp.

 

Moskva (Sovjet och Ryssland) – 41 titlar

Spartak Moskva - 18

CSKA Moskva – 10

Dynamo Moskva – 8

Torpedo Moskva – 3

Lokomotiv Moskva – 2

 

Här är det lite speciellt för vi behandlar ju mer än ett land. I det gamla Sovjet har vi den alltid lika spännande kampen mellan Moskva och (Dynamo) Kiev, där Moskva vann som stad, men Kiev som klubb (med sina 13 titlar). Sedan 1992 heter det Russian Premier Legaue och där har Spartak dominerat stort med nio titlar, dock senast 2001. Moskva, utan titel sen 2006, får se sig omsprungna av nyrika provinsklubbar – allra senast Anzhi. Undrar vad de gamla KGB-agenterna, poliserna och militärerna tycker om det?

 

Lissabon (Portugal) – 41 titlar

Benfica – 25

Sporting – 15

Belenenses – 1

 

Portugal gjorde faktiskt inget krigsuppehåll, men vi börjar räkna direkt från säsongen 1945/46 då Belenenses vann. Och precis då hade vi det festliga läget att huvudstadsklubbarna Sporting och Benfica, och Porto från provinsen, alla stod på sex titlar vardera. Sedan dess har Benfica 25, Porto 20 och Sporting 15. Boavista från Porto knep 2000/01-mästerskapet. Inga andra klubbar har vunnit ligan varken förr eller senare. Ynka två mästarstäder bör vara något slags europeiskt rekord, åtminstone om vi bortser från blåbärsligorna.

 

Nicosia (Cypern) – 39 titlar

Omonia – 20

APOEL – 16

Olympiakos Nicosia - 3

 

Cypern är en intressant fotbollsnation. Det tåls att påminna om. Och nog är huvudstan Nicosia dominant, men man är som synes inte förkrossande överlägsen. Drygt varannan titel tar man hem, och det är nog i sin ordning i ett så litet land, med en stark huvudstad (med mer än en tredjedel av landets befolkning på ca 800 000). Vi har ju varit i Cypern tillsammans tidigare och lärt oss att de gröna Omonia är arbetarnas klubb, medan APOEL hämtar support främst från medelklassen. Olympiakos har inte vunnit sedan 1971 så någon hjälp därifrån lär huvudstan inte få inom den närmsta tiden.

 

Prag (Tjeckien och Tjeckoslovakien) – 39 titlar

Sparta Praha – 23

Dukla Praha – 11

Slavia Praha – 5

 

Prag gör ingen besviken. Snart fyrtio titlar på drygt sextio år är såklart mer än godkänt. Gamla Sparta är nog den mest framgångsrika vinröda klubb i Europa, och det är intressant för att man från början spelade i svartvit-randiga tröjor. Visste man att Juve skulle vinna sönder den tröjan redan för drygt hundra år sen? Sin vinröda tröja tog man faktiskt från Arsenal (som ju spelade i vinrött i början av 1900-talet). Slavia bildades 1892, ett år innan Sparta, och har tillsammans med ynglingen Dukla (1959) hjälpt till att hålla övriga tjeckiska städer på behörigt avstånd. En bra fotbollsstad, Prag.

 

Köpenhamn (Danmark) – 38 titlar

Bröndby – 10

FC Köpenhamn – 9

Köpenhamns Boldklub – 5

Akademisk Boldklub – 4

Hvidovre – 3

Boldklubben 1903 – 3

Lyngby – 2

Boldklubben af 1893 – 1

 

Köpenhamn har haft så många klubbar genom åren att det blivit ett problem, med konekvensen att en hel del sammanslagningar gjorts. Åtta olika mästarkubbar från samma stad måste vara ett rekord under vår period. Men bara FCK, Bröndby och Lyngby finns kvar i högstaligan i dag, och Akademisk Boldklub (AB) spelar i andraligan. Stan har hela åtta olika mästare sedan 1945, vilket är flest i Europa (även om det inte var det vi tävlade i). Ett parantes-grattis till Köpenhamn kan vi ändå bjuda på, innan vi drar vidare.

 

Madrid (Spanien) – 36 titlar

Real Madrid – 29

Atletico de Madrid – 7

 

Inget uppehåll under andra världskriget, men väl under inbördeskriget 1937-39. Från 1945/46 således. Och inte för att det är så relevant när huvudstadsklubbarna tävlar tillsammans här, men det är ändå värt att nämna att Atletico ledde den inbördes matchen med 2-0 1951. Drygt varannan titel har hamnat i huvudstan, och det känns väl rimligt i en så centraliserad stat som Spanien. Att den ena klubben i stan mer symboliserat makten, och därigenom haft sina privilegier genom åren behöver knappast sägas.'

 

Bryssel (Belgien) - 31 titlar

Anderlecht - 30

Racing White Daring de Molenbeek - 1

 

Anderlecht grundades redan 1908, men med kuslig känsla för att den här studien skulle göras väntade man tills efter andra världskriget innan man började vinna ligan. Även om andra städer också hävdat sig, och gjort det bra, har titeln alltid studsat tillbaka till huvudstaden. Att en klubb som kallas RWDM, efter några sammanslagningar med andra Brysselklubbar, vann ligan en gång på 70-talet är anmärkningsvärt, men mer hjälp än så fick inte den belgiska giganten. RWDM finns inte längre kvar, så nu för Anderlecht huvudstadens talan själva. Att Belgien är ett knepigt land med två stycken nästan-huvudstäder orkar vi inte brottas med nu.

 

Amsterdam (Holland) – 24 titlar

Ajax - 23

Door Wilskracht Sterk – 1

 

Att Ajax varit bra visste vi såklart. De har dessutom gjort något slags anspråk på ’bra fotboll’. Men att amatörklubben Door Wilskracht Sterk snodde åt sig titeln 1963/64 är desto mer anmärkningsvärt. DWS grundades 1907 och bland klubbens kändare profiler finner vi Frank Rijkaard och Ruud Gullit. Det luktar lite farmaklubb om DWS. Den uppmärksamme ser nog en och annan likhet mellan det holländksa fallet och det belgiska. Den största skillnaden i städernas, och de båda klubbarnas, fall är nog att nivån är lite högre här i Holland, och motståndet lite bättre. Men mer än var tredje titel till huvudstan är helt ok.

 

Berlin (Östtyskland och Tyskland) – 16 titlar

Dynamo Berlin - 10

Vorwärts Berlin - 6

Bonn (Västtyskland, 1949-1991) – 0

 

Jaha, hur ska vi tolka det här då?  Det lättaste är väl att försöka strunta i landsdelningen och bara räkna Berlin som huvudstad för hela Tyskland, hela perioden. Vi får ändå ha i åtanke att de åren en Berlinklubb vann i öst, vann samtidigt en annan klubb i väst – så det är egentligen bara halva titlar (och västklubbarna var oftast bättre). Berlin var trots allt hyfsade i gamla öst med 16 titlar, sen rår man såklart inte på fotbollsstäderna i det nya Tyskland. Fotbollsskämtet Bonn ger oss inget att jobba med. Det är ingen riktig huvudstad, ingen riktig fotbollsstad, och knappt ens en riktig stad. Krångligt land, det där, vi drar vidare.

 

London (England) – 14 titlar

Arsenal – 8

Chelsea – 4

Tottenham – 2

 

14 segrar alltså, och tre mästare. Nej, det är naturligtvis inte godkänt, och speciellt inte om vi betänker stans storlek. London må vara spelarfruarnas drömstad, men någon vidare fotbollsstad är man definitivt inte. Man har en hel massa deltagande klubbar, men vad hjälper det om de fattiga industristäderna i norr jämt och ständigt lägger sina ärrade fabriksnävar på guldmedaljerna. London får verkligen gaska upp sig, här förväntar vi oss fler mästare, och att de vinner oftare. Vi ger stan 20 år, sen återkommer vi och ser hur det ser ut.

 

Kiev (Ukraina) – 13 (av 20) titlar

Dymano Kiev – 13

 

Här räknar vi bara från 1992, när Ukraina blev självständigt. Kiev vann ju flest titlar i det gamla Sovjet, men inte i egenskap av huvudstad så de är inte värda mer än luft här. Någon annan klubb i huvudstan är inte värd att nämnas i sportsligt avseende, för i Ukraina är kampen mellan huvudstad och nästa stad (Shakhtar) så oerhört tydligt symboliserad genom fotbollen – och de två klubbarna Dynamo och Donetsk. Man kan faktisk lära känna Dynamo lite bättre genom det eminenta Donetsk-porträttet ’The Other Chelsea – A Story from Donetsk’. Sammanfattningsvis kan vi säga att Kiev såg rasamnde överlägsna ut tills Akhmatov, med sina oljiga händer (bildligt talat, Akhmatov har inte oljiga händer) välsignade Shakhtar. Just nu är Kiev tvåa i Ukraina, och det svider naturligtvis. Det är klart att Kiev på många sätt förtjänar en högre plats här, men i konsekvensens tecken räknas bara antalet titlar man tagit hem som huvudstad, så de får helt enkelt betala priset för att de inte varit självständiga längre än ett par decennier. Orättvist? Jo, kanske, men det där med rättvisa är relativt i fallet Dynamo.

 

Stockholm (Sverige) – 12 titlar

Djurgården – 7

AIK – 4

Hammarby – 1

 

Inget krigsuppehåll. Och här har jag egentligen berövat AIK från titeln 1983, då man vann serien, men inte guldet. Anledningen att jag var tvungen att gå efter förbundets mästare här, och inte de riktiga mästarna, är för att vissa andra ligor också experimenterat med vår fotboll och att jag där inte har... Jag ångrar mig, och ändrar igen. Stockholm får 12 och AIK fyra. Rätt ska vara rätt. Däremot förändrar det inte bilden av Stockholm som en rätt svag fotbollsstad. Vi får alltså stryk av Ukraina, som inte ens var ett land under större delen av perioden. Tre olika mästarklubbar är ett helt ok facit, men de har vunnit på tok för sällan. Kanske står man lite i vägen för varandra här... Får man föreslå en sammanslagning?

 

Warzawa (Polen) – 10 titlar

Legia Warszawa – 8

Polonia Warszawa – 2

Legia bildades under första världskriget (1916) som en militärklubb av polska armén, vilket namnet också antyder. Hemmaarenans namn översätts till Polska Arméns Stadion, eller Pepsi Stadion om det ska vara sponsormässigt korrekt. Polonia är faktiskt fem år äldre än Legia, och namnet berättar om en nationalistisk gammal skolklubb som grundades i ett icke-självständigt Polen, lite av en gammal upprorsklubb alltså. Polonia vann 1946, första året efter uppehållet, och igen år 2000. Men hur intressanta klubbarna än är kan vi inte bortse från att de vunnit på tok för lite. Vi stiger inte av tåget i huvudstan när vi luffar oss genom Polen nästa sommar, EM till trots.

 

Oslo (Norge) – 8 titlar

Vålerenga Fotball – 5

FK Lyn – 2

Skeid Fotball – 1

 

2005 vann Vålerenga, innan dess hade Oslo ingen mästare sedan 1984 (också Vålerenga). Men såväl societetsklubben Lyn som lilla Skeid har vunnit titeln efter andra världskriget. Dock är det bara Vålerenga som vunnit Tippeligaen (som högstadivisionen hetat sedan 1991). Både Lyn, som nu gått i konkurs, och Skeid är något så speciellt som skid- och fotbollsklubbar från början. Det hjälper oss om inte annat att förstå varför vinter-OS är större än fotbolls-VM i vår gamla koloni. Och Oslo är sämre än underkända Stockholm, då är det illa ställt med huvudstadsfotbollen.

 

Bern (Schweiz) – 5 titlar

Young Boys – 5

 

Gamla Young Boys har varit med i 114 år, men på senare tid har man inte haft så där våldsamt mycket att fira, ja förutom en massa födelsedagar då. Totalt har man elva titlar, men efter 1929 är de bara fem – så det är de fem vi dömer dem och huvudstan efter i den här tävlingen. I Berns försvar får vi ju säga att man är en rätt svag huvudstad. Med ca 350 000 invånare i storstadsområdet är man bara fjärde största stad i landet, och då är det bara logiskt att Basel, Genéve och Zürich har fler mästarklubbar. Kanske borde man byta huvudstad, Europas Australien.

 

Rom (Italien) – 4 titlar

Roma – 2

Lazio – 2

 

Italien alltså, och huvudstaden Rom tillhör ju tyvärr den del av landet som sällan får vara med i de fina salongerna. Fotbollen är inget undantag. Ynka fyra titlar sedan kriget (som inte heller gjorde någon italienare på bättre humör) är naturligtvis inte bra eller ens hyfsat. Storstadsområdet är bara marginellt större än Milanos, men prisskåpet betydligt mindre (eller mindre välfyllt, för visst känns det ändå som att högmodiga romare byggt landets största prisskåp, bara för att...?) Det enda man får godkänt för är att klubbarna i stan solidariskt delat på smulorna som nordklubbarna lämnat efter sig.

 

Paris (Frankrike) – 2 titlar

Paris Saint-Germain – 2

 

Det här är ju ett alldeles särskilt ämne, som egentligen förtjänar sin C-uppsats för att förklaras, men vi ger det väl ett försök ändå här. Paris är en världsstad, huvudstad i ett av Europas mest centraliserade länder, man har över tio miljoner invånare i storstadsregionen, men man är alltså mer eller mindre värdelösa i världens största sport. Och att enda mästarklubben PSG bildades över en natt, nästan som en panikåtgärd för att lindra huvudstadens uselhet i fotbollssporten, stärker inte stans aktier. Nu har man gett klubben en ekonomisk injektion igen i hopp att åter sätta Paris på den enda karta man inte redan finns med på. Jag tror att jag kallat Paris för Europas mest underpresterande fotbollstad tidigare, men det tåls att upprepas. Uselt.

 

Aten är bäst och Paris sämst. Ändå känns det väl som att vi kan hitta fler likheter än skillnader mellan städernas roll i respektive land? Samtliga huvudstäder vi undersökt har vunnit minst en titel och Köpenhamn har flest olika mästare. Köpenhamn har nog också gjort sig av med flest gamla mästarklubbar, så vi ska vara försiktiga med hyllningarna. Flera öststater har ruskigt starka huvudstäder, som väntat, och då har jag inte tagit med nära alla. Balkan lyser med sin frånvaro, jag vet, men det är ett svårt område att behandla i det här ämnet. Jag hade nog problem med Sovjet och Tyskland.

 

Som avslutning kan vi invertera hela den här genomgången och konstatera att även om staden Aten blev en vinnare och Paris en jätteförlorare, så vill jag mena att Frankrike som fotbollsnation i det långa loppet och i verkligheten där ute är den faktiska vinnaren, att Sverige och Allsvenskan står sig mycket bra och att Grekland är en ledsen förlorare.

 

Se där, vi kan också vända uppochner på saker och ting.

Eftersom det sällan är kö till den här jukeboxen hinner alla få sin låt spelad. Landslag således.

 

Det blir en liten uppföljning på popstudien från igår, men idag kikar vi på vad herrarna iklär sig när det vankas mästerskap. Och det är ju lite speciellt såklart, eftersom de natinella förbunden sällan är i närheten av de resurser som de stora europeiska klubbarna är. Men Messi är fortfarande Messi, även i en argentinsk tröja... Eller ja, det stämmer ju inte riktigt, men ni fattar. Man vill synas på Argentinas rasande vackra tröja, hur mycket laget än underpresterar. Kan man sen skaka hand med någon på Kanadas eller Singapores förbund och skäppa dit en låda matchställ också så är det väl bra, men det är inte samma provision där kan vi tänka oss.

 

Jag tror att anledningen att det här är så kul – för det är väldigt roligt – är att det så många gånger var här det började. Med tröjan. Och det är klart, man var ju en ytlig supporter på det sättet. Ingenstans samlas väl så många snygga ställ på samma plats som i hockeyligan på andra sidan Atlanten. Det fanns  nästan 30 (eller om det var 28 på den tiden?) lag att välja på när man skulle in i hockeykortsbytarbranchen på lågstadiet – och i förlängningen bli livstidssupporter (vilket i praktiken innebär att man kollar in text-tv, sida 362 varannan vecka) till den här tröjan – men ändå blev valet så enkelt till slut. NHL:s svar på Grekland 2004. Med den ödmjukaste av superhjältar, som lämnade Hockeyville (det är franska) för Sopranoland. Allt för den där tröjan. Så. Det kändes bra ändå att få smyga in en hockeynotis här (igen), när säsongen precis sparkat skrinnat igång. Och att vi fick ta tillfället i akt och uppmärksamma en fin målvakt när vi precis fråntagits den allra finaste av målvakter.

 

Men tillbaka till landslagströjorna. Eller till landslagströjtillverkarna. Och här blir det ju lite kul att se om det finns några mönster i var man profilerat sig mest. Lite har vi ju på känn hur det ser ut med landslagen, men vi behöver inte spekulera, snart har vi facit.

 

Först lite kort men nödvändig metodredovisning. Det känns ju rimligt att gå efter FIFA:s världsranking (inom parentes efter länderna), så vi får med alla de stora, så långt som vi orkar leta upp vad för krumilurer de sytt på tröjan. Jag hade tänkt mig de hundra främsta, så får vi se vad vi kan få med där. Och samtidigt vill vi naturligtvis stycka upp det i (typ) världsdelar, precis så som FIFA gör. Och med FIFA:s indelning hamnar Australien i Asien och Israel i Europa, vad kartboken än säger. I presentationen tar vi sen kontinenterna var för sig, och länderna i ordning efter var på rankingen de finns. Europa får inleda, det känns som det är mest konkurrens om lagen här. Och just det, jag orkar inte översätta, så länderna står på engelska. Vissa länders tröjor har varit nära på omöjliga att spåra, så ett och annat långskott har det blivit - några har nog gått in, men knappast alla.

 

Europa - UEFA Adidas

1. Netherlands (1)                            Nike

2. Spain (2)                                       Adidas

3. Germany (3)                                 Adidas

4. England (4)                                  Umbro

5. Italy (7)                                        Puma

6. Portugal (8)                                  Nike

7. Croatia (10)                                  Nike

8. Norway (12)                                 Umbro

9. Russia (13)                                    Nike

10. Greece (14)                                   Adidas

 

11. France (16)                                   Nike

12. Sweden (18)                                 Umbro

13. Montenegro (19)                          Legea

14. Denmark (21)                               Adidas

15. Slovenia (23)                                Nike

16. Turkey (24)                                   Nike

17. Slovakia (27)                                Adidas

18. Serbia (29)                                    Nike

19. Switzerland (30)                           Puma

20. Republic of Ireland (31)              Umbro

 

21. Israel (32)                                     Adidas

22. Belgium (37)                                 Burrda

23. Bosnia-Herzegovina (39)             Legea

24. Belarus (41)                                  Puma

25. Czech Republic (42)                     Puma

26. Hungary (45)                                Adidas

27. Ukraine (48)                                 Lotto

28. Bulgaria (51)                                 Kappa

29. Romania (54)                                Adidas

30. Scotland (55)                                Adidas

 

31. Lithuania (56)                               Hummel

32. Albania (57)                                  Legea

33. Northern Ireland (59)                   Umbro

34. Georgia (63)                                 Jako

35. Poland (65)                                   Puma

36. Austria (68)                                  Puma

37. Armenia (71)                                Hummel

38. Cyprus (76)                                  Adidas

39. Finland (79)                                  Adidas

40. Latvia (84)                                    Adidas

41. Estonia (86)                                  Nike

42. Moldova (88)                               Jako

43. FYR Macedonia (90)                     Puma

 

• Adidas har tolv lag, Nike nio, Puma sju och Umbro fem. Efter igår har vi lärt oss att Umbro och Nike är släkt, men vi delar ändå på dem i utgångsläget här.
• Lika rätt som det känns att Grekland har Adidas, lika fel känns det att Danmark inte har Hummel.
• Italienska Legea har sålt in sin tröja till Albanien, Bosnien och Montenegro, dessutom har man Kosovo. Kanske gör man ett försök att klippa någon tyngre Balkannation snart.
• Jako har Moldavien och Gerogien. Vågar vi gissa att tröjan reats ut i sista stund?
• Nike har Kroatien, Ryssland, Slovenien, Serbien och Estland i öst. Det är ju lite intressant på något sätt.
• Umbro har alla utom Skottland på öarna. Där får Adidas vara nöjda att de brutit sig in.
• Fina Kappa satsade allt på ett europeiskt kort, Bulgarien. Det förklarar varför Dimitar inte vill svetta ner den tjusiga tröjan.

 

Vinnare: Adidas. Men det var inte alls självklart. Nike har satsat bättre i Europa egentligen, och världsetan Holland är en riktig jackpot. Men man skulle behövt någon av England, Frankrike, Tyskland eller Italien för att vinna detta. Adidas lag imponerar egentligen inte, men man har UEFA (det är ett plus i de här sammanhangen) och man har flest. Vi ger dem medaljen, men höjer samtidigt ett varningens finger inför framtida mästerskap.

 

Nordamerika - CONCACAF Nike

1. Mexico (20)                                  Adidas

2. USA (28)                                      Nike

3. Jamaica (43)                                  Kappa

4. Honduras (50)                              Joma

5. Costa Rica (60)                            Lotto

6. Panama (62)                                 Lotto

7. El Salvador (75)                           Mitre

8. Trinidad and Tobago (91)           Adidas

9. Cuba (99)                                     Adidas

 

• Adidas och Nike lämnar ju egentligen bara smulor efter sig här.
• Men att Lotto har två lag gillar vi såklart.
• Mitre från England har snott åt sig El Salvador, jag finner ingen logik alls i det. Att Honduras har spanska Joma känns mer rimligt.
• Hade ni också gillat om Kuba haft Nike?
• Jamaica - The Reggae Boyz - och Kappa är precis så fint som en sponsorrelation någonsin kan bli.

Vinnare: Adidas. Att Nike förutom CONCACAF bara har sina egna amerikaner är lika nonchalant som det är underkänt. Det här är ju deras hemmaplan, vi hade förväntat oss att man snappat upp några mindre länder också. Då hade man vunnit detta klart. Nu har man istället förargat juryn, som ger förstapriset till Adidas. Mexiko, Trinidad och Tobago och Kuba är dessutom en småtrevlig komposition. Och Kappa väljer helt rätt efter sina resurser, som vanligt. De får en bronsmedalj, med guldkant.

 

Sydamerika - CONMEBOL Nike

1. Uruguay (5)                                  Puma

2. Brazil (6)                                      Nike

3. Argentina (9)                                Adidas

4. Chile (11)                                     Puma

5. Paraguay (25)                               Adidas

6. Peru (26)                                       Umbro

7. Colombia (35)                               Adidas

8. Venezuela (44)                             Adidas

9. Ecuador (66)                                Marathon (Ecuador)

10. Bolivia (85)                                  Walon (Peru)

 

• Nike och Adidas har lagt beslag på Brasilien och Argentina, men det var väl rätt väntat.
• Adidas har hela fyra lag här (och Puma två), trots att detta också borde vara Nike-land.
• Ecuador verkar ha en lokal tröja, det gillas alltid.
• Walon från Peru verkar ha tappat sitt eget lag, men håller kvar vid Bolivia.

Vinnare: Puma. De två tyngsta kunde man omöjligt få, men man är ju så rätt på det med Uruguay och Chile. VM:s moraliska vinnare och Copa Americas både moraliska och faktiska vinnare. Det här gjorde de bra. Riktigt, riktigt bra.

 

Afrika - CAF                                   Adidas

1. Côte d'Ivoire (15)                         Puma

2. Egypt (34)                                    Puma

3. Ghana (36)                                    Puma

4. Nigeria (38)                                  Adidas

5. Burkina Faso (40)                         Puma

6. Algeria (46)                                  Puma

7. South Africa (47)                         Puma

8. Senegal (49)                                  Puma

9. Cameroon (52)                             Puma

10. Tunisia (57)                                  Nike

 

11. Morocco (61)                                Puma

12. Libya (64)                                     Adidas

13. Gabon (67)                                   Puma

14. Guinea (69)                                  Airness (Frankrike)

15. Cape Verde (72)                           Erreá

16. Malawi (73)                                  Puma

17. Zimbabwe (74)                             Legea

18. Zambia (76)                                  Nike

19. Botswana (78)                              All Kali (Botswana)

20. Uganda (80)                                 Adidas

 

21. Mali (81)                                       Airness

22. Benin (83)                                    Airness

23. Sierra Leone (92)                          Hummel

24. Angola (96)                                  Puma

25. Sudan (98)                                    Puma

26. Mozambique (99)                         Puma

 

• Först och främst är det såklart ett hån att Adidas har CAF. Lämna det bara, ge upp och åk hem.
• Annars gör dem det helt ok, Adidas. De kan inte vinna matchen, men de står ändå upp här med Nigeria, nya (!) Libyen och fina Uganda.
• Botswana kör hemmasytt och Guinea franskt. Sierra Leone har Hummel, det hade vi gärna fått förklarat för oss.
• Annars har Puma kört ner sin tröja i halsen på hela kontinenten, och det är snygga tröjor för det mesta.

Vinnare: Puma.

 

Oceanien - OFC                             Puma

1. New Zeeland (94)                        Nike

 

• Nya Zeeland halkar in på 94:e plats, och det är ju kul för Oceanien förstås.
• Här är de andra lagen i OFC: American Samoa, Cook Islands, Fiji, New Caledonia, Papua New Guinea, Solomon Islands, Samoa, Tahiti, Tonga, Vanuatu. Lägg det på minnet.

Vinnare: Nike. Puma har förvisso loggan på pyramidens topp, men Nya Zeeland är VM 2010:s enda obesegrade lag, så det var inget snack egentligen. Sen tror jag inte man förlorar mot de andra 'länderna' någonsin, i någon sport.

Asien - AFC                                     Nike

1. Japan (17)                                     Adidas

2. Australia (22)                                Nike

3. Korea Republic (33)                     Nike

4. Iran (53)                                       Legea

5. China (69)                                    Adidas

6. Uzbekistan (82)                            Puma

7. Saudi Arabia (87)                         Nike

8. Qatar (88)                                     Burrda

9. Jordan (92)                                   Adidas

10. Kuwait (95)                                  Burrda

11. Syria (97)                                      Adidas

 

• Det här var en intressant grupp. Och en viktig sådan, man når ju till en del folk om man väljer rätt här.
• Nike kändes starka här på förhand, och med Australien och Sydkorea har man en bra grund.
• Schweiziska Burrda har kontor i Geneve och Qatar, så det känns logiskt att man är starka här.

Vinnare: Adidas. Hade det varit 2006 hade Nike sopat hem detta utan vidare (med Australiens mästerskap och Sydkoreas -02 i hyfsat färskt minne). Men det har hänt en del sen dess och det är omöjligt att bortse från att Adidas når över en miljard människor med sina ränder på den röda tröjan. Att man kryddar det med världens mest sympatiska Japan (också de med hyfsat många hundra miljoner fans), som dessutomn är bäst på kontinenten gör att tyskarna vinner här.


Sammanfattningsvis måste Adidas ses som totalvinnaren. Man tar hem Europa, där alltså 43 av de 100 främsta anses finnas, och det väger såklart tungt. Lite otippat tar man dessutom hem Nordamerika och Asien, där Nike verkar legat på latsidan. Puma gör mycket rätt, men når ändå inte riktigt upp till Nike på silverplatsen. Till nästa gång hoppas vi på Kappa. Det gör vi alltid.

 

 

Sponsorer alltså. Vi kommer ju inte ifrån dem, så vi kan lika gärna ta tag i dem. Jag tänkte att vi skulle titta lite kort på vem som sponsrar vem, och vem som sponsrar bäst. Jag har bara tagit med klädestillverkarna, av den enkla anledningen till att det bara är dem jag får tag på, och det är bara dem jag vet vilka det är. Själva tröjsponsorerna är en djungel jag överhuvudtaget inte är redo för. Naturligtvis har klubbarna en drös andra sponsorer omkring sig också, men det uppmärksammar vi inte här. Inte den här gången iallafall.

 

Först kommer en lista som jag tagit rakt upp och ner från The Offside över de 50 bästa spelarna i slutet av förra säsongen (jag kortade ner den från 100 spelare). Det gör egentligen detsamma om vi håller med juryn, poängen är att de flesta av det bästa ska vara med. För det mesta tycker jag nog att de är bra på det, men vissa invändningar känns befogade, som t ex att Reina inte var Europas 26:e bästa spelare (han verkar ju inte ens ha någon sponsor). Sen följer en lista på de 20 främsta klubbarna i Europa, den kommer från UEFA, så har ni invändningar är det bara att höra av sig dit. Och slutligen går vi igenom de fem stora ligorna i Europa. Det här är en klassisk wikipediastudie, så jag reserverar mig för en del felaktigheter redan nu, några har jag rättat till och uppdaterat men om Roman Weidenfeller skriver på för en ny sponsor är jag inte den första att få veta det, så ha lite överseende är ni snälla.

 

Och just det, för att göra det här lite roligare tänkte jag ge någon kort kommentar efter varje lista, och dessutom utse en vinnare (bland sponsorerna alltså).

 

Den här första kategorin kan man ju skumma igenom lite snabbt (man får såklart lusläsa den också, om man vill). Det mest intressanta är väl annars att se hur väl det rimmar mellan individuell sponsor och klubbsponsor. Och framför allt när det blir någon riktigt tung värvning, om spelaren går till en klubb rätt logga på tröjan. Parenteserna betyder lite olika saker, någon har slutat, någon är utlånad, och någon har alldeles nyligen bytt klubb.

 

Spelarna

50. Jack Wilshere                    Nike – Nike                   Arsenal

49. Fernando Torres                Nike – Adidas                Chelsea

48. Mario Gómez                     Puma – Adidas              Bayern Munchen

47. Roman Weidenfeller           Nike – Kappa                Borussia Dortmund

46. Luka Modric                       Nike – Puma                 Tottenham

45. Angel Di Maria                   Adidas – Adidas             Real Madrid

(44. Edwin van der Sar            Adidas – Nike                 Manchester United)

43. Hulk                                 ? – Nike                         Porto

42.  Dani Alves                       Adidas – Nike                 Barcelona

41. Yaya Touré                       Nike – Umbro                 Manchster City

 

40. Dimitar Berbatov              Adidas – Nike                  Manchester United

39. Neymar                           Nike – Umbro                  Santos

38. Gareth Bale                     Adidas – Puma                 Tottenham

37. Steven Gerrard                Adidas – Adidas               Liverpool

36. Gonzalo Higuain               Nike – Adidas                   Real Madrid

35. Edinson Cavani                Adidas – Macron               Napoli

34. Frank Lampard                Adidas – Adidas                Chelsea

33. Eden Hazard                   Nike – Umbro                    Lille

32. David Silva                     Adidas – Umbro                Manchester City

31. Javier Hernandez            Nike – Nike                       Manchester United

 

30. Neven Subotic                Puma – Kappa                  Borussia Dortmund

29. Alexis Sanchez               Nike – Nike                       Barcelona (Udinese, Legea)

28. Franck Ribéry                 Nike – Adidas                   Bayern Munchen

27. Ashley Cole                   Nike – Adidas                    Chelsea

26. Pepe Reina                    ? – Adidas                         Liverpool

25. Kaká                             Adidas – Adidas                 Real Madrid

24. David Villa                     Adidas – Nike                    Barcelona

23. Marcelo                         Nike – Adidas                    Real Madrid

22. Thomas Müller               Adidas – Adidas                 Bayern Munchen

21. Cesc Fàbregas               Nike – Nike                       Barcelona (Arsenal, Nike)

 

 

20. Gerard Piqué                Nike – Nike                        Barcelona

19. Arjen Robben               Adidas – Adidas                  Bayern Munchen

18. Luis Suarez                  Adidas – Adidas                  Liverpool

17. Nani                            Adidas – Nike                      Manchester United

16. Robin van Persie          Adidas – Nike                      Arsenal

15. Zlatan Ibrahimovic       Nike – Adidas                      Milan (Barcelona, Nike)

14. Mario Götze                 Nike – Kappa                       Borussia Dortmund

13. Mesut Özil                   Nike – Adidas                       Real Madrid

12. Wesley Sneijder          Nike – Nike                           Inter

11. Samir Nasri                Adidas – Umbro                     Manchester City

 

 

10. Iker Casillas                Reebok (Adidas) – Adidas       Real Madrid

9. Xabi Alonso                   Adidas – Adidas                     Real Madrid

8. Wayne Rooney              Nike – Nike                            Manchester United

7. Samuel Eto’o                 Puma – Adidas                       Anzhi (Inter, Nike)

6. Andrés Iniesta               Nike – Nike                            Barcelona

5. Nemanja Vidic               Puma – Nike                           Manchester United

4. Carlos Tevez                 Nike – Umbro                         Manchester City

3. Xavi                             Adidas – Nike                          Barcelona

2. Cristiano Ronaldo          Nike – Adidas                          Real Madrid

1. Lionel Messi                  Adidas – Nike                          Barcelona

 

• Nike och Adidas är precis toköverlägsna här, som väntat.
• Om vi bortser från Nemanja Vidic på femteplats (han är bra, men knappast så, med betoning på 'så', intressant ur sponsorsyn) har vi bara Eto’o som inte är Nike eller Adidas (Casillas Reebok ägs alltså av Adidas) med på listan. Man skulle nästan kunna tro att de båda jättarna själva satt ihop listan, men jag antar att de bara är såhär överlägsna just nu.
• Det mest intressanta annars är såklart att de två ohotat största och mest attraktiva spelarna spelar i fel klubb. Naturligtvis borde de bara göra ett byte rakt av, det skulle alla vinna på.

 

Vinnare: Nike. Egentligen behöver jag inte motivera mig, men jag gör det lite kort ändå. Amerikanerna vinner helt enkelt för att de har fler av de bästa just nu: Ronaldo, Rooney, Aguero (som inte ens är med på listan), Sneijder, Özil och Zlatan. Dessutom har man de här tokiga ungdomarna som snart tar över världen, typ Hazard och Neymar. Det är inget snack egentligen. Men Adidas är klar tvåa.

 

Europa

1. Manchester United FC                               Nike

2. FC Barcelona                                           Nike

3. Chelsea FC                                              Adidas

4. FC Bayern München                                 Adidas

5. Arsenal FC                                              Nike

6. FC Porto                                                 Nike

7. Real Madrid CF                                        Adidas

8. FC Internazionale                                    Nike

9. Liverpool FC                                           Adidas

10. Olympique Lyonnais                               Nike

11. FC Shakhtar Donetsk                             Nike

12. Villarreal CF                                          Puma

13. AC Milan                                               Adidas

14. Olympique de Marseille                          Adidas

15. SV Werder Bremen                                Nike

16. Valencia CF                                           Joma

17. Hamburger SV                                       Adidas

18. SL Benfica                                             Adidas

19. AS Roma                                               Kappa

20. Club Atlético de Madrid                           Nike

 

• Först och främst säger vi gratis till Joma som får vara med och leka med de stora barnen på skolgården.
• Sen kommer Umbro snart slå sig in här när Man City plockat ihop lite poäng där ute i de europeiska cuperna. Annars är det samma tröttsamma kamp mellan Nike och Adidas här som det är bland spelarna.

 

Vinnare: Nike. De har vunnit fyra raka CL, och har sex klubbar bland de tio främsta. Adidas enda riktigt starka kort i sammanhanget är Real Madrid och Milan. Men de kommer tvåa igen, tyskarna. Som de brukar göra.

 

Italien

 

• Adidas har bara alltid prydliga Milan och lilla Cesena i Serie A.
• Nike har två tunga klubbar i Juventus och Inter. De mindre har man inte brytt sig om.
• Här har alltså de två giganterna haft svårast att sälja in sina ränder och sin swoosch, bara fyra klubbar totalt.
• Puma har Lazio.
• Annars är det flera klubbar som kör hemmavävt. Kappa från Turin har flest klubbar i ligan med Roma, Siena och Cagliari. Legea (från Napoli) har Udinese och Palermo (tunga klubbar ändå), Erreà från Parma har stans klubb och Atalanta.  Givova har Chievo och Catania. Macron (nära Bologna) har Napoli och Bologna. Och Lotto har bara Fiorentina.
• Spanska Joma har lilla Novara.
• Japanska Asics har Lecce, jag vet faktiskt inte vad vi ska utläsa av det.

 

Vinnare: Nike. Jag hade hemskt gärna utsett en annan vinnare här, allra helst en italiensk. Men har man bara två klubbar i ligan, och de två är Juve och Inter, då har man ändå valt rätt. Juve är tillbaka på Europascenen redan nästa år, förmodligen i CL. Tyvärr är konkurrensen för utspridd för att på allvar hota. Men vi gillar såklart att så många spelar i italienska tröjor.

 

England

• I den största ligan (ekonomiskt) är de största aktörerna starka, som sig bör.
• Adidas har flest med Chelsea, Liverpool, Stoke, Swansea och West Brom.
• Nike har två elefanter i Manchester United och Arsenal, och dessutom hyfsade Aston Villa.
• Engelska Umbro har Man City, Sunderland och Blackburn. Jag kan inte tänka mig något annat än att Umbro tappar City när avtalet går ut. Ska vi tro att Adidas ger sig in i matchen om Manchester, mot United och Nike?
• Wigan kör på stans egna MiFit, från JJB Sports.
• Sen har vi såklart några italienska skräddare här med. Kappa (Fulham), Erreá (Norwich) och Lotto (QPR) är alla med i The Premiership.
• BURRDA från Schweiz har Wolves. Och kanske något otippat, jättefranska Le Coq Sportif har gamla urengelska Everton.

 

Vinnare: Adidas. Faktiskt. Nike har något bättre klubbar (sportsligt),  men tyskarna har faktiskt två fler, och det måste vara värt nåt. De är med i varannan match varje omgång, om de inte möts inbördes vill säga, i vad som då blir rena vänskapsmatcherna. Får Umbro behålla City (och City vinner lite) och de kan snappa upp ytterligare någon Europa League-klubb kan de vara med på allvar här snart.

 

Uppdatering: Dotterbolag, systerbolag, brödra- och kusinföretag - det är rena inaveln detta, och på tok för svårt att hålla reda på för en gammal samhällsvetare. Men såhär är det: Nike har tydligen haft sina pommes frites-flottiga vantar på engelska Umbro sen en tid tillbaka, det måste vi såklart ta hänsyn till i den här sponsorsoppan. Däremot förändrar det inte juryns beslut. Så länge det står Umbro på tröjan låter vi dem tro att de är självständiga och bedömer dem därefter. Men visst, leker vi med tanken och slår ihop Umbro och Nike här, ja då är plötsligt England en amerikansk koloni utan dess like. Det är ju lite festligt.

 

Spanien

• La Liga består av 2 + 18 lag.
• Nike har fyra klubbar. Eller 1 + 3 om ni så vill. Barcelona, Atlético Madrid (din fiendes fiende är din vän), nyrika Málaga och Real Sociedad.
• Adidas har ’bara’ Real Madrid och Real Zaragoza.
• Barcelona och Real Madrid har haft Nike respektive Adidas som tröjsponsor ända sedan 1998.
• Real Betis spelar i klubbens egna tröja, minsann.
• Kinesiska Li Ning har Espanyol och Sevilla. Och Xtep (också Kina) har Villareal. Kanske får vi se en kines i La Liga snart?
• Spanien har tre aktörer i sin liga. Luanvi (från Paterna) och Joma (från Toledo). Luanvi har Levante och Joma har Getafe och Valencia. Astore (inte säker på att det är spanskt dock) har Osasuna.
• Italienarna har Royal (Rayo Vallecano), Legeá (Granada), Macron (Mallorca) och Kappa (Gijón).
• Umbro har baskerna från Bilbao.
• Kanada är med sitt Slam med på ett hörn (Santander).

 

Vinnare: Nike. På knock. Barcelona och Real Madrid går väl på ett ut. Men att man dessutom har Atlético och Málaga (här gnuggar de händerna på andra sidan Atlanten) gör valet enkelt. Och med Sociedad har man flest klubbar också. Real Betis syr sina egna tröjor, det räcker för att sno andraplatsen framför Adidas.

 

Tyskland

• Adidas är inte helt oväntat en tung tysk, med sex klubbar. Och det är inte vilka byalag som helst. Bayern Munchen, Leverkusen, Hamburg, Nürnberg, Schalke och Wolfsburg.
• Antagonisten Puma har bara Hoffenheim och Stuttgart, klart underkänt i sitt eget land.
• Nike har Bremen, Mainz, Hertha Berlin och Freiburg.
• Tyska Jako har nykomlingen Augsburg och Hannover, och Uhlsport (också tyskt) har Kaiserslautern.
• Kappa har Dortmund och Lotto har Mönchengladbach, så här är italienarna svaga.
• Och Reebok har Köln.

 

Vinnare: Adidas. På hemmaplan är tyskarna omutliga. Man har flest och man har bäst klubbar. I Bundesliga kommer man aldrig vara hotade. Nike tar andraplatsen, Puma får skämmas att de inte förmår göra bättre ifrån sig här. Kappa och Dortmund är ett fint äktenskap, de får en guldstjärna och ett diplom (det är väl sånt man ger till gifta par?)

 

Frankrike

• Här har Nike iklätt hela fem lag sina tröjor. PSG, succén Montpellier, Dijon, Caen och Brest. PSG är såklart en hit, men sen är det fyra rätt svaga klubbar.
• Adidas har Marseille, Lyon och Saint-Étienne. Alla tre ständigt bra publiklag.
• Umbro har mästarna Lille och Nancy. Och vi har ligans enda engelsman (Joe Cole) i Lille, lämpligt nog.
• Två mindre franska tröjor har vi också, och det är såklart trvligt. Airness har Auxerre, Duarig har Ajaccio från Korsika.
• Fyra lag kör italienskt. Kappa har vattenklubben Evian och rugbyklubben Toulouse, Lotto har Sochaux och Macron Lorient.
• Uhlsports (Tyskland) har Valenciennes, och BURRDA (Schwiz) har Nice.

 

Vinnare: Adidas. Tyskarna vinner i Frankrike, och det är väl anmärkningsvärt. Nike har flest, men för många småklubbar för att riktigt göra match av detta. Adidas har satsat klokt på två europeiska jättar och fina och alltid populära ASSE där hemma. Det räcker gott för att vinna Ligue 1.

 

Det var det, Sponsormästerskapet 2011 är över. Och de som spelar fotboll med händerna måste ses som totala vinnare, hur mycket det än tar emot att säga det. Till nästa års mästerskap håller jag en tumme för Le Coq Sportif.

 

Om rouletten just nu är att likna vid en ökenvandring har jag ändå haft en och annan hägring på sistone. Det var nära att det blev en text om Korsikas fotboll när Frankrike mötte Rumänien senast. Och jag började bläddra i Kung Fotboll efter gamla tvångsdegraderingar och förbundsavgjorda matcher när våra beslutsfattare ville ’överraska huliganerna’ med sitt senaste beslut. Men det blev som bekant inget av något de gångerna. Jag hoppas ändå jag får anledning att återvända till ön, för där finns det bubblande berättelser som vill göra resan till kontinenten.

 

Och när det gäller vår egen fotboll kommer jag att tänka på vad professor Tomas Petersson öppnade en föreläsning med. Idrotten bygger på kontrasten mellan den totala säkerheten och den absoluta osäkerheten. Ungefär så. Osäkerheten, som är livsnödvändig för sportens överlevnad syftar givetvis till att resultatet och utgången av tävlingen är ovisst, att vi inte på förhand ska veta vem som vinner. Det finns 18 klubbar i Spanien, och elva i Danmark, som vet massor om det där. Den totala säkerheten, idrottens fundamentala trygghet, innebär att du vet att det ska spelas en match, du vet vilka som möts, när och var de ska spela, att de ska spela i två gånger 45 minuter och (direkt) efter matchen vet du utgången, resultatet. Det låter lika banalt och självklart som att gräset är grönt och inte gjort av plast, men allt är inte vad det verkar, eller vad det borde vara. Om ligan och fotbollen lider något oerhört av att osäkerheten hotas är det än värre när den totala säkerheten hålls gisslan. Då är vi illa ute.

 

Men jag kommer från ämnet, vi har faktiskt en ökenvandndring att ta tag i. För förutom sand och hägringar finns det faktiskt en figur där ute som alltid är värd att skriva hem om. Speciellt om han dansat sig förbi tyska högerbackar, stått upp mot förbund och etablissemang, uppfunnit finter och handlöst kastat sig ut i otryggheten, och dessutom suttit fängslad. Jag tänkte att vi skulle lära känna en gammal ökenräv idag. Och råkar vi skrapa på ytan till den algeriska frihetskampen när vi ändå håller på så hoppas jag att det inte gör något. Lite skit under naglarna har ingen dött av. Men först, ökenräven Salah Assad.

 

Assad fyller nämligen 53 och ett halvt just idag, så det är väl ett mer än utmärkt tillfälle att lite kort återge hans berättelse. Han tillhörde den gyllene generationen algeriska fotbollspelare som på 80-talet var hela Afrikas VM-lag (även om man hade sällskap av Kamerun i VM -82). Tillsammans med den halvåret yngre Madjer placerade Assad Algeriet på den allra finaste fotbollskartan, bara drygt 20 år efter att landet blev självständigt. Han spelade bara seniorfotboll för en algerisk klubb under sin karriär, FC Kouba. Med en sällsynt snabbhet och teknik passade Assad utmärkt som ytter, och med en oändligt innovativ vänsterfot var det på vänsterkanten han för det mesta fick hålla till.

 

Vi ska komma ihåg en sak när vi gör Assad sällskap i 1970- och 80-talets Algeriet. Då var man där flera andra nordafrikanska länder alldeles nyligen varit, långt ifrån demokrati och frihet, med ett enpartisystem och under kolonialt förtryck. Jag lånar statsvetaren och Algerietkännaren Inga Brandells ord för att beskriva de inre stridigheter som rådde i landet.

 

Det förbryllande med att Algeriet tog täten i demokratiseringen var att där fanns ingen ”demokratirörelse”, inga dissidenter som kunde utgöra ett kraftcentrum i politiken. 80-talet hade inletts med berber-våren i Kabylien, då studenter från den del av landet där man fortfarande talar ett av de ursprungliga berberspråken strejkade och demonstrerade mot den reprission som drabbade alla försök att ge deras språk och kultur säte i offentligheten. Lite senare hade små kvinnogrupper med protester försökt förhindra den familjelagstiftning som ändå kom 1984. Ytterligare ett par år senare hade studentoroligheter utbrutit i Constantine i östra Algeriet. Och under större delen av decenniet fanns några väpnade islamistiska upprorsmän – Bouyali-gruppen – uppe i bergen. Men allt detta hade staten tryckt ner, besegrat, och det verkade inte finnas några mer omfattande grupper i samhället som krävde demokrati.

 

Ta det mer er, så fortsätter vi med Assad. Han gav parentesklubben Kouba deras hittills enda mästerskapstitel 1981, året innan VM i Spanien – som Algeriet kvalificerat sig till som ett av bara två afrikanska lag. För de flesta utomeuropeiska spelare var VM den perfekta möjligheten att visa upp sig på för att sedan kunna spela i en europeisk liga. Men för de algeriska spelarna var det en avlägsen dröm redan innan de steg ut på världens största scen. Förbundet hade en regel som förbjöd spelare att flytta utomlands innan de fyllt 28 år. Naturligtvis var detta ett försök att stärka den nationella ligan och fotbollen, och det var ett odemkratiskt intrång på den individuella friheten, precis i linje med tidens styre.

 

Och nu skulle de små ökenrävarna möta Västtyskland, och VM har sällan sett en större förhandsfavorit varken förr eller senare. Två år tidigare hade Östtyskland krossat Algeriet med 5-0, och den västtyske målvakten Schumacher spekulerade i pressen att tyskarna skulle göra mellan fyra och åtta mål på Algeriet, och det verkade nog rimligt i de flestas öron. Men Assad och gänget gjorde sin livs match, och besegrade Tyskland med 2-1.  Lakhdar Belloumi och Madjer gjorde målen, och tillsammans med Assad är de tre 58:orna för evigade i den algeriska fotbollshistorien som de allra största. Den matchen, och resten av den här algeriska VM-äventyret är en rätt urvattnad berättelse så vi skyndar igenom den. Inre stridigheter och bråk med landslagsledningen och förbundet om ersättning för mästerskapet förstörde uppladdningen till matchen mot Österrike, där omotiverade (proteseterande?) spelare föll med 0-2, och trots att man slog Chile i sista matchen var man beroende av resultatet i Österrike-Tyskland dagen efter. Grannländerna spelade precis det 1-0-till-Tyskland-resultatet som tog båda länderna vidare, och skickade Algeriet ur turneringen. Alla som sett matchen skriver nog under på att det är VM-historiens smutsigaste 90 minuter som utspelades i Gijón framför en buande och frustrerad (Algerietvänlig) fotbollspublik.

 

Men trots det tidiga uttåget var de algeriska spelarna hjältar i mångas ögon. Man hade charmat den spanska publiken med en teknisk och fartfylld fotboll, och de främsta spelarna hade dessutom gjort sig hett eftertraktade bland de europeiska klubbarna. Men 58:orna var ju bara 24 år när VM spelades, och var därför tvingade att spela ytterligare fyra år hemma i Algeriet innan de fick flytta utomlands. Men det här var en generation algeriska ungdomar som inte fann sig i att sitta bakbundna i regimens källare. Det kan verka som en enkel regel att preotsetera och sätta sig upp emot, men vi vet nu att det fanns få grupper som gjorde detta i 80-talets Algeriet – krävde demokrati. Men nu stod Assad på den största scenen, med all världens strålkastare riktade mot sig, och krävde sin rätt att få springa på en vänsterkant i en annan klubb, i en annan liga. Och spelarna fick rätt. Assad skrev på för franska Mulhouse FC kort efter mästerkskapet. Efter en säsong gick han till PSG, och sen tog han samma väg tillbaka igen, till Mulhouse och slutligen hem till Kouba. Det europiska äventyret han stångat sig blodig för att nå varade i fyra år.

 

Väl hemma igen engagerade sig den unge fotbollsspelaren i den islamistiska rörelse varifrån alltfler röster höjdes på en demokratisering av den unga nationen. Det styrande FLN (Front de libération national) var ett nationalistiskt och populistiskt parti, med socialistiska inslag – inte helt olikt Argentinas Peronism med andra ord. Framför allt var man för en sekulariserad stat, medan FIS (Front Islamique du Salut) ville att Algeriet skulle vara en islamistisk stat med en lagstiftning präglad av sharia-lagen. De massprotester som rasat 1988 mot regeringen blev något av en fingervisning av vad som komma skulle. 1991 skulle man så ha ett demokratiskt val igen, men det var inte alldeles okomplicerat. Jag låter Brandell fortsätta...

 

Regeringen sköt upp parlamentsvalen som skulle ha hållits i i juni 1991 och proklamerade undantagstillstånd för fyra månader. Abasi Madani, Ali Belhadj och andra framträdande ledare för det islamistiska partiet FIS arresterades för stämpling mot statens säkerhet på grundval av uttalanden som de gjort under den politiska strejken. Den nya regeringen som bildats satte igång sitt arbete med vallagen och en ny valkretsindelning. I början av december angreps en gränspostering mot Tunisien och en militärgarnison inne i huvudstaden, huvudsakligen tycktes angriparna vara ute efter vapen. Trots detta skulle parlamentsvalen nu genomföras, första omgången den 26 december 1991, den andra tre veckor senare, den 16 januari  1992. Däremellan tippade balansen över. Det som tidigare framstått som otänkbart, att gå utanför demokratins gränser, blev möjligt när allt fler röster höjdes i offentligheten för att, inför en säker islamistisk majoritet i parlamentet, samlas och ”rädda demokratin”.

Vad som hände var alltså att man från regeringens håll såg vad valen var på väg att innebära, och bestämde sig för att avbryta dem. President Chadli avgick plötsligt och man tillsatte ett Högsta Statsråd med fyra personer som skulle fylla presidentens funktion. Valomgången sköts upp på obestämd tid. Undantagstillstånd utfärdades ett par veckor senare. Man gjorde liknelser till de domakratiska valen i Tyskland 1931 som gav Hitler makten och menade att man hade en plikt att förhindra FIS från att vinna. Vi (Brandell och jag) kan tycka att liknelsen är diskutabel och minst sagt problematisk.

 

Snart tillsattes en slags provisorisk president, Mohammed Boudiaf, en av FNL:s grundare. Till skillnad från sin föregångare som president, Chadli, hade Boudiaf ingen tanke på att gå i koalition med islamismen, tvärtom. Utan att vänta på den särskilda antiterroristlagstiftningen som skulle komma först till hösten, och med eller utan Boudiafs vetskap, blev reprissionen omfattande. Minst tiotusen FIS-aktivister och sympatisörer placerades i läger i Sahara. Partiet förbjöds, liksom tidningar och lierade organisationer. De kommuner och regioner de styrt sattes under tjänstemannastyre. Hoppet om att det avbrutna valet skulle återupptas försvann i april då presidenten istället nominerade ett sextiotal personer till ett ”Konsultativt nationellt råd” med uppgift att fylla parlamentets funktioner.

Demokrati är aldrig enkelt, och speciellt inte när folk röstar fel. Det här är bara en liten del av den stora algeriska berättelsen, men vi hinner inte med upptrappningen av oroligheterna, presidentmord, inbördeskriget som följde och ett andra försök att införa en fungerande demokrati i slutet av 90-talet. För detta skulle ju egentligen vara Salah Assads berättelse, om än med några avstickare.

 

Kollar ni upp Assad på någon videoklippshemsida där ute kommer ni finna oproportioneligt många klipp där han gör ’Ronaldinho-finten’. Han sägs nämligen ha uppfunnit elasticon, eller flip-flap-finten som den ibland kallas. Hans finter och hans fart tog honom till den europeiska scenen fyra år innan det skulle vara möjligt. Och han uppträdde där i fyra år innan han åkte hem igen, för att ge sig in i sin livs svåraste match. En match han förlorade i alla avseenden. Assad var en av de tiotusen FIS-anhängare som arresterades 1992, han hölls fången utan rättegång och torterades för sina politiska och religiösa övertygelser. Själv sa han bara: Dom ville bara göra ett exempel av mig för att jag var känd, och för att min tro var stark. Jag gjorde aldrig något fel och jag har alltid trott på fred. Och om det var svårt att säga vilket brott Assad hade begått, så var det världens enklaste sak att bestämma vilket straff han skulle få.

 

Salah Assad satt fången i ett läger mitt ute i Saharaöknen, i fyra år.